Analyserad och godkänd

Vi odlar utsäde för en lokal utsädesodlares behov på en del av arealen och den här odlingen innebär en viss extraspänning så här års när resultaten av provtagningen börjar droppa in. Oavsett var man odlar påverkar väderlek och odlingsförhållanden skördens storlek och kvalitet, men för utsädets del finns det ett par kvalitetskriterier till vilket gör den odlingen ännu mer känslig.

Det viktigaste kvalitetskriteriet för utsäde är grobarhet, om inte fröna gror är de rätt värdelösa till utsäde. På den punkten var fjolhösten inte den bästa tänkbara. Vått och fuktigt kring skörden riskerar att sänka grobarheten, vilket är precis vad som hände. Normalt skall godkänt och certifierat spannmålsutsäde ha en grobarhet på minst 85% (d.v.s. minst 85% av fröna skall gro) och för havrens del var det många partier som nådde den nivån. Faktum är att Evira som övervakar utsädeshandeln var tvungna att sänka kraven för att havreutsädet skall räcka till i vår. 2013 godkänns undantagsvis partier med en så låg grobarhet som 75%. Det låter kanske inte så mycket, men såna här lindringar är rätt ovanliga.

Ett annat viktigt kriterium är renhet. Om man köper havreutsäde skall det vara havre, inte en massa vete, korn eller andra växter. Här är kraven rätt höga, i ett prov på 500 g får finnas ett (1) korn av något annat sädesslag. Flyghavre som är ett rätt besvärligt ogräs får det inte finnas ett endast frö av, då kasseras hela partiet.

Enligt årets provtagning klarade sig vår havre med ett nödrop och kornet med bravur. Havren hade grobarhet 79% och provet innehöll märkligt nog ett vetekorn, d.v.s. med normala krav hade det här partiet inte godkänts. Kornet däremot hade en grobarhet på 93% och var helt fritt från andra spannmålsslag. Nu skulle det kännas bra att sprätta med hängslena och hävda att man är en nedrans till bonde, men faktum är att resultatet till stor del beror på den som sköter rensmaskinen i utsädespackeriet. Fast lite belåten tänker jag ändå tillåta mej att vara… 🙂

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.