Det har varit en lång sommar men nu kom hösten. Inte bara det utan snön kom också. Marken är vit även om väderprognosen lovar varmt för nästa vecka. Det har varit bråttom de senaste dagarna att hinna köra över åkrarna med tallriksharven. Vädret var fint men regnet som utlovades till fredagen fick fart på mej. Nästan allting är klart – bara ett par små åkrar är kvar.
Det gick bra att köra med tallriksharven även om det blev litet sent. Jag sprutade nämligen glyfosat mot kvickroten på varenda åker och då måste man vänta omkring tre veckor för att det skall hinna verka. Och i år lyckades besprutningen bra. Kvickroten var helt död överallt. På ett par ställen måste jag köra en gång till men nu är allt brunt. Däremot är den fortfarande otroligt seg. Inte ens de tandade tallrikarna orkar skära igenom kvickroten där den är tät. Så det eländiga fjolåret kommer att synas ännu nästa år.
Det värsta med tallriksharv är då leran fastnar. Blandad med halm och seg kvickrot blir den så hård att man får hacka i en timme innan tallrikarna snurrar igen. Det är vid en viss fukthalt som leran blir som kitt. Nu var det bara ett par ställen som var besvärliga. Då det är riktigt vått så fastnar leran inte och om det fryser på litet så går det utmärkt att köra. Men det krävs nerver att vänta på frosten för om det blir för kallt så fryser leran till sten.
I stora drag körde jag allting på tre dagar. Men så gick det lika mycket tid till att reparera harven. Den gamla Ransome (engelsk) som jag köpte för 5000 mark för 20 år sedan har fungerat bra. Tallrikarna är stora, tandade och hållbara men lagren var urusla. Dessutom var det speciallager som man inte får tag i för ett mänskligt pris mera. Så jag har svarvat ned lagerbussningarna och installerat standardlager i stället. I år gick det sista ursprungliga lagret. Men med tanke på väderleksprognosen så började jag inte bygga om det utan tog bort en hel axel. Det blir litet ojämnare men inte så farligt.
För den nya stora Zetorn är harven alltför liten. Jag kör nästan på vägväxeln för att halmen skall blandas in ordentligt. Men det är tufft för lagren som av bilden synes.
I den stora traktorn märker man inget och harven är ju täckt av halm och lera.
Nå, det var bara att skruva bort axeln, ta isär den och byta lager. Det börja man kunna redan eftersom det går ett eller flera lager sönder varje år. Jag har funderat på att skaffa en annan tallriksharv – den här köptes bara för att kolla om det alls fungerar. Men den har trots lagerbytena fungerat hyfsat i 20 år. Jag tittar förstås på en Väderstad Carrier men den är dyr och så har den små tallrikar. Det sämsta med den här harven är att det blir så ojämnt. Torra höstar har jag kört över med spadrullharv för att jämna ut.
Och så hade jag litet sällskap på åkern. Vi har haft en flock svanar här nu i flera veckors tid. Fast jag misstänker att de lämnar oss nu då jag kört över “deras” åker med harven.
Vad jag minns från det jag var liten så syntes inte många svanar och inte heller så mycket gäss som nu. Nästan varje dag kommer det plogar som är på väg söderut. Ibland riktigt lågt över trädtopparna. Det är stora fåglar …
Sångsvanar, gäss och tranor har alla ökat kraftigt, liksom många andra större fåglar (skarv, häger, havsörn osv), det är lätt att skydda dem, jakt betyder mycket och de kan skyddas genom att begränsade områden ges skydd. Det går ju mycket sämre för många andra fåglar dock, speciellt de som lever i jordbrukslandskapet.
Jo, blev verkligen förvånad då jag för några år sen råkade vara på min hemort Lappträsk vid snösmältningstiden. Hade hört föräldrarna tala om ‘fågelsjöarna’ som uppstår på de platta fälten, men mängden fåglar och ljudet av dem var ju överväldigande.
En fågel som igen minskat kraftigt jämfört med det jag kommer ihåg från barndomen är sparven. Antar att det dels är boplatserna (tegeltaken var allmänna då) och sen tillgången på fluglarver o.dyl. i kogödseln som har minskat.
För ett par år sedan hade alla sparvar i östra Nyland flyttat in i vår tork :-). Jisses så det så ut på våren. Nu har jag tätat springorna och det har varit lugnare.
En fågelart som jag saknar numera är staren. Men det beror väl på att alla kossor försvunnit från den här delen av byn. För småfåglarna kan det vara problem också med täckdikandet och igensättandet av utfallsdiken. Det finns inget skydd och inga boplatser mera. Däremot har tofsviporna ökat. De tycker ju om öppna fält. Ju öppnare desto bättre. De litar på sin flygakrobatik för att komma undan fienderna.
När det gäller just gråsparven, så har det studerats av Maria von Post i Lund, hon kom fram till att andelen vårsådda grödor har minskat till fördel för höstsådda vilket gör att jorden plöjs redan på hösten och då försvinner de rester av spannmål eller åkerstubb som fanns kvar som föda och skydd under vintern. Åkerarealerna har ökat i områden med intensiva odlingar. Detta har fått till följd att diken, kantzoner och småbiotoper ute i landskapet som är viktiga födoresursmiljöer.
http://www.lunduniversity.lu.se/o.o.i.s?id=12683&postid=3454210
Staren påverkas både av antalet kor, men idag används också mera avmaskningsmedel som minskar antalet insekter i komockorna.
Du skriver Nisse om tallriksharvar och jag har tittat en del. Det finns en Metal-Fach tillverkad i Polen med 600 mm diameter på tallrikarna, med stor tandning och med mindre tandning på samma redskap som borde rotera ganska bra. Du skriver också om lagerproblem men det tror jag att de flesta har,(undantaget Väderstad men de e min personliga åsikt) men på denna typ lär det finnas en annan lagerkonstuktion vilken lär hålla bättre, vem vet. Importören finns i Uleåborg HS-tarvike som också importerar andra maskiner. Kolla upp på deras hemsida där finns en del att läsa. Jag tror nog att Väderstad kunde bli bättre också med större tallrikar men då blir pressen på lagren också större och då står vi igen i samma utgångsläge.
Nu har vi alltid plöjt på hösten även om vi har mycket litet höstsäd. Våra styva leror torkar ut fullständigt om man plöjer på våren – det blir ren katastrof. Som en av de gamla gubbarna sarkastiskt uttryckte det: “Våårplöjjand mootarbeitar liggseed” (vårplöjning motarbetar liggsäd). Med våra torra försomrar gror utsädet inte ens. Här har aldrig funnits oplöjda åkrar över vintern (utom de insådda). Men den stora förändringen var just täckdikandet. Då försvann stora mängder dikesrenar. Den andra stora förändringen var att korna försvann och med dem vallen så det blev bara svarta fält kvar i slutet på hösten.
De nya Väderstadharvarna (åtminstone de stora) har numera 60 cm tallrikar. Men priset är också jättestort – annars hade jag varit intresserad av dem. Det är inte så farligt att byta lager bara man inte behöver svarva om lagerfästena.
Men nästa tallriksharv skall inte lämna djupa diken efter sej utan ge jämnare fält. Annars kan jag lika gärna fortsätta köpa nya lager varje år – det blir billigare.
Vad gäller sparvarna så tror jag inte att plöjningen desto vidare påverkar deras förekomst. Häromkring har det lämnats allt mera oplöjt i och med att lättbearbetning och direktsådd ökat men det oaktat har gråsparvarna minskat. Jag vill påstå att det är böndernas spannmålslager som allt bättre förhindrar fåglarna att komma åt spannmålen som decimerat gråsparven. Senaste höst lämnade några veteåkrar otröskade här i grannskapet och dom drog till sig en hel del gulsparv undertiden, rapphöns, hjortar och kråkfåglar gillade också de otröskade fälten. Sen sörjer jag inte direkt den minskade gråsparvsstammen heller för den äter en hel del småplantor under plantuppdrivningstiden både i och utanför växthuset, verkar som om dom gärna matar sina ungar med späda sallatsblad.
Vilken kul blogg, tack för rolig och intressant läsning!
H en agronomstudent