Egentligen vill jag inte skriva detta. Närmast för att jag tycker att diskussionen är en omöjlighet i sig, dels för att jag inte riktigt gillar det här med att ha åsikter om hur andra har det och vem som har det bättre hit och dit, det är väl och förblir en smaksak där inget är en absolut sanning. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Ge mig ett jobb i Helsingfors, en lägenhet i city och en månadslön på typ 6000 e och jag skulle inte ens komma på tanken att överväga att ta emot det. Pengar skulle man säkert ha då, men alla de värden som jag håller högt skulle försvinna, och dit skulle den livsglädjen åka iväg. Andra människor tänker uppenbarligen annorlunda, vi sätter värde på så olika saker.
Varför skriver jag nu detta då i alla fall fast jag inte vill? Jo jag har suttit och läst inläggen som kom som en följd av att det på YLEs sida fanns ett reportage om de dåliga utsikterna för böndernas lönsamhet i år. Naturligtvis kom det mothugg i form av att det var det bästa som hänt på länge, det gör det alltid. Kommentarerna varierade från sakliga till fullständigt huvudlösa om man bara beaktar “motståndssidan”
Det finns två saker som i många år har snurrat i mitt huvud. Det ena är varför just böndernas inkomster och ekonomi är så oerhört intressant för gemene man, och det andra hur man överhuvudtaget kan ha åsikter om andras plånböcker som man ju aldrig vet något om. Det senare gäller naturligtvis även från jordbrukarnas sida.
Vi tar en sak i taget.
“Våra dyra matpriser beror på att bönderna har för hög inkomst”
Utan att vara ens i närheten av en nationalekonomexamen så är det lätt att förkasta det angreppet. En bageriföretagare sa till mig för några år sedan att fast han skulle få sitt mjöl gratis så skulle han inte kunna sänka priset på rågbröd. Om man ännu tvivlar så kan man ställa sig och jämföra priset på ett paket vetemjöl i affären och jämföra det med vad veteodlaren får så ser man nog precis hur det ligger till. Dessutom glöms det ofta bort att idag så köper de flesta producenter största delen av sin mat i matvaruaffären och drabbas precis som alla andra av de höga matpriserna. För att matpriserna är svinaktigt höga i Finland, det är jag den första att hålla med om.
“Bönderna lever ett gott liv jämfört med oss stackars löntagare”
Hur kan någon som aldrig prövat den andra sidan ha en åsikt om detta? Själv har jag i snart 30 år stått med foten i båda lägren och ännu idag har jag ingen aning om vad som är “bättre” Båda har sina för och nackdelar och även inkomstmässigt är det omöjligt att jämföra eftersom bla arbetstiderna är så olika. Om jag bara går till mig själv så är det helt klart att lönearbetet ger ett betydligt bättre netto i börsen, men jordbruket och företagandet ger så många värden som inte är mätbara i pengar.
“Bönderna lever på skattepengar (som dom inte gör sig förtjänt av)
Att bönderna till en viss del lever på skattepengar är väl ingen ide att att förneka, vi får ju stöd för vår verksamhet och det känner nog varenda finländare mycket väl till. Även alla de som inte har en aning om hur en jordbrukares vardag ser ut. Nu är detta bara fullbordat faktum. och det är nog ingenting som vi jordbrukare varken tycker speciellt mycket om, eller ens varit med om att införa. Jag vet att jag talar för 95% av bönderna när jag säger att vi nog hellre skulle vilja ha ett vettigt pris för våra produkter än stöd från samhället. Men nu är det bara så att Bryssel gått in för detta system och då får både producenterna och konsumenterna acceptera det. Dessutom finns det nog många andra branscher som får samhällsstöd – men det anses bara positivt.
“Bönderna får äntligen känna på företagarens vardag”
Jotack, det där argumentet dyker upp nu som då. Jag har faktiskt en viss förståelse för att det användes i början på nittiotalet för som så många andra levde bönderna och djurfarmarna sin guldålder på 80-talet, då det kanske gick ekonomiskt lite bättre än vad som kanske var rimligt. Men å andra sidan gällde det många andra yrkesgrupper på åttiotalet i samma utsträckning. Den jordbrukare som inte hela 2000-talet har insett att han är en företagare precis som alla andra har nog sovit någonstans där det varit väldigt liten trafik. Idag är nog varenda jordbrukare företagare fullt ut, med bättre och sämre framgång precis som i alla branscher.
“Bönderna måste bada i pengar när man tittar på deras maskiner”
Detta går hand i hand med det ovanstående. Eftersom jordbruket idag är ett företag så måste också jordbrukaren vara effektiv och tänka marknadsmässigt. Jag finner det oerhört märkligt att många människor grubblar över detta med böndernas maskiner, medan det aldrig talas om att en långtradartrafikant eller en taxibilsist “har råd med så dyra arbetsredskap” Ej heller funderar någon över hur en affärsinnehavare i Något Stort City kan har råd att betala massor för en affärslokal. Det som ofta glöms bort är att marknadsekonomin (som sagt – jordbruket är ett företag) har tvingat fram större enheter och för att dessa större enheter skall kunna skötas behövs större maskiner. Jag tänker inte förneka att det finns jordbrukare som har större och finare maskiner än nöden kräver ( strängt taget kan jag höra till den gruppen själv) men då har de inköpen förmodligen skett på bekostnad av nån södernresa eller kanske en sommarstuga. Inom marknadsekonomin kan man fortfarande prioritera som man vill.
Det jag egentligen vill ha sagt med detta är att ingendera parten egentligen har en aning om hur den andra parten faktiskt har det. Vi vet hur vi har det själva och där upphör möjligheten till jämförelse. Inte ens jag som har 25 års erfarenhet av både löndejobb och bonderi kan påstå att jag vet hur det är att vara jordbrukare, eller löntagare på heltid, för jag har aldrig varit det. Varken eller. Därför är jag inte heller beredd att gå in i nån desto häftigare debatt om vem som egentligen har det bättre. En sån debatt är egentligen ingenting annat än dödfödd. Varför diskuterar vi inte i pressen hejvilt om huruvida varvsarbetarna eller taxiägarna “har det bättre” Det har jag funderat länge på
PS Varvsarbetare och taxibilister var bara två exempel, jag hade lika gärna kunnat skriva bagare eller hårfrisörer. Eller något annat
Hej Kalle!
Bra skrivet, hoppas nån läser som bara kritiserar.. jag blev så lessen då det kom sådana spydiga kommentarer till artikeln om pris-raset på spannmålspriserna.. Misstänker att de som bara skriver illa om bönderna inte ens vet hur olika grödor ser ut,, de bor väl i centrum i nån stad,, kanske ända kontakten med landet är då de åker till “stugan” som är på landet eller i “skären”. Men jag tror att de mår dåligt och så går det ut över oss.. Dessutom tror många att vi köper våra maskiner kontant och ingen tänker väl ens att vi kan vara skuldsatta upp över öronen… nu tänker jag på de unga som har tagit över och först betalat för gården (sin arbetsplats) och allt som bör finnas för att utöva arbetet,, de kan vara skuldsatta ända tills de går i pension. Men byta till ett “fint” jobb har jag aldrig ens tänkt mej,, nu är det oxå försent då pensionen börjar komma… Vi är nöjda gubben o jag med det vi gör och vet vilken betydelse det har att få producera råvaror till matprodukter,, för utan bönder klarar ingen sej allt för länge.. Vi har ingen lyx och behöver inte resa utrikes två gånger i året, men vi har ännu hälsan och trivs med vårt jobb.. För lyckan kan inte mätas i pengar.. Till Dej en bra sensommar o höst o tack för ditt “skriveri”…. hälsar vi från östra-nyland
Jag som “en slags kontorsslav” avundas inte bönderna, som mer än halva året skall passa väder, ohyror mm. och samtidigt hela tiden utbilda sig i biologi, datateknik, maskinteknik osv. Arbetet är tungt, bullrigt och dammigt (t.ex. igår tröskades det i grymma dammoln på åkrarna…) och orytmiskt. Särskilt de som har djur som skall skötas kontinuerligt, mjölkas/slaktas/föras in och ut etc. beundrar jag! Men jag förstår också “belöningen” om allt går bra, tycker själv om att se det lilla växa i trädgården som jag planterar (jo, jag kan faktiskt hålla i en spade och gräfta också) och den katt jag hade i 16 år var nog så ljuvlig. Tyvärr tål min allergi inte de flesta djur, så jag håller mig på avstånd från allt som har päls numera. Synd att byråkratin (och EU) har tagit kål på så mycket av den småskaliga födoproduktionen i landet, då det inte går ihop ekonomiskt utan megasystem och -investeringar. Att dessutom alla mellanhänder i affärsverksamheten roffar åt sig allt de kan gör ju inte saken bättre, allra värst är dumpningen av priser genom import från massproducentländer som inte skyr några metoder för att maximera produktionen. Kinesiska grödor och äpplen skulle inte alls behövas i vårt land!
Om det krisar till sig ordentligt och importtransporterna upphör vore det intressant att veta hur vi fixar käket åt befolkningen?
Jag arbetade 35 år i H:forsregionen vid sidan av jordbruket och måste säja att inte var det roligt inte. Visst var penninginkomsterna ungefär tio gånger större jämfört med det jag får från jordbruket (inklusive stöden) men också utgifterna var väldigt stora. Nu får man ju inget “gratis” heller på bondlandet. Det kostar inte direkt pengar men desto mera arbete. Många i storstaden trodde det inte var sant då man berättade om hur små inkomsterna var utan de trodde att man ljög eller hade gömt undan pengarna. De förstod inte att penninginkomsterna ersattes med en massa eget arbete. I staden måste man köpa en mängd saker och tjänster som man kan göra själv på landet. De är så långt från naturahushållning att de inte alls förstår sej på den.
Sedan är det en annan grupp som är född på landet och upplevt jordbruket efter kriget och inte alls fattar hur mycket det ändrats sedan dess. För dem är en stor traktor och skördetröska en grym lyx och de förstår inte att det är en nödvändighet som måste skaffas till vilket pris som helst – ellar så får man sluta med hela odlandet.
Det finns alltid missunnsamma människor som inte vill unna någon annan det minsta men dem kan man inte göra nånting åt. Ibland fick jag i alla fall en känsla av att stadsbor med stora löner trots allt hade en känsla av att de tappat bort nånting viktigt som finns i livet på landet och är avundsjuka även om de har mycket mera pengar. Och jag håller med dem – det finns mycket i livet på landet som inte kan mätas i pengar.