Jag gick och jag gick och…

…jag gick och jag gick och jag gick…..

Holmen är ca 30ha, och jag gick och vrålade: AAAAASSSSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det spelar ingen roll vad man ropar, bara man ropar, och den här dagen spelade det egentligen ingen roll om jag ropade eller inte, jag hittade inte fåren ändå. Men kul måste det ha sett ut om någon kunnat se på mej från molnen.

Aasssooo? Det bara blir så när man ska ropa på fåren. Tackorna blir tassona, vilket blir till assoo, för det är dom bokstäverna man kan dra ut på, och få ljud i så det hörs lite längre. Och hörs, det gör det! Vida kring! Men om man har en bunt självupptagna får man letar efter, kan det tydligen kvitta lika vilken volym man drar till med, man ska stiga på dem för att hitta dem.

Här nedanför har jag gjort en ritning över hur jag gick den dagen när jag skulle hämta hem ett gäng. Holmen är inte såhär exakt runt i verkligheten, men för att göra det enkelt att rita, gjorde jag en boll. Holmen är inte heller direkt jätteplatt, utan det är höga berg, djupa dalar, träskispottar, tät skog och, ja, jag upplevde det mesta på min tur runt holmen. Effektivaste sättet för att hitta får är att gå upp på varje berg och vråla därifrån åt alla håll, i en dalgång fullt med träd hörs det inte långt fast man tar i ända ifrån tårna. Vidare är det stor skillnad om det blåser eller inte. Den här dagen var det snudd på vindstilla.

Det gröna/gula krysset är var jag tog iland med båten, sen gick jag där det det rosa  sträcket är, och hittade fåren till slut där jag ritat ett orange får.

DSC_0041[1]

Med tanke på min volym på ropet borde tackorna ha hört mej… Flera gånger! Men att de skulle svara och vara intresserade av vad jag ville… – nä.

Suck, nåja, när jag väl hittade dem följde de snällt med till båten, jag hade ju bullat upp med brödkanter och havre, så det var inga problem. I båten hoppade de också snällt, så bara jag hittade dem var det inga frågor, utan allt gick som det skulle, och hem kom vi. Nu är det bara några lass med får kvar ute på holmarna, sen börjar jag ha dem alla hemma.

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

4 reaktioner till “Jag gick och jag gick och…”

  1. En i sammanhanget kanske litet dum fråga, men BRUKAR dom normalt komma när man ropar på dem…efter att dom fått gå fria en hel sommar?

  2. Hejsan Peik.
    1. Det finns inga dumma frågor 🙂 2. Jo. Som jag kanske tidigare beskrivit så har jag inte hispiga och skygga får längre än vad jag måste. Om dom det minsta lilla visar tendenser på att springa ifrån mej när jag stiger iland, är dom puts väck nästa år, eller i nödfall noga noterade i svarta boken, och får hållas på hemlandet följande sommar. Jag hittade dem som så, att jag gick längs en stig som leder till sydöstraste udden, mitt i allt stod ett får mitt på stigen ca 20 meter ifrån mej när jag rundade en kurva, hon blev lite skrajsen av sej när jag kom fast jag gick och vrålade i högan skyn hela tiden. Hon glodde på mej och skulle jag kunna läsa tankar skulle hon nog ha tänkt någonting i stil med: Vad 1000 kommer du här och skräms, och vem 17 är du, och varför 19 sade du inget när du kom …. Nämmen det är ju duuuuu!!!! Och så kom hon springandes mot mej med munnen i sin tur på vidgavel, ett ljudligt BÄÄÄÄ, och så svarade de andra lite härifrån som därifrån. De var helt utspridda i dalen, och det tog kanske, upp till 2 minuter innan alla hade kommit fast de sprang, men de kom alla och sökte i mina fickor efter bröd. En liten detalj i sammanhanget är att det hela sommaren vistats folk på holmen, så senast dom såg folk var inte i juni när jag dimpte iland dem där 🙂 Men, kanske det ändå var länge sedan de hörde mej gå och ropa på dem, eller så kanske de tänkte att det bara var en uggla med nackspärr som hooade… Vem vet… 🙂

  3. De börjar väl också få ont om bra mat i naturen, då är det ju också lättare att få hem dem. I Norge är det t ex snön som hjälper till att driva ned djuren från fjällen på hösten

  4. Hej Kurt
    Jovisst är det så. Nu får de gå otaligt många fler km för att få i sej samma mängd energi, som i juni. Då är allt fullt av energi, men, nu när frosten nypt gräset på sina ställen är det dom hittar i naturen rätt så innehållslöst. Dom klarar sej ganska länge på det dom hittar, t.ex. löv som faller ner ur träden äter dom en hel del av på hösten, ända tills snön faller, men, det är ganska värdelös mat.

Kommentarer är stängda.