Christer beställde lite funderingar om antalet körtimmar på traktorerna på våra kolhoser och därmed kanske lite om traktorer i allmänhet. Här kommer mina
Förr var hästen det centrala på ett jordbruk. Alla gamla hästmänniskor som ännu fanns kvar i min barndom mindes sina hästar, mindes vilka som varit snälla, bångstyriga och så vidare. Stina hette vår sista häst, avpolletterad när jag var tre år så den minns jag inget av, men grannänkans Lena, den minns jag fragment av.
Vår tids hästar är ju då våra traktorer.
Den här gården har inte sedan 1967 haft bara en traktor. Det har ända sedan dess alltid bott åtminstone två på gården, dock så att på sextio- och första halvan av sjuttiotalet handlade det om två bolagstraktorer, vi var alltså två gårdar som samägde två traktorer. Om dessa maskiners användningstimmar vet jag noll och intet, men jag har faktiskt min vana trogen båda exemplaren återinförlivade med övriga museala fornlämningar på tomten, men ingen av dessa är i någon som helst användning mera, och i båda fallen har timräknarna stannat för länge sen. Båda är dock kördugliga och startas upp åtminstone en gång varje sommar. Just det, jag glömde presentera dem, det är en Fordson Major årgång -55 och en röd David Brown 990 årgång typ -67.
De övriga traktorerna som slitit i vår lera är en Valmet 702 av årgång 1974 (som faktiskt köptes på min 10-årsdag) och som senare byttes mot en Case 1490 år 1983. Pappa var lite konservativ i den affären för jag brukar säga att Casen var Närpes sista bakhjuldrivna nya traktor som kom till gården då i april 1983. Med Valmeten var det lite tvärtom för jag vill minnas att med en Valmet 702 i mitten på sjuttiotalet låg man i framkant bland traktorägarna. Valmet 702 var ju första traktorn med någon slags ergonomi, plant golv och en tät hytt som med sina klara växthusglas och dåliga fläktar gav en en föraning om helvetet i varje vårbruk. Det var varmt om man säger så.
Valmet 702 år 1974, en jättemodern Tume kombimaskin och en så småningom blivande bondbloggare.
Case 1490 år 1984 och dåtidens harvklassiker. Potila
Ovanstående Case hade en finess som man knappt ens kunde drömma om innan- 4 stycken kopplingsfria växlar, den sk hydra-shift funktionen som var riktigt trevlig att använda, och som fungerade helt klanderfritt så länge det var över -20 grader. Det var egentligen den första riktigt stora traktorförändringen, som ju då bara var början på en lavinartad teknikutveckling på traktorfronten.
1989 blev jag då förvaltare och ville naturligtvis på ungdomars vis omedelbart ha en ny fyrhjulsdriven traktor. Valmet, Ford, och MF var intressanta. Habegäret jobbade hårdast för en Ferguson 3060 som då kostade 149.000 mark. De andra var i ungefär samma prisklass.
Det slutade med en Zetor 6045 som kostade 89000 mark. Lite sved det nog att bara ha råd med en öststatare och kommentarerna från blivande kollegor var också ganska sura. Ingen – allra minst jag trodde väl då att “bolsjeviken” som pappa döpte den till skulle bo kvar hos mig ännu 2015 – men så blev det. Den lilla Zetorn har jobbat på perfekt och jag trivs än idag strålande med den enkla tekniken och de billiga delarna och de underbara tekniska lösningarna. Tyvärr har den idag blivit några nummer för liten. Det finns ingen mer åkermaskin kvar som Zetorn orkar med vilket gör att nyttjandegraden har sjunkit radikalt – och nu bara ligger på ca 50 timmar i året. I sin ungdom gick den närmare 300 timmar per år och har nog gjort sitt på tegarna. Idag är det närmast vagnar och vedklyven som är samarbetspartners för Zetorn, men kvar i huset, det skall den förbli.
Casen bytte jag 1995 till en Case IH 4230, en fullständig engelsk katastrof. Motor och växellåda samt hyttkomforten var bra – resten var bara eländigt. T.o.m färgen ramlade av när man tvättade den. Jag orkade med den två år och därefter bytte jag – mitt infernaliska dumhuvud – till en likadan. Som inte var mycket bättre. Den orkade jag med till 2002 när mina Casenerver havererade fullständigt.
Case MX 4230 1995
Valtra hade på denna tid en försäljningspunkt i Närpes och dit hade kommit en traktor som jag i det närmaste impulsköpte. dvs en färdigbyggd demovaltra för 54.ooo euro med lastare. Råd hade jag inte men jag var såpass arg på allt vad Casar hette att jag betalade vad som helst för att komma bort från dem. Senare har jag förstått att det nog inte var märket det var fel på, utan modellen.
Valtra ännu boende på affären 2002
Brukstimmarna då? undrar vän av ordning.
Jag märker en att brukstimmarna på traktorerna faller från år till år. Det har ju alltid varit så att mina maskiner har rullat vår och höst och däremellan stått ganska stilla. Ännu för några år sen brukade det bli ganska precis 250 årstimmar på Valtran och 150 på Zetor.
I takt med att kostnaderna har jagats och redskapen har blivit större har också drifttimmarna fallit radikalt på traktorerna. Detta är förstås ur en ekonomisk synvinkel bara bra, för mindre timmar betyder ju mindre slitage och framför allt mindre bränsleåtgång men å andra sidan mår inga maskiner bra av att stå för mycket, och precis just där börjar jag vara idag. Valtran går ungefär 200 årstimmar fördelade på 100 i maj, 50 i oktober och 50 under resten av året. Zetorn går som sagt ungefär 50 timmar ganska jämt fördelade över året.
Årsbränsleförbrukningen har fallit från ca 2500 liter per år till ungefär 16 – 1800 liter och det om något är bra.
Idag är Zetorn körd 1600 timmar och Valtran 2300 och jag börjar starkt misstänka att det ännu om 10 år är dessa båda hästar som flyttar mina redskap runt på åkern. Det börjar inte finnas någon rim och reson i att sälja bort Valtran heller för det är en modern traktor som har både elektronik i växellåda och hydraulik och som dessutom har alla finesser man behöver så varför skall man avyttra en sån kompis?
Hej Kalle!
Igen ett intressant ämne, traktor märken och timmar på dessa, hållbarhet , gamla eller nya. Vi har haft på gården ett “ledande” märke MF redan den första som svärfar köpte på -50 talet “Grålle” sen blev det MF-35 -62 därefter MF-165 år -66 sen igen en ny MF-165:a -75 då var det vi redan som odlade och handlade , sen MF-265 -84 efter det köpte vi en begagnad MF-3060 -94 den hade vi 10 år, dessa var alla mycket bra och enkla. Vid sidan om hade vi en begagnade Zetor först en mindre fyrhjuls driven sen en större 8045 -78:ans årsmodell, vi hade då fått arrende-jordar o behövde starka traktorer.. Men så ville bonden köpa en ny stor fyrhjulsdriven och pengen fick avgöra köpet DET BLEV en URSUS 914 -86 men nu började problemen visst var den så mycket billigare men blev sååå dyr i alla remonter som måste göras, den höll inte ihop.. Vad lär vi av detta jo en fattig har inte råd att köpa billigt detta är sant.. vi betalade säkert lika mycket till i remonterna som traktorn kostade och då gick ju mycket på garanti,, efter 7 år böt vi till en äldre IH-956 XL vau nu hade vi en dragare som hette duga.. denna bytte vi sedan -99 till JD-6810 för arealen blev dubbelt mera .. Nu kör vi med JohnDeere vi har en som fyller 31 år och en som är 10 år o den som jobbar mest fyller 7 så vad är sen kvalitet? Inga öst-maskiner kom efter Ursusen till våra åkrar, vi fick läropeng med den första nya , då var Zetorn betydligt hållbarare. Timmar på våra JD blir c:a 1000 i året , mera om det kommer mycket snö då går dom flitigare. Detta om våra märken här i södra delen av landet.. Tack till er alla bloggare för intressanta inlägg,, hälsar vi båda “äldre bönderna”
Kanske han hade rätt då, MF försäljaren 1989 som fällde följande klassiska kommentar när jag köpte en Zetor istället för Ferguson. “Om du nödvändigt skulle ha en dålig traktor hade jag nog kunnat sälja en Ursus till dig också” (Hankkija Lantbruk sålde ju både MF och Ursus på den tiden).
Mjaa, som Kalles erfarenheter visar så kan en dyr traktor vara dålig också. Så jag har köpt billiga traktorer. Begagnade. Eftersom jag reparerar allting själv så är det närmast reservdelarnas pris som har betydelse.
Visst har MF65 och MF165 fungerat utan större reparationer men hur vet jag att en ny dyr traktor är lika bra ? Jag läste i tiderna i Lantmannen om en John Deere som transmissionen gick sönder på och bara som fyra år gammal modell så meddelade fabriken att det inte tillverkas reservdelar till den modellen mer … Därefter köpte jag en Belarus. Den har fått slita hårt och visst måste den repareras men man får ännu grisbilliga reservdelar från Estland. De är hemma på ett dygn.
Att köpa ny traktor är ett lotteri. Namnet har ingen betydelse. Får man en evig traktormodell eller får man en totalt hopplös modell ?
Jag köper ingen modell med elektronik fastän (eller på grund av att) jag är elektronikingenjör. Elektroniken har blivit bättre men fortfarande är den alldeles för mycket specialbyggd (=dyr). Och även om jag kan elektronik så är allting ingjutet i moduler som måste bytas i sin helhet. Jag väntar tills elektroniken består av standardmoduler som kan köpas från hyllan i snart sagt vilken affär som helst. Och tills det kommer felsökare/programmerare så man själv kan kolla upp och reparera modulerna. Det kommer nog – så har det gått i andra sammanhang också.
beställde och beställde, det var ju du Kalle som ställde frågan först. Här adress till mitt inlägg http://www.bondbloggen.fi/2015/01/maskintimmar/ som behandlar de maskiner jag har i bruk för tillfället. Kanske kommer jag om andan faller på att också göra en historisk återblick över släktens dragare som alla haft röd nyans fram till ifjol då.
Vad hade du för problem med casen? Kör nu som då exakt samma modell 4230, dock 2-3 år nyare årsmodell. Har varit väldigt nöjd och än så länge helt problemfria timmar..
Casen var egentligen en bra traktor om det inte varit för den ändlösa raden av tydligen olösbara småfel. Som jag skrev så gick motor och växellåda helt bra och hytten var bekväm, men som sagt alla småfel. På den första har jag egentligen glömt det mesta märker jag, men det var en hel del eftersom jag bytte bort den efter tre år. Den andra minns jag att digitalhastighetsmätaren visade vad den ville trots tre reparationer på garanti. De flesta kontrollampor levde ett eget liv och som sagt, målfärgen hölls inte fast. Det absolut mest irriterande var att det inte gick att få avgasröret att inte gänga upp. Avgasröret sitter ju på denna modell gängat i gaslådan, inte med skruvar. Det fanns någon märklig vibration som fick det att lossna och falla av med jämna mellanrum, även detta trots upprepade besök på märkesverkstad. Dessutom visade bränslemätaren vad den ville så rätt många gånger blev det bränslestopp i onödan. Sen minns jag att det var något tjall med dragkroken, den kärvade och vägrade släppa när den var belastad. Inställningssak förstås, men även här gick märkesverkstaden bet. Hela maskinen var “en olycka som letar efter ett ställe att hända på”