Måste man alltid orka?

Våren är ju för bönderna tiden då allt på sätt och vis börjar på nytt. Åkrarna ska sås, djuren ska ut på bete, vädret är vackert och fåglarna sjunger. Ja, ni vet den där känslan då man kan börja från  ett tomt bord och ha alla chanser att få ett bättre år än ifjol. Redan på vårvintern börjar man gå och vänta på den kommande säsongen, då snön smälter och åkrarna börjar torka blir man otålig och ivrig över att få komma igång. Så fungerar väl vi bönder, man blir som ett litet barn på julen varje vår och plötsligt har man glömt alla besvär man hade ifjol.

Men vad sen då man inte känner på det här viset? För min del har vintern varit tung och ju närmare våren har kommit desto värre har det blivit. Allt jobb som väntar på åkern, i lagården, här på Heisala hemma i Kabböle har ibland känts som ett enda stort måste. Visst har jag jobbat och skött djuren, men då det kommer oftare och oftare såna dagar som man tycker att det inte är så stor mening med jobbet så kan jag berätta att det blir riktigt fruktansvärt tungt att göra det. Ibland har det kommit dagar då jag helt enkelt ha velat kasta handskarna i disken och konstatera att ” he va he”, det får vara nu. Men sen igen då man sett hur barnen tycker om djuren och allt vi sysslar med här har jag fått mera energi för att orka igen. Alla dagar är inte tunga, vissa dagar klarar jag precis allt och lite till.

Som sagt hela vintern har det varit så här och både jag och Antte har ju märkt att allt inte står rätt till. Ett besök till läkaren bekräftade det som vi egentligen båda har vetat; depression… Jag har haft det en gång tidigare för några år sedan. Då var det ännu värre, skötte nog djuren men däremellan låg jag helst och sov. För att inte tala om att jag grät av det minsta lilla. Symptomerna är samma nu igen, men lite lindrigare så den här gången förstod jag att söka hjälp i tid.

Varför berättar jag det här då? Inte för att nån ska tycka synd om mig, depression är en sjukdom bland med andra och den går att sköta. Utan därför att vem som helst kan drabbas. I dagens läge med ansträngd ekonomi, mycket jobb, ja hela den där ekvationen som säkert dom flesta oberoende yrke känner igen, blir det tungt ibland. En del av oss orkar bättre, men sen finns det dom av oss som på sätt och vis lagrar allt in i sig själv och “malar” på saker tills man inte längre ser det goda i allt man gör. Exakt vad som orsakar depression är väl inte helt enkelt att förklara, rent fysiskt är det brist på välmående-hormon i kroppen, men vad som i sin tur orsakar den bristen är en summa av många faktorer. För min del är det närmast väl frågan om mycket jobb, ansträngd ekonomi som gör att man bara funderar och funderar på pengar, inte så hemskt mycket ledigt osv. osv.

Nå, som sagt jag får hjälp men jag hoppas innerligt att alla andra som känner sig lika som jag känt mig skulle förstå att söka hjälp åt sig också. Som svar på frågan i rubriken; Nej, man måste inte orka och det är ingen skam att medge det!

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

5 reaktioner till “Måste man alltid orka?”

  1. Bra skrivet, Sonja ! Det är hårda bud för bönderna i dagens läge och det hjälper inte upp saken ifall man annars också har litet brist på välmående-hormoner eller vad det nu är. Jag har åter lågt blodtryck så i något skede måste jag väl också börja käka piller (men har klarat mej tills vidare). Och med det här vädret har litet var och en lust att dra täcket över huvudet …

    Krya på dej !

  2. Sonja, jag vet hur det känns.
    Ingen tröst för dig, men vill poängtera (vilket du själv delvis gjorde) att depression ses som något tabu. Därför finna det så många som in i det sista drar sig för att söka hjälp.
    Vo som vet vad det handlar om, kan kanske på något sätt hjälpa någon annan.
    Jag har många gånger funderar på lantbrukspolitiken i vårt land……. Är vi hemmablinda eller är det endast pengar som styr? Vad gäller mjölk och mjölkprodukter, har jag lärt mig att söka fram inhemskt. Sen kan jag inte riktigt stöda spannmålsodlingen, detta p.g.a min allergi.
    Sonja, jag hoppas du kan varva ner lite och njuta av barnen och våren.
    Det låter säkert banalt i dina öron just nu, men du ska bara göra det du orkar med, så kommer det en ny vår igen, då di är pigg och glad.

    Sköt om dig, barnen och sporra Antte då du orkar.
    Med en varm hälsning!

  3. Därför valde jag att skriva om det då jag hoppas att på det här viset ens lite minska på “hysh-hyshandet” om depression. Det kan som sagt komma åt vem som helst, oberoende yrke. Just nu har vi det överlag spänt inom jordbruket, så jag tror att det på många gårdar går folk omkring med likadana tankar som jag har. O precis som du Monica skriver, det är en sjukdom som kan behandlas. För mig hjälpte det senast med medicin och samtal med en psykolog och med samma “recept” tror och hoppas jag att jag vinner den här gången också.

    Sen måste man ju också försöka ta reda på vad som egentligen orsakat allt, vilket ju är lättare sagt än gjort och i mån av möjlighet åtgärda problemet annars kommer det tillbaka om och om igen. Och framför allt ska man försöka ta det lugnt och göra vad man orkar. Och det kan jag berätta att hör till det svåraste, då det finns en hel del saker som ska skötas!

  4. Instämmer igen i dina ord!
    Jag hoppas verkligen att du också den här gången ska bli hjälpt av medicin och “samtal”.
    Att hitta kärnan till det onda är inte lätt, men jag hoppas du har en bra psykolog, som kan hjälpa dig hitta orsaken.
    För egen del tog det många år av samtal och åter samtal. När vi sedan hittade roten till det onda, så var det en lättnad. Men det som överraskade mig var att det onda låg i situationer och händelser så långt bakåt som i tonåren. Men vår kropp är en underlig “maskin” – den kan hålla kvar saker som hänt för tiotals år sedan.
    Sen händer någonting som gör att det onda blir aktivt och vi står helt utlämnade åt något som vi kanske inte ens kommer ihåg.

    Men det är nog viktigt att du skulle kunna ta det litet lugnare en tid.
    Förstår att det är lättare sagt än gjort, men ibland måste man/får man vara både svag och egoistisk.
    Det är ingen lätt ekvation för er som jobbar med era djur och ert spannmål, men trots det så hoppas jag att du ska få möjlighet att vila.
    Som du tidigare skrev, så fanns det förra gången dagar då du bara sov och inte orkade göra någonting. Det är just så som kroppen säger ifrån och vill uppmärksamma oss om att det är dags att varva ner.
    Jag önskar dig styrka att komma igenom den här tunga tiden, så att du sen igen kan se på framtiden med nya och positiva ögon.
    Kram till dig!

  5. Hej!
    Nej, depression är inget att skämmas för, och jag har också ganska öppet bloggat om min. I ett o ett halvt år har jag tampats med mina demoner ätit mediciner och haft biverkningar och fått kämpa med byråkrati och ständig brist på pengar. Nu, då jag vet att jag inte behöver jobba mer, börjar dimman lätta. Hoppas du snabbt hittar tråden igen, du o Antte gör ett så viktigt jobb! Men att ta hand om lantbruk på två olika ställen och ha två små barn låter ju nästan övermänskligt, jag förstår att du blir trött! Du får vara trött! Tillåt dej att inte orka!
    Kom in och prata bort en stund till skolan då jag är där, så kan vi deppa tillsammans!

Kommentarer är stängda.