Potatissommar

Nästan varje höst kommer det några dagar med sommarvärme och då passar man förstås på att ta upp potatis. I år var det ren sommar på söndag och solen brände på ryggen då man tog upp potatisen. Vadmalsjackan och stickasjoortån måste tas av – speciellt som det var vindstilla. Det var helt enkelt en av de bästa  höstdagarna. Och så gick det undan med upptagandet eftersom det yngre husbondefolket var med.

DSCN6205

Som av bilden synes så var det frågan om huruvida det var ett potatis- eller ogräsland … Den här sommaren har helt gått i äpplets tecken. Trädgårdsmästaren har haft bråttom att plantera ut så många som möjligt av de närmare 600 åppelträd som hon ympat. Det är inget litet jobb så potatislandet har fått sköta sej självt. Dessutom var det på fel ställe. Redan då vi satte potatisen så fastnade halm i sättplogen som måste lyftas titt och tätt. Och där fanns kvickrot som under sommaren växte ut till en tjock matta. Nästa år skall potatislandet flyttas till ett bättre ställe.

En bra sak har det i alla fall varit i år och det är att vildsvinen lyst med sin frånvaro. Tydligen gillade de inte vårt val av potatissorter eller så hittade de bättre ställen på annat håll. De har inte försvunnit helt för det fanns spår efter dem i Aaltjärri som är en skogsåker men de långa fåror som åkrarna var fulla av tidigare år har inte synts till i år.

Och nu är potatisen upptagen !

 

Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

4 reaktioner till “Potatissommar”

  1. Nu kommer vi in på väsentligheter. Nisse har ju lika mycket på mätaren som jag. Han borde veta om
    nypotatisen var annorlunda för. Min bild är att nypotatis var bättre förr. Den var grå inte gul som idag.
    Skuren i skivor var knölen nästan genomskinlig, dessutom fast, inte en gul mjuk massa som idag.
    Smakade nypotatis, dagens Timo mm smakar ingenting.

    Är ovanstående efterhandskonstruktion av en gammat stofil.

    Sorterna min mamma odlade var “vitperor .”och “amirkaperor” som var röda i skalet. Var finns såna
    idag. Nisses potatisland liknar min lilla odling men jag har mera ogräs och inte lika mycket potatis.

  2. Det beror helt på vilken sort man har. Vi har nästan tio olika sorter och de är sinsemellan rätt olika. Vi har Timo men också flera svenska sorter som vi helt enkelt köpt i matbutiken i Arboga. Vi har också en röd sort men jag vet inte namnet på den. Förr hade vi också en röd sort men ingen visste det “riktiga” namnet utan den kallades Raussila röö eftersom vi fick utsäde av min moster Anni som bodde i Raussila.

    Men den stora skillnaden är mellan tjööpispoteetär och egenodlad. Därför har vi potatisland varje år fastän det ibland ser ut som en ogräsodling. Smaken är så mycket bättre på den egna potatisen. Butikspotatisen är av sorter som ger stor skörd och ser snygga ut – på bekostnad av smaken. Och ho vet vad de är besprutade med …

    Förr hade vi stort potatisland men då odlade vi också åt kossorna. Skörden kunde då som nu variera mycket. Ibland måste vi köra lassvis med potatis till skogen på försommaren då den började ruttna och inte ens kossorna orkat äta upp den. Ibland fick vi så litet att det inte räckte till åt kossorna alls.

    Tekniken har också ändrats men i det här fallet från maskiner till handkraft. Förr hade vi en stor bolagsmaskin – en upptagare med sprättgaffel och en stor trumma. Nu sätter vi potatis med ett litet åder och två egentillverkade rör som man radar potatis i. Och tar upp för hand. Det roligaste är förstås hösten potatisupptagning då halva släkten är med – om de hinner.

  3. Det fanns inga speciellt tidiga sorter förr. De tidiga sorterna har utvecklats för att förlänga säsongen och för att undvika potatisbladmöglet, som dyker upp i slutet av juli. Sedan får man acceptera att de riktigt tidiga sorterna inte har samma smak, det finns ju sorter som är kompromisser t ex sorten amadine, som är relativt tidig men som också kan odlas för förvaring.

  4. I början på 90-talet (alltså preskriberat) noterade jag när jag var med hustrun till Gran Canaria att dom
    hade väldans god potatis. Suverän att laga “lakakoppi” på! Med den påföljd att jag stoppade ner några
    knölar i bagaget när vi for hem och lade dem i källaren till våren. När våren kom sattes de normalstora
    knölarna, men något gick snett, för när vi tog upp dem så var de tyngsta över ett kilo!! Tror att det hade
    att göra med att när de fick ljus dygnet runt, vilket de inte var vana vid genetiskt, så de fick fnatt och växte
    nästan ihjäl sig. Att hämta potatis i landet till maten fick en annan dimension så att säga “Vill du ga ett en
    päro i lande?”! Det stannade med ett experiment för tyvärr så frös “sätona” för mig följande vinter.
    På Canaria tar man 4 skördar potatis om året. Den fjärde med ny utsädespotatis.

Kommentarer är stängda.