16 juli, 2017 av Nisse

Vidaklyyvantalkå

På lördag hade vi vidaklyyvantalkå (vedklyvningsarbete) på gamla folkskolan. Lillstubackans gamla vedklyvare från 1920-talet (byggd nästan helt i trä) drevs av en gammal Steyr dieseltraktor.

Enligt Simos Verner som kluvit mycket just med den här klyvaren så behövs det nio personer: Två bär virket till vaggan, en sågar, två klyver och fyra radar in veden i lidret.

Här har vi tre husbergar bakom klyvaren. Brorsan (i hjälm under remmen) klyver, jag kapar och Henrik bär till virke tillsammans med Nybondas Håkan längst till höger. Den andra klyvaren är Antas Bengt och Nybondas Björn radar in veden.

Det behövdes mycket ved förr då all matlagning skedde med ved och huset värmdes upp på vintern med ved. Då vi installerade värmepanna 1955 så skulle den också ha ved men till natten hällde min farfar i koks som brann längre. Jag minns ännu bra bullret från plåten som ledde in koksen i pannan. Men koks var dyrt så man eldade med ved på dagarna. Redan som liten bar man in mängder med ved.

Klyvaren har två yxar som drivs av ett stort trähjul fyllt av cement för att orka driva yxarna. Vi hittade en gammal heteka som vi använde som bord för veden. Vanligen hade man annars upp-och-ned vända potatislådor som vedbord.

Vi tog tillfället i akt och sökte fram de gamla kläderna och stövlarna från 1940-talet. Här cirklar maskinisten Göran Wallén (i vit skjorta och hängslar) som ställde upp och skötte om klyvaren och traktorn. Litet moderna skydd använde vi i alla fall. Skogshjälmarna kan vara nog så bra för ibland flyger det vedträn från cirkelns klinga.

Och så fick vi talkåkaffe då virkeshopen var kapad, kluven och inradad i vedlidret. Inga hade lagat fina smörgåsar och det blev en hel del prat vid kaffebordet. Varje byadel hade sin egen klyvare och man ordnade talko på olika ställen och samlade folk för att klyva veden för följande vinter. De moderna vedklyvarna kan ju skötas av en person men det är roligare att samlas och dricka kaffe :-).

 

Etiketter: ,

10 svar till “Vidaklyyvantalkå“

  1. Skogsägaren skriver:

    Det finns int mycket till skydd på vidaklyyvarn i motsats till dagens maskiner som är nästan omöjliga att använda innan man plockat bort ett tiotal onödiga konstruktioner som tros skydda användaren. Mest ”olyckor” för min del har skett just med skydden som man stöter sig på eller får sjukt på annat vis för att dom är i vägen. Måste man ha försäkring om man demonstrerar gaambel maskiner.

  2. Nisse skriver:

    Jo, vi har en drös med bortplockade skydd som är alldeles oanvända. Men visst är det bra med många skydd – om de fungerar. De värsta är de som satts in efteråt och alls inte är avsedda att användas. Tillverkaren vet att köparen plockar bort dem direkt. Ett bra skydd måste planeras från början så att det fungerar.

    Visst måste man ha försäkring. Vi har en så kallad ”talkoförsäkring” som inte är så dyr. Jag har en egen också för jordbruket Den betalar för eventuella olyckshändelser som talkofolket råkar ut för.

  3. per fd skriver:

    Hujedamej när jag tänker tillbaka på barndomens vedkapning. Två stora och två små höll på närmare en vecka med att kapa ved med en 165a med full gas och en heimlaga cirkel dock av järn. Bära fram kapa och släng in i lidret.Ljudet av klingan kan jag ännu höra när jag blundar. Ofta var det timmer av någon gammal hölada som var tort och hårt virke plus någon dold spik så det skulle filas emellanåt. Det var det värsta jobbet som jag visste som barn. Sedan kom kjedjekapare som var snabbare och framför allt tystare. Det gick ganska bra då redan att kapa. Nu är det bergvärme och man fick typ 25 lediga dagar i bonus. Att jobba med ved är väldigt tidskrävande. Talkåkaffe blir det nog lite dåligt med.

  4. Nisse skriver:

    Vi har kvar vår vedcirkel som farsan byggde av trä. Den fungerar bra. På 50-talet började det bli svårare att få ihop folk till klyvandet och många gick över till egen cirkel. Det kom mera maskiner och helt allmänt gick man över från bolagsmaskiner till egna.

    På värmesidan kom sedan den billiga oljan (11 penni per liter) även om vi gick över till elvärme tills jag byggde flisvärmecentral i ladugården 1980. Elektriciteten var tidigare billig men började stiga då oljepriset steg.

    Jag har alltid tyckt om vedarbetet och vi använder ännu ved under de kallaste perioderna på vintern. Till all tur finns vedspisen och kakelugnarna kvar till största delen. Förstås står flisvärmen för det mesta men det är skönt att en kall vintermorgon sätta eld i vedspisen i stugan och ha god värme efter bara femton minuter. I det nya Ribackhuset (byggt 1977) satte jag förstås också in vedspis som pojken nu bytte till en nyare vedspis. Halva släkten eldar fortfarande med ved och vi skall utveckla vedhanteringen ännu mer i framtiden.

  5. Göran skriver:

    Nu ser det lite farligt ut med dendär saknade skydsutrustningen i en gammal maskinkonsulents ögon.
    Så mycket som man pratade för jordbrukets arbets skydd.Och var hem på gårdarna och gav råd.
    Men det har vbäl blivit andra tider nu man är inte så noga med sitt leverne.

  6. Kurt skriver:

    Nog såg man betydligt fler personer som saknade någon eller flera fingrar förr i tiden!

  7. Nisse skriver:

    Livet har blivit så tryggt att ungdomarna börjat med extremsport som är rent livsfarlig …

  8. skogshuggarn skriver:

    Om man tittar på vedmaskinsbyggen på youtube så är nog Lillstubackans vedmaskin bland de mer säkrare.
    Kapasiteten på en sån där är nog ganska samma som nu 100år senare, dock behövs det åtta gubbar mindre idag för att hålla samma takt.

  9. Nisse skriver:

    Förr var talkokaffet ett verkligt nöje då folk träffades. Sedan kom TV och folk satt hemma och glodde på dumburken. Nu har vi tiotusentals TV-kanaler med samma skräp överallt så folk börjar vara intresserade av att arbeta tillsammans igen. Det kom över 30 personer till vår vidatalkå …

  10. Dick skriver:

    För böfvelen är det inte min kompis Steyr från 1951. Jobbade åt Einar en sommar och körde den alltid nu och då. Kul att den lever.