2 augusti, 2017 av Kalle

Tjärbränning

Sommarens höjdpunkt i mina trakter brukar för de flesta vara Tomatkarnevalen. För mig som inte är något socialt underverk brukar jag väl nöja mig med att axgången är sommarens höjdpunkt, men i år var det annorlunda. Rejält.

Redan för ett antal år sedan, tror det var mars 2013 började eldsjälar (!) i Övermark-Yttermark Lions Club drömma om att anordna ett gammaldags tjärbrännarjippo vid Högåsens sportstugeområde i Övermark. Modell togs från ett antal tjärdalar som eldats i Purmo, med tror jag tio års mellanrum. Att projektet var stort anade man väl första gången man läste om det i tidningarna, men som alltid, en elefant är liten på avstånd så för egen del förbigicks det nog i början med en lätt gäspning och ett närmast totalt icke existerande intresse.

Som tur var gällde detta inte dragarna och alla andra inblandade parter som oförtrutet jobbat på med barkning och utkörning och klyvning och alla möjliga processer som hör gammaldags tjärbränning till. Visst användes moderna maskiner till en del, men mycket av arbetet har gjorts med gamla metoder för att komma sanningen närmast, så att säga.

Varför det brändes tjära förr i världen och hur processen går till får Ni försöka Googla Er fram till, för på det området är jag inte det minsta expert, innan detta projekt visste jag väl att en tjärdal brann och att tjäran var svart men det var nu ungefär det då. Nu vet jag nog mycket mera efter att ha följt tjärdalsveckan på nära håll, men inte tillräckligt för att berätta om det i detalj.

Själv var jag inte på något sätt involverad i projektet heller från början och hade väl egentligen inga planer på att bli det heller. Någon gång på vårvintern ändrades dock dessa planer när det visade sig att Yttermark ÖSP avdelning skulle bidra med ett antal funktionärer till jippot. I och med detta fick man börja fundera i lite mera handgripliga banor gällande sommarveckan. Detta gjorde också att projektet kom mentalt närmare och det blev att börja sätta sig in i hur det var tänkt, och i och med detta gick det också upp hur fruktansvärt stort arrangemang det handlade om.

Arbetsfördelningen blev sådan att Övermark Brandklubb bistådda av Övermark och Yttermark ÖSP skulle stå för parkeringsarrangemangen och redan där satt man ju fast från två håll. Eller tre egentligen för via min yrkesroll så skulle jag ju även godkänna säkerhetsarrangemangen i själva tjärdalen, något som inte beredde den minsta svårighet för arrangörerna hade helt klart gjort ett toppenjobb både med själva dalen och alla kringarrangemang.

En vacker onsdagskväll tändes dalen. För en yrkesskadad brandman som hela sitt liv sett eld löpa amok var det mycket fascinerande att se hur kontrollerat dalen tändes och hur snabbt elden spred sig precis som den skulle. Det var förstås ingen tillfällighet utan bara resultat av mycket jobb och bra jobb.

 

Funktionärerna bar så långt det var möjligt tidstypiska kläder från epoken då tjärdalarna brann lite varstans i Finland. Dvs från nån gång på 1700-talet till cirka 1940 då den sista kommersiella tjärdalen brann i Övermark. Som en liten onödig parentes kan också berättas att jag har synliga rester av en tjärdal också på egen mark inte så långt från gården. När den eldats vet jag inte, men spåren i skogen syns mycket tydligt än i dag.

 

Min egen uppgift under veckan blev parkeringsväkteri och sen gjorde jag ett återfall till mitt gamla jag och hoppade in bakom bussratten. Det fanns ju inga möjligheter att ta upp personbilar till dalen i skogen så det ordnades skytteltrafik med bussar från parkeringen nere vid riksåttan upp till stugan vid dalen.

Här blev det lite kulturkrock, visst hade det varit roligt med gamla bussar också men sådana fanns inte att uppringa sådär bara.

Början på veckan var väl ingen riktig succé, kanske 300 personer såg dalen tändas och ännu torsdag och fredag var lite lama. På lördagen tappades första tjäran och lördagskvällen skulle jag vara parkeringsvakt. Fredagen hade jag kört skyttelbuss till 03 på morgonen och trodde nog att jag såg i sömnen när jag kom till parkeringen. Det var ett bilhav helt enkelt. Nu hade folket hittat till Tjärdalen.

Resten av veckan var det massor med folk och både själva tjärdalen med dess tappningar och all kringunderhållning uppskattades stort i det fina sommarvädret. Man kunde både känna historiens vingslag samt nya tidens talkoanda i en riktigt spännande härlig blandning.

Att få vara med som ett litet litet kugghjul denna vecka och samtidigt få se och beundra arrangörernas storslagna jobb skapade ett minne för livet. Vädret var på ”vår” sida och att dessutom få göra ett litet återfall till bussjobbet gjorde att hela tjärbrännarveckan blev ett oförglömligt minne för mig, och förhoppningsvis för alla andra besökare och funktionärer.

Den andra kvällen som jag körde var det så fantastiskt mycket folk att vi fick sätta in fyra bussar istället för de två som var planerade. Jag körde hela kvällen med fullpackad buss och njöt nått så obeskrivligt av allt. Vädret, omständigheterna, folket och stämningen.

Det viktigaste måste väl ändå vara att tillställningen var en kulturhistorisk händelse av omätlig betydelse. Man behöver bara se till mig själv, inte visste jag det var så mycket jobb med att få fram några liter tjära, men inte visste jag heller vilken känsla som kom med dom första dropparna när allt gått i mål.

Alla dom 7500 personerna som besökte dalen fick en fantastisk upplevelse, det vittnade pratet i bussen ner från dalen om. Det var inte bara en och två som var lyrisk – det var nästan alla.

Det visade också att det inte behöver vara sprakande färgrann och storslagen underhållning med allt från karuseller till lakritsremmar, det lågmälda arvet från vår historia intresserar också. Det var tjärdalsveckan i Övermark 2017 ett synligt exempel på.

 

6 svar till “Tjärbränning“

  1. Christer skriver:

    Bra Kalle!

    Jag hade liksom förväntat mig ett inlägg om det här. Tog mig faktiskt ledigt ett par timmar för att se sista tappningen. När det bränns tjära på så pass nära håll så måste man ju bara åka för att se, jag uppskattar gamla hederliga hantverk nämligen.

    Arrangemangen löpte fint och det var bra ordnat med bussarna, returen till parkeringen gick genom nästan uteslutande välskötta skogar.

    En eloge åt arrangörerna!

  2. Kurt skriver:

    Om råvaran varit gamla tallstubbar (traditionellt), så kan man inte göra mycket med maskiner, inte ens klyvning.

  3. Nisse skriver:

    Helt fantastiskt ! Vi drömmer också om att bränna tjära men vi har inte sådana resurser att vi skulle få till stånd en riktig tjärdal. Vi får nöjas med en fattigmans tjärdal, dvs. en tunns som vi eldar under och ett rör. Alltså en enkel torrdestilleringsapparat. Vi har förstås inte lika gedigna traditioner som Österbotten som ju en tid exporterade tjära till hela Europa.

    Fint gjort !

  4. Johnny skriver:

    Besökte själv tjärdalen 2 ggr och fungerade som parkeringsvakt en dag. Arrangemanget var mycket proffessionellt från början till slut. Man kan inte annat än beundra att folk har satt så där mycket långsiktigt och bra arbete att åstadkomma något så fint som en tjärdal. Det var roligt att det blev så där pass många besökare och att parkering och busstraffik fungerade klanderfritt. Hoppas det blir en tradition! Vart tionde år kanske?

  5. Kalle skriver:

    Ja, det skulle verkligen vara trevligt med en sån tradition. Även om jag tror det är svårt att toppa denna första gång eftersom det lyckades så kollossalt bra

  6. Kurt skriver:

    Vill man göra något liknande, men minska på arbetsbördan, så är ju en kolmila enklare, eftersom man inte har samma krav på råvara och det inte heller behöver byggas upp lika noggrant