8 februari, 2018 av Kalle

Kvalitet från förr…..eller höns

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg om hur kolossalt bra byggnaderna från ett drygt halvsekel bekåt fungerar, men det var precis då jag kom på det halvt fasansfulla….

Jag har aldrig skrivit om hönsen.

Således gör vi ett lappkast och ändrar rubrik och inriktning. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet kunde jag göra följande efterkonstruktion. Eftersom vi inte ser Lotta och hennes får här så ofta numera så ansåg jag att Bondbloggen förtjänade en djurbonde, så då skaffade vi höns. Det är dock inte det minsta sant, utan såhär var det.

Vi har väl länge närt en dröm om att ha lite fler djur på gården än ett antal gamla katter. Min stora dröm är och har varit alpackor, men det känns som lite överkurs för nån som inte haft djur i nån större utsträckning innan. Får är uteslutna för i detta hus slaktas inga djur utan dom finns med långt in i ålderdomen, så dom gick ur bilden. Mellandottern vill visserligen ha häst, men det är nu inte heller något nybörjardjur så valet stannade så småningom på höns.

Till saken hör att jag nog är uppvuxen på djurgård och ända till avslutad tonårstid var djuren en naturlig del av livet, men efter det tog motorerna överhand och djuren avslutades.

Sen gick det som det brukar gå för mig. Hönsen kom först, planeringen sen och till sist en hönsgård. Allt i fel ordning alltså. Fyra små höns anlände och flyttade in i en temporär bur på gården i väntan på sitt framtida hönshus. Det gick inte speciellt bra, det gick faktiskt riktigt dåligt för redan första natten hade något djur (katt, mårdhund) fått tag på en kyckling genom gallret och så var dom bara tre.

Efter den något tråkiga inledningen lappades manfallet i kvartetten genast samma dag och ny kyckling levererades från Fållbäcken. Så var dom fyra igen. Ur motgång kommer kunskap och nu kom insikten om att hönsen skall ha en stor bur, men den skall vara inbrottssäker för alla typer av objudna kräk. Detta gjorde ju att nästa hela förra sommaren gick åt till hönsgårdsbygge med bla galler nergrävt 30 cm under marken för att ingen skulle kunna gräva sig in. Slutresultatet blev bra och mot andra halvan av sommaren kunde nybyggarna flytta in. Det hade nu också visat sig att det handlade om två höns och två tuppar, något som skulle visa sig som ett problem så småningom. Nu började vi också märka att hönsen följer ett märkligt inre mönster som gör att man kan sitta i timmar och titta på när dom sysslar med allt möjligt. Klockan kan dom också och rutinerna som dom håller sig med är imponerande. Detta gör att man nog skänker en varm tanke till hönsen som var tre i varje lillbur på åttiotalet (så hade vi det också), för dom kan nog inte ha mått bra alls. Som tur är är det historia.

En bild från bygget av Fort Knox som numera har kompletterats med en bur till bakom eftersom samarbetet inte har flutit problemfritt.

I vintras fick dom flytta in i gamla stallet som stått oanvänt i många år och det gick bra. Problemen började när dom flyttade ut i sommarburen igen i somras, för då var det goda samarbetet mellan tupparna slut i ett svep. Det blev ett slagsmål utan dess like och efter två dygn var det bara att separera dom. För att lösa detta skaffades två damhöns till och sen blev det burbygge igen. Nu lever dom i två grupper, en tupp och två höns per grupp. Det ultimata tror jag skulle vara en tupp per sex höns så den ena tuppen börjar nog leva lite farligt. Få se om han överlever våren.

Nu har jag dessutom blivit tvungen att dela av gamla stallet i två lägenheter, så nu är det fullt liv där igen. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, hur imponerande bra gamla murkna mössätna stockväggar håller värmen. Men nu får det bli en annan historia.

Rätt gott om ägg producerar dom också faktiskt. Det brukar bli ett ägg per höna och dag så självförsörjningsgraden på ägg har blivit närapå 100% på hemmanet. Nu vid denna tid på året börjar värpandet avta för att hålla en paus till framemot våren. Som sagt, dessa djur har ett imponerande inbyggt rutinsystem.

Det enskilt märkligaste jag sett var när dom som små fick flytta in i nya hönsgården som består av en bur och en lekstuga, en spång upp till fönstret på lekstugan och pinnar däruti. Första dagen var ingen intresserad av stugan utan gick omkring ute på gården. När solen gick ner runt kl 22 den kvällen gick alla fyra som på en given signal uppefter spången, in i huset och satte sig på pinnarna och somnade. Trots att dom aldrig sett konstruktionen förut.

Egentligen har inte hönsen så mycket mot snö och lite kyla bara dom kan hålla sig torra och sen slipper in undan snön när det inte är roligt längre. Sommartid kan dom nog vandra på tomten i frihet också, för om inte förr så mot kvällen vandrar dom in till sig igen. Helt av sig själva.

Denhär herremannen (och då menar jag han med kam) är rätt bastant, men betydligt snällare än sin bror som är kännbart mindre, men beter sig mycket sämre.

Hur som helst, att höns kunde vara så underhållande och personliga hade jag nog aldrig trott. Nu har jag inte riktigt klart för mig hur länge en höna lever, det ges lite olika uppgifter på detta, men åtminstone hoppas jag att denhär stammen skall bli långvarig här på gården. Det är väl egentligen bara eventuella minkar som är ett problem, men som sagt, buren är nog byggd så att ingen BORDE ta sig in. Fast man vet ju aldrig. På hösten flög ju en berguv in genom fönstret till ett hönshus i en grannby och tag md sig tuppen, så helt säker kan man ju inte vara. Men vad är nu säkert här i livet?

 

4 svar till “Kvalitet från förr…..eller höns“

  1. fjäderfä.. skriver:

    Hej Kalle
    Oj vilken trevlig historia och vilka fina höns inte att glömma de fina tupparna, ja djur o bondgård hör ju ihop, om vi går bakåt i tiden så fanns det djur av alla de slag på gårdarna, men det var väl ett måste för att vara självförsörjande.
    Måste berätta om våra fjäderfä som gubben kom hem med för ett antal år sedan brojler KALKONER vita småa fulingar och hela dussinet.. gissa om jag var ”rasande” jo de va jag men bara nån stund… dom växte opp till åtta hönor o fyra tuppar ,, modell större tupparna alltså. Dessa ”fulingar” tog plats i mitt hjärta så till den grad att det är svårt o beskriva. Den sommaren var så innehållsrik på allt vis , redan att följa dessa högljudda tuppar och lite blyga hönor var en upplevelse. De trodde jag var deras mamma och följde mej alla ställen då jag var ute, de fick gå lösa för vi bor utan nära grannar. På natten var de inomhus nog och då vi var borta.. Då jag var i potatislandet och tog upp nypotatis så hade jag hela ”kånkarånkan” med. När vi fick besök av våra bekanta så vem sku inte vara vid bilen och titta och tupparna med sitt gälla skriande lät så hotfulla att de knappast vågade stiga ut. Då jag första gången såg ena hönan ”bada” i en jordhög så trodde jag att den höll på o dö … förstod ju inte att så gör dom då de badar .. Då hönorna började värpa så var det ett letande vart deras bon fanns , de smög sej sakta iväg och var borta en stund , nog hittade vi äggen, de var jättegoda . Nåja så kom hösten, vi hade lovat åt släkt o vänner att de får kalkonstek till julen för 3 tuppar 5 hönor gick det illa …. våra bekanta jägare hjälpte oss, ( vi for bort under tiden) för sorgligt var det ju… Vi åt ingen kalkon till jul ,, utan våra restiga 3 hönor o tuppen fick leva loppan så länge de levde . När vintern närmade sej då bodde dessa i sin ”barack” var fanns värme o fönster med gardiner joo det är sant.. när min mamma kom o tittade då de flyttat inomhus så sa hon”ja de sku int annars va du”…
    Tuppen var så stor o tung men den snällaste man kan tänka sej, så var nog hönorna oxå,, vi kom bra överens … de levde många år.. tuppen dog först han var väl för stor,, (dessa ska ju bara leva några månader) hönorna levde 6 år … alla är begravda på gården.
    Detta blev lite väl långt skriveri , men jag blev så glad åt dina vackra fåglar och då kom minnena från den tid då vi hade våra ..
    Lycka till med tipporna och en bra fortsättning på vår nu snörika vinter , till dej och de andra bloggarna
    Hälsar vi två från öst-nyland

  2. Annika skriver:

    Är de inte fascinerande djur? Jag kan dock komplettera din rovdjurslista med duvhöken, om den har sitt habitat i närheten är den utan tvivel den farligaste. Den har t o m varit inne i hönshuset för att hämta en höna då dörren stod öppen. Om den varit på besök då hönsen gått fritt på gården har man fått söka de vettskrämda tanterna från djupt in i granhäcken, under bodan och andra besvärliga ställen.

  3. Peik skriver:

    Ståtlig tupp det där!
    Kanske någon slags synvilla på fotot, för jag tycker du har väldigt stora maskor i nätet med tanke på mink?

  4. Sten skriver:

    🙂 !