Bondbloggen

Traditioner uppkommer ofta ur intet.

Just det intet har har en märklig BondBloggsTradition skapat sig själv. En gång är inget, två gånger är en upprepning, men tre gånger är en tradition. Tre år i rad nu har jag i bloggsyfte tagit ett kort ut genom kontorsfönstet mot produktionsanläggningarna och marken (visst lät det fint) mest bara för att visa upp hur långt våren är kommen i Närpes

Såhär långt var alltså våren framskriden den 10 april -10 -11 och -12.

10 april 2010

10 april 2011

10 april 2012

Av detta lär vi oss då – absolut ingenting. Utom möjligen att jag borde ha zoomat bättre i år. Vi har nu den 11 april och ännu finns det inget överhuvudtaget i luften som kan berätta om huruvida det blir en tidig eller sen vårsådd. Det enda vi kan se är att våren de tre senaste åren varit ganska lika långt hunnen varje gång. Detta trots att det då 2011 var en fruktansvärt kall och snörik vinter.

Björnfeelingen börjar infinna sig i takt med att senvintersolen stiger högre på himlen. Nu börjar vinteridet känns obekvämt och borde börja bytas mot nya fräscha idéer. Ide mot idé alltså.

Vintern här hos oss har varit fullständigt sagolik, precis allt man kan önska sig. Hela hösten var snöfri och inte en minusgrad så långt ögat nådde. Julbelysningen kunde sättas upp i snöfritt land, och det är en nåd bara det. Stormen på julannandagen var väl lite väl häftig, men orsakade inga större skador varken på skog eller byggnader. Ett strömavbrott på 13+10 timmar var nästan bara lite rogivande när det inte var kallt ute. Dessutom har jag en liten generator som snällt drev kaffekokaren och lite belysning och vad mer behöver man en annandag? Vid inspektion av skogen efteråt framgick att det gått bra. Vindriktningen hade varit sådan att ekonomiskogen klarat sig bra, inga plåttak hade heller fått nådastöten.

Sedan i början på januari kom snön och kylan, och för en gångs skull kom båda som en vän. Kölden är absolut oumbärlig på vintern för att inte lerjorden skall vara hopplös på våren. På köpet fryser en massa oknytt ihjäl och stör inte växtligheten på sommaren. Snön var också välkommen när man visste att den bara kan bli kvar ca två månader.

Under hela denna vinter har jag dock inte uträttat ”ett skapandes grand”, förutom att flytta lite ved och bära in den. Detta tillstånd har dock avslutats nu och nu är planeringen av det nya året i full gång. När man egentligen funderar lite så är inte bondeåret så oenahanda som man vill tro. Det är en cirkel som snurrar på. Sådd-besprutning-skörd-plöjning-planering-sådd, och så håller man på.

I dagarna har jag levererat fjolårsvetet. Priset är en långtifrån toppnotering men det får duga. Däremot är det såpass konstigt att nu är havren dyrare än brödvetet och med tanke på att flyghavren sätter käppar i hjulen för min havreodling så vet jag inte riktigt hur jag skall göra nu. Hur som helst så har 70 ton vete lämnat torken dom senaste dagarna, slutdestination Kinnusen Mylly i Utajärvi.

Just detta med priset råddar till planeringen ganska ordentligt. Meningen var att jag gör ännu ett hopp över rypsen i år för att kunna komma tillbaka med full kraft nästa odlingssäsong. Fyra år mellan ryps och ryps är bra att hålla och så blir det nu. Höstens planer gick alltså mot hälften havre, hälften vete, men nu har detta kört lite på grund pga av dom dåliga prisen på vete. En våt sommar kan ju bli rena katastrofen för vetet, 30 timmar i torken och 22 liter brännolja i timmen säger obönhörligen sitt med ett vetepris närmare 150e. Svaret blir mycket motvilligt: Korn

Kornet och jag kommer inte överens. Vete går bra, havre går bra, flyghavre går riktigt bra, ryps går bra, korn går inte. Dåliga skördar, framför allt dålig hl-vikt förföljer mitt kornodlande som råttor i mardrömmarna. Jag har väl odlat korn ca 15 säsonger och misslyckats med hl vikten i 15 av dom. I år blir sista försöket, jag lovar, jag har nämligen hittat en kornsort som jag tror på nämligen ”Marthe” och tänker bombardera den med spårämnen och kärlek hela sommaren. Lyckas inte det ger jag upp.

Men innan detta skall mycket göras. Nu är det toppsäsong att jonglera med motorsågen i buskar och snår och densamma har snurrat flitigt dom senaste dagarna. Ljuset har ju förlängt arbetstiden till 20.00 på kvällen så man hinner faktiskt få undan en hel del.

Det enda som saknas är själva idén. Produktutvecklingen på Torpet borde innebära att någon nyhet prövas varje odlingssäsong. Så kommer förmodligen inte att ske i år. Såkedjan borde utvecklas och en Väderstad Rapid ligger väl på önskelistan, men rent praktiskt har inget hänt. För att en sådan maskin skall kunna tas i bruk behöver jag revidera påfyllnads- och betningsmetoderna och dessa problem har ännu inte sett sin lösning. Utöver detta borde jag få mera rum i härberget, alltså möjlighet att få in mera maskiner under tak och ej heller detta har löst sig på planeringsbordet i vinter.

Men, kommer tid kommer råd. Nu håller jag utkik efter den första tofsvipan och när den landar så går livet in i sin positivare fas. Dvalan är över. Bonden vaknar!

Som den notoriska uppskjutare man är så går man ibland på vissa nitar. Jag kände så väl igen Christers skrift om maskiner som man i sista stund räddar undan Farbror Frost, och tyvärr nästan ännu bättre bekannt är jag med manicker som Farbror Frost tar med sig till andra sidan.

Nu skall vi dock inte tala om frostskador utan om hur man gör sig extra jobb i slutändan genom att skjuta upp det enkla tills det blir svårt.

Viibåskan nämligen!

Jag är faktiskt inte ens säker på om det rätta floranamnet är Videbuske men hur som helst så trivs dessa växter vansinnigt bra i åkerdiken. Samma gäller även åkrar som inte odlas som tas över på några år av dessa snabbväxande växtmarodörer. Detta är förvisso inget problem på själva odlingsjorden eftersom den ju brukas men på dikesrenarna blir problemet desto större. Förr i världen brukade man spruta Hormoneste (dagens MCPA) på buskarna och det förpassade dom snabbt till bättre växtmarker, men nuförtiden får man ju inte använda växtskyddsmedel annat än på åkergrödor (vilket förstås är bra) så den metoden är historisk.

Återstår alltså mekanisk röjning. Det finns en typ av mobil giljotin som entreprenörerna använder som är snabb och effektiv men förstås inget för den vanliga husbondens pengbörs. Utöver detta så finns diverse kedjeaggregat som kan användas men inte heller dom lönar det sig att skaffa för eget bruk. Återstår – motorsågen, muskelkraft och lunningsgrip. En modernare variant av Jussi, kärret och gräftan, men lika bökig. Om man är en duktig bonde med framförhållning så tar man bort buskarna snabbt och behändigt kanske vart tredje år, eller så gör man som jag och väntar 20 år tills dikeslaget börjar klaga på uteblivet vattendrag i diket.

Trots att längden på diket som skulle röjas bara var ca 100 meter så gick det åt flera korta höstdagar innan det var klart. Ingen blod och inga tårar men desto mera svett producerades nog som biprodukt, men konstigt nog blev det klart innan snön kom. Detta förmodligen mest beroende på vinterns ovanligt sena ankomst i år, med normal vintertidtabell hade man väl nog pulsat på där i snön och tyckt synd om sig själv.

Det är som ordspråket säger, av dumt huvud lider kroppen. Fast led vet jag inte om den gjorde, det heter ju att motion är nyttigt.

Sätter in två bilder på projektet i bästa ”Makeover-stil” En ”före” och en ”efter” bild

Det mesta har i världen har två sidor. Så även vädret. Det är inte alltid som det bästa vädret är det bästa. Vår tillvaro just nu är exempel på ett sådant tillfälle i historien.

I förrgår kväll så vandrade jag 9-tiden på kvällen i toltalt mörker över en åker för att hämta en traktor. Vandringen företogs i plogkläder, dvs kortärmad t-shirt. Att gå över en åker den 14 november iklädd kortärmat utan att frysa sig fördärvad tror jag inte att jag har upplevt förr. Eftersom jag ju enligt tidigare skrifter gillar vädret bäst när det är lagom, dvs varken för varmt eller kallt, så borde jag njuta för fulla muggar nu. Att det dessutom inte synts en snöflinga än i år gör bara gott bättre. Och njuter det gör jag men…

Avigsidan då? Jo, under många år har jag noterat att den efterföljande odlingssäsongen blir bättre i omvänt förhållande till hur jäklig vintern varit. Nu har vi haft två riktigt hemska kalla snörika vintrar efterföljda av två riktigt bra odlingssäsonger. Före det hade vi sk skräpvintrar med grön jul etc, och då var dom därpåföljande odlingssäsongerna minst sagt mediokra.

Vad dethär riktigt beror på vet jag inte, det handlar dels om förekomsten av skadeinsekter, och den delen kan man förstå, oknytt fryser väl också ihjäl i kölden, men det handlar mist lika mycket om markstruktur. Genast man sätter harven i jorden ser man hur jorden beter sig, hur den faller sönder och hur den struktureras. Efter en kall vinter med rikligt med tjäle är det som att bearbeta en dröm, efter en varm vinter är det mera som att harva takplåt.

Egentligen är väl detta bara naturlig marknadsekonomi. Efter en jäklig vinter får man betalt i form av pengar, efter en varm njutbar vinter får man stå ut med lite mindre i börsen. Och kom sedan inte och säg att naturen inte har ordnat det finurligt.

PS
Dendär sista meningen kom mig att tänka på en tankenöt. Hörde i Nordnytt för ett par år sedan ett referat från någon olycka där en väghållningsminister citerades. ”Vägverket förnekar att vägarna inte skulle ha varit oplogade” Vad menade karn?

På torsdagseftermiddagen förekom jag på skolbacken i Närpes för att utföra en säkerhetsbesiktning inför ett evenemang som hålls där över helgen. Ni har säkert hört om det i radion, det är någon sorts kulturkarneval som hålls där i dagarna tre. Vackert så, kultur är bra och kulturintresserade ungdomar är om möjligt ännu bättre, men det lämnar vi därhän för det är inte kulturfestivalen detta skall handla om.
Det var bara det att när jag såg ungdomarna i 15-18 årsåldern från hela svenskfinland som anlände med sina ryggsäckar och sovunderlag så kom jag att tänka på hur det var när jag själv en gång i tiden var riktigt riktigt felplacerad.
Vi skrev tidigt 80-tal, maj månad, i kalendern och jag skulle delta som delegat från Närpes Gymnasium i en sk elevriksdag i Pargas.

Tanken var väl god, man var ung och arg och skulle väl förbättra världen på egen hand. Det var bara det att redan på lördagsmorgonen blev det tvärstopp med den förbättringen. Jag ringde hem för att kolla läget och mamma upplyste mig om att pappa var på åkern och harvade. Vårbruket hade alltså börjat.

Här satt man då. I Pargas. På elevriksdag. Lyssnade på förmodligen välmenande människor som pratade om saker som jag var fullständigt ointresserad av just då. Propositioner. Inlagor. Insyn. Demokrati. Säkert underhållande för dom andra men i mitt huvud rullade ord som harvdjup, rullharv och utsädesmängder. Inte blev det heller bättre av att vi hade en för året ny traktor (Case 1390) som jag var nyfiken på. Vårbruket hemma var igång och min enda livlina dit var Strandlinjetrafiks buss som oförhandlingsbart vägrade ta hem mig före på söndagskvällen.

Resten av helgen var jag så uttråkad att jag ännu spänner mig när jag hör namnet på någon av deltagarna som var med. Vissa av dom har uppnått ganska höga positioner i Svensk-Finland och inget ont i det eller om dem, men just då var det nog mera värt i min skalle att intressera sig för konstgödsel än för budgetförhandlingar.

Hem kom jag förstås på söndagskvällen och den kvällen lovade jag mig själv att aldrig, aldrig mera åka någonstans när det var jordbrukstider. Speciellt inte till tråkiga ställen, och det löftet har jag naturligtvis inte hållit. Fast lika tråkigt som då har jag nog aldrig haft. Inte i 48 timmar i ett kör.

Det jag vill ha sagt är att så fungerade jag 1983 och så fungerar jag ännu idag. När vårbruket kör igång eller tröskorna börjar synas på åkrarna, då vill man vara hemma och hålla på med det man gillar mest av allt. Visst är det en gåva att få vara det då. Det har upprepade gånger hänt sig under åren att man i tider av total motgång, när man ligger i leran på en åker och försöker få fast en bogservajer, eller när man tömt ut 1 ton utsäde på backen och förbannar sitt läge, då har tanken på att jag i alla fall inte är på elevriksdag i Pargas, utan här hemma, fått humöret att svänga till det bättre.  

Och om någon som deltog i ERIK-83 i Pargas mot förmodan skulle läsa detta. Troligen har Ni har förträngt den sura Närpesbon som deltog utan att någon fattade varför. Er är jag möjligen skyldig en ursäkt!

Vi kan väl alla var ense om att klimatförändringen inte är någon vän att luta sig mot i med och motgång, men det faktum att höstarna har blivit varmare och längre och det är inte precis något man gråter över som jordbrukare. Förr var det senare sorter som gällde vilket gjorde att tröskningen kom igång i början på september och skulle helst var slutförd i mitten på samma månad. Lägg därtill små tröskor som oftast var trasiga flera gånger under säsong så framträder nog problemet precis som ett problem.
Idag skriver vi 3 oktober och någon nattfrost har inte slagit mina solrosor ännu. Det är anmärkningsvärt för någon september utan nattfrost kan i varje fall inte jag dra mig till minnes.
Även om man njuter av den varma och långa hösten så kan det uppstå problem där man inte väntar sig det. I går slet jag med klimatförändringen i ett riktigt mikroperspektiv. Höststädningen av tröskan brukar ta tre dagar i anspråk. Dag ett är grovstädning, dag två finstädning och dag tre yttvätt och inoljning. I år drog det ut lite på en vecka mellan dag två och tre och det är inget ovanligt, ovanligare är dock att all kvarvarande säd i tröskan hade grott under dessa dagar.
Det var en rätt hemsk syn som mötte mig när jag attackerade Claasen på söndag morgon. Den gröna brodden stod sig visserligen väldigt fint mot tröskans gröna färg, men vad hjälpte det, den skulle inte vara där. Det är ganska omöjligt att få bort varje korn av säd hur noga man än dammsuger och blåser tryckluft, det blir alltid kvar korn under motorn, i plåtveck och dylika platser. Nu hade då alla dessa korn grott i värmen och fukten och tröskan såg mera åt som en ryamatta än ett jordbruksredskap.
Nåja, nu vet jag ju i alla fall att vetet duger som utsäde nästa år, om det gror bra på plåt bör det ju funka helt ok i god odlingsjord också.