Författare: Charlotta

I år blev det en jul i Närpes för mej. Ett lite mörkare Närpes än vad man kanske är van med, men, snön låg vit på marken när jag svängde in vid Tomatn, och tempmätaren visade -8grader, så ingredienser för julfeelis va de inte brist på! Vägen va lite halvkass ända upp till Björneborg, men efter de va de prima vinterföre. Jag va ju ute och rallade på vägen på fredag som så många andra, men någon större och värre jultrafik märkte jag inte av… En sak som vi konstaterat länge redan,, folk pyntar trädgårdarna mer i Österbotten än i mina hemknutar. Lite tråkigt för en sån som jag som tycker om julpynt, ute som inne, mer och mer. Som Conny sa en gång, “vi hinner nog sitta i mörker ändå”. Så, varje år köper jag någon/några ljusslingor till. I år har jag inte hunnit få upp alla slingor, men, dom som är, är jag mycket nöjd med 🙂

Coronan ställde lite till det för vårt lilla sällskap som skulle samlas, så vi blev inte så många som de va tänkt, men, julen kom ändå. Och tomten. Naturligtvis. För visst finns det snälla barn i Töjby!

Vardag på inkommande, och jag sätter mej i bilen för att sakta ralla hemåt. I huvudet har jag en lista vad jag sku behöva få gjort nu dehär dagarna som jag är ensam hemma, och jag funderar lite vad jag ska börja med imorgon. Hej och hå, jag har ju hela dagen på mej, vädret lovas vara milt och de ligger bara ett tunt snölager på marken. Yess, jobbvecka, here i come! Paus i Björneborg. Sveper en kaffe, sätter på radion. Eftersom där spelas nånting jag bara inte orkar med, byter jag kanal. De är någon som pratar i lugn och redlig ton, och jag tänker att ja, dehär kan jag höra på. Trafiken löper på i sin vinterhastighet på 80km/h. Programmet i radio är vinterprat och fångar mej totalt. Vilken bra berättare. Luvia… Eurajoki… Raumo… Och personen i radion berättar om sin ätstörning. Och jag lyssnar… Och lyssnar… Någonstans i Laitila börjar programmet närma sej slutet. Sen stänger jag av radion och funderar istället. Att köra bil några timmar nu och då är inte alls så tokigt. Man hinner fundera igenom en hel del. Man kan ju liksom inte göra så mycket annat när man kör, än lyssna, prata och fundera. Har jag nåt barn med, är de dom som jag lyssnar och pratar med. Ensam blir det en hel del funderande.

Väl i Pargas inser jag att jag har 50 minuter till nästa färja, så jag kurvar in via en butik för att handla lite. Jag hittar en massa gott och väl tillbaka i bilen ruskar jag om mej lite och tänker att de är nog en himla tur (eller nåt sånt) man haft, att man inte haft att göra med hjärnspöken så som hon som vinterpratade.

Hemma. Lite kallt inne, men. Vedspisen värmer.

Följande dag. Idag. Flunssan har hoppat på mej. Jag masar mej till fåren. Tycker de går ganska bra att grejja, men väl inne för att laga lunch, känner jag att nä, benen är trötta. Pratar jag börjar jag hosta, kraxa, de rosslar och har sej. Men, jag har ju saker jag måste få gjorda ute. Så jag drar på mej utekläder efter lunch, och går efter lite ved. Jag bär in ved i stora ikea-kassar. Dom är perfekta att lägga ved på tvären i, man får mycket ved in på en gång, och de roskar inte kring golvet. När jag släpat in två stora kassar ved, känner jag att nä. Inte tusan går dehär heller. En lätt huvudvärk har lagt sej i pannan, och jag är helt trött och slut i benen. Armarna känns som urholkad gele´. Men jag borde ju … Nää-ä! Jag går in. Jag är oduglig ute idag, så vad ska jag dit och göra!? Jag sätter en redig kastrull med vatten att koka på spisen och tillbringar eftermiddagen med carmolis, te och honung. Jag borde ju… Ringer i mitt huvud lite nu och då, men. Nä. Sjukt folk ska hålla sej hemma. Inne. Ligga still och dricka varmt och krya på sej. Så de ha jag gjort idag. Med dåligt samvete för allt möjligt jag borde ha gjort. Å då slog de mej. Jojusstdejo. Där har vi kanske ett litet hjärnspöke.

Så nu ha jag legat i soffan och tänkt dedär som brukar stå på tavlor och komma emot ögonen på facebook emellanåt.. “Här ligger jag och duger”. Men, mata får, getter, hönor, kattor och hunden har jag ju naturligtvis gjort. Och småfåglarna. Sånt ska alltid skötas, sjuk eller inte. Men annat har fått vara. Förhoppningsvis ger denhär flunssan med sej. Eller, de gör den ju nog, men de ska väl ha sin tid…

Ja, snart börjar vi ha våra båtar på land. Körde Uttern till Kirjais-sidan så sku pappa fara på eftermiddagen och ta upp den för vinterförvaring.

Småregn, och alldeles vitt utåt fjärdn… Regnet kommer vågrät och man blir genomsur från topp till tå, i synnerhet med stövlar som tydligen läcker… Med mej på släp tog jag Paro så jag sku ha någonting att köra hem med tillbaka.

Jag konstaterade också att en genomsur trädgårdshandske är bättre än ingen handske alls, när man kör båt, men väl iland ska nog genomsura handskar av så fort de går. Fy mårran va de är kallt på sjön såhär års. Man ska nog ha hytt om man ska va där någon längre stund…

Kvar i sjön har vi nu 3 “båtar”. Liselott – pappas båt som brukar få vara ute åtminstone tills pråmen är uppe, för ifall pråmen strejkar kan man fästa liselott bakom pråmen med spännremmar och skuffa den framför sej. Pråmen, som ska upp vilken dag som helst, antagligen. Lite beroende på väder och vind. Sen är det slutfraktat hit till holmen. Paro som fungerar som vår fiskebåt. Den får ligga ute så länge som bara möjligt. Ifjol tog vi inte upp den alls. Den va lite fastfrusen emellanåt, men de varade inte så länge…

Pråmen… Söt, men inte ny. Livsviktig, men gammal och lite karies-drabbad. Tanken är att den ska få lite hjälp i vinter, så inte sjön äter upp den så helt. Den läcker lite, där är pump som pumpar nästan hela tiden… Men den har fått vara i sjön hela sommaren och otroligt nog hållit ihop. Jag ska väl inte skriva nånting, för då skiter de väl sej… de brukar ju kunna oturas… Men, ännu för någon timme sedan flöt den. Den är ju snudd på livsviktig för oss, vi har ju ingen färja, förbindelsebåt eller nåt sånt som trafikerar, så det som ska fraktas hit, bekostar vi själva. Om de inte går att släpa det med sej över bron förstods… Men, nu ska den upp, jag skickade iväg en knippå slaktfår igår, och de va väl sista inplanerade frakten, så, nu är det landbacken som gäller även för den.

Julen börjar vara här, och det mesta dittan och dattan brukar man vilja ha gjort färdigt till jul. Såntdär, ni vet. Upp med båtar, in med fåren, slakten undan, frostvakten på i källaren osv. Så kan man slappna av och fira jul i någorlunda lugn och ro sen. Annars ska man hela tiden hålla koll på att allt flyter, inte fryser sönder, inte rymmer osv…

Ingen väckarklocka som väcker. Barnen är lediga från dagis och skola och vi tar en seg och långsam morgon. Fåren ska få sitt, men ingen stress, vi hinner nog… Istället för att skena ut, sitter jag med min kaffemugg och ser på småfåglarna som kommer och pickar i sej havregryn och frön. Vinden rör lite om i löven, men ströömin ligger lugn. Det blir en fin dag idag. De är en speciell dag, och mina tankar vandrar iväg….

Jag tänker lite på de få historier som dom äldre berättat. De är inte så väl av dem, men några korta historier finns det som när min mommo va liten och de satt ihopkrupna intill en bergsvägg någon natt när ryska bombplan fällde bomber över skärgården. De hade varit blankis och när bomberna gick genom isen, skrann isbitana långt och länge på den blanka isen. Mommo hade obehag för just det ljudet hela livet, när isbitar skrinner på blankis. Sen finns det också någon berättelse nerskriven om när Bertil, som bodde i granngården här på Ytterholm, va postiljon och cyklade med post vid fronten, en natt hade ryssen skjutit sönder hans cykellampa när han kom cyklandes, så sen hade det varit att cykla i mörkret. Då va de nära. Men, de gick bra.

Det är antagligen inte bara jag som känner mej extra tacksam och självständig i år. Kriget i Ukraina rasar på, och man önskar att dom också skulle kunna få fira självständighetsdag så som vi, med tystnad utanför dörren, ljus i fönstren, slottsbal på tv till kvällen, osv. Förhoppningsvis blir det så en dag. Eller, det blir så en dag, men innan dess…. Ojoj… måtte de hela få en ända så fort som möjligt. En rättvis ukrainsk ända.

Så, från köket på Ytterholm önskar jag er alla en glad självständighetsdag!

Jaa-a. … Nu hittade jag hit.. Med ett bagage av diversligheter. Lång story kort, nu orkar jag inte hålla på och gräftas och käftas och kråta å krångla mera. Nu måste jag göra någonting annat innan jag får själva fnuttefnatten och spunkartade trasslerier i kottn. Dessa paragrafryttare som gör livet surt för jordbrukaren med paragrafer, petitesser, sanktioner.. och … ja, vi har väl alla hört diverse storyn om tappade öronmärken, åkrar som såtts för nära eller för långt ifrån ena utfallet och andra diket… Innan jag riktigt gräver ner mej och får någå fel, måste jag göra någonting annat. Att sluta helt med fåren är för mej är ändå inget alternativ. Man blir beroende av dom på nå vis… Men om möjligt inom sin tid och småningom, på nåt vis dra ner på antalet får. Men, mitt liv, mitt allt, kan inte ligga i händerna på system som inte fungerar alla dagar, krisstöd, småsinthet och papperskråplande.

Man vallas som i en ränna och balanserar mellan hot och mutor. Du tror du gjort rätt. Du har gjort vad du kunnat, ändå står du maktlös och ser på när de dras bort större eller mindre summor från dina surt förvärvade slantar. Jodå minsann, jag har haft besöka av både en och annan kontrollant, och alltid hittar dom nånting att peta på…

(nu kan jag ju inte låta bli och dra en kort historia, en av många… Tycker man inte om sånahär gnällhistorier kan man glatt scrolla neråt en bit… Jag hade kontroll på alla fåren här, nu på hösten. Varenda Eu-signum skulle läsas i vartenda öra. Okay. De ringde och anmälde sin ankomst. Shitt pomfritt, och jag som inte hade alla fåren hemma, nå vädret var på min sida så vi hastade iväg, och tog således hem alla fåren medsamma. En kontrollant måste komma på gårdsbesök inom 48 timmar från de att dom anmält att dom ska komma, så de blev lite tjopp tjopp, men de lyckades! Nå när kontrollanterna kom, var alla får hemma och jag hade gått igenom alla djur. Några hade tappat ena lappen. Två av tackorna hade tappat båda sina öronmärken. Jag visste ju att den ena är 996 Näktergalant, och den andra är 1194 Parissa. Jag satte dom skilt för sej, i egen box så dom va lätta att hitta och ta först. Jodå, bra att dom finns, öron-numrorna stämde och finns i registret, allt ok så långt, men dom får jag ju inte någå tackstöd för. Icke sa Nicke. De va klart från den stunden det. Hålen i öronen har dom, där lapparna suttit, men… Får får icke vara utan lappar!!! Men… När sku jag ha hunnit beställa ersättande märken åt dom då? Eller tänker dom att man ska ha dubbla uppsättningar lappar hemma åt allihop ifall nån tappar sina lappar? Nå, simsalabus så swishade det iväg tackstöd, och innan karusellen har malat ska de väl bli diverse sanktioner och gudarna vete vad ännu…. Som grädde på moset måste jag ju bara smyga in en parentes i parentesen om att i våras när jag märkte att öronlapparna åt lammen inte kommer att räcka till, beställde jag flera, de brukar ta någon vecka, efter en tid ringde jag och frågade vart min beställning blivit, jonej… ” du beställde dina lappar en dag för sent, för systemet kraschade den dagen du beställde, och vi vet inte när de kommer igång pånytt, så vi vet inte när du kan få dina öronmärken, knappast ta de väl så länge…” De tog inte veckor, utan månader att få lappar den gången. Hur kan så skitviktiga saker stå stilla i månader? På våren dessutom när allt möjligt ska ske, de lammar hela tiden, man vill hålla reda på vems lamm som är vems. Fåren och lammen ska ut på bete osv… Ja, suck…)

Nåväl…

Frågan är ju, om man inte livnär sej med fåren, vad livnär man sej på då? Eller, vad kompletterar man sin verksamhet med då? Så, då har jag funderat… Och jag är ju inte den som hoppar på första tåget som går, utan med diverse funderande, övervägande, funderande, åkande, vändande … Janå,, ni förstår. Det har iallafall landat i att jag nu håller på och drar igång en Glamping.

Västeräng Glamping öppnar med god tur våren/sommaren 2023

Här kommer ett av tälten att bli, tänk att vakna med den utsikten…

Det ska småningom bli ett servicehus med kök, dusch osv, ett strandhus med kök och bastu, terrass och lite olika vattenaktiviteter att sysselsätta sej med, och så blir det 5 mysiga tält med dubbelsäng, vilstolar, terrass och så har alla tält eget utedass. Ett ben till att stå på. Och jag tycker det ska bli så roligt! Från att nästan ha tänkt bosätta mej i källaren emellanåt, så står jag nu med pannlampa på och försöker kråpla ihop diskbänkar och diverse till sena kvällen med (hyfsat) gott humör. Lite krånglar de ju emellanåt också… Jag gräver ner mej i hemsidor, fotografering, bokningssystem och allt möjligt, så jag nästan ser små dataskärmar i huvudet när jag stänger ögonen om kvällarna. När jag bestämde mej för att de är dehär de ska bli, så tänkte jag i samma veva, att de är bäst att skaffa sej lite mer kunskap om det hela, så jag började studera. Så nu har jag också en grundutbildning inom turism i bagaget in i det nya. Ska de göras, ska de inte bli någå halvdant, utan de ska göras ordentligt och man ska ha koll på läget, från början, till färdigt. ( För de betyder de ju inte att jag är någå professor i de hela, men jag ha åtminstone förberett mej vad jag kunnat )

Lite mos i huvudet blir man nog… Får och kontrollanter. Skötseldagböcker över beten och fårklippningsbokföring. Höns och ensilage. Slakttransporter och plintgjutas. Skitspridas och föreläsningar. Getter, marsvin, katter… och så har jag ju två barn… Varav ena far runt som ett jehu med sin traktor, Mathias tog traktorkort i våras och köpte sej en egen Volvo Bm, och Cindy far högt och lågt så fort fötterna bara går. Otroligt vad mycket energi en 2-åring innehåller. Båda barnen far alltså runt, högt och lågt, hit och dit, det är bara radien som är lite olika. Till på de moset har jag då haft studier, och så nu när det börjat dra igång är de införskaffningar av ena och andra. Diverse papper, bygglovsansökningar, beställningar, offertförfrågningar och… ja.. diverse helt enkelt. Men, sakta men säkert är det förändringar på gång… Och de ska bli så roligt 🙂