Författare: Charlotta

Lamm lamm lamm… och mera lamm. De blir en såndär fårhusglädje när allt går bra, och man möts av små määä – ljud när man stiger in i fårhuset.

Men, säg den fårhusglädje som varar…

Det finns lika många historier om lammningar som vad de finns lammningar. De första lammen som kommer gläds man alltid lite extra åt, de är ju då som cirkusen drar igång, och de lammen var pigga, duktiga och sökte sej mjölk. Tackan tog bra hand om dem och inga problem där. Van och lite äldre tacka. Frid och fröjd. Va skönt med en bra start på de hela tänkte jag. Följande dag va dom inte lika pigga, men ändå på g. Dom bökade åt sej mjölk, men efter att ha kikat på dem en stund konstaterade jag att båda lammen for till samma spene, och grälade om den, den bruna va tuffare än den svarta. Den svarta for till andra spenen, sög nån gång, men gav sej igen in i kampen om den brunas spene. Så jag kröp mej dit med lammen, tackan sto snällt stilla, och det gick jättelätt att konstatera att jah-haa. Sådärjaa. Det finns/kommer bara mjölk i ena spenen, ena juverhalvan. Tack för den du sa jag. Gick och blandade mjölkpulver mjölk, sökte upp nappflaskor och så va även första mjölkpulversäcken korkad. Janå. Må så va, de är nog bara att börja när de behövs. Nu har det ju gått några veckor sen lammen föddes, och nu finns det några till som dricker flaska. Så det går några liter morgon och kväll och det vispas mjölk bara värre. Dom slurkar in en hel del när dom blir lite större, och är dom 100% flaskisar går det naturligtvis ännu mer. Jag har några som är hel-flaskisar. Senast i raden, en tacka som lammade första gången. Fick två lamm, men så ska hon icke(!!) ha det ena. Det bara smällde i väggarna när det lammet försökte komma nära, så, det blev att laga lammkammare åt den, med flaska hela tiden. Den får ändå vara med mamman och sitt syskon så den inte är ensam. När lammet som tackan tar, stiger upp för att gå och dia, så går lammet som tackan inte ska ha, och dricker ur sin flaska. Sen sover dom tillsammans under värmelampan. Nu när dom blivit lite stadigare på benen så busar och leker dom tillsammans, men bara i lammkammaren dit inte tackan kan komma, för därifrån vågar inte flaskislammet sej. Den vet att då smäller det. Dom kan vara så fruktansvärt elaka och grymma med sina lamm, men de är väl nånting som gått lite, lite snett i något skede, och så är de färdigt och finito med det.

Överlag så tycker jag det kommer lite lamm i år. Endel år får var och varannan tacka 3-4 lamm, fast man inte gjort nånting, extra utfodrat eller nåt, och andra år kommer det måttligt med lamm. Jag föredrar måttligt. För tillfället har jag två som fått fyrlingar, visst kan de komma fyrlingar ännu, men hittills är de mindre än vad de brukar kunna vara.

Ja, dit for de. 2021 tog slut och vad hände egentligen? Hur mycket som helst, men egentligen ingenting? Typ? Som vanligt, för att minnas, scrollade jag genom bilderna i min telefon, och vad finner jag? Jo, dopfoton, lamm, kycklingar, ensilageskörd och mommo. Mommo som inte finns mer. Det är snart ett år sedan nu, i februari somnade hon in. Så nu ringer inte telefonen lika mycket mer. Hon ringde alltid nu och då, och frågade diverse, i princip samma saker varje gång. Man visste precis vilka frågor man skulle få, och vad man skulle svara och vad man skulle få för frågor på det. Men, naturligtvis tog de ju inte länge efter att hon gick bort, innan man började fundera själv på diverse frågor. Frågor som man inte kan få svar på mera. Men, så är det väl för det mesta när någon går bort, frågor som blir ofrågade. Så är det nu bara. Men jag har hört så många historier, så många gånger. Allt från förvaring av blåbär i vattenflaskor, om apelsinen hon fick av sin mommo i Åbo, till hur dom sökte trygghet vid nån bergsvägg när ryska bombplanen släppte bomber över skärgården, och hur dom föll genom isen och hur de lät när isbitarna skrann långa vägar och länge på den blanka isen… Mommo var född 1931 och hade ett verkligt innehållsrikt och långt liv. Tänk de, att ha upplevt allt från krig och bedrövelser till mobiltelefoner och apelsiner i överflöd.

Egentligen har det väl sådär annars inte hänt så jättemycket, det rullar på… Ibland är det motigt och ibland går det bättre. Sådär som de gör. Uppåt och neråt. Ibland tycker man att dehär, de går som tåget, hej och hå! Och ibland smakar det gammalt, dammigt trä när någonting ska göras. Överlag, sådär när jag ser på året, så konstaterar jag ju att det mer smakat trä och gammalt damm än hej och hå. Jag tycker suckarna avlöser varandra, och endel dagar skulle man nästan kunna gömma sej i källaren och tycka där är mer spännande och givande, än vad det är att jobba.

Suck. Trä. Tråkigt. Lejdon. Och press.

Och de är press som gör att bägaren vill rinna över emellanåt. Jag har så lejdon på detta förmårrade kontrollfreaks-utfunderade system som man vallas i.

Det är ju hela tiden nånting. Papper. Korsgranskningar. Obligatoriska kurser och tenter. Datumar. Förseningar. Anmäla hit, anmäla dit. Nya förordningar. Uppdatera system. Räkna djurenheter. Kontrollbesök på våren, återbesök på hösten. Anmäla skit i lager och skit i åkern. Fylla i händelser som skett skiftesvis, morgon middag, kväll. Torrsubstanser och analyser. Avbytaransökningar och utredningar över arbetena på gården. Bokföra klippningar och rastdagar. Kartprogram som man ska sitta och skissa-gissa i. Anmäla lamm, anmäla slakt. Bokföra karensdagar och ketjuinfo. Lämnas in ena blanketten och andra blanketten, mailas, scannas. En åker är inte en åker, utan ett skifte som ska splitas och spjälkas och ritas och rutas in med centimeters marginaler. Och ett bete är inte ett bete där staketet går, eller jo, de är de ju, men de hela ritas ju om i papprena, i områden som är nåt att ha alltså i gräsväg, och sånt som är skog och sånt som är berg.. osv, och ska man söka stöd för betesmark ska de uppfylla kriterier, och när man ritat och fått de godkänt till ena eller andra kan det nåt år senare, komma nya bud, ritas om och ibland ska en liten mönkkisväg ritas bort. Så istället för 3 sammanhängande områden har man då 6. Och så lägger vi till ett internet som inte fungerar utan det klipper kontakten när man ska försöka delta i distansmöten, och ringa är ju helt uteslutet. Och suck söte moses vad jag blir trött i kotten. Det senaste är ju det fiffiga systemet som gör så allt och alla ska kunna hålla koll på var, varifrån, vart, när, hur och varför man odlar nåt på åkrarna. Så behändigt, minns man inte själv – fråga grannen.

Nä, vet ni vad. De börjar nog smaka lite trä dehär… Till lika är man ju så inkörd i cirkusen, så den snurrar mest på utav bara farten. Man vet när det ska skickas in det ena eller det andra. Man vet vilket papper som ska hit och vilket dit. Min kopia, och deras. Men, till lika som man står där och krånglar med skrivaren och för tredje gången öppnar luckan bakpå, för skrivaren tror det fastnat ett papper där, fast de ha de inte alls, så undrar man ju nog… Ska bonden vara mer pappersvändare, än en traditionell kontorsråtta? Fast, papper finns ju inte mer att vända på heller. Blir man en scrollarråtta? Hela tiden läser man om hur stressade dagens människor är. Och inom bondekretsar är det ena välmående seminariet som avlöser det andra. Föreläsningar. Ta hand om bonden. Bonden ska sköta om sej!!!

Bonden sköter bäst om sej, när bonden får göra det bonden vill göra. Köra traktor. Så. Skörda. Ta hand om djur och natur. Hållas innanför dikena om de så sen är på ruta A, B, C eller vilket som.

Hur har det blivit så att ett av de mest jordnära yrkena blivit så hyperstressade? Ja, int är det för att fåren börjat stressa mer… Och inte tror jag kossorna har hyperaktiverat sej så dom sätter sån fart på ladugården att bonden blir helslut i kotten heller.

Och så tänker jag då på mommo. Nog va hon säkert rädd där hon satt ihopkrupen medan bombplanen åkte förbi, och inte var det så hävt att vara fiskare i motvind heller. Dryga ut kassan med gurkodling och att sticka sockor. Men ibland undrar jag nog om inte det skulle vara ett hälsosammare alternativ…

Ha jag kanske gnällt färdigt nu? Svar. Ja! … (För stunden.)

Blev de bättre? Svar. njaa… inte direkt.

Sen då? Man kan ju hålla på och gräva ner sej i allt elände i evinnerlighet om man känner så. Och nog kan man ju bosätta sej i källaren också, men, hur kul är det på en skala från 4 till 12…

En fråga är ju också om papperstrasslet kommer att minska / sluta om man gnäller riktigt tillräckligt?

Svar: Nope.

Åtminstone har jag inte märkt av nån minskning. Jag har hållit på och bökat runt i min sandlåda nu i 20 år, och när jag började var det ett himla liv om hur mycket pappersjobb de va. …. De va då det. Lyckligt ovetande om pappersrumban 20 år senare. Nå, de va ju mer papper och penna då, nu går de mesta på nätet, men antalet kruxar, koller, datumar …. osv, har ju sannerligen inte minskat. Inte ens fast man gnällt hur mycket som helst…

Så, var hittar man lösningen till de hela?

Svar: Jag tror det nog bara är så att ” den som sej i leken ger får också leken tåla”. Och vill man inte vara med i leken, får man väl stiga av karusellen.

Kan man de? …. Svar: Jo. Eller ja… Endel kan vara mer bundna till sin sandlåda med lån och diverse, men kasta in handduken och ta kappsäcken i handen och göra nåt helt annat, de kan ganska många nog.

Men, de vill man ju inte för de är ju dehär man vill göra. Man vill böka på i markerna så som tidigare generationer gjort. Det sägs ju att man har det till låns av sina barn, och de ligger ju nog nånting i det. För tillfället håller jag på och kråtar ner träd ( att säga “fäller träd” är att ta i, just nu kråtas dom ner med talja och diverse för att falla åt rätt håll…) , städar enbuskar, eldar riskor och buskar, med siktet inställt på hur fint de kommer att bli på betesmarkerna när de blir städat. Förhoppningsvis ska de trivas mer och fler rara växter när dom får chansen att breda ut sej. Och snart drar lamningstiden igång och då är det nya året minsann på gång igen. Det finns ju inget bättre än att släppa ut tackor och lamm på bete. Se dem hitta sprött grönt gräs på områden man städade på vintern… Och snart är vi där igen, sommar och sol. Långa ljusa kvällar. Sjöfågelsång. Doften av nyslaget gräs. Saltstänk i ansiktet. Och så blir de väl nån hydrauloljedusch…

Nä, stövlarna på och gå ut och dra omkull nån björk till. Jag är en sån som mår bäst när jag får jobba med kroppen, så huvudet får vila. Mathias har klabbmaskinen igång om eftermiddagarna efter skolan, så de är bara för mamma att se till att det finns nåt att köra igenom.

Så, fast de smakar dynga emellanåt så nog hålls de väl liv i denhär sandlådan nåt år till. Men, lite justeringar kan de nog komma att bli…

Här finns de bässar, baggar, pojkar, nallar, poppisar, och allt är det samma sak. Får av hankön.

Endel är rädda, andra tama. Endel är lömska, andra falska. Men går det att lita på en bäss?

Många baggar blir mer lömska när dom blir lite äldre och man bör ha ett öga i nacken, konstant, när man vistas där de finns en äldre bagge. Avelsbaggarna försvarar ju sina tackor, de är ju inte så konstigt egentligen. Men de kan göra ont om man inte hinner få stop på en bagge som siktat in sej på knävecken i tid. Dom behöver inte många cm fart förrän de gör rejält ont där de träffar. Får dom några meter får man vara glad om man hålls på fötter… Nä, arga bässar har jag måttet rågat av. Men nu har jag en bagge som är snäll som en liten, söt ängel. Min lilla Petrus. Fast lilla och lilla vet jag väl inte… Han är nu 3 år, snart 4 och har växt till sej riktigt bra. Så många år till kommer jag inte att ha användning för honom, men… Lille gulle plutten kommer jag nog att ha svårt att göra mej av med…

De är verkligen inte alla baggar jag vågar låta barn gå in till, men Petrus litar jag fullt och fast på. Ännu i alla fall. Hittills har han inte visat ett enda tecken på att han skulle ha något ont på insidan.

Eftersom jag inte kan använda mej av Petrus till alla tackor jag har, så har jag skaffat en bagge till. Han är årslamm, lite blyg av sej och jag har inte riktigt kommit underfund med honom ännu. Men jobbar på gör han, så nog ska de väl komma lamm därifrån i vår också. Förhoppningsvis något vitt också. Just nu är de glest mellan de vita lammen, tror det var 2 vita lamm i våras.

Så va man där igen. På reko 🙂 Å vad är väl bättre start på de hela, än att få ett får, i keramik, så fort jag steg ur bilen 🙂 Tack snälla…

Dedär med reko är nog nånting jag tycker om. Jag har ju inte varit på reko på över ett år. Så det var lite extra roligt att fara. Vad som nu är dedär jätteroliga vet jag egentligen inte riktigt, men de är sådär… lagom. En stor marknad är som så mycket mer… Nog är det roligt med marknad också, nån, nu och då. Men de är mer planering, mer att ställa igång, mer att packa, mer av allt… Ett reko tillfälle är mer lagom. De är inte lika mycket att packa, det är väldigt enkelt att ställa i ordning på plats, man öppnar bakdörrarna på bilen och så är man klar. Lagom passar mej helt ypperligt.

Småningom blir det julmarknader. Håller på och räknar och planerar inför dem. Vad ska man ha med sej? Hur mycket av varje? Hur mycket hadd jag med mej förra gången… när va förra gången? De va ju ett tag sedan… Var är dukarna? Och korgarna? Och tältet… Det står i boden, men väggarna? Kontakt med slakteriet, styckeriet. Vilken datum? Fruset… Rökt… Korv… hmm… Hur mycket hade jag förra gången? Och vilka djur va de nu som sku åka… Ja, justjo, nr 1234 hade ju bara en lapp. Den måste ersättas med en annan. ( Ett får med bara en lapp i örat över 1 år är en nix-pix i slakteriet.) Behöver jag två bord? Betalade jag platsen, jag borde fara och titta vart det riktigt är nångång nu före då jag inte har varit på det stället förut… Marknaden är inte imorgon, inte heller nästa vecka, men jag tänker inte stå där, marknadsdagen och märka att någonting inte fungerar, någonting är slarvat, eller… Någonting. Visst, misstag händer, och har hänt, men är man lite förberedd brukar det mesta gå att lösa med plan B. Eller C.

När jag skulle fara till reko startade jag upp min kort-apparat. Jag skulle ju bara kolla att den hade batteri, men, det tog 2 timmar innan jag var säker på att den fungerade som den skulle. Jag ha inte använt den på över ett år, så det var uppdateringar i appen och plattan som den är kopplad till sterva och krånglade. Till kråksången hör också att jag just bytt abonnemang, bytt bolag, och så skulle inte plattan acceptera det nya kortet, startas om. Kortet va obekant, ta ur, sätta i, än hit än dit… Plattan börjar ha några år på nacken, så den är inte direkt supersnabb. Full på jox är den säkert också… För att vara på säkra sidan har jag så jag kan köra kortapparaten med telefonen också, och genom den fungerade det fortare, men det är bekvämare att ha det i plattan. Min telefon har också fått för sej att den stänger av sej när akkun börjar ta slut, redan vid 20-25% akku kan den flinta ur om de är kallt. … Mindre lyckat… Jag borde kanske köpa en ny telefon, men de finns ingen sån som jag vill ha… Den ska vara liten så den ryms i mina fickor, ha bra kamera, stort minne, vara stöttålig och vattentät, och inte särdeles dyr eftersom man lätt kan tappa telefon i både träckispottar och diverse… I alla fall fick jag ordning på det hela och kunde fara till reko i lugn och ro. Och nu när jag har allt på det klara, är de bara att fara igen.

Idag va de äntligen en såndär plitteplatt dag. 0-4m/sek, så de blev att göra som i Nagu valsen, “vända stäven på färden, bort över Gullkrona fjärden”. Riktigt vackert på sjön, och fåren kom snällt med i båten. Oftast får vi dem att komma bra med, men när vi för flera veckor sedan va till Trunsö, så va där en tacka som inte sku med. Int fast vad. Jag kråpla och grälade lite med henne, och i nån vända när hon strittar till och vill slita sej ur mina nypor, känner jag hur de bränner till i lillfingret. Vid yttersta leden viker fingerändan sej bakåt en hastig vända. Fort gick de, men fy moses vad de ännu också gör ont. Också idag kände jag av de rejält när vi lastade ombord fåren och jag tog tag om ett ben på ett lamm lite slarvigt. Man börjar känna sej lite småslarvå. Ont här och där, nån disk på slir emellanåt, isydd lite här och där, men ännu håller tanten ihop.

Riktigt jättespegelplitteplatt blir det sällan på lite större fjärdar, de ligger och skvalpar lite sedan gammalt, och minsta vindpust drar upp lite småvågor. I synnerhet om höstarna och vintrarna är de väldigt pirråt. Vår och sommar är en helt annan sak. Men idag var ju nog en sån dag att sku man ha haft feelis att fara till Utö med lillsnurran, så sku de nog ha gått för sej idag…

Ännu imorgon lovas det väldigt vackert, men sen ska de börja blåsa igen till måndag kväll. Man håller noga koll på väderprognoserna den här årstiden. Med fokus på vindhastigheten. Fast de sku regna småspik och nubb så gör det ingenting, bara det inte blåser. Först kollar man prognosen över dagen, sedan läget just nu på fagerholm. Sen växlar man till Utö och kollar läget där, vindhastighet, riktning och sikten. Det kan ju hitta på med dimma också. Sen kollar man kanske någon station och prognos till på någon annan sida, men fiffigast är att planera in dagen före att fara, och sedan den morgonen kolla vädret just då, och sen avgöra hur man gör.

Men nu får det ösa på med vad de vill snart. Jag börjar ha dem nära till nu. Inte hemma, men nära till. Jag ska skicka en skock till slakt här småningom, och efter det får resten, och alla komma hem. Skönt. Det är nog sååå skönt på vårarna när man får börja föra ut dem till holmarna. De lättar på jobben hemma, och man får börja koncentrera sej på annat än mata får. Men nu är det igen så skönt att ha dem så nära dom är. Vintern kommer… Vi har haft några mornar med frost. På holmarna längre ut har dom hittills inte haft vitt på marken ännu. De är ju lite olika på lägen och platser, men överlag så håller värmen i sjön temperaturerna på plussidan länge, längre ut.

En vindkarta som kan stilla de mest hoppetossiga fårkörarnerverna 🙂