Författare: Charlotta

Ja, här sitter jag och bara är… lite kaputtad och försöker lite samla ihop huvudet efter dagen.

Att vara småbarnsmamma tar nog på kotten. Blöjor, tänder, sovtider, dagis, byk, pipmuggar kring golven, bark från vedkorgen i sockorna, och så har hon ju lärt sej att klättra. Upp överallt och så hoppa och dansa lite. Ibland går det bra, ibland sämre… Och nu fyller Cindy snart 1år. Fort gick det.

Jag försöker få gjort lite av det nödvändigaste. Får hit, får dit, vem är vem och vem ska gå med vilken bagge… Jag köpte ny bagge den här hösten, Vinicius. Ett vitt bagglamm, som passar alla mina tackor, så jag skulle kunna använda bara honom, men… gulleplutten Petrus får gå kvar med dom tackor som han kan gå med. Snällare bagge tror jag inte att finns. Han börjar vara en del år, men en så snäll bagge hittar man inte alla dagar. Av alla baggar jag haft, är de få jag har kunnat lita helt på, att dom inte kommer i knävecken när man svänger ryggen till, eller liknande, men Petrus kan man lita på. Han är också helt schysst med lammen. Undrar hur länge han får vara kvar, om jag nånsin kommer att kunna göra mej av med honom… Nå de visar sej. Vinicius har inte riktigt visat alla sina sidor ännu, men de kommer väl. Fördelen med att köpa bagge som lamm, man hinner vänja och tämja dem lite.

Ja, de är får… Får, får, får… Flytta från betena, sortera tackor till bagge, boka slakt och reparera stängsel. Klippa, göra pappersjobb och sånt. Det ändrar inte så mycket på en fårgård. Man kanske gör lite olika. Provar nya sätt och funderar lite hit och dit, men i stort ändrar de inte så mycket.

Lite sakta klykade det för mej att, justja, jag har ju haft gård nu i 20 år. Det va när Jens Berg va hit och bandade in ett avsnitt Framtidsodlarna med mej som de skramlade till. Just de ja, de va ju år 2001 som jag fick pappren i skick och kunde börja kalla mej bonde. När jag tittar bakåt, så, nog har det ju hänt en hel del på dessa 20år. Undrar om de händer lika mycket kommande 20 åren… Eller kanske mer?

Jag börjar snart ha vant mej med att inte kunna skena ut och grejja, men voi jösses vad de är svårt! Jag ser en massa jobb och saker som borde göras, och man får nog ganska rejält med myror i byxorna emellanåt. Men, nu är de baby-tider och saker och ting får vara ogjort tills senare, eller så får någon annan göra det ifall de är så att det behöver göras nu, för den 26 oktober såg hon dagens ljus. Nästa generation fårfarmare, eller kanske hon blir fiskare? Bilmekaniker? Hälsovårdare? Chaufför? Bibliotekarie? Tiden lär utvisa…

Men, hur ska man svänga sej med dedär? Ska man mejsla in och plantera in i barn att “när du blir stor ska du ta över denna gården och här ska du leva och bo hela livet”.

Bra eller illa?

Är det schysst att sätta det på ett barns axlar att han/hon ska ta hand om och ta vara på det som hört till släkten i generationer. För de är så de “ska” va. Punkt slut. Eller?

Det finns så många olika tankegångar om det. Endel har barn som vill ta över gården. Barn som lever och andas bäst när skitern står upp till öronen och blir riktigt till sej när de ser fabriksnya traktordäck medan föräldrarna säger nej nej, börja int på med dehär slitet!!! Och så finns det dom som helt kallt förutsätter att JA-A! barnet SKA fortsätta med gården fast intresset hos barnet går mera mot New York fashion week.

Bäst är väl att sikta i mitten, lyssna på barnet och se vart intresset tar vägen, men, oundvikligen är de nog så att bondens barn många gånger får slarva med på jobbet, på ett annat sätt än på många andra jobb. Då föds ofta ett intresse för det som det grejjas med. Vare sej man som förälder sen vill det eller inte.

Funderingar för framtiden, men, redan nu har Cindy fått vänja sej med stundvis öronbedövande fårbräkande, och fått första lektionen i oljebyte i pappa Connys verkstad.

Så stora spår sätter de väl inte ännu, men fårbräkandet kommer hon nog att få som vaggvisa många gånger ännu, och oljebyten att bevittna finns det gott om i Töjby 🙂

Så dagarna rullar på, jag pysslar på med lite diverse, promenader, hushåll, julshopping m.m. Cindy sover och äter och Mathias kämpar på med skolan, hänger med kompisar på ungdomsgården, och gör de han trivs med allra bäst, köra traktor. Han va 12dagar gammal när han åkte traktor med mej första gången. Knappast va de den dagen som intresset föddes, men, vem vet…

Ingen rädder för vargen här, vargen här, vargen här… Så sjöng de tre små grisarna. Men, de va grisar det, nu har jag får i tankarna. Som vanligt… Mina får vet inte vad en varg är, och de ska dom vara lyckliga över. Men, får dom stifta bekantskap med varg, ja, då är jag säker på att dom nog minsann är rädda.

Tänk en lugnt betande fårskock som lägger sej till ro. De hittar sin favoritplats där de övernattar och lägger sej en efter en. Lammen med sina mammor lägger de sej för natten. Idisslar lite och bara vilar och samlar kraft inför en ny dag då en stor del av timmarna kommer att gå ut på att förflytta sej och beta. De är de får kan, och de är de får gör bäst. Betar gräs, vass och bekämpar sly. Att det då, i detta lugn smyger sej in en anfallande varg som splittrar flocken. Får flyr för sina liv till både höger och vänster. Lamm som tappar bort sej. Är det mitt i natten ser de antagligen inte riktigt vart de springer. En stukad klöv och de är finito. Ett lätt byte för en slug och hungrig varg. Men får är snabba, på gott och ont, kanske inte vargens kraftiga käft dödar fåret i ett enda hugg utan den river löst nån skinnflaga i bakhasorna och sen först när fåret är trött, slut och smärtan tvingar den att sakta ner kommer dödsstöten. Sjön är farlig för ett får, blir den jagad ut till sjöss, så, inte svänger den om och hoppas att vargen gått hem och lagt sej, nej den simmar nog i panik rakt fram, vart det sen än är som det är… Ända tills den sjunker, eller land kommer emot. Men har man en hungrig varg i hasorna är valet enkelt. Chansa att klara havet framom att bli sliten i stycken.

Utanför mitt fönster går några av mina får på hemåkern. Det skymmer lite och dom har börjat lägga sej för natten. Med några meters mellanrum ligger de mitt på åkern. Dom behöver inte söka skydd under granarna söder om åkern, vädret är vackert och några rovdjur finns inte här. Jag är så lycklig över att mina får aldrig har behövt känna den rädslan. Ännu.

Naturligtvis har jag ju tragedin i Österbotten i bakhuvudet när jag skriver dethär, och jag kan bara säga att det ryser i hela kroppen när jag tänker på det hela. Illamående blir man bara man tänker på varg i kombination med får. De går liksom inte. Och jag vet verkligen inte hur jag själv skulle reagera om varg skulle finnas på de holmar jag har får. Det är ingen lätt situation att försöka ta sej igenom. Har man fåren på hemmabacken, i direkt kontakt med gårdscentra, så man kan ta in dem, stängsla för varg, skaffa vakthund som vaktar fårflocken, osv, ja, de är en sak. Att hålla får på holmar är en helt annan sak.

Ja, jag vet inte vad eller hur, men jag hoppas innerligt att det löser sej för de som drabbats denna höst av varg. Eller, löser sej och löser sej. He foor reii…. De får som är dödade kommer inte tillbaka. Men, jag önskar och hoppas att det finns lösningar och möjligheter för dehär fårägarna att kunna fortsätta med får, sin passion och sina livsverk.

Kämpa på hälsningar söderifrån

Ps. bara för att förtydliga tycker jag inte man nu ska gå man ur huse och svära och domdera om att alla vargar ska skjutas, dränkas eller skickas med enkelbiljett in, innanför ring 3an. Jag betackar mej även för allt påhejjande om varghybrider m.m… Jag, som fårägare, tycker att även varg ska få finnas till i detta land, men, på nåt vis, (och förlåt mitt ordval, men) nån jävla måtta får det väl ändå vara….

Ja, den kom och den gick, sista dagen på jobb, för en tid. Men, ta lugnt bara, inte händer det någonting dramatiskt, som att jag skulle kasta in handduken och sluta med bonderiet, nej, jag ska bli mamma och blev därför mammaledig i måndags, så söndag var sista arbetsdagen. Och vilken dag de blev. Det föll sej så att skärgårdens skördefest ordnades veckoslutet före min mammaledighet börjar, och som tidigare år så deltog jag i skördefesten både på marknaden på lördag och så med öppen gård på söndag.

Att fara på marknad är inget snabbt beslut, och redan i våras funderade jag att ska jag, eller ska jag inte. Kommer jag att orka, och kommer jag att ha någonting att sälja? Som exempel, jag brukar hacka ihop gurksallad att sälja, men för att få gurksallad behöver man odla både gurkor, lök och dill och det ska man besluta sej för redan i maj, eller, gärna tidigare. Så det är ingen huxflux-idee att fara på skördefestmarknad. Många planerar redan samma kväll som marknaden ett år är slut, hur dom ska göra till nästa år, men senast när det ska sås och sättas bör man ha planen klar för sej. Jag visste ju inte i våras om jag alls kommer att stå på benen i september, men tänkte att de får väl gå som det går sen då, och sådde och satte. Somt har blivit ok, som gurkorna, medan pumporna jag sådde inte blev så värst. Energin har minskat, och krämporna ökat vartefter magen växt. Men, skörefest blev det ändå.

Min mammaledighet är också anledningen till att jag i år valt att sälja bort slaktdjuren enklast möjliga väg. Att göra som jag brukar, slakta, stycka, ta hem och sälja hemmifrån, och på marknader, de kan jag inte i år, och de kan jag inte heller sätta på nacken på min stackars avbytare eller familj att fixa. Man får helt enkelt försöka göra saker och ting så smidigt som möjligt för de som finns runt en. Det kommer nog att bli en hel del som de ändå hamnar på att göra, som jag brukar göra. Men, jag försöker ordna, och göra saker och ting så bra och smidigt som möjligt. Men, de är inte direkt jätte enkelt att försöka vara spåtant och sia in i framtiden och komma ihåg allt man brukar göra… Nå, de lär väl ordna sej. 🙂

Så nu va man mammaledig. … ….. Och vad ska man då göra? Mitt liv går ju ut på att fnatta runt på gården och pyssla och pynja, grejja och dona. Ena dagen sortera får och andra ut på sjön. Att sätta sej inomhus platt på rumpan, rakt upp och ner, och inte göra nånting kommer ju att ta kål på mej, åtminstone huvudet. Men, jag får väl pyssla på med det jag kan. Hålla koll på höns och kaniner och se till att jag hålls någorlunda på fötter till dagen D. Den dagen närmar sej och det ska bli spännande att se vad det är för en liten krabat som håller mej vaken om nätterna redan nu med sitt sparkande, och även suger all energi ur mej så jag måste sova nån timme om dagarna och dessutom ordnat till de så både balans och rygg är lite ur spel. Men, hur det blir sen, efter dagen D, ja, de vette tipporna. Det beror ju på vad det är för en liten en. Men den saken är iallafall klar, ett kast i livets villervalla blir det, att komplettera cv.n, där det står “tonårsmorsa” med “småbarns mamma”. Men, nog ska det väl gå bra det också, och småningom är jag förhoppningsvis nog tillbaka på jobbet som vanligt igen.