Bondbloggen

Ibland är det bra att man inte bor mitt i ett bostadsområde….

Eftersom jag inte har exakta tider när fåren skall matas så myschar jag igång lite sakta på morgonen denhär årstiden. Inget som direkt stressar, fåren ska matas, ja, men det måste inte ske exakt 08.00. Någon morgon är det klockan 7 och någon morgon halv 10. Passar mej utmärkt eftersom jag verkligen inte är en morgonmänniska, däremot kan jag pynja på med dittan och dattan till mitt i natten.

På morgonen när jag satt där, 7 januari, med sömnen kvar i ögonen, tassat på i lugn och ro på morgonen iklädd pyjmas och tofflor kom jag mitt i allt att kasta ett öga ut genom fönstret…

Det snöade.

Jag bara måste ut!!!   NU!

Lite mer kläder på och så jag ut! Så vansinnigt roligt! Bara måste påta lite i snön! Så kall, så vit, så ren, hela Ytterholm, inbäddad i vacker iskall snö. Dock bara nån cm, men mer passligt så

Tillika som jag står där i jacka, pyjamas, mössa, med ullsockor på fötterna, nertråmade i plasttofflorna och småfryser kan jag inte låta bli att skratta åt mej själv. Tanken som springer genom mitt huvud är ur Emil i Lönneberga. ”Om nån ser mej nu, så tror di ja e från vette precis”. Det är en mening som jag tänker lite nu som då… Som när jag iklädd stövlar, mössa, pannlampa, kurahandskar och morgonrock med små rosa kaniner på, skenade till fårhuset sent en kväll för att kolla om jag kommit ihåg att stänga av vattnet… eller som när jag var 12 år och piskade mattor med systers mopedhjälm…

Tack vare snön har det nu också gått att se var det finns för andra djur på holmen förutom fåren. En promenad kring holmen och jag kunde konstatera att det finns minst 2 mårdhundar, en med större tossor och en med lite mindre. Haraspår i måttlig mängd, som har skumpat lite här och där. Men var är räven? Jag såg han i höstars mitt i allt på andra sidan åkern en sen kväll, stor å lurvig. Ettdera är han väldigt stillsam av sej, eller så har han tassat över bron till Kirjais. Har inte sett ett enda spår av honom. Hjort eller älgspår har jag inte sett, så det är samma med dom som med räven, dom är dock mer rörliga av sej än räven. Det är lite roligt att ta nån promenad och se efter vilka man har kring knuten och eftersom holmen totalt är ca 100 ha kan man ha ganska bra koll på djurläget. Det finns lite av varje, vilket inte alls är så tokigt, dock är jag inte alls så förtjust i grävlingarna som sover under rian. Obehagliga typer att ha i knutarna…

So this is christmas, and what have you done? Another year over, and a new one just begun…

Så börjar en av mina absoluta favoritjulsånger. Nu är det nyår igen, ett år har förflutit, men vad har man gjort egentligen? Tid att stanna upp, och ta sej en funderare…

När jag försöker tänka tillbaka till för ett år sedan så minns jag tydligast all den snö som vi brottades med nästan alla dagar. Flax var det att jag köpte snökedar till pappas mönkkiä till julklapp åt honom ifjol. Dom hade vi glädje av många gånger. ”Huvudvägen” på Ytterholm plogade vi nästan enbart med mönkkiän. Den har ett litet schaktblad frampå, och med kedar på baktossorna gick det bra att ploga snö. Smidigt och snabbt var det, men när vallarna blev för höga att inte snön kastades över vallen tog pappa över sin zetor och schaktade ut vallarna så man kunde ploga med mönkkiän igen. Men framför fårhusgrindarna var det bara att måka bort snön med snöskuff och spade. Hujeda som jag måkade snö, och ju mer snö jag måkade uppåt sidorna desto mer fanns det att måka följande dag när vinden sopade fullt med snö där igen… Men visst var det roligt med snön ifjol också. Vi la skötar ut i fjärden, paltade på oss så mycket kläder att michelingubben såg klen ut i jämförelse, när vi skulle ut och vittja i minus 20 grader. Strömmingen frös vartefter man fick upp dem ur vattnet, för att inte tala om fingrarna sen… men man blev ju i alla fall inte en ”innesittare, full med konstiga idéer” som den badande hemulen i muminfilmerna pratade om…

Så kom våren, segt var det, och sent! Minns att när Mathias fyllde 4, den 1 april, så kom gästerna med bil till oss. Men, bara några dagar senare var det slutkört på isen. En hel del lamm kom det också, någonstans runt 70st och lammningarna förlöpte lite som de skulle, lite misstag, lite svinn, men också många härliga stunder bland små ulltottar… Nånstans i vårvintervevan började jag blogga också, en mycket rolig utmaning som än håller i sej. Jag har tack vare bloggandet fått nya bekanta. Inte minst bland mina bondbloggande kollegor. Det är personer jag aldrig träffat, men som jag tycker att jag möter, känner och diskuterar mer med än grannar. Lite småtokigt kan det bli ibland också, när man möter någon man inte träffat på länge och skall börja berätta något, så känner man sej som apan, ni vet, ”alla känner apan, och apan känner ingen”

Från det att jag började måla båtar på våren när isen farit, till jul är det ett enda hålligång. Visst minns man happenings på sommaren, kalas, hur vi fiskade och tvättade mattor, men det är ett sånt tempotramp att det inte finns någonting extra som man klart minns. Det rallar på som det brukar över sommaren. Börjar man fundera så kommer man nog ihåg den där första gången som man skulle se om balmaskinen hade något liv efter vintern, smånervig kopplades alla slangar, kraftöverföringen, elen och så pep dosan i hytten till och berättade vänligt men bestämt att plastrullarna inte var i position, tryckte på knappen som för dem i position, och så pep den och sade att nu var det klart för lastning. Allt funkade. Sådana stunder är lyckliga stunder.

Visst hände det omrörande saker i somras också. En stor förebild och idol gick ut tiden, min farmor. Tomrummet är stort och frågorna man aldrig kom att fråga är många. Hon föddes 1919 och upplevde många stora händelser i sitt liv. Mycket fick jag lära mej av henne, inte bara hur man lagar bondost och hulikapumpa, utan också ett helt underbart sätt att se på saker och ting och livet.

Vidare så fick vi ordnat med lägenhet åt min mommo i sommras. Så nu på hösten flyttade hon dit. Det betyder inga större omställningar, men lite tommare är det på holmen när hon bara kommer ut nångång, några dagar ibland. Jag gick nästan alla dagar till henne på kaffe förut, så lite tomt är det nog allt, men småningom kommer min syster och hennes familj att flytta ut till holmen. Dom har renoverat ett hus på holmen, och snart är det så pass färdigt att man kan bo där. Så, sen kommer det småningom att bo tre barn under skolåldern på Ytterholm. Då inräknat min Mathias som bor på holmen halvtid.

Fårklubben har på stapplande ben kommit igång. Det är någonting som också håller i sej än, och som jag hoppas att aldrig tar slut. Dock kommer nog inte jag att svinga ordförandeklubban i evighet…

Men sen då? …. Inget speciellt egentligen. Sommaren rallade på. Det går så hastigt! ”Sommaren är kort” sjunger Tomas Ledin, och han har nog sant i det

Hösten, (som jag inte vet om den tagit slut ännu,) svischade iväg den också. Slaktningarna gick bra. Ensilage har jag hemma vad jag behöver. Allt kom ur jorden och allt är plöjt. Men inte en snöflinga och inte många dagar påstelnat på marken. Men vatten… Vatten vatten vatten… Tänk om allt skulle ha kommit som snö… Det är vått och träckigt överallt och nu när det blåst har det stulpit bra mycket skog. Vi har klarat oss hyggligt, men men… Enda fördelen är ju att det nog finns vatten i marken att man inte behöver vara rädd att brunnen skulle sina…

30 år. En milstolpe nådde jag också under året. Många får 30 års kriser och går upp i spinn, hör den stora klockan som tickar på i bakhuvudet och en panikkänsla infinner sej. Men, jag vet inte, tyckte det va rätt roligt att fylla år. En av de bästa dagarna på året var det garanterat. Men krisen hinner ju komma ännu, även om jag inte tror det. Orkar inte spänna mej så mycket.Även om jag aldrig blir nöjd med detaljer, så är jag ändå rätt nöjd med vad jag åstadkommit på mina år. När folk pratar om vad de uträttat och vart de siktar tycker jag att det ofta låter som om de siktar på stjärnorna, eller trädtopparna… Jag brukar säga att jag är nöjd om jag kommer till första kvistvarvet. Så länge jag inte sitter med rumpan på backen är jag nöjd.

Gott nytt skördeår 2012 till er alla!

Det är varmt i stugans kök. Värmen från spisen sprider sej i hela huset.

Skalar en mandarin och knaprar på några mandlar. Ur radion kommer det julmusik på lagom hög nivå för att inte väcka Mathias som drar timmerstock i sin lilla säng.

Ute drar det ihop sej till blåsväder igen, och regnet piskar mot fönstren. Inte en endaste snöflinga har skådats på Ytterholm ännu och på temp mätaren står det +3,8 grader, så vill man ha julstämning skall man söka sej inomhus och doppa näsan i lutfisken som står och vattnas ur i kylskåpet, eller kanske tuta i sej en flaska julmust… Eller så gör man som jag tänker göra ikväll efter att fåren fått sin kvällsvard.

Jag tänker samla allt juligt jag hittar, julsånger, pepparkakor, glögg, mandlar, fikon… osv. och parkera mej tätt intill julgranen som står grön och grann. Kanske titta på någon julig film med han här i huset som har väntat på julafton i ca 360 dagar. Men först ett rejält bastubad.

Vill önska alla bondbloggsläsare en riktigt varm och fröjdefull jul!

Skinka till jul. För vår del börjar planeringen redan tidigt på hösten, skinkorna beställs och saltlag kokas. Skinkorna kommer och sätts i saltkar. Där skall de ligga och dra i sej i veckotal, efter det skall de vattnas ur lika många dagar som veckor de legat i salt. Inga saltisprutade skinkor här inte. Någon granne brukar på egen risk våga sätta sin skinka med i samma rökning. Det hände sej förr att det varken blivit skinkor eller bastbad till jul, men vår bastu har ännu klarat sej. Så även i år och idag blev dom färdiga

Här inne har det baddats på skinkor i nätterna tre.

Huset är en gammal rökbastu. Där rökte man förr allting som rökas skulle. Och så badade man bastu där förstods, till jul och midsommar, om det behövdes eller inte…. 

Numer använder vi den bara till att röka skinkor i till jul, och eventuellt till påsk. Att röka skinka är inget man gör i en handvändning. Konsterna är många för att få det att bli bra. Temperaturen skall helst hållas mellan 69 och 70 grader, går temperaturen över det smälter fettet och skinkan blir torr. Är temperaturen för mild blir det inte heller bra. Man skall elda med skogstorr gran eller barkad al. Sen skall man ännu kasta bad och badda upp dem innan man slutar elda…

Som sagt, konsterna är många och varierar säkert lite från olika delar av landet. ”Receptet” vi använder är en egen variant av råd från några ”original” från väst Nyland. När jag skriver vi, så menar jag nästan alla vi som bor på holmen. De flesta har varit första eller andra eldare i någon vända. När jag har varit med och eldat så har det varit så att pappa eldat på natten, och jag på dagen

Rök pinar ut i övre dörrspringan på dörren in till rökbastun, bredvid hänger en digitalisk ugnstemperaturmätare, nytt möter gammalt och resultatet får vi smaka på när julafton småningom infinner sej, men, det brukar bli …….. snudd på magiskt

Fårklubben. Är det någon som kommer ihåg den?

Som jag tidigare berättat var jag och blev ordförande för denna klubb. För tillfället är vi mitt uppe i en karusell som jag aldrig trodde jag ens skulle komma i närheten av för ett år sedan. Möten, kurser, protokoll, ansökningar, timtal framför datorn och i telefon… Jobbigt, men så roligt!

Vår internetsida håller på att ta form. Jag har alltid varit en kratta på allt som haft med datorer att göra. Alltid tänkt, att nä, de där e nog för hypade doningar för min hjärna. Något snille är jag inte, och kommer aldrig att bli det heller… Men livet är ju fullt av utmaningar, det är bara att kasta sej in i dom!

Lite så var det nog när jag började blogga också. Då var en dator ett nödvändigt ont, men vart eftersom tiden gått har jag märkt att jag har nytta och glädje av mitt bildminne i internetvärlden och behöver inte kämpa som en dåre för att komma ihåg diverse funktioner. Snille bli jag aldrig, men eftersom det mesta är uppbyggt med små ikoner är det ”bara” att lägga det i bildminnet, (där det eventuellt fastnar lite i alla fall ) vilken ikon som var vad. Där kommer mitt bildminne till pass, annars är det värre… Att minnas siffror och texter får jag kämpa länge med…

Men tillbaka till fårklubben och dess internetsida. Vi jobbar sakta men säkert framåt. Tid tar det… Otroligt med tid! Kvällarna jag suttit med datorn framför mej till långt in på natten är otaliga. Tur i oturen är jag är nattuggla och har inga problem att sitta och fundera ut en text, söka bilder osv, till en sida till klockan 1-2… men när morgonen kommer vill jag gärna sova till klockan 8

Att det finns såhär mycket tid bakom en sida för en klubb hade jag ingen som helst aning om. Men det spelar i sista ändan inte så jätte stor roll, huvudsaken är att resultatet blir någorlunda, och som det ser ut nu så måste jag säga att jag är grymt nöjd med vad vi åstadkommit såhär långt. När jag skriver vi, så menar jag alla vi i styrelsen för fårklubben, som alla drar sitt strå till stacken och naturligtvis det stora ryggstödet och basen i Ekenäs.