Bloggare: Kalle Svedjebäck

Tjärbränning

Sommarens höjdpunkt i mina trakter brukar för de flesta vara Tomatkarnevalen. För mig som inte är något socialt underverk brukar jag väl nöja mig med att axgången är sommarens höjdpunkt, men i år var det annorlunda. Rejält.

Redan för ett antal år sedan, tror det var mars 2013 började eldsjälar (!) i Övermark-Yttermark Lions Club drömma om att anordna ett gammaldags tjärbrännarjippo vid Högåsens sportstugeområde i Övermark. Modell togs från ett antal tjärdalar som eldats i Purmo, med tror jag tio års mellanrum. Att projektet var stort anade man väl första gången man läste om det i tidningarna, men som alltid, en elefant är liten på avstånd så för egen del förbigicks det nog i början med en lätt gäspning och ett närmast totalt icke existerande intresse.

Som tur var gällde detta inte dragarna och alla andra inblandade parter som oförtrutet jobbat på med barkning och utkörning och klyvning och alla möjliga processer som hör gammaldags tjärbränning till. Visst användes moderna maskiner till en del, men mycket av arbetet har gjorts med gamla metoder för att komma sanningen närmast, så att säga.

Varför det brändes tjära förr i världen och hur processen går till får Ni försöka Googla Er fram till, för på det området är jag inte det minsta expert, innan detta projekt visste jag väl att en tjärdal brann och att tjäran var svart men det var nu ungefär det då. Nu vet jag nog mycket mera efter att ha följt tjärdalsveckan på nära håll, men inte tillräckligt för att berätta om det i detalj.

Själv var jag inte på något sätt involverad i projektet heller från början och hade väl egentligen inga planer på att bli det heller. Någon gång på vårvintern ändrades dock dessa planer när det visade sig att Yttermark ÖSP avdelning skulle bidra med ett antal funktionärer till jippot. I och med detta fick man börja fundera i lite mera handgripliga banor gällande sommarveckan. Detta gjorde också att projektet kom mentalt närmare och det blev att börja sätta sig in i hur det var tänkt, och i och med detta gick det också upp hur fruktansvärt stort arrangemang det handlade om.

Arbetsfördelningen blev sådan att Övermark Brandklubb bistådda av Övermark och Yttermark ÖSP skulle stå för parkeringsarrangemangen och redan där satt man ju fast från två håll. Eller tre egentligen för via min yrkesroll så skulle jag ju även godkänna säkerhetsarrangemangen i själva tjärdalen, något som inte beredde den minsta svårighet för arrangörerna hade helt klart gjort ett toppenjobb både med själva dalen och alla kringarrangemang.

En vacker onsdagskväll tändes dalen. För en yrkesskadad brandman som hela sitt liv sett eld löpa amok var det mycket fascinerande att se hur kontrollerat dalen tändes och hur snabbt elden spred sig precis som den skulle. Det var förstås ingen tillfällighet utan bara resultat av mycket jobb och bra jobb.

 

Funktionärerna bar så långt det var möjligt tidstypiska kläder från epoken då tjärdalarna brann lite varstans i Finland. Dvs från nån gång på 1700-talet till cirka 1940 då den sista kommersiella tjärdalen brann i Övermark. Som en liten onödig parentes kan också berättas att jag har synliga rester av en tjärdal också på egen mark inte så långt från gården. När den eldats vet jag inte, men spåren i skogen syns mycket tydligt än i dag.

 

Min egen uppgift under veckan blev parkeringsväkteri och sen gjorde jag ett återfall till mitt gamla jag och hoppade in bakom bussratten. Det fanns ju inga möjligheter att ta upp personbilar till dalen i skogen så det ordnades skytteltrafik med bussar från parkeringen nere vid riksåttan upp till stugan vid dalen.

Här blev det lite kulturkrock, visst hade det varit roligt med gamla bussar också men sådana fanns inte att uppringa sådär bara.

Början på veckan var väl ingen riktig succé, kanske 300 personer såg dalen tändas och ännu torsdag och fredag var lite lama. På lördagen tappades första tjäran och lördagskvällen skulle jag vara parkeringsvakt. Fredagen hade jag kört skyttelbuss till 03 på morgonen och trodde nog att jag såg i sömnen när jag kom till parkeringen. Det var ett bilhav helt enkelt. Nu hade folket hittat till Tjärdalen.

Resten av veckan var det massor med folk och både själva tjärdalen med dess tappningar och all kringunderhållning uppskattades stort i det fina sommarvädret. Man kunde både känna historiens vingslag samt nya tidens talkoanda i en riktigt spännande härlig blandning.

Att få vara med som ett litet litet kugghjul denna vecka och samtidigt få se och beundra arrangörernas storslagna jobb skapade ett minne för livet. Vädret var på ”vår” sida och att dessutom få göra ett litet återfall till bussjobbet gjorde att hela tjärbrännarveckan blev ett oförglömligt minne för mig, och förhoppningsvis för alla andra besökare och funktionärer.

Den andra kvällen som jag körde var det så fantastiskt mycket folk att vi fick sätta in fyra bussar istället för de två som var planerade. Jag körde hela kvällen med fullpackad buss och njöt nått så obeskrivligt av allt. Vädret, omständigheterna, folket och stämningen.

Det viktigaste måste väl ändå vara att tillställningen var en kulturhistorisk händelse av omätlig betydelse. Man behöver bara se till mig själv, inte visste jag det var så mycket jobb med att få fram några liter tjära, men inte visste jag heller vilken känsla som kom med dom första dropparna när allt gått i mål.

Alla dom 7500 personerna som besökte dalen fick en fantastisk upplevelse, det vittnade pratet i bussen ner från dalen om. Det var inte bara en och två som var lyrisk – det var nästan alla.

Det visade också att det inte behöver vara sprakande färgrann och storslagen underhållning med allt från karuseller till lakritsremmar, det lågmälda arvet från vår historia intresserar också. Det var tjärdalsveckan i Övermark 2017 ett synligt exempel på.

 

2 augusti, 2017 av

Lite grann från ovan…

Nu är jag inte så insatt i fotomodellvärlden, men jag tycker mig har läst eller hört att vissa fotomodeller brukar tala om ofördelaktig fotovinkel.

Nu förhåller det sig så att även mina åkrar har en ofördelaktig fotovinkel, nämligen uppfrån.

Men vi tar det från början. Jag har en granne som har en drönare och använder den flitigt och är riktigt duktig på densamma. Nu råkar det sig så lägligt att jag råkar ha mina utskiften precis vid hans gård och då kan man ibland få se saker som är superintressanta, men inte alltid roliga att se. Häromdan råkade mina skiften att dyka upp i hans Facebookflöde och just precis – det avslöjade allt.

Skiften som sett ganska bra ut när man vandrat i dom avslöjar sig obarmhärtigt på flygfotot.

Foto: Bo-Göran Nygårds

Förklaringar till skiftena enligt dom nummer som finns på bilden (kunskapen sviktade, siffrorna vägrade komma med i texten i WP)

  1. Detta är ett av de skiften som jag köpte in i höstas och således är vi inte riktigt du med varandra ännu.Trots det ser harvrebrodden helt ok ut, men nog visar bilden att jag inte är van med annat än rektangulära skiften. Det är lite dubbelkört och ostbiten i mitten som följer skiftets form ser näst intill löjlig ut.
  2.  Samma sak, ett nytt skifte och här märkte jag nog vid sådden att hade försenat mig lite så det blivit för torrt. Precis just där växten är som allra sämst märker man nog också ”i verkligheten” att strukturen är ogästvänlig. För torr när det är torrt, för vått när det är vått.
  3. Här finns väl inte så mycket att tillägga. Växten ser väl ut som den skall och sprutspåren är på rätt plats
  4. Bloggkollegan Christer konstaterade häromsistens när vi träffades vid vägkanten att ”du har visst lämnat en nollruta” och det kunde man ju tro, men den är nog helt oavsiktligt missad. Det handlar alltså om remsan nästan i mitten som är ljusgrön. Mer om den senare. Gällande detta skifte är jag dock mer än nöjd för jag gick bort mig totalt längsmed norra sidan (på bilden längst ner) när jag sådde och trodde det skulle se ut som jag vet inte vad vid broddskjutningen, men med hjälp av famnstake och mycket funderande verkar tom sprutspåren ha kommit på rätt plats. Huruvida man får vara stolt över att man lyckats städa upp klanteri man själv åstadkommit eller ej vet jag inte, men hur som helst är jag det.

Sådär helt utanför egna missar tycker jag det är en rätt häftig bild och jag tackar fotografen/flygaren som naturligtvis gett mig lov att använda bilden här på bloggen

Åter till den ljusgröna remsan. Det handlar alltså om att fyllningslarmet på såmaskinen inte vill ha något samarbete med mig och har tackat för sig. Detta i kombination med lathet/tanklöshet gjorde att maskinen gick tom på gödsel och konstruerade en liten bit EKO-åker till mig. På bilden ser det illa ut, men i verkligheten mångdubbelt värre. Bilden tagen 13.7 visar inte så tydligt hur bedrövligt det är ställt, det är lite svårt att fånga detta fenomen på bild.

 

Däremot visar två uppdragna strån från varsin sida om gödselgränsen tydligt varför man lägger ut tilläggsgödsel  till växterna. Jag behöver knappast säga vilket som är vilket, men det ena strået har fått 90 kg kväve, det andra ingenting.

 

Behöver knappast heller berätta att jag nu förstår ännu mindre hur det är möjligt att idka ekologisk odling och få nånting alls i trösktanken.

Bästa eko-odlare, jag är imponerad över det ni håller på med, men jag förstår inte hur det går till.

18 juli, 2017 av

Tiden går

Jag kastar en blick på klockan och konstaterar till min förskräckelse att den redan blivit 13 juli. Mitt senaste inlägg är daterat i april. Hur det nu blivit så kan jag inte ens själv begripa, men på något sätt har tiden slutat räcka till riktigt totalt och bland dom saker som fått stryka på foten har varit bloggskrivandet. Nu hoppas jag att det inte handlar om något permanent läge utan en tillfällig förvirring som pågått ett tag nu. Själv tror jag väl inte att jag har fått mera att göra nu än förr, men efter 50 verkar det nog som om saker och ting skulle tendera att ta längre tid i anspråk än förr. Tyvärr.

Andra haken har varit att jag inte haft så mycket att skriva om, både vårbruk och försommar har jordbruksmässigt gått nästan som på räls, våren var lite sen men sen har vädret varit riktigt snällt och givit egentligen all man kan önska från odlarperspektiv. Vatten har kommit då det behövts och solljus och ditåt värme har också funnits i tillräcklig mängd.

Odlingsplaner för 2017 var inställd på ganska stor areal raps, men den sena våren gjorde att jag gjorde omfall på hela planen och nu bland annat för första gången sen början på nittiotalet odlar enbart korn och havre, förutom då  solrosor och vall – det senare helt nytt för mig.

Dock ser man en sak helt tydligt nu, vilket jag nog anat lite smått. Det är nog den areal som plöjdes i fjol höstas som ser absolut bäst ut, tätt följd av den areal där rapsen stod i fjol, båda dessa skiften är en fröjd att titta på och när man mäter SPAD-värdet där så är det också helt bra (ca 45) trots att gödeslgivan medvetet hölls lite i nederkant (av kostnadsskäl) Vad gäller de åkrar varifrån plogen hållits borta i några år nu så kan man nog se en klar försvagning av beståndet. Sen finns det ju den andra vågskålen där man sparar pengar och tid genom att lättbearbeta, men sämre växt, det får man definitivt.

Ett annat märkligt fenomen som inträffade i år syns på bilden nedan. Det är havrebrodd i lättbearbetad kornstubb som är fotograferad i början på juni.

Som synes ser bilden ut som hämtad ur en skräckfilm och vad detta beror på kan jag inte för mitt liv begripa. Varannat såvarv har inte grott alls, men ändå såpass mycket att man ser att det är nånting sått där. Döm sen om min ännu större förvåning (och lättnad) då jag tre veckor senare kunde konstatera att det nog ordnat upp sig, även om nog inte åkern kommer att dela med sig av någon rekordskörd.

Vädret har som sagt varit optimalt åtminstone i våra trakter, något som vi inte är speciellt bortskämda med. De senaste 10 åren har det ju antingen varit för mycket regn alternativt exceptionellt torrt vilket inte är att föredra något av det.

Nu har den tid av året kommit då man inte kan hjälpa till så mycket mera, det blir som det blir. Men bra ser det onekligen ut. Med allt annat utom priserna och jordbrukets läge överhuvudtaget. Men det vet vi ju alla.

Som avslutning lägger jag in en bild som inte har nån annan gemensam nämnare än att den i mina ögon är vacker.

13 juli, 2017 av

Har tåget avgått….?

Ute är det samma datum som inne, men inte samma väder som det borde vara den här årstiden. Inne är det torrt och plus 20 grader, ute är det nån enda plusgrad, om det är regn eller snö som hävs ner beror på när man råkar titta ut – det varierar. Vi har den 26 april och vädret inbjuder inte till utomhusaktiviteter. Just nu borde alla förberedelser vara igång för årets höjdpunkt – vårbruket, men fortfarande ligger hemmanet stilla och traktorerna har inte ens ställt väckarklockan på ringning.

Själv fördriver jag tiden med att fundera, grubbla, tänka, oroa mig – kalla det vad Ni vill

Låt mig göra en sak fullständigt klar från början. Jag har alltid älskat mitt kall som jordbrukare, alltifrån dagarna på sjuttiotalet när man rusade hem från skolbussen, kastade in väskan och frågade av mamma var pappa var och harvade, och sen bar det förståss iväg dit och sen satt man i dammet på David Brownen hela kvällen och skumpade och njöt, ända tills mamma måttligt road hämtade mig. Jag trodde klockan var sex, men den brukade vara närmare tio. Sen har det rullat på genom åren, vissa små dippar, men alltid i grunden meningsfullt och oftast roligt och i takt med att yrkeskunskapen tilltog gav höstens skördar oftast en stor tillfredsställelse för egot. Egentligen är det nog precis så ännu – jag mår sällan så bra som på åkern och att göra saker man själv tycker man är bra på, vad kan ge större tillfredsställelse.

Men nu har något hänt

Jag inbillar mig att jag alltid månat om naturen och mångfalden där. Visst har jag besprutat bort ohyra men ändå tycker jag samvetet överlag varit gott. Jag har följt med hur jorden sett ut och jag har lidit när inga maskar funnits, men glatts när dom återkommit. Min yrkeskunskap har bestått av att kunna läsa vilka åtgärder den hårda legjorden behövt och när, den har också bestått av att kunna ge rätta givor gödsel med tanke på börs och miljö, och kanske framför allt har jag tyckt om att planera växtskyddet, rätt preparat rätt dag i rätt mängd har belönat mig mångfalt, och oftast har det lyckats.

En annan glädje har varit maskinerna. Jag har försökt köpa alla maskiner (utom tröskan) nya och sen hålla dom i tio år. En ny maskin har alltid varit belöningen för arbetet och lite har man nog känt sig som ett barn på julaftonen när en ny maskin kommit till gården.

Sådär har det rullat på och precis just sådär skulle jag vilja att det rullade på även in i framtiden. Cirka 40 ha har känts passligt för mig, jag har aldrig dagdrömt om flera hundra hektar eller nån monstertröska utan det har varit bra som det har varit.

1994 kom förstås EU och rörde till ett och annat, men då var jag såpass färsk bonde att jag i det närmaste föddes in i EU tiden och kanske inte hade riktigt kläm på hur det var innan så det var kanske inte så svårt att acceptera.

Men som sagt – helt plötsligt är man inte säker på någonting. Förändringarnas tid sveper över jordbruket och nu verkar det gå fort. Mitt i allt vaknar man en morgon med en känsla av att tåget gått – och man missade det. Idag räcker inte inkomsterna till för några maskinköp alls och man får stå och se på hur maskinparken åldras. Detta samtidigt som tekniken går framåt och det skall vara GPS och Internetkontakt från snart sagt alla maskiner. Visst gillar jag också teknik, men när man känner att man inte hänger med så känns det surt. Dessutom är ju alla maskiner idag så kostsamma att även om man skulle lära sig hur dom fungerar så finns det inte en enda mikroskopisk möjlighet att inhandla något sånt, man kan inte betala 50000 för en såmaskin när man får vara glad om odlingen ens bär sig själv.

Missförstå mig rätt nu, det kan inte vara meningen att man skall bruka 40 hektar med maskiner för många hundra tusen och som är så effektiva att man sår allt på en dag – det är inte det som bekymrar mig, det är det att man nästan inte ens för pengar kan köpa nya bra men små redskap – dom tillverkas knappt ens längre. Tillverkarna satsar allt på odlare med arealer som knappt nån i Finland – än mindre i Österbotten har.

Det som dock bekymrar mig allra mest är den ekologiska odlingen. Inte för att jag skulle ha något emot den – tvärtom, att kunna odla naturenligt är väl det bästa som kan finnas, naturens eget kretslopp har fungerat i tusentals år och det är helt säkert det enda hållbara i längden, men för mig personligen blir det ett om inte olösbart så åtminstone ett svårt problem. Inga kostnader för gödsel eller bekämpningsmedel, vissa dyra maskiner kan lämnas bort och grödorna blir dyrare och stöden högre, jovisst, det låter tilltalande, men hur gör man när kunskapen helt saknas och klockan har slagit 52? Om jag missar en besprutning idag så uteblir skörden nästan helt – det ser lergräset till. Tistlar och flyghavre – hur gör man med dom. Säkert finns det metoder, men att lära sig dom med kanske 10 odlingssäsonger kvar, det är lättare sagt än gjort.

Sen har jag inte huvud heller till att ta ställning i debatten för och emot ekologisk odling. Jag vet ju själv hur mycket kemi jag lägger ut på åkern och jag tycker själv att det är mycket måttligt. Men visst kan jag ha fel där, riktigt ordentlig kunskap i ämnet saknas. Odlingsföljd och alternativa grödor, det har jag tänkt på i all värld så även markstrukturen är ditåt i skick – åtminstone så långt min kunskap räcker till. Tanken på naturens kretslopp som sköter sig själv har alltid tilltalat mig. Jag är av den åsikten att varenda djur och varenda växt som finns behövs till någonting, låt det så vara en fästing, en råtta eller en varg. Alla finns vi till för varandra och människan är bara en obetydlig del av allt. Så långt är jag nog ganska ekologisk men sen finns det en annan sida också. Är lite Round-Up verkligen slutet för kretsloppet och kan det vara fel att tillföra lite konstgjord kväve för att flera människor och djur skall få mat? Vem vet – åtminstone inte jag.

Hur som helst, om man idag är en konventionell bonde som odlar alldeles för små arealer och inte har djur som räcker till för att producera gödsel till egen mark, då känns det nog lite som om man står på stationen och tittar på tåget som gick. Lönsamheten är dålig, byråkraterna jagar en, miljöorganisationerna tar flyget till orter där man sammankommer och fördömer dagens jordbruk och kanske man har rätt, återigen – vad vet jag.

Ändå förmår jag mig inte till att ge upp, må så vara att man inte passar in i dagens fyrkantiga modeller, men jag har en bergfast åsikt om att varenda hektar odlingsjord kommer att behövas så länge mänskligheten finns. Även mina ynka trettiosju fyller nog sin plats i kretsloppet – både i år och nästa år. Och det måste vara bättre att vi delar på den – det kan inte vara meningen att endast en bonde med jättemaskiner brukar hela arealen i Närpes. Det vägrar åtminstone jag med en dåres envishet att omfatta.

Visst det finns en hel del mittemellanlösningar att ta till, det går att odla vall och grönträda, det går att arrendera ut och visst finns det andra lösningar också, alternativa grödor som kummin eller bondbörna, visst har jag funderat över sådana också, men ingenting av detta känns som en permanent och hållbar lösning på varken den mentala eller ekonomiska biten.

Härom kvällen kom -lite som ett brev på posten – ett program i Sveriges TV, det hette den sista skörden och var nog så tankeväckande. Det var väl lite grann av allt det jag funderat på i komprimerad form, fast ännu djupare och mer dramatiskt. Det handlade bland annat om hur mycket odlingsjord som ”dött” på bara femtio år, kanske inte i Finland, men i Amerika och var det nu var. Om jag nu tolkade programmet rätt så sades det inte att det direkt var den ekologiska odlingen som var kartan bort ur eländet, utan mera att ge upp intensivodlingen och börja tänka på annat än pengar i odlingen. Jo, det är ganska lätt att säga när man vet att de flesta bönder idag går på knäna och de inkomster som finns att hämta oftast hänger samman med just stora enheter och intensivodling.

Nåja, någon riktig intensivodling på det sättet tycker jag inte att hålls med, som sagt, växtföljden har nog varit i skick under hela min tid, men det är detta med Eko-odling som plågar mig mest. Hur är det med argumentet att maten inte räcker till åt alla om vi alla började Eko-odla. Kanske är det så men vad hjälper det då om konventionell odling lik förbaskat tar död på jorden. Hur är det med alla överfaret med traktor som behövs vid eko-odling. Det skall ogräsharvas och så vidare, hur är det med Round-Up i förhållande till fossila bränslen. Vilket är bättre? Finns det överhuvudtaget någon som vet, eller har vi alla bara en övertygelse och stänger inputen för andra argument?

Mycket mera skulle jag vilja säga men hur som helst så är det nog min övertygelse att små enheter är till större gagn för samhällsekonomin än några få stora. Som jag har sagt förr – jag missunnar ingen att ”göra det bra” och förstora, men när samhället börjar uppfinna verktyg för att underhålla stora enheter på bekostnad av små – då undrar jag nog om vi inte är på väg mot ”Den sista skörden”

29 april, 2017 av

Fortsättning följer nu

I mitt förra inlägg där jag ondgjorde mig om reservdelshandeln på internet, eller snarare min egen oförmåga att utnyttja den så skall jag nu fortsätta på samma tema, men nu handlar det om sökande av information.

För inte så länge sedan var en traktor eller en motorsåg eller dylikt mest att jämföra med en enrummare – dvs man begrep hur dom fungerade rätt enkelt. Nuförtiden är det som alla vet inte riktigt så och om någon ännu skulle tvivla på det så kan man med fördel läsa Nisses inlägg om Fiaten en gång till – precis så är det. Nu är Nisse en god reparatör själv och framför allt inte rädd att försvara sig själv med skruvmejsel när det behövs – tyvärr spelar jag inte själv riktigt i elitserien när det gäller såna här saker.

Därför behöver man hjälp och information för att komma framåt. Som tur är finns ju internet, kunskapens källa där allting finns. Tyvärr är det lite som något stort köpcentrum strax utanför centrum, det sägs att ALLT finns men tyvärr brukar det jag vill ha och behöver sällan finnas där. (om nån försökt köpa reservdelar på Prisma tror jag Ni vet vad jag syfte på)

Alltnog – åtminstone för mig är nog en sprängskiss av ett föremål närmast ett måste om man skall komma vidare i projektet. Personligen tycker jag att det vore självklart att en tillverkare / försäljare vid nyleverans även levererar en vettig reservdelskatalog, men så är sällan fallet. Några undantag finns förståss, Avant och Amazone kan nämnas som märken som har bra dokumentation att tillgå, lite på olika sätt, Avant har absolut ingenting på nätet, men vid leverans kommer en hel del med, gällande Amazone är det tvärtom. På nätet finns sgs allt.

Hur som helst, det bästa vore ju förstås att allt fanns fritt tillgängligt på nätet men nu är inte fallet riktigt så. Då får man börja söka. Och hittar förmodligen ingenting. Visst, helt utan nytta har jag inte varit av nätet under åren, men ändå förvånas jag över hur dåligt med info åtminstone jag hittar. Tyvärr verkar jag vara i något slags mellanläge för den infon som jag kommer över är antingen för komplicerad eller för enkel. Nu senast hade jag problem med momentomvandlaren på Ford-grävmaskinen och skulle ha velat se hur den var uppbyggd, men nej, det lät sig inte hittas. Visst, verkstadshandboken hittad jag – konstigt nog, men den var på 1250 sidor på engelskt fackspråk så jag gjorde som jag brukar – gav upp.

På tal om engelska så kan det också gå som för något år sedan. Jag skulle byta dörrhandtaget på en amerikansk bil men kom inte riktigt åt sista skruven. Tittade på nätet – hittade lite text om det som jag inte helt förstod, så jag chansade och körde det genom Google översätt -den ständiga källan till glädje- och fick i retur följande text på ren svenska: ”Skruven kan sitta hårt åtdragen, använd vid behov bogserbåt”

Sen måste jag ju nog säga att det finns undantag – i våras när Simultan krånglade skickade Härmäläiset ett riktigt bra utdrag av serviceboken till mig på e-post, bra så, men varför kan man inte få den i sin helhet när man handlar – det skulle spara bort så många problem.

Det värsta är ju att det idag är många saker som är så oerhört enkla bara man vet hur man skall göra. Det berättas en historia om en Volvo där startspärren gått i baklås. Bilen hade garanti i kraft (detta hände någonstans i Sverige) så det kom en kille från Volvo i Göteborg till verkstaden. Han bad att alla i verkstaden skulle gå ut, sen tog det 20 sekunder utan verktyg för honom att kvittera bort problemet och bilen var fixad. Exemplen är många, Nissan som vi hade ett tag på jobbet vägrade starta en kväll. Han som körde med den ringde en kompis som kunde berätta att om man låste och låste upp dörrarna fem gånger så var problemet löst – vilket det också var. Detta stod det förstås inte ett ord om i handboken. Där står det bara hur blinkersspaken fungerar och att man helst inte får tvätta bilen med annat än orginaltvättmedel. Nys!

Sen är det kanske inte bra att vara för snabb heller i fingrarna. När jag köpte första Avanten 2005 och var på servicekurs till Tammerfors så berättades följande historia. Någon någonstans i Finland hade köpt en ny Avant och ringde någon vecka senare till fabriken och begärde sprängskiss på motorn. Nya Avanten startade inte. Till saken hör att den Avantserien orkar inte starta om hydraulpumpen är inkopplad. Om detta blev kunden förstås upplyst och sen var det tyst en stund i luren varpå uppringaren sa; ”Jo, där var nog felet men jag behöver fortfarande sprängskissen eftersom jag behöver kunna sätta ihop motorn igen”

Maskinisten är förstås ett bra forum på nätet, men det tar massor med tid att läsa igenom allt om man tex söker på ”Startproblem Zetor” och det mesta är ändå irrelevant information. Nej, nätet är säkert helt bra, men bäst vore ändå om inte tillverkarna / leverantörerna skulle panta på sin kunskap.

19 april, 2017 av

Hur bär Ni Er åt?

Jag vill göra en sak klar direkt från början. I mån av möjligheter handlar jag ALLTID lokalt och använder lokala verkstäder. Jag har sett så många exempel på vad ett stamkundsförhållande kan betyda när nöden är som störst så jag betalar gladeligen lite mera till en lokal handlare i de allra flesta fall. Dessutom vill man ha dom lokala verksamhetsidkarna i behåll även i fortsättningen, och även om priset ibland kan avskräcka så menar jag nog att det kommer tillbaks på ett eller annat sätt.

Då detta är klargjort övergår jag till undantagen från denna regel – något som vållar mig ständigt huvudbry.

Man hör ju och läser nästan dagligen (Nisses blogg är ett bra exempel) om hur enkelt det är att hitta information och billiga delar på Internet. Jag borde inte vara för gammal (hänvisning till Nisse igen) men jag får inte det att fungera trots många försök.

Visst har även jag handlat delar på Internet och hittat det jag sökt, men enkelt har det inte varit, och billigt har det inte blivit.

I höstas frös handtaget på Birchmeier tvättmedelssprutan sönder. En ganska enkel plastdel som dock inte tål nån köld alls, något som jag även provat förr. Då berättade lokala handlaren att det inte ens var ide att köpa en reservdel för den var nästan lika dyr som sprutan. Detta var något år sen och då tänkte man lite annorlunda så jag köpte en helt ny spruta för 400 euro. Nu tänkte jag ge mig den på att leta upp ett handtag på nätet och började förstås i Finland. Inget napp. Hittade dock delen i USA, Q-spray hette företaget. Handtaget kostade 18 euro så jag beställde två, för det lär ju komma minusgrader igen i höst.

Nu var det bara det att innan alla frakter och momsar och gud vet vad lagt på så kostade hela kalaset 118 euro, något som jag INTE tycker att är billigt för två plasthandtag, dock mindre än 400 för ett, så jag beställde i slutet på januari.

Paketuppföljningen fungerade bra, det sändes så småningom av i Arizona och låg i London i två veckor och fastnade sedan i Amsterdam. I torsdags kom paketet – det hade då gått 10 veckor efter beställning. Enligt paketuppföljningen var paketet fortfarande kvar i Amsterdam, men på själva paketet stod det att det var avsänt från Polen.  Undrar just…….

Nåja, hur som helst innehöll det precis rätta delar så slutet gott allting gott, men inte billigt, inte enkelt och framför allt inte snabbt.

Sådär tycker jag det är med allting, det berättas om billiga traktordelar från Kina, jag hörde om en elfönsterhiss till en Honda personbil som kostade 190 euro i Finland och senare beställdes från Kina för 9 euro. Andra tycks hitta men inte jag.

Ett försök med att beställa skyddsskal till telefonen var visserligen billigt, men kvaliteten och passformen var så eländig att dom åkte i soporna nästan omgående. Sen köpte jag ett skal för 10 ggr mera på affär, det passade perfekt och håller bra ännu idag.

Sen handlar det ju också om att hitta delarna på nätet, något som jag inte heller tycker är speciellt lätt. Vissa saker har jag nog hittat, men det mesta som jag söker lyckas jag inte hitta. Ändå sägs det att ALLT finns på nätet.

Däremot måste jag erkänna att jag aldrig blivit dragen vid näsan, jag har alltid fått det jag beställt och det som överenskommits har åkt från kontot. Lite spännande var det dock 2007 när jag beställde två ljuddämpare till en renoveringsmotorcykel från Thailand och hamnade på förhör till tullen i Kaskö och misstänkt knarkkurir. ”Vem köper ljuddämpare från Thailand om det inte är något skumt inblandat” löd frågan från tullkillen. Dock ändå bra så, vem vet vilka pulver som kunde ha gömts i rören, något som också är en otrevlig baksida av denna globala handel som verkar gå så bra för andra och inte alls för mig.

I nästa blogg skall jag berätta om fler problem med Internet……

1 april, 2017 av