Bloggare: Kalle Svedjebäck

Svinhugg går igen

Hej igen Bondbloggen. Motvilligt lyfter jag mig i kragen för en liten uppdatering och för att hälsa på gamla bekanta – dvs Ni som ännu orkar läsa bloggen.

Nu låter jag negativ och det är precis det som har varit orsaken till min långa frånvaro härifrån. En rejält tappad sug vad gäller det jordiska, och således också frånvaro av ämnen att skriva om. Att skriva och berätta om att det varit regnfattigt har känts lite onödigt, det vet nog alla att det varit och är, och eftersom det mest har gått ut på det denna sommar så har liksom egentligen ingenting blivit gjort.

Låt oss ta det från början. I fjol hade vi ju ett ”dåligt” år, det var kallt och regnigt hela sommaren och trots att jag egentligen inte minns fjolårssommaren med speciellt stor agg så var den ju ändå ”dålig”

Något som dock inte alls var dåligt var min odlarframgång förra året. Det gick i mål med hyfsad mängd, rätt bra kvalitet och helt ok torktimmar. Något gjorde jag alltså rätt förra året, och även om jag faktiskt inte vet vad så har jag varit ganska nöjd över det.

I år blev det tvärtom och med råge.

Enda likheten är att jag inte riktigt vet vad jag gjorde för fel i år. Visst, det har varit ett dåligt år för alla, det är jag mycket medveten om, men det känns ändå som om jag skulle ha misslyckats med precis allt jag företagit mig i år.

Sådden gick ju bra, över all förväntan trodde man då och när den problemfria planteringen var över var det bara att luta sig tillbaks och vänta på regnet. Som ju aldrig kom. Visst kom någon slags brodd upp, men ojämnt, ojämnt nåt så enastående. På vissa områden kom överhuvudtaget ingenting upp före regnet som ju då sist och slutligen kom på midsommarafton. Då kom också den växtlighet igång som inte startat tidigare. Tyvärr.

Såhär vacker var kornbrodden veckan före midsommar. Efter regnet grodde resten och hur det ser ut idag – det kan Ni tänka ut själv.

Ungefär såhär såg alla mina kornskiften ut i mitten på juni. Hipp Hurra….

I år består min odlingsplan av ca 30% vall, 30% korn och 30% vårraps – resten solrosträda. Av vallen har jag inte sett mycket i år, den som anlades i fjol har vuxit bra, men årets vall går nog med käppar på knäna. I skrivande stund vet jag inte riktigt vad jag skall göra med eländet, hoppas att den tar sig i nästa år eller bryta den i höst.

Tabbe nummer två kom med besprutningen. Dels verkar inte den svaga kornväxten riktigt ha orkat med bekämpningsmedlen i år (det syns i nollrutorna) och dels så lyckades det komma tillräckligt många regndroppar två timmar efter att jag kört Galera mot lergräs i rapsen för att den dyra besprutningen misslyckades. Visserligen bara på halva arealen men dock.

Tabbe nummer tre gjorde jag med fjolårsvallen. Fin växtlighet som jag försökte bjuda ut gratis till några ko bönder men som inte riktigt gick åt sig. Alltså krossade jag ner 7 hektar hövall i slutet på juli bara för att några dagar senare bli varse att det fanns en bottenlös efterfrågan på hö i vårt västra grannland. Ett misstag som kanske kostade mig 4000 euro i värsta fall och som dessutom hade kunnat hjälpa nån stackars bonde på andra sidan viken, vilket bara det skulle ha varit mödan värt eftersom det verkar vara ännu sämre där än hos oss i år.

Motgång nummer fyra kom när rapsen skulle börja blomma. Det gjorde den inte nästan alls. Jag har i många år varit restriktiv med bekämpningsmedel mot ohyra eftersom det dels tar död på insekter som vi vill ha kvar, dels inbillar jag mig att naturen själv bla i fråga om nyckelpigor brukar städa själv. Så icke i år. Min rapsväxt är dålig – mycket dålig. Riktigt så eländig som jag trodde för två veckor sen är det ändå inte, nån slags skidor med frön i finns nog, men aldrig att det kommer att orka över 1000 kg / ha, absolut inte. Plantorna växer och lever nog, men dom bildar helt enkelt inga frukter.

Nu sitter jag och ställer in mig på motgång nummer fem. Jag har nämligen redan räknat ut runt vilket hörn den lurar. Nu tröskas det för fullt runt om hos grannar och kolleger, men jag har ju min sent grodda ojämna kornväxt att titta på. Tanken på att mogna allt grönt korn i torken förnöjer inte ett dugg och hur länge skall man vänta. Enligt alla kända hemprognoser kommer regnet att vara synnerligen ihållande den dagen det kommer så att vara den enda som har sitt korn tröskat då kommer inte att vara nån höjdare.

Som sagt, vad som gick så oerhört fel i år har jag ingen aning om, men om jag skall tro nånting så anar jag väl att det har med sådjupet att göra, kan inte riktigt förstå vad annat det skulle vara. Eller så precis som rubriken antyder – fjol gick det bra så då jämnar Murphy ut det i år.

Så nu är det förklarat. Eftersom inte bondehumöret hållit för någon större verksamhet under denna sommar har det heller inte funnits något att skriva om.

Annars då? Vädret har ju varit vackert. Näpp, det har det inte om Ni frågar mig. En kvalmig torr hetta som inte inbjudit till något annat är att köra runt i en luftkonditionerad bil gör åtminstone inte mig glad. Personligen tyckte jag faktiskt det var ”vackrare väder” förra sommaren, men det får man ju inte säga, då svär man i kyrkan. Nu har man bara fått höra att man skall ”njuta” men jag har då inte funnit någon som helst njutning i att bara försöka överleva hettan. Dessutom har ju värmen också varit påtagligt i mitt lönevärv – där har vi också plågats av värmen vad gäller främst skogsbränder, även om den stora katastrofen uteblev för Österbottens del.

Så sommaren 2018 kommer jag att minns som annorlunda och varm, men inte på något sätt fin.

Jo förresten, solrosträdan då. Jo – DEN är superfin. Och gissa om jag är nöjd över den uteblivna traktoraffären som jag skrev om i våras. Det var just dom pengarna som torkade bort i sommar.

 

12 augusti, 2018 av

Dom stora inkomsternas dag

Nu dyker jag upp här igen. Jo, jag vet, jag har återigen varit olovligt länge frånvarande från Bondbloggens tangentbord, men det har sina skäl. Det har nämligen hänt absolut ingenting i min värld som på minsta sätt har givit upphov till några skriverier på flera månader. Det har ju inte ens gått att ondgöra sig över vädret heller, för denna vår som gått har väl varit så nära det ”normala” som man kan komma, egentligen ända sedan iskylan släppte i påskveckan. På måndagen i stilla veckan visade bilmätaren -24 i Kauhajoki och det är väl nog rätt lite i slutet på mars, men sen kom ju våren. Den kom snällt, nästan som en vän som försiktigt knackade på, inga stora översvämningar eller annat krafs, snön bara försvann och sen plötsligt – lika oväntat som alla år skulle såmaskinen fram. Jag har nu i dagarna sått vårraps, det känns visserligen som några dagar lite för sent för den verksamheten, men fröna som blev oanvända från i fjol propsade på användning så nu har jag hur som helst lagt dom i jorden. Lite blev kvar ikväll när mörkret nu tog mig, men det blir fortsättning i morgon bitti. Inte desto mera att orda om det, men i övrigt har dagen varit lite märkligt.

Utan att desto mera krångla till det så behöver jag en traktor. Lilla Zetor 6245 har ohjälpligen blivit för liten för alla mina redskap och dessutom fyller ju dottern så småningom traktorkort och har redan börjat vara riktigt behjälplig vid åkerarbetet så det börjar bli dumt att bara ha en åsna på två chaufförer. Dessutom känns det alltid lite skrämmande att bara ha en dragare på gården om något skulle haverera på Valtran – då står man där, kanske mitt i sådden.

Nån splitter ny traktor kommer inte på fråga. Dels är det onödigt att köpa en ny för några veckor på våren (och 6750 släpper jag inte taget om), dels finns det ju inte på något sätt ekonomi till en ny traktor som snart nog går på 100.000 pengar.

Alltså letar jag begagnad. Gärna sexcylindrig eftersom det skall vara ett åkerlok, helst under 3000 timmar och i bra skick. Sen gör inte åren så mycket för det gjordes ju hållbarare traktorer förr, men många timmar vill jag inte ha och priset borde vara humant. Helst under 20.000. Snart nog ett år har jag letat och läst annonser men alla begagnade traktorer är ju både dyra och i regel körda 8-15.000 timmar och det vill jag inte ha.

För några veckor sedan såg jag den. En Case IH med 5600 timmar och ett prisbegär på 19.000 inkl moms. Det tände inte till direkt eftersom jag har dålig erfarenhet av Case men efter några dagar började tanken lägga sig till ro. Objektet verkade intressant. Dessutom rimligt nära – på Valta i Seinäjoki. Efter en del resarch insåg jag att detta ändå var ett riktigt bra alternativ för mig. Utlåtanden av tidigare 5140 ägare var positiva och maskinen verkade vara ett perfekt åkerlok för mig.

Bild från Valtras Konepörssi.

Nu vet jag ju nog att det är snabbhet som gäller när man skall handla begagnat, men det har varit svårt att hitta tid för en sväng till Seinäjoki. Dagarna gick och den fanns kvar. I måndags hade jag bestämt mig för att åka men fick sista minuten förhinder. Dock lyckades det idag så idag bar det av. Först ett ärende i Vasa som sinkades av att allt folk på jorden tydligen var i Stenhaga idag så ärendet som borde ha tagit 10 minuter tog en timme. Såldes kurvade jag in på Valtrahandeln i Östermyra cirka 12.30 istället för 11 som var planerat. Gick ett varv runt traktorn och konstaterade att den inte skämdes för sig så jag gick in och letade upp en försäljare som vänligt meddelade; ”Minä möin sen puoli tunti sitten”

I tre veckor har jag alltså tagit sats för att ta mig till Seinäjoki och sen bommar jag med en halv timme. Det var lite rejält surt kan jag meddela.

Nåja, jag är ju fatalist så jag är ju rätt övertygad om att det var ödet som räddade mig från att ta ett dåligt beslut, antar att motorn kräver storremont snarast eller något annat. Det kan ju mycket väl ha varit min turdag idag också – det lär jag aldrig få veta. Det jag dock vet är att det hade varit lättare att offra en vårbruksdag om det hade slutat på något annat sätt, nu var det lite svårt att komma igång igen som om inget hade hänt. Men det lyckades det med och ikväll har Valtra och Simulta och jag sått 5,5 ha raps och tanken ikväll får bli att nånstans i detta land måste det väl finnas en begagnad traktor till ett rimligt pris som hittar sin väg i mina händer.

Hur som helst har jag ju faktiskt tjänat cirka 18.000 idag. Man lär ju göra det när man inte spenderar säger åtminstone annonsörerna i Sverige.

Slutet gott – allting gott. Och vädret är ju fint.

11 maj, 2018 av

Kräftgång och andra dumheter

Man skulle så gärna vilja skriva någonting positivt, och visst, allt det fina som fanns i det lilla lantbruket förr i världen finns väl kvar, snart kommer den första tofsvipan, och den bryr sig inte det minsta om jordbrukets lönsamhet, den kommer oavsett hit och glädjer oss, och mycket annat bra finns förstås kvar, mestadels sånt som inte myndigheterna kan besluta bort, men visst känns mycket krasst illa idag.

En sak som jag reagerade starkt på häromdagen var statistiken om jordbrukarkåren i Finland. För tio år sedan minns jag precis att medelåldern på lantbrukarna var 43 år (lika gammal som jag var då) och hade i medeltal 36 ha åker (precis lika mycket som jag hade då) så det var ju lite lustigt. Mindre lustigt var det att läsa motsvarande statistik i år. Gissa vad medelåldern på jordbrukarna var? Jo, precis, man hänger kvar ännu, 53 år. 53 år är medelåldern på lantbrukare i Finland 2018. Det låter inte bra, men ännu värre är väl det faktum att enda åldersgruppen som ökar är bönder över 65 år. Alltså sådana som egentligen borde njuta av sin intjänade pension och hejvilt blanda sig i vad nästa generation gör för galenskaper. Detta visar förstås brutalt på vad det egentligen är frågan om. Inga ungdomar vill satsa på en bana som lantbrukare. Nån som tycker det är konstigt? Jag gör det inte längre. Tyvärr.

Kollegan Nisse sa eller skrev för något år sedan att vi är den sista generationen idealister som sätter ett högre värde än pengar på vår åkermark. Kan så vara men visst är det synd. Tänk att det bara gått 30 år sedan en av mina gymnasielärare skällde på mig för att jag -som inte behövde bekymra mig om min framtid – väsnades och störde för dom mindre lyckligt lottade i klassen. Och det värsta var ju att hon hade rätt, där och då hade jag bara kunnat ta över våra 19 ha och några hundra höns och allt hade gått av sig själv. Visserligen inte så länge men just då hade det funkat. Nu finns det ju förstås ett ordspråk som säger att om något är för bra för att vara sant är det förmodligen för bra för att vara sant, men ändå, inte vill jag nu påstå att 400 höns skötte sig helt själva, dom skulle nog ha mat två ggr per dag (manuellt) och äggen skulle plockas dagligen (manuellt) och gödseln skulle kärras ut (manuellt) minst en gång per vecka. Således kom nog inte pengarna helt gratis in på kontot men det är inte heller poängen, utan poängen är att det gick att försörja en familj på det som den egna jordlotten gav.

Om vi gör en division och delar ut tillgänglig åkermark i Yttermark idag skulle ingen av de kvarvarande bönderna (cirka 1/3 av det dåvarande antalet) få en jordlott som räcker att leva på. På vilket sätt den utvecklingen gagnar någon, varken samhället eller befolkningen, det blir nog kvar som en fråga utan svar för mig. Sen måste vi förstås minnas att alla branscher som jag har insyn i har gått ungefär samma öde till mötes – det skall vara stort, stort och opersonligt.

Häromdagen kollade jag priser på ett föremål, lokala lilla affären ville ha 1700 euro och megamarketen i Vasa sålde precis samma produkt för 999 euro. Det blir liksom ingenting kvar att välja på hur gärna man än skulle vilja. Och det känns bara så fel att välja bort en bekant försäljare och istället handla av någon som glömt en när affärsdörren smällt igen bakom en. Tyvärr tror jag inte att ungdomarna av idag tänker riktigt såhär.

Bara som kuriositet lägger jag in en bild som jag kom över för några dagar sedan, min barndoms affär -Pått Bodän. Yttermera Ahls filialbutik som låg två kilometer hemifrån. I denna lilla affär med en kundkrets på kanske 300 personer (grovt uppskattat) kunde man handla sgs allt man behövde för att klara uppehället. Ännu på sjuttiotalet fanns det nog en och annan som klarade sitt liv ett helt år utan att besöka annan dagligvaruaffär. Apoteket möjligen undantaget. Tanken svindlar idag när Halpa-Hallis hylla för USB minnen och telefonskal skulle ha kunnat fylla hela Pått-Bodän.

Sen lite annat dumt. Visst kan sex hönor ställa till det för en också bara omständigheterna är rätta och oturen är framme. Det har varit lite av och till med värmen i hönshuset nu under köldknäppen och jag har inte velat ha på värmeblåsaren nattetid pga övernitiskhet med brandsäkerheten så ett besök till hönsen var aktuellt klockan sex på morgonen härom dan. På med värmaren, och sen ut, fast inte. Dörrhaspen hade fallit på av egen tyngd medan jag var därinne så nu var det en överlopps tupp i hönsgården. Haspen -kvälverin – är dimensionerad för att hålla fullstora galtar på insidan så dörren satt där den satt. Problemet förstärktes av att resten av familjen var bortresta så det fanns liksom ingen som visste var jag var. Nu blev det aldrig ett problem eftersom telefonen var med och jag kunde ringa in till farmor på samma gård och be henne kliva ur slafen och göra en utryckning med rullatorn – vilket också lyckades. Slutet gott allting gott, men det var definitivt en lärpenning på att vissa risker inte går att förutse och att telefonens plats är i fickan, inte på hallbordet. Speciellt om man opererar ensam. Faktum är att jag höll på att glömma den inne även denna gång, men kom på andra tankar när jag kom ut på trappan i -30 grader. Fast det var nog mest en fallolycka jag tänkte på då. Att jag skulle bli inburad i hönshuset hade jag inga planer alls på.

 

3 mars, 2018 av

Tack Tack. Men det räcker nu….

Jag har skrivit om honom förr. En av mina bästa vänner som jag hatar som pesten. Han dök upp i år igen och tur var väl det. Jag pratar förstås om kylan – eller Fader Frost om man så vill. En kompis som gör stor nytta men som jag egentligen inte vill veta av.

Det blev faktiskt nästan en vargavinter i år. På flera plan om man får skoja till det. Dom fyrbenta vargarna får sakkunskapen ta hand om, den meteorologiska tänkte jag skriva några rader om. Vi har ju flera år i rad haft milda vintrar nu, jag kunde konstatera att det två senaste vintrarna har inte ens vattnet till uthuset varit fruset så det kan inte ha varit många minusgrader sammanlagt. Visserligen har jag nog nerskrivet lite hur väderleken varit många år bakåt i tiden, men inte kolumn och dagsvis utan mera i det stora hela. Hur som helst – vi har rätt många ”skräpvintrar” bakom oss. Tyvärr förhåller det sig så att jag inte har något alls mot skräpvintrar, tvärtom, att röja skog i T-skjorta som jag gjorde 2014 på julannandag tilltalar mig synnerligen, och inte ser jag någon nytta med snön heller, för mig är den nog bara nånting som belastar taken och annars mest bara är i vägen, men det är nu mest bara på åsiktsnivå som jag kan argumentera på det sättet.

Visst är kylan bra och visst är riktiga vintrar någonting som vi behöver. Efter en varm vinter följer en dålig sommar. En titt i mina anteckningar gör det till en nästan absolut sanning, vi har ju tex i närminnet 2017 som ju var en eländig sommar, och den föregicks av en synnerligen varm vinter.

Nu när man går ut på gården och tittar sig runt så ser man ju nästan bokstavligen hur naturen tackar och tar emot. Senaste natt var det -21 på mätaren här på morgonen men det hindrade inte talgoxarna från att sjunga redan vid 10-snåret på morgonen. Nu gör tjälen gott åt strukturen på åkern och temperaturen gör att en god del av det oknytt vi inte vill ha i våra odlingar nästa sommar decimeras.

Inte vet jag egentligen heller själv om jag har så mycket mot kylan sådär kroppsligen, det finns bra kläder nuförtiden, men den ställer till en sån jäkla oreda i livet på det praktiska planet. Ännu i år har jag inte märkt att någonting skulle ha frusit sönder här, men genom åren har nog både bilbatterier, kylare, motorblock, vattenrör, vattenmätare och annan egendom frusit sönder. Visst, bakom dessa haverier ligger förstås nästan alltid mänskliga faktorn, men ändå, utan kyla – ingen skada.

Just nu kämpar jag trons goda kamp med att hålla värmen till hönsen. Det skulle inte vara något problem alls om man inte skulle vara yrkesskadad och se brandrisker överallt.  Förra natten var det nog minus fem i hönshuset på morgonen, fast det verkade nu inte bekomma invånarna det minsta. Lite samma problem har jag där vattenmätaren finns, när kölden blir långvarig och riktigt letar sig in så börjar det bli svårt att hålla dom rören frostskyddade. Lyckligtvis kan traktorerna och övriga maskiner stå stilla under kyliga dagar så det blir inte så stort problem heller, personbilarna går ju nuförtiden igång nästan i vilka temperaturer som helst, och med kopplade motorvärmare blir det inte något problem alls. Min egen livshistoria är full med frusna lastbilsbromsar och bussar som var iskalla och gamla personbilar som frös vid vägkanten, så min beskärda del av elände med vinterns kraft har jag nog fått – men det känns som historia idag.

En bild tagen över sovande produktionstillgångar i dag på eftermiddagen. Fint – men oandvändbart, lite som vintern i gemen.

Hur som helst – ljuset börjar återvända och med det tron på en kommande sommar. Personligen har jag ”läidon” av kölden nu, men som sagt, den är  nog bra att få. Men nu räcker det!

 

24 februari, 2018 av

Kvalitet från förr…..eller höns

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg om hur kolossalt bra byggnaderna från ett drygt halvsekel bekåt fungerar, men det var precis då jag kom på det halvt fasansfulla….

Jag har aldrig skrivit om hönsen.

Således gör vi ett lappkast och ändrar rubrik och inriktning. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet kunde jag göra följande efterkonstruktion. Eftersom vi inte ser Lotta och hennes får här så ofta numera så ansåg jag att Bondbloggen förtjänade en djurbonde, så då skaffade vi höns. Det är dock inte det minsta sant, utan såhär var det.

Vi har väl länge närt en dröm om att ha lite fler djur på gården än ett antal gamla katter. Min stora dröm är och har varit alpackor, men det känns som lite överkurs för nån som inte haft djur i nån större utsträckning innan. Får är uteslutna för i detta hus slaktas inga djur utan dom finns med långt in i ålderdomen, så dom gick ur bilden. Mellandottern vill visserligen ha häst, men det är nu inte heller något nybörjardjur så valet stannade så småningom på höns.

Till saken hör att jag nog är uppvuxen på djurgård och ända till avslutad tonårstid var djuren en naturlig del av livet, men efter det tog motorerna överhand och djuren avslutades.

Sen gick det som det brukar gå för mig. Hönsen kom först, planeringen sen och till sist en hönsgård. Allt i fel ordning alltså. Fyra små höns anlände och flyttade in i en temporär bur på gården i väntan på sitt framtida hönshus. Det gick inte speciellt bra, det gick faktiskt riktigt dåligt för redan första natten hade något djur (katt, mårdhund) fått tag på en kyckling genom gallret och så var dom bara tre.

Efter den något tråkiga inledningen lappades manfallet i kvartetten genast samma dag och ny kyckling levererades från Fållbäcken. Så var dom fyra igen. Ur motgång kommer kunskap och nu kom insikten om att hönsen skall ha en stor bur, men den skall vara inbrottssäker för alla typer av objudna kräk. Detta gjorde ju att nästa hela förra sommaren gick åt till hönsgårdsbygge med bla galler nergrävt 30 cm under marken för att ingen skulle kunna gräva sig in. Slutresultatet blev bra och mot andra halvan av sommaren kunde nybyggarna flytta in. Det hade nu också visat sig att det handlade om två höns och två tuppar, något som skulle visa sig som ett problem så småningom. Nu började vi också märka att hönsen följer ett märkligt inre mönster som gör att man kan sitta i timmar och titta på när dom sysslar med allt möjligt. Klockan kan dom också och rutinerna som dom håller sig med är imponerande. Detta gör att man nog skänker en varm tanke till hönsen som var tre i varje lillbur på åttiotalet (så hade vi det också), för dom kan nog inte ha mått bra alls. Som tur är är det historia.

En bild från bygget av Fort Knox som numera har kompletterats med en bur till bakom eftersom samarbetet inte har flutit problemfritt.

I vintras fick dom flytta in i gamla stallet som stått oanvänt i många år och det gick bra. Problemen började när dom flyttade ut i sommarburen igen i somras, för då var det goda samarbetet mellan tupparna slut i ett svep. Det blev ett slagsmål utan dess like och efter två dygn var det bara att separera dom. För att lösa detta skaffades två damhöns till och sen blev det burbygge igen. Nu lever dom i två grupper, en tupp och två höns per grupp. Det ultimata tror jag skulle vara en tupp per sex höns så den ena tuppen börjar nog leva lite farligt. Få se om han överlever våren.

Nu har jag dessutom blivit tvungen att dela av gamla stallet i två lägenheter, så nu är det fullt liv där igen. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, hur imponerande bra gamla murkna mössätna stockväggar håller värmen. Men nu får det bli en annan historia.

Rätt gott om ägg producerar dom också faktiskt. Det brukar bli ett ägg per höna och dag så självförsörjningsgraden på ägg har blivit närapå 100% på hemmanet. Nu vid denna tid på året börjar värpandet avta för att hålla en paus till framemot våren. Som sagt, dessa djur har ett imponerande inbyggt rutinsystem.

Det enskilt märkligaste jag sett var när dom som små fick flytta in i nya hönsgården som består av en bur och en lekstuga, en spång upp till fönstret på lekstugan och pinnar däruti. Första dagen var ingen intresserad av stugan utan gick omkring ute på gården. När solen gick ner runt kl 22 den kvällen gick alla fyra som på en given signal uppefter spången, in i huset och satte sig på pinnarna och somnade. Trots att dom aldrig sett konstruktionen förut.

Egentligen har inte hönsen så mycket mot snö och lite kyla bara dom kan hålla sig torra och sen slipper in undan snön när det inte är roligt längre. Sommartid kan dom nog vandra på tomten i frihet också, för om inte förr så mot kvällen vandrar dom in till sig igen. Helt av sig själva.

Denhär herremannen (och då menar jag han med kam) är rätt bastant, men betydligt snällare än sin bror som är kännbart mindre, men beter sig mycket sämre.

Hur som helst, att höns kunde vara så underhållande och personliga hade jag nog aldrig trott. Nu har jag inte riktigt klart för mig hur länge en höna lever, det ges lite olika uppgifter på detta, men åtminstone hoppas jag att denhär stammen skall bli långvarig här på gården. Det är väl egentligen bara eventuella minkar som är ett problem, men som sagt, buren är nog byggd så att ingen BORDE ta sig in. Fast man vet ju aldrig. På hösten flög ju en berguv in genom fönstret till ett hönshus i en grannby och tag md sig tuppen, så helt säker kan man ju inte vara. Men vad är nu säkert här i livet?

 

8 februari, 2018 av

God Jul jo, men Gott Nytt År?

Det är juldag i Yttermark, en juldag precis i min smak, åtminstone vad gäller vädret. Sol, nån enda grad på kölden och väldigt moderat med snö. Precis som jag vill ha det. Enda vädernackdelen just nu är gården som är en veritabel iskana som knappt ens issand biter på. Förra årets vurpa sitter i minnet, både i huvudet och i axeln som aldrig kommer att bli helt bra. Det går snabbt ibland att ställa till elände.

Juldagen har jag alltid upplevt som omstarten på odlingssäsongen. Det är nu som ljuset börjar återvända och senast nu som odlingsplanerna borde vara klara till nytt år för att kunna beställa förnödenheterna som behövs. Detta dels för att hinna med medan alla sorter finns tillgängliga men ännu mer för att inte behöva ligga ute med momspengarna ett och ett halvt år. Så borde det vara även i år, men det är inte riktigt så.

Man kan dock med fog säga att jag har tappat styrfarten vad gäller mitt jordbruk. Det är också en av orsakerna till att jag fått mer och mer svårt att skriva här på bloggen, man börjar känna sig som en gammal relik som nog har en massa kunskap, men kunskap som ingen behöver mera. Det om något tär på yrkesstoltheten. Jag har ju alltid menat att det är som heltidsjordbrukare jag skall gå i pension, men de senaste åren har jag nog insett att det kommer inte att gå på det viset. Man håller helt enkelt på att bli omkörd av framtiden.

Helt har jag inte gett upp, men att det blir att helt och hållet tänka om, det börjar nog stå helt klart. Helt klart är också att någon storfarmare kommer jag aldrig att bli, dels kan man inte börja tänka sig att låna 200.000 vid 53 års ålder, dels går det mot alla mina principer. Jag är född småbrukare och ämnar också gå hädan som fd småbrukare.

Återstår som jag ser det tre alternativ när man inte ser försäljning eller arrondering som ett alternativ. Det vore som att såga av nerven till själva livet.

  1. Nya odlingsväxter. Nja, jag vet inte. Visst har jag provat en del nyheter, alla med den gemensamma nämnaren att dom på sikt förlorar mot våra stamväxter, åtminstone när man tar i beaktande eventuellt nya maskiner, odlingsrisk och tid som skall sättas på inlärning av odlingen. I år odlade många bondböna här på området men jag har inte träffat en enda odlare som tyckte att det gick bra. Själv odlade jag havre och det gick hyfsat bra – i jämförelse bättre.
  2. Ekologisk odling. Jo, det tror jag på för den enskilde odlaren men är inte så säker på att världen i stort skulle må bättre av att alla slår in sig på det. Här är också lite samma sak, det är inte helt enkelt att börja tänka om vid min ålder, speciellt inte när man har den bergfasta åsikten att det är med sprutan som man ställer årets inkomst. Rätt medel vid rätt tidpunkt är lönsamt, dito fel kan bli en ekonomisk katastrof.
  3. Nytänk med maskiner. Det är här jag lägger mest energi på att fundera. Man behöver inte vara speciellt bevandrad i ekonomi för att inse att vår maskinpark ekonomiskt sett är överdimensionerad för vår verksamhet. Detta tror jag gäller de allra flesta gårdar i Finland. Idag kan åtminstone inte jag ens för pengar köpa en ny tröska som skulle motsvara mina behov. 10″ skärbord räcker bra för 40 hektar (eller är egentligen för mycket) och såna tillverkas inte mera. Billigaste alternativet som jag sett på ny tröska just nu är ca 130.000 euro eller omräknat i havre cirka tusen ton brutto. 40 ha genererar ca 180 ton havre per år vilket gör att bara tröskan netto mot brutto skulle kräva ALL inkomst i 10 år för att gå ihop. Vem som helst inser att det är en omöjlig ekvation. Gamla tidens bolagsmaskiner tror jag inte riktigt heller på, det systemet har nog levt ut sin tid (förutom på vissa maskiner med låg användningsgrad – jag har bla en trädeskross som bolagsmaskin) Här finns nog någon ide att kläcka, det är jag helt säker på. Om det sen handlar om att börja göra ekonomiska sammanslutningar på odlingsjorden, eller nån ny fungerande maskinringside, det har jag inte kommit på ännu, men gör goda försök att fundera.

Hur som helst, såhär går det inte att fortsätta oavsett hur jävligt (ursäkta uttrycket) det känns. Lägg sedan till att jag är helt övertygad om att samhället gör sig själv en björntjänst genom att driva att folk till städer och löntageri, en stad är och förblir ett ickefungerande ekosystem och det kan ingen enda tankesmedja ändra på. I ett gott samhälle borde det finnas en symbios mellan dessa två och i många hundratals år har vi behövt varandra. Men i ett samhälle där pengen är så mycket viktigare än livskvalitet, där blir det som vi har det nu.

I samband med Finlands hundraårsdag träffade jag en kollega som undrade huruvida jag firade hundra år eller möjligen 78 år av självständighet. Då blev jag osäker. Jag ser inte möjligheten att vi skulle stå utanför EU idag, men jag är helt övertygad om att hela EU är en koloss av ondo. Såsom de flesta andra kolosser. I tiden röstade jag nej till EU och det har jag nog inte ångrat en gång. Minns en slogan som dök upp efter valet ”Skyll inte på mej – jag röstade nej” Den tänker jag på allt som oftast än idag.

Hur som helst, det kommer en ny odlingssäsong om fem månader och visst kommer man då att var full av tillförsikt och hoppas på att i år blir det bättre, men historien berättar något annat, helt oberoende av väderfaktorer så blir det bara sämre. För varje år.

Hur som helst – än ger jag inte upp varken med bloggen eller odlandet, men helt klart är att när EU fått som dom vill och hela hemmanet är grönträdat, då vet jag nog inte riktigt hur man skall få ihop en intressant blogg – eller ens ett intressant liv.

Så dit hoppas jag vi inte kommer…….

25 december, 2017 av