Bloggare: Kalle Svedjebäck

Kräftgång och andra dumheter

Man skulle så gärna vilja skriva någonting positivt, och visst, allt det fina som fanns i det lilla lantbruket förr i världen finns väl kvar, snart kommer den första tofsvipan, och den bryr sig inte det minsta om jordbrukets lönsamhet, den kommer oavsett hit och glädjer oss, och mycket annat bra finns förstås kvar, mestadels sånt som inte myndigheterna kan besluta bort, men visst känns mycket krasst illa idag.

En sak som jag reagerade starkt på häromdagen var statistiken om jordbrukarkåren i Finland. För tio år sedan minns jag precis att medelåldern på lantbrukarna var 43 år (lika gammal som jag var då) och hade i medeltal 36 ha åker (precis lika mycket som jag hade då) så det var ju lite lustigt. Mindre lustigt var det att läsa motsvarande statistik i år. Gissa vad medelåldern på jordbrukarna var? Jo, precis, man hänger kvar ännu, 53 år. 53 år är medelåldern på lantbrukare i Finland 2018. Det låter inte bra, men ännu värre är väl det faktum att enda åldersgruppen som ökar är bönder över 65 år. Alltså sådana som egentligen borde njuta av sin intjänade pension och hejvilt blanda sig i vad nästa generation gör för galenskaper. Detta visar förstås brutalt på vad det egentligen är frågan om. Inga ungdomar vill satsa på en bana som lantbrukare. Nån som tycker det är konstigt? Jag gör det inte längre. Tyvärr.

Kollegan Nisse sa eller skrev för något år sedan att vi är den sista generationen idealister som sätter ett högre värde än pengar på vår åkermark. Kan så vara men visst är det synd. Tänk att det bara gått 30 år sedan en av mina gymnasielärare skällde på mig för att jag -som inte behövde bekymra mig om min framtid – väsnades och störde för dom mindre lyckligt lottade i klassen. Och det värsta var ju att hon hade rätt, där och då hade jag bara kunnat ta över våra 19 ha och några hundra höns och allt hade gått av sig själv. Visserligen inte så länge men just då hade det funkat. Nu finns det ju förstås ett ordspråk som säger att om något är för bra för att vara sant är det förmodligen för bra för att vara sant, men ändå, inte vill jag nu påstå att 400 höns skötte sig helt själva, dom skulle nog ha mat två ggr per dag (manuellt) och äggen skulle plockas dagligen (manuellt) och gödseln skulle kärras ut (manuellt) minst en gång per vecka. Således kom nog inte pengarna helt gratis in på kontot men det är inte heller poängen, utan poängen är att det gick att försörja en familj på det som den egna jordlotten gav.

Om vi gör en division och delar ut tillgänglig åkermark i Yttermark idag skulle ingen av de kvarvarande bönderna (cirka 1/3 av det dåvarande antalet) få en jordlott som räcker att leva på. På vilket sätt den utvecklingen gagnar någon, varken samhället eller befolkningen, det blir nog kvar som en fråga utan svar för mig. Sen måste vi förstås minnas att alla branscher som jag har insyn i har gått ungefär samma öde till mötes – det skall vara stort, stort och opersonligt.

Häromdagen kollade jag priser på ett föremål, lokala lilla affären ville ha 1700 euro och megamarketen i Vasa sålde precis samma produkt för 999 euro. Det blir liksom ingenting kvar att välja på hur gärna man än skulle vilja. Och det känns bara så fel att välja bort en bekant försäljare och istället handla av någon som glömt en när affärsdörren smällt igen bakom en. Tyvärr tror jag inte att ungdomarna av idag tänker riktigt såhär.

Bara som kuriositet lägger jag in en bild som jag kom över för några dagar sedan, min barndoms affär -Pått Bodän. Yttermera Ahls filialbutik som låg två kilometer hemifrån. I denna lilla affär med en kundkrets på kanske 300 personer (grovt uppskattat) kunde man handla sgs allt man behövde för att klara uppehället. Ännu på sjuttiotalet fanns det nog en och annan som klarade sitt liv ett helt år utan att besöka annan dagligvaruaffär. Apoteket möjligen undantaget. Tanken svindlar idag när Halpa-Hallis hylla för USB minnen och telefonskal skulle ha kunnat fylla hela Pått-Bodän.

Sen lite annat dumt. Visst kan sex hönor ställa till det för en också bara omständigheterna är rätta och oturen är framme. Det har varit lite av och till med värmen i hönshuset nu under köldknäppen och jag har inte velat ha på värmeblåsaren nattetid pga övernitiskhet med brandsäkerheten så ett besök till hönsen var aktuellt klockan sex på morgonen härom dan. På med värmaren, och sen ut, fast inte. Dörrhaspen hade fallit på av egen tyngd medan jag var därinne så nu var det en överlopps tupp i hönsgården. Haspen -kvälverin – är dimensionerad för att hålla fullstora galtar på insidan så dörren satt där den satt. Problemet förstärktes av att resten av familjen var bortresta så det fanns liksom ingen som visste var jag var. Nu blev det aldrig ett problem eftersom telefonen var med och jag kunde ringa in till farmor på samma gård och be henne kliva ur slafen och göra en utryckning med rullatorn – vilket också lyckades. Slutet gott allting gott, men det var definitivt en lärpenning på att vissa risker inte går att förutse och att telefonens plats är i fickan, inte på hallbordet. Speciellt om man opererar ensam. Faktum är att jag höll på att glömma den inne även denna gång, men kom på andra tankar när jag kom ut på trappan i -30 grader. Fast det var nog mest en fallolycka jag tänkte på då. Att jag skulle bli inburad i hönshuset hade jag inga planer alls på.

 

3 mars, 2018 av

Tack Tack. Men det räcker nu….

Jag har skrivit om honom förr. En av mina bästa vänner som jag hatar som pesten. Han dök upp i år igen och tur var väl det. Jag pratar förstås om kylan – eller Fader Frost om man så vill. En kompis som gör stor nytta men som jag egentligen inte vill veta av.

Det blev faktiskt nästan en vargavinter i år. På flera plan om man får skoja till det. Dom fyrbenta vargarna får sakkunskapen ta hand om, den meteorologiska tänkte jag skriva några rader om. Vi har ju flera år i rad haft milda vintrar nu, jag kunde konstatera att det två senaste vintrarna har inte ens vattnet till uthuset varit fruset så det kan inte ha varit många minusgrader sammanlagt. Visserligen har jag nog nerskrivet lite hur väderleken varit många år bakåt i tiden, men inte kolumn och dagsvis utan mera i det stora hela. Hur som helst – vi har rätt många ”skräpvintrar” bakom oss. Tyvärr förhåller det sig så att jag inte har något alls mot skräpvintrar, tvärtom, att röja skog i T-skjorta som jag gjorde 2014 på julannandag tilltalar mig synnerligen, och inte ser jag någon nytta med snön heller, för mig är den nog bara nånting som belastar taken och annars mest bara är i vägen, men det är nu mest bara på åsiktsnivå som jag kan argumentera på det sättet.

Visst är kylan bra och visst är riktiga vintrar någonting som vi behöver. Efter en varm vinter följer en dålig sommar. En titt i mina anteckningar gör det till en nästan absolut sanning, vi har ju tex i närminnet 2017 som ju var en eländig sommar, och den föregicks av en synnerligen varm vinter.

Nu när man går ut på gården och tittar sig runt så ser man ju nästan bokstavligen hur naturen tackar och tar emot. Senaste natt var det -21 på mätaren här på morgonen men det hindrade inte talgoxarna från att sjunga redan vid 10-snåret på morgonen. Nu gör tjälen gott åt strukturen på åkern och temperaturen gör att en god del av det oknytt vi inte vill ha i våra odlingar nästa sommar decimeras.

Inte vet jag egentligen heller själv om jag har så mycket mot kylan sådär kroppsligen, det finns bra kläder nuförtiden, men den ställer till en sån jäkla oreda i livet på det praktiska planet. Ännu i år har jag inte märkt att någonting skulle ha frusit sönder här, men genom åren har nog både bilbatterier, kylare, motorblock, vattenrör, vattenmätare och annan egendom frusit sönder. Visst, bakom dessa haverier ligger förstås nästan alltid mänskliga faktorn, men ändå, utan kyla – ingen skada.

Just nu kämpar jag trons goda kamp med att hålla värmen till hönsen. Det skulle inte vara något problem alls om man inte skulle vara yrkesskadad och se brandrisker överallt.  Förra natten var det nog minus fem i hönshuset på morgonen, fast det verkade nu inte bekomma invånarna det minsta. Lite samma problem har jag där vattenmätaren finns, när kölden blir långvarig och riktigt letar sig in så börjar det bli svårt att hålla dom rören frostskyddade. Lyckligtvis kan traktorerna och övriga maskiner stå stilla under kyliga dagar så det blir inte så stort problem heller, personbilarna går ju nuförtiden igång nästan i vilka temperaturer som helst, och med kopplade motorvärmare blir det inte något problem alls. Min egen livshistoria är full med frusna lastbilsbromsar och bussar som var iskalla och gamla personbilar som frös vid vägkanten, så min beskärda del av elände med vinterns kraft har jag nog fått – men det känns som historia idag.

En bild tagen över sovande produktionstillgångar i dag på eftermiddagen. Fint – men oandvändbart, lite som vintern i gemen.

Hur som helst – ljuset börjar återvända och med det tron på en kommande sommar. Personligen har jag ”läidon” av kölden nu, men som sagt, den är  nog bra att få. Men nu räcker det!

 

24 februari, 2018 av

Kvalitet från förr…..eller höns

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg om hur kolossalt bra byggnaderna från ett drygt halvsekel bekåt fungerar, men det var precis då jag kom på det halvt fasansfulla….

Jag har aldrig skrivit om hönsen.

Således gör vi ett lappkast och ändrar rubrik och inriktning. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet kunde jag göra följande efterkonstruktion. Eftersom vi inte ser Lotta och hennes får här så ofta numera så ansåg jag att Bondbloggen förtjänade en djurbonde, så då skaffade vi höns. Det är dock inte det minsta sant, utan såhär var det.

Vi har väl länge närt en dröm om att ha lite fler djur på gården än ett antal gamla katter. Min stora dröm är och har varit alpackor, men det känns som lite överkurs för nån som inte haft djur i nån större utsträckning innan. Får är uteslutna för i detta hus slaktas inga djur utan dom finns med långt in i ålderdomen, så dom gick ur bilden. Mellandottern vill visserligen ha häst, men det är nu inte heller något nybörjardjur så valet stannade så småningom på höns.

Till saken hör att jag nog är uppvuxen på djurgård och ända till avslutad tonårstid var djuren en naturlig del av livet, men efter det tog motorerna överhand och djuren avslutades.

Sen gick det som det brukar gå för mig. Hönsen kom först, planeringen sen och till sist en hönsgård. Allt i fel ordning alltså. Fyra små höns anlände och flyttade in i en temporär bur på gården i väntan på sitt framtida hönshus. Det gick inte speciellt bra, det gick faktiskt riktigt dåligt för redan första natten hade något djur (katt, mårdhund) fått tag på en kyckling genom gallret och så var dom bara tre.

Efter den något tråkiga inledningen lappades manfallet i kvartetten genast samma dag och ny kyckling levererades från Fållbäcken. Så var dom fyra igen. Ur motgång kommer kunskap och nu kom insikten om att hönsen skall ha en stor bur, men den skall vara inbrottssäker för alla typer av objudna kräk. Detta gjorde ju att nästa hela förra sommaren gick åt till hönsgårdsbygge med bla galler nergrävt 30 cm under marken för att ingen skulle kunna gräva sig in. Slutresultatet blev bra och mot andra halvan av sommaren kunde nybyggarna flytta in. Det hade nu också visat sig att det handlade om två höns och två tuppar, något som skulle visa sig som ett problem så småningom. Nu började vi också märka att hönsen följer ett märkligt inre mönster som gör att man kan sitta i timmar och titta på när dom sysslar med allt möjligt. Klockan kan dom också och rutinerna som dom håller sig med är imponerande. Detta gör att man nog skänker en varm tanke till hönsen som var tre i varje lillbur på åttiotalet (så hade vi det också), för dom kan nog inte ha mått bra alls. Som tur är är det historia.

En bild från bygget av Fort Knox som numera har kompletterats med en bur till bakom eftersom samarbetet inte har flutit problemfritt.

I vintras fick dom flytta in i gamla stallet som stått oanvänt i många år och det gick bra. Problemen började när dom flyttade ut i sommarburen igen i somras, för då var det goda samarbetet mellan tupparna slut i ett svep. Det blev ett slagsmål utan dess like och efter två dygn var det bara att separera dom. För att lösa detta skaffades två damhöns till och sen blev det burbygge igen. Nu lever dom i två grupper, en tupp och två höns per grupp. Det ultimata tror jag skulle vara en tupp per sex höns så den ena tuppen börjar nog leva lite farligt. Få se om han överlever våren.

Nu har jag dessutom blivit tvungen att dela av gamla stallet i två lägenheter, så nu är det fullt liv där igen. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, hur imponerande bra gamla murkna mössätna stockväggar håller värmen. Men nu får det bli en annan historia.

Rätt gott om ägg producerar dom också faktiskt. Det brukar bli ett ägg per höna och dag så självförsörjningsgraden på ägg har blivit närapå 100% på hemmanet. Nu vid denna tid på året börjar värpandet avta för att hålla en paus till framemot våren. Som sagt, dessa djur har ett imponerande inbyggt rutinsystem.

Det enskilt märkligaste jag sett var när dom som små fick flytta in i nya hönsgården som består av en bur och en lekstuga, en spång upp till fönstret på lekstugan och pinnar däruti. Första dagen var ingen intresserad av stugan utan gick omkring ute på gården. När solen gick ner runt kl 22 den kvällen gick alla fyra som på en given signal uppefter spången, in i huset och satte sig på pinnarna och somnade. Trots att dom aldrig sett konstruktionen förut.

Egentligen har inte hönsen så mycket mot snö och lite kyla bara dom kan hålla sig torra och sen slipper in undan snön när det inte är roligt längre. Sommartid kan dom nog vandra på tomten i frihet också, för om inte förr så mot kvällen vandrar dom in till sig igen. Helt av sig själva.

Denhär herremannen (och då menar jag han med kam) är rätt bastant, men betydligt snällare än sin bror som är kännbart mindre, men beter sig mycket sämre.

Hur som helst, att höns kunde vara så underhållande och personliga hade jag nog aldrig trott. Nu har jag inte riktigt klart för mig hur länge en höna lever, det ges lite olika uppgifter på detta, men åtminstone hoppas jag att denhär stammen skall bli långvarig här på gården. Det är väl egentligen bara eventuella minkar som är ett problem, men som sagt, buren är nog byggd så att ingen BORDE ta sig in. Fast man vet ju aldrig. På hösten flög ju en berguv in genom fönstret till ett hönshus i en grannby och tag md sig tuppen, så helt säker kan man ju inte vara. Men vad är nu säkert här i livet?

 

8 februari, 2018 av

God Jul jo, men Gott Nytt År?

Det är juldag i Yttermark, en juldag precis i min smak, åtminstone vad gäller vädret. Sol, nån enda grad på kölden och väldigt moderat med snö. Precis som jag vill ha det. Enda vädernackdelen just nu är gården som är en veritabel iskana som knappt ens issand biter på. Förra årets vurpa sitter i minnet, både i huvudet och i axeln som aldrig kommer att bli helt bra. Det går snabbt ibland att ställa till elände.

Juldagen har jag alltid upplevt som omstarten på odlingssäsongen. Det är nu som ljuset börjar återvända och senast nu som odlingsplanerna borde vara klara till nytt år för att kunna beställa förnödenheterna som behövs. Detta dels för att hinna med medan alla sorter finns tillgängliga men ännu mer för att inte behöva ligga ute med momspengarna ett och ett halvt år. Så borde det vara även i år, men det är inte riktigt så.

Man kan dock med fog säga att jag har tappat styrfarten vad gäller mitt jordbruk. Det är också en av orsakerna till att jag fått mer och mer svårt att skriva här på bloggen, man börjar känna sig som en gammal relik som nog har en massa kunskap, men kunskap som ingen behöver mera. Det om något tär på yrkesstoltheten. Jag har ju alltid menat att det är som heltidsjordbrukare jag skall gå i pension, men de senaste åren har jag nog insett att det kommer inte att gå på det viset. Man håller helt enkelt på att bli omkörd av framtiden.

Helt har jag inte gett upp, men att det blir att helt och hållet tänka om, det börjar nog stå helt klart. Helt klart är också att någon storfarmare kommer jag aldrig att bli, dels kan man inte börja tänka sig att låna 200.000 vid 53 års ålder, dels går det mot alla mina principer. Jag är född småbrukare och ämnar också gå hädan som fd småbrukare.

Återstår som jag ser det tre alternativ när man inte ser försäljning eller arrondering som ett alternativ. Det vore som att såga av nerven till själva livet.

  1. Nya odlingsväxter. Nja, jag vet inte. Visst har jag provat en del nyheter, alla med den gemensamma nämnaren att dom på sikt förlorar mot våra stamväxter, åtminstone när man tar i beaktande eventuellt nya maskiner, odlingsrisk och tid som skall sättas på inlärning av odlingen. I år odlade många bondböna här på området men jag har inte träffat en enda odlare som tyckte att det gick bra. Själv odlade jag havre och det gick hyfsat bra – i jämförelse bättre.
  2. Ekologisk odling. Jo, det tror jag på för den enskilde odlaren men är inte så säker på att världen i stort skulle må bättre av att alla slår in sig på det. Här är också lite samma sak, det är inte helt enkelt att börja tänka om vid min ålder, speciellt inte när man har den bergfasta åsikten att det är med sprutan som man ställer årets inkomst. Rätt medel vid rätt tidpunkt är lönsamt, dito fel kan bli en ekonomisk katastrof.
  3. Nytänk med maskiner. Det är här jag lägger mest energi på att fundera. Man behöver inte vara speciellt bevandrad i ekonomi för att inse att vår maskinpark ekonomiskt sett är överdimensionerad för vår verksamhet. Detta tror jag gäller de allra flesta gårdar i Finland. Idag kan åtminstone inte jag ens för pengar köpa en ny tröska som skulle motsvara mina behov. 10″ skärbord räcker bra för 40 hektar (eller är egentligen för mycket) och såna tillverkas inte mera. Billigaste alternativet som jag sett på ny tröska just nu är ca 130.000 euro eller omräknat i havre cirka tusen ton brutto. 40 ha genererar ca 180 ton havre per år vilket gör att bara tröskan netto mot brutto skulle kräva ALL inkomst i 10 år för att gå ihop. Vem som helst inser att det är en omöjlig ekvation. Gamla tidens bolagsmaskiner tror jag inte riktigt heller på, det systemet har nog levt ut sin tid (förutom på vissa maskiner med låg användningsgrad – jag har bla en trädeskross som bolagsmaskin) Här finns nog någon ide att kläcka, det är jag helt säker på. Om det sen handlar om att börja göra ekonomiska sammanslutningar på odlingsjorden, eller nån ny fungerande maskinringside, det har jag inte kommit på ännu, men gör goda försök att fundera.

Hur som helst, såhär går det inte att fortsätta oavsett hur jävligt (ursäkta uttrycket) det känns. Lägg sedan till att jag är helt övertygad om att samhället gör sig själv en björntjänst genom att driva att folk till städer och löntageri, en stad är och förblir ett ickefungerande ekosystem och det kan ingen enda tankesmedja ändra på. I ett gott samhälle borde det finnas en symbios mellan dessa två och i många hundratals år har vi behövt varandra. Men i ett samhälle där pengen är så mycket viktigare än livskvalitet, där blir det som vi har det nu.

I samband med Finlands hundraårsdag träffade jag en kollega som undrade huruvida jag firade hundra år eller möjligen 78 år av självständighet. Då blev jag osäker. Jag ser inte möjligheten att vi skulle stå utanför EU idag, men jag är helt övertygad om att hela EU är en koloss av ondo. Såsom de flesta andra kolosser. I tiden röstade jag nej till EU och det har jag nog inte ångrat en gång. Minns en slogan som dök upp efter valet ”Skyll inte på mej – jag röstade nej” Den tänker jag på allt som oftast än idag.

Hur som helst, det kommer en ny odlingssäsong om fem månader och visst kommer man då att var full av tillförsikt och hoppas på att i år blir det bättre, men historien berättar något annat, helt oberoende av väderfaktorer så blir det bara sämre. För varje år.

Hur som helst – än ger jag inte upp varken med bloggen eller odlandet, men helt klart är att när EU fått som dom vill och hela hemmanet är grönträdat, då vet jag nog inte riktigt hur man skall få ihop en intressant blogg – eller ens ett intressant liv.

Så dit hoppas jag vi inte kommer…….

25 december, 2017 av

På framkant

Ingen skall komma och anklaga mig för att vara först med att ta bruk nyheter. Visst – i ungdomstider var man väl lite framåt, bla var jag första i min bank som använde nätbanken, det var 1993 och då gick det andra vägar än via Internet. Med stigande ålder tilltar konservatismen och numera brukar jag hellre ducka för nymodigheter än anamma dom. Ett bra exempel är AdBlue som effektivt håller mig från att ens fundera på att förnya traktorn. Nisses GPS jox intresserar mig dock en del, så kanske något åt det hållet så småningom kommer in i Valtra hytten.

Detta om detta för denna gång.

Nu har jag dock varit lite före min tid en gång för en gångs skull. En fin kväll i somras försvann en fas från gården och det tog lokala elektrikern timtals att hitta felet. Ett kabelbrott mitt på en luftledning som hörde till gården. Mitt i sommaren i vindstilla väder!

Det konstaterades rätt omgående att både ledningarna, bärlinorna och även nån stolpe var dåliga så jag tog ett beslut om renovering och nedläggning av kablarna i marken. Modernt så det förslår. Allt tenderar ju dock att dra ut på tiden så nån grävmaskin sattes inte i backen före för någon vecka sedan.Det var lite problem i och med att kabeln skulle korsa vägen och samtidigt också byns fiberkabel som låg i vägkanten och inte lät sig hittas trots tillkallade proffs med piputrustning.

Hela gårdens elsystem är byggt 1962 och precis så modernt var det också. Faserna var fördelade lite hit och dit och grupperna ännu konstigare så vid tex överbelastning i torken försvann elen i båda bostadshusen, men bara i halva, närmare bestämt vägguttagen i den ena – övre plan i den andra. Den riktigt minnesgode läsaren kan kanske dra sig till minnes en blogg där jag ondgjorde mig över att värmen i mitt lilla varmförråd försvann om man fixade julskinkor och körde tvättmaskin i båda husen på gården samtidigt. Allt detta gjorde att det nu var läge för modernisering.

En dag i början på november anlände elektriker och grävmaskin och jobbet påbörjades. Inte för min del, jag gjorde mest just inget annat är pratade och störde, men dom inhyrda jobbade. Nu skulle rian, torken, farmors stuga och vårt bostadshus äntligen få vettig fasfördelning samt jordkabel hela vägen från Carunas luftledning.

Trots att det handlade om cirka 300 meter kabel var nog största orosmomentet övergången under vägen. Det sköttes dock jättesmidigt av två killar från Wiideroos Infra som dök upp på morgonen andra dan ungefär en timme före tidigt och redan runt 10 snåret var röret och kabeln nerlagda. Det blev inte ens speciellt dyrt.

Själva elarbetet med installation av två nya elskåp och nedläggande av kabel tog tre dar i anspråk så det gick hyfsat smidigt. I tisdags anlände sedan Caruna och gjorde den stora omkopplingen så nu åtnjuter vi markel på hela tomten –  den del där ansvaret för kablarna ligger på mig. Vad Caruna sen vill ha för ledningar i närmiljön intresserar mig icke.

Som jag ser det har nu följande fördelar uppstått:

  • Vettigare fasfördelning mellan förbrukningspunkterna
  • Alla gårdens kablar är opåverkbara av storm, snö och solljus.
  • Ingen risk att nån trädfällning eller sandbil drar ner kablar
  • En stolpe som stört på gräsmattan är borta.
  • Ingen behöver vandra ut på åkern i snöstorm eller -30 för att byta en porslinspropp.
  • Som jag ser det borde åskan också vara ett mindre problem nu

Nån nackdel då? Ja det kostade ju en del och resten av nackdelen får väl gårdshackspetten lida mest av. Favoritstolpen finns inte mera. Svalornas sång i sommarkvällen från trådarna måste väl också regisseras om lite, men å andra sidan har vi inte haft några svalor här på flera år. Varför vet jag inte.

En tydlig baksida med att gräva på denna gudsförgätna backe är stenarna. Det finns stenar precis överallt. Jag låter bilden tala sitt tydliga språk, detta var dom stenar som blev över efter ett uppgrävt kabeldike på cirka 30 meter.

Bilden är tagen med en dålig kamera i skymningen men ger väl en fingervisning om eländet.

Nåja igår blåste en vinterstorm med blötsnö över nejden men åtminstone behövde man inte sitta och titta nervöst på elledningarna som svängde och slets i vinden. Dom hade det bra där dom var.

Det enda harmliga är väl att trots hög kostnad så har vi inte ett dugg bättre ström. Taklampan lyser likadant som förr och tvättmaskinen tar exakt samma tid på sig. Men allt annat blev bättre.

Rekommenderas

 

 

 

 

24 november, 2017 av

Målgång

Nisse undrade om jag kanske skulle kunna skriva något positivt. Jodå, det kan jag faktiskt göra, även om det bär mig lite mot att skriva något bra om denna säsong som varit så överjävlig för många av mina kolleger ute i landet. Därför vill jag var nog så tydlig med att jag är mycket medveten om om att jag har haft  en överjordisk tur denna säsong, och den turen höll sig faktiskt ända in i mål.

För tro det eller ej – jag är klar. Eller ja, nästan, det står lite havre på åkern ännu, men det är så lite att det inte räcker till en full tork och med tanke på lönsamheten i att torka 3 ton havre i 15 timmar så tror jag nog det får bero. Alltså får man säga ett försiktigt ”hasi” Ett uttryck som jag aldrig hört innan Nisse lärde mig det. Här i Österbotten finns veterligen inget motsvarande uttryck – rätta mig om jag har fel.

Visst har det tillbringats många timmar suckandes över regnet denna höst och visst har svårmodet varit en trogen följeslagare hela säsongen, men på något skumt vis gick det bra i alla fall. Framför allt inga maskinhaverier, största missen i år var ett glömt bakbrädeslås som gjorde att jag fick skyffla upp 300 kg havre från backen, men i förhållande till andras vedermödor förefaller det närmast löjligt att böla desto mera över det.

Maskinfunktionen, bärigheten, mängden och kvalitén har varit helt ok, det som inte varit roligt i höst är förstås torktimmarna, men även dessa har inte varit så makabra som man kunnat tro (har en gång, 2004 torkat vete i 32 timmar), men 10-12 timmar är absolut för mycket för fodersäd. Jag räknade snabbt i huvudet att foderhavre som skall torkas i tolv timmar bränner bort 50% av produktpriset och det är räknat med självkostnadspris i egen tork. Så något att hurra över är det ändå inte – även om man är nöjd över att allt är under tak.

Kornet på sista två hektaren jobbade övertid i cirka tre veckor i förhoppningen om att ”gröningan” skulle mogna eller frysa bort. Så verkade dock aldrig att ske så i fredags gav jag mig i kast med det trots att det nog inte var så vackert att titta på. Eller jo, om man gillar grönt var det rätt vackert.

Bilden ger kanske inte rättvisa åt eländet, men det var ca 5% helt gröna ax i växtligheten och vissa områden var helt gröna. Nu var detta en åker som kom i min besittning i höstas så vi är inte så bekanta ännu, men redan efter första varvet klarnade det vad det handlade om. Det var vått i bottnen, mycket våtare än jag hade räknat med.

Ingen speciellt vacker syn från en tröskhytt. Lägg också märke till vattnet som står fullt synligt i det gröna orörda partiet till vänster.

Nåja, på något sätt gick det att få bort sgs allt, det riktigt gröna och således våta till vänster på bilden blev kvar, men 25 kvadratmeter skall man kanske ha vett att inte gråta blod över denna höst.

Hur som helst är det klart nu för min del, ovanstående korn tillbringade 11 timmar i torken så inte blir det så mycket över efter årets säsong, men amorteringar och förnödenheter till nästa säsong kommer det nog att räcka till, och saltet på gröten får man väl vänta till nästa år på. Hur som helst kan vi nog konstatera att 2017 går till historien som ett mycket dåligt år, men för mig personligen var nog 2004 betydligt, betydligt värre.

 

 

15 oktober, 2017 av