Bloggare: Kalle Svedjebäck

På framkant

Ingen skall komma och anklaga mig för att vara först med att ta bruk nyheter. Visst – i ungdomstider var man väl lite framåt, bla var jag första i min bank som använde nätbanken, det var 1993 och då gick det andra vägar än via Internet. Med stigande ålder tilltar konservatismen och numera brukar jag hellre ducka för nymodigheter än anamma dom. Ett bra exempel är AdBlue som effektivt håller mig från att ens fundera på att förnya traktorn. Nisses GPS jox intresserar mig dock en del, så kanske något åt det hållet så småningom kommer in i Valtra hytten.

Detta om detta för denna gång.

Nu har jag dock varit lite före min tid en gång för en gångs skull. En fin kväll i somras försvann en fas från gården och det tog lokala elektrikern timtals att hitta felet. Ett kabelbrott mitt på en luftledning som hörde till gården. Mitt i sommaren i vindstilla väder!

Det konstaterades rätt omgående att både ledningarna, bärlinorna och även nån stolpe var dåliga så jag tog ett beslut om renovering och nedläggning av kablarna i marken. Modernt så det förslår. Allt tenderar ju dock att dra ut på tiden så nån grävmaskin sattes inte i backen före för någon vecka sedan.Det var lite problem i och med att kabeln skulle korsa vägen och samtidigt också byns fiberkabel som låg i vägkanten och inte lät sig hittas trots tillkallade proffs med piputrustning.

Hela gårdens elsystem är byggt 1962 och precis så modernt var det också. Faserna var fördelade lite hit och dit och grupperna ännu konstigare så vid tex överbelastning i torken försvann elen i båda bostadshusen, men bara i halva, närmare bestämt vägguttagen i den ena – övre plan i den andra. Den riktigt minnesgode läsaren kan kanske dra sig till minnes en blogg där jag ondgjorde mig över att värmen i mitt lilla varmförråd försvann om man fixade julskinkor och körde tvättmaskin i båda husen på gården samtidigt. Allt detta gjorde att det nu var läge för modernisering.

En dag i början på november anlände elektriker och grävmaskin och jobbet påbörjades. Inte för min del, jag gjorde mest just inget annat är pratade och störde, men dom inhyrda jobbade. Nu skulle rian, torken, farmors stuga och vårt bostadshus äntligen få vettig fasfördelning samt jordkabel hela vägen från Carunas luftledning.

Trots att det handlade om cirka 300 meter kabel var nog största orosmomentet övergången under vägen. Det sköttes dock jättesmidigt av två killar från Wiideroos Infra som dök upp på morgonen andra dan ungefär en timme före tidigt och redan runt 10 snåret var röret och kabeln nerlagda. Det blev inte ens speciellt dyrt.

Själva elarbetet med installation av två nya elskåp och nedläggande av kabel tog tre dar i anspråk så det gick hyfsat smidigt. I tisdags anlände sedan Caruna och gjorde den stora omkopplingen så nu åtnjuter vi markel på hela tomten –  den del där ansvaret för kablarna ligger på mig. Vad Caruna sen vill ha för ledningar i närmiljön intresserar mig icke.

Som jag ser det har nu följande fördelar uppstått:

  • Vettigare fasfördelning mellan förbrukningspunkterna
  • Alla gårdens kablar är opåverkbara av storm, snö och solljus.
  • Ingen risk att nån trädfällning eller sandbil drar ner kablar
  • En stolpe som stört på gräsmattan är borta.
  • Ingen behöver vandra ut på åkern i snöstorm eller -30 för att byta en porslinspropp.
  • Som jag ser det borde åskan också vara ett mindre problem nu

Nån nackdel då? Ja det kostade ju en del och resten av nackdelen får väl gårdshackspetten lida mest av. Favoritstolpen finns inte mera. Svalornas sång i sommarkvällen från trådarna måste väl också regisseras om lite, men å andra sidan har vi inte haft några svalor här på flera år. Varför vet jag inte.

En tydlig baksida med att gräva på denna gudsförgätna backe är stenarna. Det finns stenar precis överallt. Jag låter bilden tala sitt tydliga språk, detta var dom stenar som blev över efter ett uppgrävt kabeldike på cirka 30 meter.

Bilden är tagen med en dålig kamera i skymningen men ger väl en fingervisning om eländet.

Nåja igår blåste en vinterstorm med blötsnö över nejden men åtminstone behövde man inte sitta och titta nervöst på elledningarna som svängde och slets i vinden. Dom hade det bra där dom var.

Det enda harmliga är väl att trots hög kostnad så har vi inte ett dugg bättre ström. Taklampan lyser likadant som förr och tvättmaskinen tar exakt samma tid på sig. Men allt annat blev bättre.

Rekommenderas

 

 

 

 

24 november, 2017 av

Målgång

Nisse undrade om jag kanske skulle kunna skriva något positivt. Jodå, det kan jag faktiskt göra, även om det bär mig lite mot att skriva något bra om denna säsong som varit så överjävlig för många av mina kolleger ute i landet. Därför vill jag var nog så tydlig med att jag är mycket medveten om om att jag har haft  en överjordisk tur denna säsong, och den turen höll sig faktiskt ända in i mål.

För tro det eller ej – jag är klar. Eller ja, nästan, det står lite havre på åkern ännu, men det är så lite att det inte räcker till en full tork och med tanke på lönsamheten i att torka 3 ton havre i 15 timmar så tror jag nog det får bero. Alltså får man säga ett försiktigt ”hasi” Ett uttryck som jag aldrig hört innan Nisse lärde mig det. Här i Österbotten finns veterligen inget motsvarande uttryck – rätta mig om jag har fel.

Visst har det tillbringats många timmar suckandes över regnet denna höst och visst har svårmodet varit en trogen följeslagare hela säsongen, men på något skumt vis gick det bra i alla fall. Framför allt inga maskinhaverier, största missen i år var ett glömt bakbrädeslås som gjorde att jag fick skyffla upp 300 kg havre från backen, men i förhållande till andras vedermödor förefaller det närmast löjligt att böla desto mera över det.

Maskinfunktionen, bärigheten, mängden och kvalitén har varit helt ok, det som inte varit roligt i höst är förstås torktimmarna, men även dessa har inte varit så makabra som man kunnat tro (har en gång, 2004 torkat vete i 32 timmar), men 10-12 timmar är absolut för mycket för fodersäd. Jag räknade snabbt i huvudet att foderhavre som skall torkas i tolv timmar bränner bort 50% av produktpriset och det är räknat med självkostnadspris i egen tork. Så något att hurra över är det ändå inte – även om man är nöjd över att allt är under tak.

Kornet på sista två hektaren jobbade övertid i cirka tre veckor i förhoppningen om att ”gröningan” skulle mogna eller frysa bort. Så verkade dock aldrig att ske så i fredags gav jag mig i kast med det trots att det nog inte var så vackert att titta på. Eller jo, om man gillar grönt var det rätt vackert.

Bilden ger kanske inte rättvisa åt eländet, men det var ca 5% helt gröna ax i växtligheten och vissa områden var helt gröna. Nu var detta en åker som kom i min besittning i höstas så vi är inte så bekanta ännu, men redan efter första varvet klarnade det vad det handlade om. Det var vått i bottnen, mycket våtare än jag hade räknat med.

Ingen speciellt vacker syn från en tröskhytt. Lägg också märke till vattnet som står fullt synligt i det gröna orörda partiet till vänster.

Nåja, på något sätt gick det att få bort sgs allt, det riktigt gröna och således våta till vänster på bilden blev kvar, men 25 kvadratmeter skall man kanske ha vett att inte gråta blod över denna höst.

Hur som helst är det klart nu för min del, ovanstående korn tillbringade 11 timmar i torken så inte blir det så mycket över efter årets säsong, men amorteringar och förnödenheter till nästa säsong kommer det nog att räcka till, och saltet på gröten får man väl vänta till nästa år på. Hur som helst kan vi nog konstatera att 2017 går till historien som ett mycket dåligt år, men för mig personligen var nog 2004 betydligt, betydligt värre.

 

 

15 oktober, 2017 av

Turförföljd

Ja, Ni läste rätt, oftast brukar man väl anse sig vara otursförföljd, åtminstone om man skall bedöma det själv, men denna höst kan jag inte med bästa vilja i världen i påstå att turen varit vänd mot mig – tvärtom.

Egentligen började det redan i våras. Mina odlingsplaner var ju dominerade av vårraps, men när våren drog ut på tiden så blev det ett snabbt omfall och hemmanet försågs med grönträda, havre och korn istället. Gärna skulle man ju kväka ut sig att det handlade om skicklighet och erfarenhet, men vädret kan man ju inte påverka med nån kunskap i världen så det är nog bara att bokföra sortvalet på turkontot. Nu har vädret ju nog varit bättre i våra trakter än på många andra håll vad jag förstår, men ändå inget att skryta över. Grödorna har varit sena, men hyfsat jämna i tillväxten och liggsäd har funnits, men inte på mer än kanske 10% av totalarealen per gröda för min egen del.

Tröskningen kom i år igång med precis samma meningslösa panik som vanligt. Fast i år var den inte alldeles meningslös eftersom ju almanackan var ganska långt hunnen. Det brukar vanligtvis ta två dagar att ställa tröskan i ordning, i år lyckades jag göra undan det på fyra timmar exklusive sållmonteringen (som är ett straffarbete på Clas 48). Detta i tron att det skulle börja regna några dagar senare och sedan – som man alltid tror – fortsätta att regna intill tidens ände. Kornet verkade också bra vid okulärbesiktning så jag bestämde mig för att köra bort kornet på den del av hemmanet där bärigheten är sämst, detta utfall att det nu faktiskt var syndafloden som var på ingång.

Nåja, med facit på handen var det kanske inte så illa, men visst kändes det lite halvdant när jag mätte fuktigheten till 31% innan torkningen, men ändå torkade partiet på 10 timmar. Sen blev det paus nästan en hel vecka – det regnade alla dagar men mycket moderat, syndafloden uteblev.

Efter den fuktiga veckan kom tröskningen sen igång ungefär lika segt som när löss simmar uppförsbacke i tjära. Det blev en tork per dag utan att man nu riktigt visste vad man höll på med. Det var någon slags rutintröskande utan styrfart.

Även om tiderna ändrats så är det fortfarande roligt när skördetiden kommer och det livar i vid torkrian.

Sen kom då veckan med vackert väder och helt plötsligt blev livet roligt igen. I början på denna vecka kom tursmäll nummer två. Lien på tröskan gick av och ett tröskhaveri är väl alltid ointressant, men nu förhåller det sig så att jag försöker hålla ett eget reservdelslager så gått det går och i det lagret fanns det en ny lie – orörd av människohand förpackad, som det heter. Depåstopp på 35 minuter och ut på banan igen. Det är åtminstone lite imponerande med en tröska på 26 år.

Tursmäll nummer tre kom några dagar senare, nämligen i fredags. Det började lukta kylarvätska om tröskan och mycket riktigt, en koll på motorn visade att det runnit ganska rejält av den sorten nånstansifrån. Paniken tilltar, är kylaren sönder, är det nån svårbytt slang som kräver orginaldel från Ukraina och apkonster för bytesproceduren. Återigen förbyttes paniken i lättnad när jag kunde notera att det vars en värmeslang till hytten som läckte, och fyra centimeter före läckaget fanns en kran. Reparationsstopp på 1 minut och sen iväg. Så långt egentligen allt gott och väl.

Cirka 90% av nyttogrödorna är i skrivande stund till hus bärgade och det med alldeles hyfsat resultat. Både mängd och kvalitet verkar bli godkänd, kornet väger runt 67 och havren runt 60. Dessutom lyckades inställningarna av tröskan bra i år så det är minimalt med skräp i spannmålen, till skillnad från i fjol.

Guldet blev till sand

Slutspurten verkar dock att bli tristare. Från och med slutet på förra veckan har det kastat lite vattendroppar om dagarna, dimman har varit på gränsen till regn på nätterna, blåsten har blåst bort och solen har lyst med sin frånvaro. Idag var det slut på tålamodet så idag for jag iväg och tröskade fast det egentligen inte gick. Allt annat än roligt var det också, kornet låg platt på marken (man sparar ju det sämsta till sist) och var både fult, mörkt och vått som jag vet inte vad. Startade just upp torken med korndegen i och jag gissar att den nosade på 30% igen. Havren var bättre, men där var halmen så osamarbetsvillig att det för det mesta såg ut såhär

 

Hur som helst, det är så lite kvar nu som är skördat så oavsett hur det går så kan nog sammanfattningen bli att åtminstone för mig blev nog inte 2017 riktigt det katastrofår som man gått och fasat för, men jag har förstått att många av mina kolleger inte är lika lyckligt lottade. Själv skulle jag behöva två skördedagar till nu innan det kan viftas med den svartrutiga flaggan. 1000 liter olja mer än önskat har i alla fall runnit genom torken och det är en ökning med ca 1/5 så det är dåligt.

Något som åtminstone mått bra i år är klövervallen. Jag har försökt odla klövervall en gång förut, för typ 10 år sen och då blev det ungefär samma katastrof som årets OS (eller var det EM eller DM eller VM) för finländska friidrottslandslaget. He vortt itt ti naa.

Vallen är grön och fin trots att vi skriver 1. oktober idag och en närbild visar också att klövern växer och mår bra. Hoppas detta projekt ger tillbaks lika mycket som jag hoppas på, dvs mindre ogräs och mera näring i åkern efter några år.

 

Avslutar med anekdoten om bonden från Yttermarkslätten som fick besök från Storstaden. Besökarna frågade om det faktiskt alltid blåser på slätten. Bonden svarade:

-Nej, det är vindstilla en dag på hösten så vetet kan frysa.

 

 

 

 

1 oktober, 2017 av

Råttor, möss och dåligt väder

Rubriken låter deppig, men fullt så illa ställt är det nu inte, utan snarare tvärtom faktiskt. Vädret i skrivande stund är dunderdeppigt, oktoberväder när sgs allt är kvar på åkern är inget man hoppar jämfota över precis, men med årsringarna har kommit en insikt om att de flesta höstar ändå brukar reda upp sig på något vis. Men just ni är det nog illa, riktigt illa med tanke på att vi skriver 10 september, förhållandena är urusla och grödorna är inte mogna ännu.

På onsdagen ställde jag tröskan i ordning och gav mig ut på åkern. Det var fint väder och både kornet och havren såg bra ut, speciellt kornet som verkade hårt när man bet i det. Således attackerade jag kornåkern, av två orsaker, dels verkade det vara tid för det, utöver det har jag ett område där bärigheten sviker snabbare än på andra områden och det är alltid skönt att ha bort nyttogrödorna därifrån om det blir många regndagar.

So far so good – sen kom några överraskningar slag i slag. Medan jag tröskade tyckte jag allt verkade bra men det höll inte fuktighetsmätaren med om alls. Första testet visade 28%, det andra 30 och då var den glädjen som bortblåst. Det blev en snabb flytt till havren istället där mätresultaten var betydligt positivare – runt 19%

Gällande kornet kom sedan överraskning två följande dag. Trots uppmätt fukthalt på 30% så var det tillräckligt med 10 timmar i torken. Nu räckte inte årsringarna riktigt till för att förstå, torken brukar ta ner en procent i timmen, men nu gick det betydligt fortare. Bra förstås, men varför?

Summa summarum blir nog att jag var för snabbt ute, havren krävde också tio timmar i torken trots sina 19% men det förstår jag bättre eftersom det var en god del gröna korn i partiet.

En vecka med blåst och varmt väder hade varit på sin plats, men det blev inte riktigt så. Nu har det regnat i tre dagar och det ser inte ut att ge sig heller. Och mot vädret kan vi inget annat än – ge oss.

Var kommer råttorna in i bilden då? Jo – det är precis det dom inte gör. Till all lycka. Som Ni säkert känner till hatar jag råttor som pesten, dom har en äckelfaktor på 100%, dom anfaller effektivare än ormar (jo – jag har varit med om det) och dom gör illa. Således skall dom helt inte finnas nånstans men åtminstone inte här. Därför är det alltid lite spännande när tröskan skall startas upp och torken besökas första gången på hösten. Hur har det varit med objudna gäster? Jag följer med en Facebooksida som har sin bas i Sverige men även flera finländska användare och där verkar åtminstone våra rikssvenska vänner vara ganska överens om att råttorna ökar närmast explosionsartat. Det syntes också på bilder av tröskar som fått sina kablar bemötta av råttor, det var inte bara en. Nu vet jag inte hur det är i Finland, själv har jag nog inte märkt av någon ökning men visst för dom med sig problem här också – även hos oss.

Nu följer jag ju noga med kräken och försöker klara mig utan gift och fällor. Båda har ju den baksidan att man måste hantera Corpus Morti (död kropp) efter bekämpning och bara det kan få en att vilja bli bibliotekarie på heltid så jag använder andra metoder.

Gällande torken satsar jag på städning och att inga agnar skall få finnas kvar runt torken efter säsong. En gång för länge sen blev agnbänken otömd på hösten och efter det mötte jag t.o.m en råtta i torktrappan på våren. Jag skulle upp och den var på väg neråt. Däremot försöker jag lämna kvar maximalt med spår efter ryps/raps, bla lite i elevatorn för jag har tyckt mig se att dom inte gillar oljeväxter. Men vad gäller torken är det mest hermetisk slutenhet som gäller.

Vad anbelangar tröskan är det precis tvärtom – total öppenhet. Närmast hysterisk rengöring och sen sprutar jag i maskinskyddsolja samt lämnar alla luckor öppna inklusive luckan till säkringarna, hyttdörren och fönstren. I tröskan har jag aldrig sett spår av varken möss eller råttor utom en gång på MF-tiden när den blev orengjord på hösten – då var det kalas där. Mössen for åt alla håll när jag startade för året.

Hur var det i år då? Jodå – inte ett spår av några gnagare (möss i torken förstås, det kommer man inte ifrån) utan allt var lika rent och fint som i höstas. Detta trots att jag nog sett spår av råttor både i maskinhallen och runt torken speciellt under vintern i snön. Dessutom har någon tuggat på en utsädessäck alldeles bredvid tröskan nån gång i vinter, men tröskan har dom snällt låtit bli.

Hur är det med Er andra – har Ni märkt av att råttorna skulle öka sådär överlag?

11 september, 2017 av

Det händer – ingenting

Vi skriver den 22 augusti och jag vet knappt var min tröska finns. Nåja, det var nu förstås en överdrift men hur som helst har jag inte ens provstartat den för säsongen, än mindre börjat fundera på att sätta den i trafik. Tror det är personsämsta under min karriär. Detsamma gäller dock alla kollegor runt om – jag har inte sett en tröska i åkern ännu, och ännu märkligare, inte utkörd på någon gård heller. Kort sagt – det är sent i år.

Eftersom redan våren var sen så gjorde jag ju ett sent omfall i vårbruket och bytte ut spelparet raps och korn mot korn, havre och grönträda. Eller vall trodde jag, men nu har det visat sig att det nog blev en grönträda. Mer om det senare i texten.

Det är första gången sedan åttiotalet som endast korn och havre växer på mina skiften, men för var dag som går blir jag säkrare och säkrare på att turen spelade mig i händerna i våras, för det verkar nog som om säsongen skulle bli rätt sorglig för specialväxter som skall skördas sent – något som jag annars haft en viss förkärlek för.

Till på köpet försökte jag tänka lite ekonomiskt i våras och körde både med minimerad gödsling och minimibearbetning, något som jag inte kan se någon harm alls av nu. Både havre och kornväxtligheten ser riktigt bra ut, bortsett från att kornet ställvis gått omkull, något jag inte trodde på när jag mätte SPAD värdena i försommars och dom låg runt 35 istället för över 50 som jag brukar vilja ha. Min teori är att våra passliga regnmängder på försommaren lösgjort såpass mycket mumma som legat i marken att växtligheten via den har blivit bättre än vanligt. Om jag sen har rätt eller fel – det vet jag inte.

Sådär i allmänna ordalag kan jag berätta att vädret passat mig perfekt denna sommar. Inte en enda dag har det varit så varmt att man inte kunnat göra nånting, och vatten har också kommit i passlig mängd. Det har klagats mycket på vädret i sommar men den klagosången stämmer inte jag in i, jag har varit nöjd. Hoppas nu bara hösten samarbetar så att vi får in något till hus bärgat.

En ny sak som jag ”råkade ut för” härom veckan var en EU-granskning. Av någon obegriplig anledning har jag nästan ingen erfarenhet alls av åkergranskare, för många år sen fick jag en uppmaning att skicka in skiftesvis bokföringen, men det är allt jag hört hittills av MaVi myndighetsfolk.

Nu var nu inte samtalet om förestående granskning nån speciellt stor chock eftersom dels måste det ju ske nån gång och dessutom har jag ju utökat arealen inför året och det har jag förstått att drar granskare som flugor till ett saftglas.

Hur som helst så börjar ju nog knäna skaka när det talas om granskning. I princip trodde jag väl nog att jag hade allt i skick, men nån missad § kan ju röra till det mesta så visst var det med en viss spänning man inväntade granskarna.

Med facit på handen och såhär efter utförd granskning kan jag inte säga något illa alls om nånting. Jag fick inga större anmärkningar vid åkergranskningen – lite onödigt mycket ogräs i trädorna nämndes det om och det är jag nog medveten om själv. Jag hade för mig att man inte får slå landskapsträdorna men det får man tydligen om man har problemogräs där. Det har jag.

I övrigt var granskningen mycket saklig och det som skulle granskas granskades nog vederbörligen. Skyddsremsorna var viktiga och behörighetspapprena också. Skyddsremsorna har jag väl tilltagna och pappren var i skick, så det gick nog bra. Nu återstår sen granskningen av skiftesvisa bokföringen senare i vinter, men den oroar mig inte speciellt mycket – till den delen har jag nog ”heimane i skick”

En liten kuriositet är att jag sådde en blandning av timotej och klöver i våras i tron att jag sådde en vall, men på något sätt har jag fumlat i stödansökan och anmält den som grönträda. Fast det går ju bra det också – skillnaden är ju nästan bara byråkratisk.

Märkbart är ändå att man börjar se effekterna av jordbrukets stödpolitik och dåliga lönsamhet när man kör omkring på bygden. Väldigt många grönträdor / vallar och osedvanligt mycket ogräs i spannmålsåkrarna , men det skall man inte klandra någon för, så vill våra överhuvuden ha det och så ser det ut hos mig också. I slutändan styr plånboken det mesta av våra val – även om man skulle önska något annat.

21 augusti, 2017 av

Tjärbränning

Sommarens höjdpunkt i mina trakter brukar för de flesta vara Tomatkarnevalen. För mig som inte är något socialt underverk brukar jag väl nöja mig med att axgången är sommarens höjdpunkt, men i år var det annorlunda. Rejält.

Redan för ett antal år sedan, tror det var mars 2013 började eldsjälar (!) i Övermark-Yttermark Lions Club drömma om att anordna ett gammaldags tjärbrännarjippo vid Högåsens sportstugeområde i Övermark. Modell togs från ett antal tjärdalar som eldats i Purmo, med tror jag tio års mellanrum. Att projektet var stort anade man väl första gången man läste om det i tidningarna, men som alltid, en elefant är liten på avstånd så för egen del förbigicks det nog i början med en lätt gäspning och ett närmast totalt icke existerande intresse.

Som tur var gällde detta inte dragarna och alla andra inblandade parter som oförtrutet jobbat på med barkning och utkörning och klyvning och alla möjliga processer som hör gammaldags tjärbränning till. Visst användes moderna maskiner till en del, men mycket av arbetet har gjorts med gamla metoder för att komma sanningen närmast, så att säga.

Varför det brändes tjära förr i världen och hur processen går till får Ni försöka Googla Er fram till, för på det området är jag inte det minsta expert, innan detta projekt visste jag väl att en tjärdal brann och att tjäran var svart men det var nu ungefär det då. Nu vet jag nog mycket mera efter att ha följt tjärdalsveckan på nära håll, men inte tillräckligt för att berätta om det i detalj.

Själv var jag inte på något sätt involverad i projektet heller från början och hade väl egentligen inga planer på att bli det heller. Någon gång på vårvintern ändrades dock dessa planer när det visade sig att Yttermark ÖSP avdelning skulle bidra med ett antal funktionärer till jippot. I och med detta fick man börja fundera i lite mera handgripliga banor gällande sommarveckan. Detta gjorde också att projektet kom mentalt närmare och det blev att börja sätta sig in i hur det var tänkt, och i och med detta gick det också upp hur fruktansvärt stort arrangemang det handlade om.

Arbetsfördelningen blev sådan att Övermark Brandklubb bistådda av Övermark och Yttermark ÖSP skulle stå för parkeringsarrangemangen och redan där satt man ju fast från två håll. Eller tre egentligen för via min yrkesroll så skulle jag ju även godkänna säkerhetsarrangemangen i själva tjärdalen, något som inte beredde den minsta svårighet för arrangörerna hade helt klart gjort ett toppenjobb både med själva dalen och alla kringarrangemang.

En vacker onsdagskväll tändes dalen. För en yrkesskadad brandman som hela sitt liv sett eld löpa amok var det mycket fascinerande att se hur kontrollerat dalen tändes och hur snabbt elden spred sig precis som den skulle. Det var förstås ingen tillfällighet utan bara resultat av mycket jobb och bra jobb.

 

Funktionärerna bar så långt det var möjligt tidstypiska kläder från epoken då tjärdalarna brann lite varstans i Finland. Dvs från nån gång på 1700-talet till cirka 1940 då den sista kommersiella tjärdalen brann i Övermark. Som en liten onödig parentes kan också berättas att jag har synliga rester av en tjärdal också på egen mark inte så långt från gården. När den eldats vet jag inte, men spåren i skogen syns mycket tydligt än i dag.

 

Min egen uppgift under veckan blev parkeringsväkteri och sen gjorde jag ett återfall till mitt gamla jag och hoppade in bakom bussratten. Det fanns ju inga möjligheter att ta upp personbilar till dalen i skogen så det ordnades skytteltrafik med bussar från parkeringen nere vid riksåttan upp till stugan vid dalen.

Här blev det lite kulturkrock, visst hade det varit roligt med gamla bussar också men sådana fanns inte att uppringa sådär bara.

Början på veckan var väl ingen riktig succé, kanske 300 personer såg dalen tändas och ännu torsdag och fredag var lite lama. På lördagen tappades första tjäran och lördagskvällen skulle jag vara parkeringsvakt. Fredagen hade jag kört skyttelbuss till 03 på morgonen och trodde nog att jag såg i sömnen när jag kom till parkeringen. Det var ett bilhav helt enkelt. Nu hade folket hittat till Tjärdalen.

Resten av veckan var det massor med folk och både själva tjärdalen med dess tappningar och all kringunderhållning uppskattades stort i det fina sommarvädret. Man kunde både känna historiens vingslag samt nya tidens talkoanda i en riktigt spännande härlig blandning.

Att få vara med som ett litet litet kugghjul denna vecka och samtidigt få se och beundra arrangörernas storslagna jobb skapade ett minne för livet. Vädret var på ”vår” sida och att dessutom få göra ett litet återfall till bussjobbet gjorde att hela tjärbrännarveckan blev ett oförglömligt minne för mig, och förhoppningsvis för alla andra besökare och funktionärer.

Den andra kvällen som jag körde var det så fantastiskt mycket folk att vi fick sätta in fyra bussar istället för de två som var planerade. Jag körde hela kvällen med fullpackad buss och njöt nått så obeskrivligt av allt. Vädret, omständigheterna, folket och stämningen.

Det viktigaste måste väl ändå vara att tillställningen var en kulturhistorisk händelse av omätlig betydelse. Man behöver bara se till mig själv, inte visste jag det var så mycket jobb med att få fram några liter tjära, men inte visste jag heller vilken känsla som kom med dom första dropparna när allt gått i mål.

Alla dom 7500 personerna som besökte dalen fick en fantastisk upplevelse, det vittnade pratet i bussen ner från dalen om. Det var inte bara en och två som var lyrisk – det var nästan alla.

Det visade också att det inte behöver vara sprakande färgrann och storslagen underhållning med allt från karuseller till lakritsremmar, det lågmälda arvet från vår historia intresserar också. Det var tjärdalsveckan i Övermark 2017 ett synligt exempel på.

 

2 augusti, 2017 av