Bloggare: Kalle Svedjebäck

Kvalitet från förr…..eller höns

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg om hur kolossalt bra byggnaderna från ett drygt halvsekel bekåt fungerar, men det var precis då jag kom på det halvt fasansfulla….

Jag har aldrig skrivit om hönsen.

Således gör vi ett lappkast och ändrar rubrik och inriktning. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet kunde jag göra följande efterkonstruktion. Eftersom vi inte ser Lotta och hennes får här så ofta numera så ansåg jag att Bondbloggen förtjänade en djurbonde, så då skaffade vi höns. Det är dock inte det minsta sant, utan såhär var det.

Vi har väl länge närt en dröm om att ha lite fler djur på gården än ett antal gamla katter. Min stora dröm är och har varit alpackor, men det känns som lite överkurs för nån som inte haft djur i nån större utsträckning innan. Får är uteslutna för i detta hus slaktas inga djur utan dom finns med långt in i ålderdomen, så dom gick ur bilden. Mellandottern vill visserligen ha häst, men det är nu inte heller något nybörjardjur så valet stannade så småningom på höns.

Till saken hör att jag nog är uppvuxen på djurgård och ända till avslutad tonårstid var djuren en naturlig del av livet, men efter det tog motorerna överhand och djuren avslutades.

Sen gick det som det brukar gå för mig. Hönsen kom först, planeringen sen och till sist en hönsgård. Allt i fel ordning alltså. Fyra små höns anlände och flyttade in i en temporär bur på gården i väntan på sitt framtida hönshus. Det gick inte speciellt bra, det gick faktiskt riktigt dåligt för redan första natten hade något djur (katt, mårdhund) fått tag på en kyckling genom gallret och så var dom bara tre.

Efter den något tråkiga inledningen lappades manfallet i kvartetten genast samma dag och ny kyckling levererades från Fållbäcken. Så var dom fyra igen. Ur motgång kommer kunskap och nu kom insikten om att hönsen skall ha en stor bur, men den skall vara inbrottssäker för alla typer av objudna kräk. Detta gjorde ju att nästa hela förra sommaren gick åt till hönsgårdsbygge med bla galler nergrävt 30 cm under marken för att ingen skulle kunna gräva sig in. Slutresultatet blev bra och mot andra halvan av sommaren kunde nybyggarna flytta in. Det hade nu också visat sig att det handlade om två höns och två tuppar, något som skulle visa sig som ett problem så småningom. Nu började vi också märka att hönsen följer ett märkligt inre mönster som gör att man kan sitta i timmar och titta på när dom sysslar med allt möjligt. Klockan kan dom också och rutinerna som dom håller sig med är imponerande. Detta gör att man nog skänker en varm tanke till hönsen som var tre i varje lillbur på åttiotalet (så hade vi det också), för dom kan nog inte ha mått bra alls. Som tur är är det historia.

En bild från bygget av Fort Knox som numera har kompletterats med en bur till bakom eftersom samarbetet inte har flutit problemfritt.

I vintras fick dom flytta in i gamla stallet som stått oanvänt i många år och det gick bra. Problemen började när dom flyttade ut i sommarburen igen i somras, för då var det goda samarbetet mellan tupparna slut i ett svep. Det blev ett slagsmål utan dess like och efter två dygn var det bara att separera dom. För att lösa detta skaffades två damhöns till och sen blev det burbygge igen. Nu lever dom i två grupper, en tupp och två höns per grupp. Det ultimata tror jag skulle vara en tupp per sex höns så den ena tuppen börjar nog leva lite farligt. Få se om han överlever våren.

Nu har jag dessutom blivit tvungen att dela av gamla stallet i två lägenheter, så nu är det fullt liv där igen. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, hur imponerande bra gamla murkna mössätna stockväggar håller värmen. Men nu får det bli en annan historia.

Rätt gott om ägg producerar dom också faktiskt. Det brukar bli ett ägg per höna och dag så självförsörjningsgraden på ägg har blivit närapå 100% på hemmanet. Nu vid denna tid på året börjar värpandet avta för att hålla en paus till framemot våren. Som sagt, dessa djur har ett imponerande inbyggt rutinsystem.

Det enskilt märkligaste jag sett var när dom som små fick flytta in i nya hönsgården som består av en bur och en lekstuga, en spång upp till fönstret på lekstugan och pinnar däruti. Första dagen var ingen intresserad av stugan utan gick omkring ute på gården. När solen gick ner runt kl 22 den kvällen gick alla fyra som på en given signal uppefter spången, in i huset och satte sig på pinnarna och somnade. Trots att dom aldrig sett konstruktionen förut.

Egentligen har inte hönsen så mycket mot snö och lite kyla bara dom kan hålla sig torra och sen slipper in undan snön när det inte är roligt längre. Sommartid kan dom nog vandra på tomten i frihet också, för om inte förr så mot kvällen vandrar dom in till sig igen. Helt av sig själva.

Denhär herremannen (och då menar jag han med kam) är rätt bastant, men betydligt snällare än sin bror som är kännbart mindre, men beter sig mycket sämre.

Hur som helst, att höns kunde vara så underhållande och personliga hade jag nog aldrig trott. Nu har jag inte riktigt klart för mig hur länge en höna lever, det ges lite olika uppgifter på detta, men åtminstone hoppas jag att denhär stammen skall bli långvarig här på gården. Det är väl egentligen bara eventuella minkar som är ett problem, men som sagt, buren är nog byggd så att ingen BORDE ta sig in. Fast man vet ju aldrig. På hösten flög ju en berguv in genom fönstret till ett hönshus i en grannby och tag md sig tuppen, så helt säker kan man ju inte vara. Men vad är nu säkert här i livet?

 

8 februari, 2018 av

God Jul jo, men Gott Nytt År?

Det är juldag i Yttermark, en juldag precis i min smak, åtminstone vad gäller vädret. Sol, nån enda grad på kölden och väldigt moderat med snö. Precis som jag vill ha det. Enda vädernackdelen just nu är gården som är en veritabel iskana som knappt ens issand biter på. Förra årets vurpa sitter i minnet, både i huvudet och i axeln som aldrig kommer att bli helt bra. Det går snabbt ibland att ställa till elände.

Juldagen har jag alltid upplevt som omstarten på odlingssäsongen. Det är nu som ljuset börjar återvända och senast nu som odlingsplanerna borde vara klara till nytt år för att kunna beställa förnödenheterna som behövs. Detta dels för att hinna med medan alla sorter finns tillgängliga men ännu mer för att inte behöva ligga ute med momspengarna ett och ett halvt år. Så borde det vara även i år, men det är inte riktigt så.

Man kan dock med fog säga att jag har tappat styrfarten vad gäller mitt jordbruk. Det är också en av orsakerna till att jag fått mer och mer svårt att skriva här på bloggen, man börjar känna sig som en gammal relik som nog har en massa kunskap, men kunskap som ingen behöver mera. Det om något tär på yrkesstoltheten. Jag har ju alltid menat att det är som heltidsjordbrukare jag skall gå i pension, men de senaste åren har jag nog insett att det kommer inte att gå på det viset. Man håller helt enkelt på att bli omkörd av framtiden.

Helt har jag inte gett upp, men att det blir att helt och hållet tänka om, det börjar nog stå helt klart. Helt klart är också att någon storfarmare kommer jag aldrig att bli, dels kan man inte börja tänka sig att låna 200.000 vid 53 års ålder, dels går det mot alla mina principer. Jag är född småbrukare och ämnar också gå hädan som fd småbrukare.

Återstår som jag ser det tre alternativ när man inte ser försäljning eller arrondering som ett alternativ. Det vore som att såga av nerven till själva livet.

  1. Nya odlingsväxter. Nja, jag vet inte. Visst har jag provat en del nyheter, alla med den gemensamma nämnaren att dom på sikt förlorar mot våra stamväxter, åtminstone när man tar i beaktande eventuellt nya maskiner, odlingsrisk och tid som skall sättas på inlärning av odlingen. I år odlade många bondböna här på området men jag har inte träffat en enda odlare som tyckte att det gick bra. Själv odlade jag havre och det gick hyfsat bra – i jämförelse bättre.
  2. Ekologisk odling. Jo, det tror jag på för den enskilde odlaren men är inte så säker på att världen i stort skulle må bättre av att alla slår in sig på det. Här är också lite samma sak, det är inte helt enkelt att börja tänka om vid min ålder, speciellt inte när man har den bergfasta åsikten att det är med sprutan som man ställer årets inkomst. Rätt medel vid rätt tidpunkt är lönsamt, dito fel kan bli en ekonomisk katastrof.
  3. Nytänk med maskiner. Det är här jag lägger mest energi på att fundera. Man behöver inte vara speciellt bevandrad i ekonomi för att inse att vår maskinpark ekonomiskt sett är överdimensionerad för vår verksamhet. Detta tror jag gäller de allra flesta gårdar i Finland. Idag kan åtminstone inte jag ens för pengar köpa en ny tröska som skulle motsvara mina behov. 10″ skärbord räcker bra för 40 hektar (eller är egentligen för mycket) och såna tillverkas inte mera. Billigaste alternativet som jag sett på ny tröska just nu är ca 130.000 euro eller omräknat i havre cirka tusen ton brutto. 40 ha genererar ca 180 ton havre per år vilket gör att bara tröskan netto mot brutto skulle kräva ALL inkomst i 10 år för att gå ihop. Vem som helst inser att det är en omöjlig ekvation. Gamla tidens bolagsmaskiner tror jag inte riktigt heller på, det systemet har nog levt ut sin tid (förutom på vissa maskiner med låg användningsgrad – jag har bla en trädeskross som bolagsmaskin) Här finns nog någon ide att kläcka, det är jag helt säker på. Om det sen handlar om att börja göra ekonomiska sammanslutningar på odlingsjorden, eller nån ny fungerande maskinringside, det har jag inte kommit på ännu, men gör goda försök att fundera.

Hur som helst, såhär går det inte att fortsätta oavsett hur jävligt (ursäkta uttrycket) det känns. Lägg sedan till att jag är helt övertygad om att samhället gör sig själv en björntjänst genom att driva att folk till städer och löntageri, en stad är och förblir ett ickefungerande ekosystem och det kan ingen enda tankesmedja ändra på. I ett gott samhälle borde det finnas en symbios mellan dessa två och i många hundratals år har vi behövt varandra. Men i ett samhälle där pengen är så mycket viktigare än livskvalitet, där blir det som vi har det nu.

I samband med Finlands hundraårsdag träffade jag en kollega som undrade huruvida jag firade hundra år eller möjligen 78 år av självständighet. Då blev jag osäker. Jag ser inte möjligheten att vi skulle stå utanför EU idag, men jag är helt övertygad om att hela EU är en koloss av ondo. Såsom de flesta andra kolosser. I tiden röstade jag nej till EU och det har jag nog inte ångrat en gång. Minns en slogan som dök upp efter valet ”Skyll inte på mej – jag röstade nej” Den tänker jag på allt som oftast än idag.

Hur som helst, det kommer en ny odlingssäsong om fem månader och visst kommer man då att var full av tillförsikt och hoppas på att i år blir det bättre, men historien berättar något annat, helt oberoende av väderfaktorer så blir det bara sämre. För varje år.

Hur som helst – än ger jag inte upp varken med bloggen eller odlandet, men helt klart är att när EU fått som dom vill och hela hemmanet är grönträdat, då vet jag nog inte riktigt hur man skall få ihop en intressant blogg – eller ens ett intressant liv.

Så dit hoppas jag vi inte kommer…….

25 december, 2017 av

På framkant

Ingen skall komma och anklaga mig för att vara först med att ta bruk nyheter. Visst – i ungdomstider var man väl lite framåt, bla var jag första i min bank som använde nätbanken, det var 1993 och då gick det andra vägar än via Internet. Med stigande ålder tilltar konservatismen och numera brukar jag hellre ducka för nymodigheter än anamma dom. Ett bra exempel är AdBlue som effektivt håller mig från att ens fundera på att förnya traktorn. Nisses GPS jox intresserar mig dock en del, så kanske något åt det hållet så småningom kommer in i Valtra hytten.

Detta om detta för denna gång.

Nu har jag dock varit lite före min tid en gång för en gångs skull. En fin kväll i somras försvann en fas från gården och det tog lokala elektrikern timtals att hitta felet. Ett kabelbrott mitt på en luftledning som hörde till gården. Mitt i sommaren i vindstilla väder!

Det konstaterades rätt omgående att både ledningarna, bärlinorna och även nån stolpe var dåliga så jag tog ett beslut om renovering och nedläggning av kablarna i marken. Modernt så det förslår. Allt tenderar ju dock att dra ut på tiden så nån grävmaskin sattes inte i backen före för någon vecka sedan.Det var lite problem i och med att kabeln skulle korsa vägen och samtidigt också byns fiberkabel som låg i vägkanten och inte lät sig hittas trots tillkallade proffs med piputrustning.

Hela gårdens elsystem är byggt 1962 och precis så modernt var det också. Faserna var fördelade lite hit och dit och grupperna ännu konstigare så vid tex överbelastning i torken försvann elen i båda bostadshusen, men bara i halva, närmare bestämt vägguttagen i den ena – övre plan i den andra. Den riktigt minnesgode läsaren kan kanske dra sig till minnes en blogg där jag ondgjorde mig över att värmen i mitt lilla varmförråd försvann om man fixade julskinkor och körde tvättmaskin i båda husen på gården samtidigt. Allt detta gjorde att det nu var läge för modernisering.

En dag i början på november anlände elektriker och grävmaskin och jobbet påbörjades. Inte för min del, jag gjorde mest just inget annat är pratade och störde, men dom inhyrda jobbade. Nu skulle rian, torken, farmors stuga och vårt bostadshus äntligen få vettig fasfördelning samt jordkabel hela vägen från Carunas luftledning.

Trots att det handlade om cirka 300 meter kabel var nog största orosmomentet övergången under vägen. Det sköttes dock jättesmidigt av två killar från Wiideroos Infra som dök upp på morgonen andra dan ungefär en timme före tidigt och redan runt 10 snåret var röret och kabeln nerlagda. Det blev inte ens speciellt dyrt.

Själva elarbetet med installation av två nya elskåp och nedläggande av kabel tog tre dar i anspråk så det gick hyfsat smidigt. I tisdags anlände sedan Caruna och gjorde den stora omkopplingen så nu åtnjuter vi markel på hela tomten –  den del där ansvaret för kablarna ligger på mig. Vad Caruna sen vill ha för ledningar i närmiljön intresserar mig icke.

Som jag ser det har nu följande fördelar uppstått:

  • Vettigare fasfördelning mellan förbrukningspunkterna
  • Alla gårdens kablar är opåverkbara av storm, snö och solljus.
  • Ingen risk att nån trädfällning eller sandbil drar ner kablar
  • En stolpe som stört på gräsmattan är borta.
  • Ingen behöver vandra ut på åkern i snöstorm eller -30 för att byta en porslinspropp.
  • Som jag ser det borde åskan också vara ett mindre problem nu

Nån nackdel då? Ja det kostade ju en del och resten av nackdelen får väl gårdshackspetten lida mest av. Favoritstolpen finns inte mera. Svalornas sång i sommarkvällen från trådarna måste väl också regisseras om lite, men å andra sidan har vi inte haft några svalor här på flera år. Varför vet jag inte.

En tydlig baksida med att gräva på denna gudsförgätna backe är stenarna. Det finns stenar precis överallt. Jag låter bilden tala sitt tydliga språk, detta var dom stenar som blev över efter ett uppgrävt kabeldike på cirka 30 meter.

Bilden är tagen med en dålig kamera i skymningen men ger väl en fingervisning om eländet.

Nåja igår blåste en vinterstorm med blötsnö över nejden men åtminstone behövde man inte sitta och titta nervöst på elledningarna som svängde och slets i vinden. Dom hade det bra där dom var.

Det enda harmliga är väl att trots hög kostnad så har vi inte ett dugg bättre ström. Taklampan lyser likadant som förr och tvättmaskinen tar exakt samma tid på sig. Men allt annat blev bättre.

Rekommenderas

 

 

 

 

24 november, 2017 av

Målgång

Nisse undrade om jag kanske skulle kunna skriva något positivt. Jodå, det kan jag faktiskt göra, även om det bär mig lite mot att skriva något bra om denna säsong som varit så överjävlig för många av mina kolleger ute i landet. Därför vill jag var nog så tydlig med att jag är mycket medveten om om att jag har haft  en överjordisk tur denna säsong, och den turen höll sig faktiskt ända in i mål.

För tro det eller ej – jag är klar. Eller ja, nästan, det står lite havre på åkern ännu, men det är så lite att det inte räcker till en full tork och med tanke på lönsamheten i att torka 3 ton havre i 15 timmar så tror jag nog det får bero. Alltså får man säga ett försiktigt ”hasi” Ett uttryck som jag aldrig hört innan Nisse lärde mig det. Här i Österbotten finns veterligen inget motsvarande uttryck – rätta mig om jag har fel.

Visst har det tillbringats många timmar suckandes över regnet denna höst och visst har svårmodet varit en trogen följeslagare hela säsongen, men på något skumt vis gick det bra i alla fall. Framför allt inga maskinhaverier, största missen i år var ett glömt bakbrädeslås som gjorde att jag fick skyffla upp 300 kg havre från backen, men i förhållande till andras vedermödor förefaller det närmast löjligt att böla desto mera över det.

Maskinfunktionen, bärigheten, mängden och kvalitén har varit helt ok, det som inte varit roligt i höst är förstås torktimmarna, men även dessa har inte varit så makabra som man kunnat tro (har en gång, 2004 torkat vete i 32 timmar), men 10-12 timmar är absolut för mycket för fodersäd. Jag räknade snabbt i huvudet att foderhavre som skall torkas i tolv timmar bränner bort 50% av produktpriset och det är räknat med självkostnadspris i egen tork. Så något att hurra över är det ändå inte – även om man är nöjd över att allt är under tak.

Kornet på sista två hektaren jobbade övertid i cirka tre veckor i förhoppningen om att ”gröningan” skulle mogna eller frysa bort. Så verkade dock aldrig att ske så i fredags gav jag mig i kast med det trots att det nog inte var så vackert att titta på. Eller jo, om man gillar grönt var det rätt vackert.

Bilden ger kanske inte rättvisa åt eländet, men det var ca 5% helt gröna ax i växtligheten och vissa områden var helt gröna. Nu var detta en åker som kom i min besittning i höstas så vi är inte så bekanta ännu, men redan efter första varvet klarnade det vad det handlade om. Det var vått i bottnen, mycket våtare än jag hade räknat med.

Ingen speciellt vacker syn från en tröskhytt. Lägg också märke till vattnet som står fullt synligt i det gröna orörda partiet till vänster.

Nåja, på något sätt gick det att få bort sgs allt, det riktigt gröna och således våta till vänster på bilden blev kvar, men 25 kvadratmeter skall man kanske ha vett att inte gråta blod över denna höst.

Hur som helst är det klart nu för min del, ovanstående korn tillbringade 11 timmar i torken så inte blir det så mycket över efter årets säsong, men amorteringar och förnödenheter till nästa säsong kommer det nog att räcka till, och saltet på gröten får man väl vänta till nästa år på. Hur som helst kan vi nog konstatera att 2017 går till historien som ett mycket dåligt år, men för mig personligen var nog 2004 betydligt, betydligt värre.

 

 

15 oktober, 2017 av

Turförföljd

Ja, Ni läste rätt, oftast brukar man väl anse sig vara otursförföljd, åtminstone om man skall bedöma det själv, men denna höst kan jag inte med bästa vilja i världen i påstå att turen varit vänd mot mig – tvärtom.

Egentligen började det redan i våras. Mina odlingsplaner var ju dominerade av vårraps, men när våren drog ut på tiden så blev det ett snabbt omfall och hemmanet försågs med grönträda, havre och korn istället. Gärna skulle man ju kväka ut sig att det handlade om skicklighet och erfarenhet, men vädret kan man ju inte påverka med nån kunskap i världen så det är nog bara att bokföra sortvalet på turkontot. Nu har vädret ju nog varit bättre i våra trakter än på många andra håll vad jag förstår, men ändå inget att skryta över. Grödorna har varit sena, men hyfsat jämna i tillväxten och liggsäd har funnits, men inte på mer än kanske 10% av totalarealen per gröda för min egen del.

Tröskningen kom i år igång med precis samma meningslösa panik som vanligt. Fast i år var den inte alldeles meningslös eftersom ju almanackan var ganska långt hunnen. Det brukar vanligtvis ta två dagar att ställa tröskan i ordning, i år lyckades jag göra undan det på fyra timmar exklusive sållmonteringen (som är ett straffarbete på Clas 48). Detta i tron att det skulle börja regna några dagar senare och sedan – som man alltid tror – fortsätta att regna intill tidens ände. Kornet verkade också bra vid okulärbesiktning så jag bestämde mig för att köra bort kornet på den del av hemmanet där bärigheten är sämst, detta utfall att det nu faktiskt var syndafloden som var på ingång.

Nåja, med facit på handen var det kanske inte så illa, men visst kändes det lite halvdant när jag mätte fuktigheten till 31% innan torkningen, men ändå torkade partiet på 10 timmar. Sen blev det paus nästan en hel vecka – det regnade alla dagar men mycket moderat, syndafloden uteblev.

Efter den fuktiga veckan kom tröskningen sen igång ungefär lika segt som när löss simmar uppförsbacke i tjära. Det blev en tork per dag utan att man nu riktigt visste vad man höll på med. Det var någon slags rutintröskande utan styrfart.

Även om tiderna ändrats så är det fortfarande roligt när skördetiden kommer och det livar i vid torkrian.

Sen kom då veckan med vackert väder och helt plötsligt blev livet roligt igen. I början på denna vecka kom tursmäll nummer två. Lien på tröskan gick av och ett tröskhaveri är väl alltid ointressant, men nu förhåller det sig så att jag försöker hålla ett eget reservdelslager så gått det går och i det lagret fanns det en ny lie – orörd av människohand förpackad, som det heter. Depåstopp på 35 minuter och ut på banan igen. Det är åtminstone lite imponerande med en tröska på 26 år.

Tursmäll nummer tre kom några dagar senare, nämligen i fredags. Det började lukta kylarvätska om tröskan och mycket riktigt, en koll på motorn visade att det runnit ganska rejält av den sorten nånstansifrån. Paniken tilltar, är kylaren sönder, är det nån svårbytt slang som kräver orginaldel från Ukraina och apkonster för bytesproceduren. Återigen förbyttes paniken i lättnad när jag kunde notera att det vars en värmeslang till hytten som läckte, och fyra centimeter före läckaget fanns en kran. Reparationsstopp på 1 minut och sen iväg. Så långt egentligen allt gott och väl.

Cirka 90% av nyttogrödorna är i skrivande stund till hus bärgade och det med alldeles hyfsat resultat. Både mängd och kvalitet verkar bli godkänd, kornet väger runt 67 och havren runt 60. Dessutom lyckades inställningarna av tröskan bra i år så det är minimalt med skräp i spannmålen, till skillnad från i fjol.

Guldet blev till sand

Slutspurten verkar dock att bli tristare. Från och med slutet på förra veckan har det kastat lite vattendroppar om dagarna, dimman har varit på gränsen till regn på nätterna, blåsten har blåst bort och solen har lyst med sin frånvaro. Idag var det slut på tålamodet så idag for jag iväg och tröskade fast det egentligen inte gick. Allt annat än roligt var det också, kornet låg platt på marken (man sparar ju det sämsta till sist) och var både fult, mörkt och vått som jag vet inte vad. Startade just upp torken med korndegen i och jag gissar att den nosade på 30% igen. Havren var bättre, men där var halmen så osamarbetsvillig att det för det mesta såg ut såhär

 

Hur som helst, det är så lite kvar nu som är skördat så oavsett hur det går så kan nog sammanfattningen bli att åtminstone för mig blev nog inte 2017 riktigt det katastrofår som man gått och fasat för, men jag har förstått att många av mina kolleger inte är lika lyckligt lottade. Själv skulle jag behöva två skördedagar till nu innan det kan viftas med den svartrutiga flaggan. 1000 liter olja mer än önskat har i alla fall runnit genom torken och det är en ökning med ca 1/5 så det är dåligt.

Något som åtminstone mått bra i år är klövervallen. Jag har försökt odla klövervall en gång förut, för typ 10 år sen och då blev det ungefär samma katastrof som årets OS (eller var det EM eller DM eller VM) för finländska friidrottslandslaget. He vortt itt ti naa.

Vallen är grön och fin trots att vi skriver 1. oktober idag och en närbild visar också att klövern växer och mår bra. Hoppas detta projekt ger tillbaks lika mycket som jag hoppas på, dvs mindre ogräs och mera näring i åkern efter några år.

 

Avslutar med anekdoten om bonden från Yttermarkslätten som fick besök från Storstaden. Besökarna frågade om det faktiskt alltid blåser på slätten. Bonden svarade:

-Nej, det är vindstilla en dag på hösten så vetet kan frysa.

 

 

 

 

1 oktober, 2017 av

Råttor, möss och dåligt väder

Rubriken låter deppig, men fullt så illa ställt är det nu inte, utan snarare tvärtom faktiskt. Vädret i skrivande stund är dunderdeppigt, oktoberväder när sgs allt är kvar på åkern är inget man hoppar jämfota över precis, men med årsringarna har kommit en insikt om att de flesta höstar ändå brukar reda upp sig på något vis. Men just ni är det nog illa, riktigt illa med tanke på att vi skriver 10 september, förhållandena är urusla och grödorna är inte mogna ännu.

På onsdagen ställde jag tröskan i ordning och gav mig ut på åkern. Det var fint väder och både kornet och havren såg bra ut, speciellt kornet som verkade hårt när man bet i det. Således attackerade jag kornåkern, av två orsaker, dels verkade det vara tid för det, utöver det har jag ett område där bärigheten sviker snabbare än på andra områden och det är alltid skönt att ha bort nyttogrödorna därifrån om det blir många regndagar.

So far so good – sen kom några överraskningar slag i slag. Medan jag tröskade tyckte jag allt verkade bra men det höll inte fuktighetsmätaren med om alls. Första testet visade 28%, det andra 30 och då var den glädjen som bortblåst. Det blev en snabb flytt till havren istället där mätresultaten var betydligt positivare – runt 19%

Gällande kornet kom sedan överraskning två följande dag. Trots uppmätt fukthalt på 30% så var det tillräckligt med 10 timmar i torken. Nu räckte inte årsringarna riktigt till för att förstå, torken brukar ta ner en procent i timmen, men nu gick det betydligt fortare. Bra förstås, men varför?

Summa summarum blir nog att jag var för snabbt ute, havren krävde också tio timmar i torken trots sina 19% men det förstår jag bättre eftersom det var en god del gröna korn i partiet.

En vecka med blåst och varmt väder hade varit på sin plats, men det blev inte riktigt så. Nu har det regnat i tre dagar och det ser inte ut att ge sig heller. Och mot vädret kan vi inget annat än – ge oss.

Var kommer råttorna in i bilden då? Jo – det är precis det dom inte gör. Till all lycka. Som Ni säkert känner till hatar jag råttor som pesten, dom har en äckelfaktor på 100%, dom anfaller effektivare än ormar (jo – jag har varit med om det) och dom gör illa. Således skall dom helt inte finnas nånstans men åtminstone inte här. Därför är det alltid lite spännande när tröskan skall startas upp och torken besökas första gången på hösten. Hur har det varit med objudna gäster? Jag följer med en Facebooksida som har sin bas i Sverige men även flera finländska användare och där verkar åtminstone våra rikssvenska vänner vara ganska överens om att råttorna ökar närmast explosionsartat. Det syntes också på bilder av tröskar som fått sina kablar bemötta av råttor, det var inte bara en. Nu vet jag inte hur det är i Finland, själv har jag nog inte märkt av någon ökning men visst för dom med sig problem här också – även hos oss.

Nu följer jag ju noga med kräken och försöker klara mig utan gift och fällor. Båda har ju den baksidan att man måste hantera Corpus Morti (död kropp) efter bekämpning och bara det kan få en att vilja bli bibliotekarie på heltid så jag använder andra metoder.

Gällande torken satsar jag på städning och att inga agnar skall få finnas kvar runt torken efter säsong. En gång för länge sen blev agnbänken otömd på hösten och efter det mötte jag t.o.m en råtta i torktrappan på våren. Jag skulle upp och den var på väg neråt. Däremot försöker jag lämna kvar maximalt med spår efter ryps/raps, bla lite i elevatorn för jag har tyckt mig se att dom inte gillar oljeväxter. Men vad gäller torken är det mest hermetisk slutenhet som gäller.

Vad anbelangar tröskan är det precis tvärtom – total öppenhet. Närmast hysterisk rengöring och sen sprutar jag i maskinskyddsolja samt lämnar alla luckor öppna inklusive luckan till säkringarna, hyttdörren och fönstren. I tröskan har jag aldrig sett spår av varken möss eller råttor utom en gång på MF-tiden när den blev orengjord på hösten – då var det kalas där. Mössen for åt alla håll när jag startade för året.

Hur var det i år då? Jodå – inte ett spår av några gnagare (möss i torken förstås, det kommer man inte ifrån) utan allt var lika rent och fint som i höstas. Detta trots att jag nog sett spår av råttor både i maskinhallen och runt torken speciellt under vintern i snön. Dessutom har någon tuggat på en utsädessäck alldeles bredvid tröskan nån gång i vinter, men tröskan har dom snällt låtit bli.

Hur är det med Er andra – har Ni märkt av att råttorna skulle öka sådär överlag?

11 september, 2017 av