Bondbloggen

Nu då alla grödor är ”till hus bärgade” som vi säger så kan vi återigen konstatera att den profetia som brukar komma på skam kom på skam i år igen. Det finns nämligen ett (bland några andra) fenomen som retar åtminstorne alla bönder jag känner. Denna gång pratar jag inte om blanketter, flyghavre eller slagregn utan om skördeprognoser.

När sommaren står som vackrast och spannmålen inte ens har planerat någon axgång brukar dom dyka upp. Radionyheterna basunerar ut, och tidningarna skriver hejvilt om den rekordskörd som väntas till hösten. Jodå, det är märkligt nog alltid rekordskörd på gång och detta utan så mycket som ett enda litet tvivel.

Detta betyder att man i cirka två veckors tid får vandra vägen fram mellan medmänniskor som förfasar sig över vad man skall göra med alla pengar som kommer att rulla in över hemmanet när rekordskörden skall avyttras.

Det som inte medmänniskorna – och tydligen inte heller prognosmakarna – kommer att tänka på är att ingen spannmål är såld förrän björnen är skjuten. I år har varit det rena modellåret för dylikt. Här i Österbotten var våren bra, försommaren en riktig dröm och axgångstiden var som given av Jungfru Maria. Tröskandet av den förutspådda rekordskörden inleddes nästan rekordtidigt. Sen kom det. Regnet. Det inte bra kom, det fortsatte, och fortsatte.

Maken till skräphöst har jag bara upplevt en gång tidigare (2004) och detta slog förstås hårt mot skörden. För mig gick det ganska bra, eftersom jag bara hade Peppi-havre och Zebra-vete i år så var det allra mesta klart innan Gud Fader öppnade kranarna, men för rypsodlare och sådana med stora arealer sen spannmål har detta varit en tung höst. Dessutom har jag förstått att vi haft det långtifrån värst, både norröver och söderöver verkar det ha varit värre.

Men som sagt, skördeprognoserna i slutet på juni var ju fina. Kanske man borde anhålla om att få likviden baserad på prognosen, inte på det verkliga resultatet.

Jag skall försöka mildra min Bondbloggsskrivarabstinens genom att skriva lite på bondbloggen. Det känns lite som om en kompis skulle ha försvunnit när man inte längre delar sina upplevelser med bloggläsarna. Det skall vi göra ett tillfälligt avsteg från nu.

Sommaren och hösten 2011

Jag har nog vetat det ganska länge. Vi bor på en välsignad plats. Dels gäller det förstås hela Finland, men nu syftar jag på den lilla, platsen för mitt hemman. Återigen är en nästan perfekt sommar väderleksmässigt till ända. De få gånger i sommar som det kommit vatten har det varit just då det behövts som mest och stört som minst. Lite har detta kommit på skam nu under skördeperioden, för det har faktiskt varit flera dagar som man suttit och räknat vattendropparna på stugfönstret istället för sädesaxen utanför tröskfönstret, men det har ändå rört sig om avgränsade dagar och dagen därpå har det varit fint igen.

Min Peppi havre gick tyvärr och lade sig ganska rejält på sina ställen. Tack och lov föll den sent, i början på augusti så kvaliteten har inte lidit, men det har tröskföraren gjort. Att plocka upp havre som är helt platt kräver både tålamod och tålamod. Nu visade det sig f.ö att Claasen är mycket duktigare på att plocka upp liggsäd än den gamla Ferguson, så det var ju en tröst i nöden. Ändå har jag tillsvidare lämnat kvar lite drygt ett hektar platthavre på åkern. Det tar för mycket tid från vetetröskningen att kämpa med ligghavren, så den får vänta till sist nu. Börjar det regna blir den förvisso förstörd, men det är billigare än att låta vetet stå och vänta. Den helvetiska hösten 2004 gjorde jag mitt livs dyraste jordbruksmisstag när jag använde vackra dagar till att plocka upp dåligt liggkorn, och när jag var klar att börja med vetet kom ett fyraveckors regn som tog bort kvaliteten och gjorde att skräpvetet skulle torkas bortemot 30h.

Det mesta av havren har jag sålt och levererat redan, siffrorna blev 5300 kg/ha och en hl vikt på 58,5 och pristillägg för kärnstorleken. Det skulle vara skamligt att inte vara nöjd med det. Vetet ser dock ut att kunna bli lite svagare, volymen kommer nog, men kärnorna ser små och lätta ut. Dessutom verkar falltalet kunna vara svagt, det märks när man tuggar på kärnorna.

Största problemet just nu är ett missljud ur tröskan som jag noterade i går kväll. Eftersom ljudet ändrar tonläge när man höjer farten på tröskcylindern ororar jag mig för att något hänt med lagren där. Att byta dom kräver kompetens både som urmakare och bergsbrytare, samtidigt så det är inget man vill göra mitt i säsong. Tyvärr har aldrig trösktrumman havererat i april så man får väl ta det som en löneförmån antar jag.

Trots allt, med 14 ha vete otröskat och mulet väder med regnmoln i väster så är jag rätt nöjd med odlingssäsongen 2011.

Det är helt klart något märkligt med vädret i år. I början på april låg snön kvar och störde framtidsutsikterna om ett bra jordbruksår. Sen kom liksom ett ”swisch” och tog med sig snön på några dagar och sådär har det hållit på, I morse hände det igen. Efter en veckas värmebölja just precis tajmad med axgången (perfekt) så funderade jag i går kväll att det inte skulle vara så dumt med lite regn som omväxling. Sagt och gjort, i morse regnade det ett stilla perfekt varmt sommarregn.

För övrigt så är det ju nagelbitarsäsong såhär i mitten på juli. Dels är det ju jaktsäsong på flyghavre och varje strå man hittar är ju ett för mycket, men också rädslan för slagregn förföjer en om dagarna. Den fina prognosen på spannmålen som vi åtminstone har i Syd-Österbotten kan kraschas till ingenting på 10 minuter om regnet och blåsten dyker upp samtidigt. Senast det hände var 2004 så statistiskt börjar det vara på gång igen. Tack och lov så har spannmålssorterna förädrats och förbättrats till stråstyvare och mera kortväxta så risken för liggsäd är betydligt mindre än för 20 år sedan. Men bara det faktum att risken finns kan knöla till huvudkudden rejält.

Men nu är det inte läge att sörja över det som eventuellt kommer, för hittills har sommaren varit – perfekt!

I ett tidigare inlägg skrev jag om olyckor i lantbruket och att dom har en otrevlig tendens att inträffa vid i och urkoppling av redskap. Själv hade jag då inga som helst planer att råka ut för det, men det var just vad jag gjorde på midsommardagen. Kanske det bara var ett järtecken om att man inte bör jobba på helgdagar,men hur som helst var det nära ögat denna gång!

Jag skulle flytta tallriksharven med Zetor, Zetor som inte har snabbkopplingar utan gamla sortens hydraulöglor. Det lutade lite där jag ställde harven och så lyckades jag glömma att dra åt handbromsen. Varför vet jag inte men det besannar uttrycket att inga olyckor händer om man inte hjälper till själv. Alltså hjälpte jag till själv!

Stående bakom bakhjulet sparkade jag alltså ur hydraularmen och omedelbart började trotjänaren rulla bakåt. Samtidigt fick jag foten i kläm mellan dragstången och hydraularmen och det är nu historiens verkliga sensmoral dyker upp. JOBBA ALDRIG UTAN SKYDDSSKOR! Trots att skon i det närmaste veks mellan traktor och maskin så gjorde det inte ens ont. Jag kunde hoppa undan hjulet och någon egentlig fara uppstod aldrig. Det hade det garanterat gjort med Reinotofflor på fötterna. Åtminstone ont!

Nu kunde jag gå smärtfri iväg från platsen. Något omskakad och med förhöjd puls men hel och ren. 1000 tack till en inhemsk skyddsskotillverkare som räddat mina fötter förr, och förmodligen kommer att göra det igen.

Hipp hurra. Vårbruket börjar så småningom vara klart. Vän av ordning undrar förstås om det inte börjar vara något sent och ja, det kan jag väl hålla med om. Därför kan det var på sin plats med en liten lägesrapport från Torp Svedjebäck såhär inför midsommar.

Själva vårbruket gick bra i år också. Förhållandena var bra och vetet kom i jorden i god tid i början på maj. Havren blev lite försenad pga av regn men inget att oroa sig över. Bättre sent som alltid, ni vet. Ett litet maskinhaveri fick jag när draget försvann på Valtra utan förvarning mitt i harvningen.Efter en timme felsökning  visade det sig  att felet inte satt på, utan inne i förarstolen. En liten mojäng som skall förhindra att någon under 30 kg skall kunna köra traktorn förhindrade nu även någon under 130 kg att köra. Efter en gammaldags förbikoppling kunde harvandet fortsätta. Övriga maskinproblem var jag förskonad från även denna vår. 

När naturvårdsträdorna skulle fixas så började problemen. Denna gång satt dom på förarsätet. Första misstaget blev att blanda ihop 0,2 ha med 2,0 ha och således så 20 kg solrosor på 0,2 ha. Följdproblemet blir att man inte vet exakt när maskinen blev tom, så det är lite svårt att veta var man skall fortsätta. Detta var fö en svår motgång eftersom det handlade precis just om det misstaget som jag för länge sen bestämt mig för att aldrig göra. Nu är det gjort. Efter detta började regnet och hindrade manövrar på åkern flera dagar. När detta var klart var husbonden så nervös (sånervös?) att jag bara för att vara säker ställde såmaskinen så lågt att den sådde 3 kg på hektaret istället för 10. Vilket gjorde att jag fick börja fundera på vad jag gjorde för fel. Härvid kollapsade mitt mattehuvud totalt och helt plötsligt kunde jag inte ens räkna ut hur man gör ett vridprov. Alltså var jag tvungen att begära räknehjälp för något jag kunnat i 20 år. Medan jag höll på med min räkneverksamhet började regnet igen. 13 juni kunde jag således så om mina förbannade solrosor för tredje gången. Då hade redan dom första fröna från massflykten från Simultan börjat gro. Sen kom regnet och hindrade vältnigen. Då gick jag in!

Bortsett från malören med solrosorna ser all växtlighet riktigt bra ut (tack igen till Rollexen). Just nu pågår någon slags improviserad besprutning där man kör slalom mellan regnet, blåsten, almanackan och olika medel. Det blev inget Broadwayförsök i år heller utan receptet i år har varit Ariane S där jag haft tistlar och Express/Trio på övriga plättar. Dessutom har havren fått en mangandos och vetet dito svavel. Efetsom klorofyllmätaren bara höll sig runt 40 på havren så hoppar jag över stråstärkaren i år och bereder mig mentalt på att ångra mig över det senare när slagregnen kommer.

Nu pågår då städning och tvätt och inpackning av redskapen sådär ungefär en månad efter tidtabell. De flesta är klara men ännu står en Carrier och en Zetor och väntar på hjälp av skurtrasa. Den är på väg, jag lovar! 

Nu skall vi föst ta oss igenon årets eländigaste helg, helgen då vi firar mörkrets återkomst!

Ha en bra midsommar alla och snälla, drunkna inte!

Såhär i vårbrukets sista skälvande minuter medan husbonden vältar – utan mig förstås – så har jag hittat en dator att skriva av mig på. Det är nämligen så att jag inte får vara med längre. För inte så många år sedan var jag helt oumbärlig när någonting skulle göras. Faktum är att jag egentligen var viktigast av mina tre kolleger. Dom två lägre ner hade hjälp av varandra men jag fick göra mitt jobb ensam.

Egentligen började vägen utför för ca 10 år sedan. Det hade kommit en ny såmaskin till gården och lite konstigt tyckte jag väl det var, men när det skulle sås med den behövdes inte jag. Det gjorde nu inte så mycket för lite semester från all viktöverföring och hårt och inställsamt (!) jobb var egentligen bara skönt.

För några år sedan dök en ny stor harv upp. Jag betraktade den lite misstänksamt eftersom det var ett stort åbäke, jag vädrade ganska tunga arbetsdagar med dendär. Men vad hände, inte heller nu behövdes jag. Jag fick var med och titta på, lite som en turist bak på traktorn, men harvjäkeln gick bra utan mig. Nästan bättre än i mina glansdagar. Så småningom skulle det vältas och då, i det dammigaste jobbet dög jag fortfarande. Lite irriterande var det nog, för välten kräver inte så mycket av mig, men ändå fick jag känna mig lite behövd.

Hur gick det sen. Det kan var och en räkna ut eftersom jag har tid att sitta här och skriva. I år har jag inte fått vara med en enda gång på åkern och göra något. Nu kommer t.o.m vält-fan efter som en menlös vagn. Husbonden har i år tilt-jämnat, harvat, sått och vältat HELT utan min hjälp och det har nog aldrig hänt förr. Som tur är kan jag låta bli att ta detta personligt för jag har hört om kolleger som det gått ännu värre för.

Än är det dock inte dags för pension. Nu börjar sprutandet och där får jag vara med. Tyvärr luktar det lite illa men vädret är ju ofta fint då vi sprutar och Amazonen skulle inte ha en chans utan mig, och det känns ju bra. Sen får jag ju vara med när slåtterkrossen börjar jobba och i plöjningen, då kan jag ännu visa att gammal är äldst!

Försök plöj utan mig, den som kan. Synd bara att det oftast brukar vara så jäkla kallt då, och plöjningen är ett tungt jobb skall Ni veta, mycke viktöverföring att tänka på.

Med hopp om en glad och ledig sommar alla yrkesbröder

hälsar

Valtras Tryckstång