Bondbloggen

Trots att livet hittills varit snällt mot mig och jag har fått realisera de flesta av mina drömmar så står en ännu orörd. Jag vill ha alpackor. Allt började med en artikel i en reklamtidning för NewHolland-maskiner där man presenterade en alpackafarm, odlare, uppfödare, innehavare vad det nu heter i närheten av Tavastehus. Ett kort tag senare var vi hela familjen och tittade på djuren i verkligheten på sagda farm och blev väldigt väl mottagna där. Vi fick stifta bekantskap både med djuren, stallet, fodret samt en och annan New Holland. Det gav definitivt mersmak (utom då för NewHolland) och drömmen hade startat. På den tiden var jag ännu ganska kringflygande så det var inte aktuellt då, och är det kanske inte nu heller men jag skulle vilja….

Det som talar för är att jag har utrymmena sgs klara och tid att sköta dom skulle också finnas nu, men tidigare nämnda brandrisk i uthuset är ett störande moment. Dessutom är ju min erfarenhet av djurhållning ungefär lika med min erfarenhet av backhoppning så bara det skrämmer ju lite.

Alpackor är dessutom ganska dyra djur, dessutom får man inte köpa bara en utan alltid minst två. Priset låg då på ca 4000 euro styck, men enligt Tavstehusaren tjänade dom in sig själva bara man skaffade herr och fru. Detta skulle då förstås göras genom att sälja ungar, valpar, kalvar, knytt eller vad det då heter.

Flera år har nu gått sedan detta besök och än har inga alpackor flyttat in på tomten och inte känns det heller riktigt högaktuellt just nu. Dock lever drömmen vidare och i väntan på dom egna krabaterna får man väl nöja sig med att titta på andras, som nedan på bilder från lantbruksutställningen i Seinäjoki 2006.

En läsare kommenterade mitt inlägg om skogsbruk med ovanstående text. Han vet inte hur rätt han har och nu skall han få ännu mera vatten på sin kvarn i följande historia.

Det var en av dom ovanliga dagar för några år sedan som jag hölls i skogen och tog vara på några vindfall. Det var före jag hade vinsch på lunningsgripen så varje träd måste hämtas mekaniskt från fällplatsen. Detta var i sanning bökigt och så småningom hade jag krånglat iväg Zetor mot något som kunde kallas livsfarligt läge. Åtminstone för traktorn. Ena bakhjulet var uppkört på en stubbe och naturligtvis halkade traktorn av och damp i backen.

Härvid tog den eld. Trodde jag åtminstone. Kraften försvann ur motorn och den började ryka kolsvart runt kylaren något kollossalt och lät illa. Stanna motorn, hamsa efter brandsläckaren och ut ur hytten, bara för att konstatera att allt var lungt. Inga tecken på några som helst fel. Efter en stund vågade jag starta igen och traktorn gick perfekt, ingen rök, ingen kraftlöshet, ingenting.

Nu kommer frågan, vad hände? Jag fick inte det utklurat, men Bengt-Erik (Moto-Check) gav svaret på en gång. Och svaret förvånade mig.

Vi låter detta bli en tävling. Den första som kommenterar rätt vad som hände får en Bondbloggen vintermössa bara jag får veta adressen. Nisse kanske vet detta men låt i så fall bli att avslöja svaret för du behöver ingen mössa.

Svaret ger jag i morgon samma tid, dvs runt 10 tiden

I går lördag satt Mats och jag av en föreläsning i Vasa. Den handlade delvis om hur man får en blogg intressant. Det var egentligen ganska enkelt, man skriver bara om kläder. Om man mot förmodan inte var intresserad av kläder så fanns det vissa nyckelord man skulle använda. I Sverige var dom vanligaste sökorden i bloggarna sex, Lulu Carter, lampskärmar och silikon. Så enkelt var det alltså.

Kläderna återkommer vi till, de övriga ämnena kan vi lämna dithän, men jag råkade faktiskt ha en hel tub silikon hemma så nu sätter jag in en bild på den och lutar mig bakåt och väntar på läsarmassorna.

Ett gott samvete är den bästa huvudkudden, sägs det. Det är förmodligen därför jag sover så dåligt i skogen. Skogen är lika med mitt sämsta samvete. Jag har ett upprepat antal gånger morrat över mina nya arbetstider som jag fick 2006, och det som lidit allra mest av det är just skogen. För det första är jag inte speciellt intresserad av skogen, det skall erkännas. Därutöver har jag just inga redskap som passar i skogen, med undantag av motorsågar och en lunningsgrip med vinsch. Som en följd av det är jag inte speciellt bra på skogsvård. Men den största orsaken är att det inte finns någon tid att tillbringa där numera.

Mellan november och mars är det mörkt när värvet slutar och helgerna finns det massor med annat som behöver få min uppmärksamhet.

Sedan är det intresset. Eller avsaknaden av detsamma. Detta är förankrat i okunskap som i sin tur är förankrad i tonårig latenhet. OM generationen för mig fick med mig till skogen så fick den i alla fall inte mig att göra något där. Resultatet av den ungdomliga dumheten skördar jag idag. Det fysiska skogarbetet kan jag nog, dvs fälla träd, kapa och räkna ut stocklängder samt se skillnad på massaved och stock. Avancerat!

Däremot är jag novis på vad man borde göra när. När skall man brunnsröja? När skall man gallra och vad skall man gallra bort. Tack och lov finns det skogsbruksplaner, och vi har en ganska färsk sådan. En skogsbruksplan är helt enkelt en personlig bruksanvisning för när man behöver göra något åt sina olika skogsområden. Denna är gjord av en fackman och guld värd när man knappt vet var alla råstenar finns.

Sedan har vi också det tekniska. Förra gången jag gjorde ett riktig försök att attackera skogen så slutade det med en urriven parallellstagsände på Zetor och vandring hem några kilometer. Dessutom är en traktor utan styrning inget man vill ha 500 meter från körbar väg.

Ekonomiskt blir det också lite dumt att leja någon för att röja upp i skogen eftersom det tenderar att gå +/- noll om man gör det. Motsatsen igen blir att en oskött skog inte står sig i värde, utan det kommer en punkt där lönsamheten börjar backa och den punkten har jag passerat med flera rutor.

Å andra sidan. Det snöar igen och senast idag talade jag med en skogsnisse som sa att han undviker skogsarbete nu för det är så oländigt med all snö. Då hålls även jag borta och följer ett citat av Anders Teir: ”Kva ska tu tit å gjier, kva har tu ti gjier tier?” eller på svenska  Vad skall du dit och göra, vad har du att göra där?”

En bild på Föusbook fick mig att tänka på något jag hörde för några år sedan. Det var en relativt nyetablerad husdjursägare som berättade för mig att det inte är jorden, inte djuren och inte traktorn som avgör om man är bonde eller inte.

Det är……Pick-up’en . Har man ingen flakbil är man ingen bonde. Så enkelt är det.

Själv är jag då alltså per definition ingen bonde.