Work-out

Den här tiden på året är det rätt många som bokar in ett par extra löprundor eller gymbesök för att förbränna julmaten. För egen del har jag inte planerat några större insatser (därmed inte sagt att de inte skulle behövas) men korna sköter ju den biten åtminstone till viss del.

När jag drog ut gödsel ur ladugården på torsdagen noterade jag att Damona hann smita ut genom dörren. Det händer sig ibland att nån ko eller (vanligen) kalv smiter, men de brukar inte gå så långt. Kor är flockdjur och ett ensamt djur vågar sig sällan några längre sträckor, de ser sig omkring lite och sen återvänder de blixtsnabbt till ladugården. Damona verkade dock ha gripits av nån sorts individualistisk eufori eller behov av att självförverkligande och satte av runt hörnet med svansen rakt upp i luften som en radioantenn. Att korna har svansen i den positionen är inte ett bra tecken, det brukar nämligen innebära att sunda förnuftet rätt långt är urkopplat.

Innan jag tog upp jakten på Damona riggade jag ett par fällor; jag öppnade två dörrar in till ladugården samt grinden till övningshagen bakom fähuset. Att fånga henne lyckas garanterat inte, hon måste luras i nånstans där man kan stänga in henne och med tre öppna portar borde nyfikenheten ta överhanden i nåt skede.

Trots mina goda förberedelser fick jag förfölja henne tre varv runt gårdstunet innan hon gick i fällan. Hon körde konsekvent rutten gödselplattan-gamla mjölkkammarn-gungställningen-kohagen-gödselplattan- o.s.v. Jag lunkade efter och försökte schasa henna mot nån av mina “fällor”, men hon var envis och vägrade låta sig luras. Snödjupet är ungefär 40-50 cm och vi har skare på ytan så det blev länk med höga knän för min del. Damona skred däremot fram som en älg, det är inte klokt hur snabba de är då de vill. Svettigt? Jo tack, lite.

Till sist förirrade hon sig dock in i övningshagen och jag kunde dra igen grinden efter henne. För att slippa skrämma henne ännu mera beslöt jag att inte driva in henne i ladugården direkt. Istället öppnade jag dörren och släppte ut alla andra djur också. De sprang runt ett tag, hoppade, skuttade och stångades i snön så det stod härliga kring. Till sist gick alla in igen i samlad tropp, inklusive Damona som då kom in utan att jag behövde jaga henne desto mer.

Händelsen gav dock inspiration till en företagside så här i julbantartider; borde man satsa på nån sorts “Farmer’s Work-out”-verksamhet? Som pulshöjare får man jaga förrymda kor i djupsnö, muskelträningen består i att mocka gödsel i kalvavdelningen och koordinationsförmågan tränas genom att försöka fösa tio småkalvar i en  förutbestämd riktning (det tränar också reaktionsförmågan, kan jag meddela).

Eller finns det bättre förslag på träningsmoment? 🙂

Stolpe in eller bara stolpskott?

Vissa saker man företar sig kan vid första anblicken verka geniala, men visar sej sedan vara riktigt misslyckade. Andra kan verka idiotiska men visa sig vara rena snilleblixten efter ett tag. Häromdagen gjorde jag en reparation som har förutsättningar för att gå i bägge riktningarna och det blir väl framtiden som får utvisa om det är ett fall framåt eller bara ett fall i största allmänhet.

En kväll i julhelgen upptäckte jag att en av kornas vattenkoppar var helt lös från sitt fäste. Det problemet gick någorlunda lätt att åtgärda tillfälligt genom att kila fast den med ett par träkilar. Vad som däremot var värre var att koppen efter min hastverksreparation började läcka vatten. Rejält. Det formligen sprutade ut på undersidan. Jag öppnade alltsammans flera gånger, flyttade kopplingar, bytte packningar m.m. men inget hjälpte. Det verkar som om vattenstrålen nött ett litet spår i själva gjutgodset och då hjälpte det inte med nya packningar. Det var rejäla minusgrader, jag frös om fingrarna och klockan var vid det här laget en god bit över midnatt. Jag bestämde mej för att strunta i saken i kväll. Korna har tillgång till flera koppar, de klarar sig också om jag pluggar igen den här och tar nya tag i morgon.  Dessutom kommer jag förmodligen att bli tvungen att byta ut själva koppdelen. Det lär ta ett par dagar att få hem delen (eftersom den garanterat inte finns i hyllan) och kosta några hundringar, så korna kommer ändå att få klara sig utan den här koppen ett tag.

Vattenkoppen har ingen kran utan det blev att proppa den med nåt lämpligt tunt material som rymdes in mellan packning och kopp. Det första jag hittade var en gammal innerslang från ett bildäck som jag klippte i lämplig storlek, klämde in mellan den gamla packningen och vattenkoppen och skruvade igen. Jag konstaterade att koppen var absolut tät, det kom inte en endaste droppe vatten i själva koppen och läckte inte heller på undersidan. Perfekt. Jag släckte belysningen och tog natten.

Följande dag gick jag som vanligt morgonrunda i ladugården och upptäckte att en kalv stod och nosade på den igenpluggade koppen. Vid en närmare titt märkte jag att hon tydligen försökte dricka ur den. Vid ytterligare titt kunde jag slå fast att hon faktiskt på riktigt drack ut den! Det rann vatten i kopppen precis som den skulle när man tryckte ner tungan. I övrigt var den helt tät, inga läckage och inga andra problem heller! Läckaget hade alltså mirakulöst självläkt under natten och dessutom hade min proppning försvunnit och nu fungerade allt som det skulle. Fantastiskt!

Nåja, vid närmare eftertanke var det inte så konstigt. Den avklippta innerslangen räckte förstås till för att täta läckaget. Däremot var slangen inte tillräckligt stark för att i längden stå emot vattentrycket (vilket jag egentligen borde kunnat räkna ut). Efter  några timmar hade vattenstrålen antagligen nött hål på min pluggning och koppen börjat fungera igen.

Nu återstår förstås frågan hur länge det här fuskverket kan hålla innan det börjar läcka igen. I princip borde jag väl reparera felet ordentligt, men faktum är att det här är så pass intressant att jag tror jag låter innerslangen sitta kvar ett tag. Bara för att se hur länge det håller. 🙂

 

Julpynt

Julafton närmar sig med stormsteg och det börjar dyka upp allt mer pynt både inomhus och utomhus. Hos oss är utepynten faktiskt inte så rasande många, eftersom vi bor lite för oss själva är det ändå inte så många som skulle se dem. Vi brukar satsa på pynt inomhus istället.

En nyhet för i år är dock att det skulle ordnas julgran till hönshuset. Eftersom vi inte haft höns tidigare är det följaktligen första året den julseden är på tapeten hos oss.

Hönsbesättningen fick sin upprinnelse när junior i somras fick överta en äldre hönsbesättning av en bekant.  De ursprungliga hönsen var till åren komna och under sommaren byttes de successivt ut mot yngre förmågor.I nuläget består gruppen av fyra höns och en tupp. Av hönsen är det faktisk bara en som lägger ägg för tillfället, de två andra har uppehåll och en är så pass gammal att hon tydligen slutat med äggproduktionen. Hon får dock vara kvar som sällskap eftersom hon är rätt social och trevlig.

Hönsen har, förutom ägg, gett en hel del trevnad och goda stunder. Därför ville vi inte göra oss av med dem till hösten, utan den gamla skogsbaracken tömdes och gjordes om till hönshus. Den är isolerad och var faktiskt förberedd för el från tidigare. Så nu har hönsen ett någorlunda varmt krypin med både belysning och ett litet värmeelement.

Junior har ansvaret för hönsen och han har verkligen tagit uppgiften på allvar. Också nu under vintern skall han absolut en runda via hönsen och klappa varenda höna innan han åker till skolan på morgonen. Och det var också han som proppsade på att hönsen skall ha en egen julgran.

Harsäkrat äppelträd

Jag har mer eller mindre halva hösten lovat hustrun att “harsäkra” våra äppelträn inför vintern. Vi har ett antal harar som håller till kring knutarna och de förser sig rätt friskt i trädgården vissa vintrar. Harskyddet brukar bestå av galler, företrädesvis gammalt hönsgaller. Trots försöken att skydda träden brukar hararna ändå lyckas komma åt åtminstone de nedersta grenarna på träden, om inte förr så när snölagret blir tillräckligt högt.

För några år sedan planterade vi ett par nya äppelträn och ett av dem har trots mina skyddande galler blivit rätt hårt åtgånget av  harpaltarna. Jag är inte helt säker på hur mycket stryk det tål och tyckte därför det var skäl att satsa lite extra på skyddet den här vintern. Därför kompletterade jag det traditionsenliga gallret med en veritabel palissad av tre gamla lastpallar. Kom igen Jösse Hare, klå den där om du kan!

Funkar inte det här blir det betongelement nästa år.

Direktförsäljning

I dag levererade jag en låda kött till en av mina köttkunder. Att sälja kött direkt till konsumenten är en verksamhet jag börjat med under 2012, tidigare har allt kött gått den vanliga vägen via slakteri och butik.

Själva upplägget är rätt enkelt; slakt och grovstyckning sker på Snellmans slakteri i Jakobstad och därefter flyttas köttet till Jeppis Liha, en lokal köttbutik där det finstyckas och förpackas. Köttbutiken ägs av Pentti, som är en både pensionerad och passionerad köttarbetare. Kunderna får sedan hämta sina varor direkt från butiken. Min uppgift är snarast att hålla i trådarna, hjälpa till med förpackning och fakturera. Jag säljer köttet via vänner och bekanta, lite nätkontakter m.m. Hittills har jag inte haft nån egentlig marknadsföring, främst därför att mängden kött varit ganska liten.

Själva finstyckningen är rätt hantverksmässig, det sker på en bänk som är c. 80×80 cm och enda verktyget är kniv. Jag blandar mej inte det minsta i den delen av arbetet,  en klåpare kan i det närmaste förstöra ett annars kurant kött med dålig styckning. Det är dock faschinerande att få följa med arbetet, det är alltid roligt att se riktig hantverkarskicklighet i arbete.

Den här hanteringen har delvis visat en ny sida av produktionen för mej, jag har fått veta en hel del om slakten och förädlingen som jag inte visste förr. Därtill har jag lärt mej om kötthantering, lagring, hur man kan välja att stycka på ett sätt eller på ett annat o.s.v.

Att kunna stycka och sälja själv öppnar också en del intressanta frågeställningar i andra riktningar. I Finland har vi t.ex. ingen stark tradition med att äta kött från kalvar eller unga djur medan man i t.ex. Sverige ofta hittar recept som innehåller kalvfärs, kalvinnerfile o.dyl. Tänk om det skulle gå att få fram en större efterfrågan för de produkterna också hos oss?

Länge sen sist…

Det börjar så småningom bli nästan ett år sen jag senast skrev ett inlägg på Bondbloggen, så det kanske börjar bli dags att plita ner några rader igen.

Som de flesta andra bloggarna redan konstaterat var odlingssäsongen 2012 rätt så regnig, så även för min del. Slutsaldot blev att vallskörden blev mindre än normalt men dock relativt torr, av spannmålen lämnades ett par hektar otröskat och rybsen står fortfarande ute. Den kan i princip tröskas på på frusen mark ännu nästa vår, så helt har jag inte kastat in handduken ännu. Fast sannolikheten att få nån större skörd av den börjar bli rätt liten. Å andra sidan, jag har aldrig tidigare testat att tröska på våren så det är ju värt ett försök bara därför.

Vallskörden blev ett rätt spännande kapitel i sig. Eftersom jag är ekoodlare är jag extremt beroende av temperaturen för att få nån ordentlig grässkörd, avsaknaden av konstgödsel gör att värmen blir ännu viktigare. P.g.a. sommaren 2012 var ovanligt sval växte gräset inte alls som det borde. Att jag dessutom hade mindre vallareal än jag brukar gjorde ju inte saken bättre och jag började redan i juli se att foderlagret inte skulle räcka hela vintern. Som tur är finns det rätt gott om ekoodlare utan djur i våra trakter och de här odlar oftast en del vall för växtföljdens skull. D.v.s. det växer gräs på deras åkrar, men de har inte användning för det. Tack vare att jag fick skörda vall av ett par sådana odlare lyckades jag så småningom skrapa ihop så mycket grovfoder att vintern torde vara säkrad.

Förutom vädret har säsongen varit en av de mest intressanta på länge. Jag har inlett ett mer omfattande samarbete med en granne, börjat sälja kött direkt till konsument och därtill blivit hönsfarmare. Men mer om det i senare inlägg. Hålls på kanalen. 🙂