Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Leverans

Och så har då Rapiden kommit. Den kom med ett jättelångt släp och lyftes av på gårdsplanen där den står och väntar på att snön skall smälta så man kommer in genom dörrarna. Allt gick bra även om vi måste ha lyftbilen att dra släpet åt sidan så att transportbilen kunde svänga.

Nedan en serie bilder från avlastandet:

Första bilden visar jättesläpet – hälften hade räckt till för Rapiden. På andra bilden lyfter vi upp den och över lastbilen. Tredje bilden visar Rapiden underifrån -troligen enda gången jag får se den ur det perspektivet. Och på sista bilden har vi den säkert nere på marken.

Så är det bara att vänta på att den blir varmare och betydligt mindre snö. Den skall nog in i verkstaden och bytas litet delar före vårbruket. Intressant nog är den smalare än den gamla såmaskinen som har hjulen utanför lådorna och ännu lyftcylindrar mellan lådan och hjulen.

Det var annars den dyraste maskin jag köpt – inte ens Belarusen var lika dyr. Och då var priset bara en fjärdedel av en ny Rapid.

En olycka kommer sällan ensam

Jag lyckades köra sönder den stora lastaren och i dag såg det illa ut för den lilla. Det bara small och så föll den bakåt. Till all tur hade jag just satt en stock på vagnen så lastaren fick stöd av den. Tryckstången hade brustit i svetsen (en hydraulisk tryckstång). Det blev att tjoppa hem efter den andra tryckstången och underligt nog gick det att byta ganska enkelt. Inget verkar dessutom ha gått sönder.

Det är tufft för maskinerna i skogen så man får räkna med att nånting allt emellanåt går sönder. Hydraulslangar byter man på rutin och jag har ett lager av de vanligaste. Speciellt torra kvistar är farliga. Då de brister så blir det vassa taggar som skär igenom slangarna fastän dessa har dubbla lager med metallnät.

Men man insåg åter att skyddszonen på 20 meter kring lastaren inte är onödig. Och att man aldrig, aldrig skall gå under hängande last ! Brister nånting då så är det direkt adjö och farväl för alltid.

Det gick ju bra den här gången men ibland har det varit ganska besvärligt då lastaren går sönder i skogen. Då kan man ibland inte köra hem ens utan måste reparera den i kyla och snöstorm. Allt annat än roligt. För två år sedan så gick hydraulpumpen sönder men jag körde upp bredvid med den andra traktorn och kopplade långa slangar till dess hydraulik så att jag kunde svänga lastarn framåt och lyfta fötterna för att kunna köra hem. I skogsarbetet har man alldeles tillräckligt med spänning och äventyr så man tar det gärna lugnt då man lyckats få hem alla maskinerna på kvällen.

Vårbruket börjar brännas

Inte kan man säja att “vårbruket börjar brännas” men så känns det nu. Jag pratade just med transportfirman och Uppsala Lantmän och i morgon lastas Rapiden (såmaskinen) och på torsdag skall den lyftas av här på Bos-Sestu gårdsplan. Ganska bra tid för jorden är ännu frusen men den värsta snön är borta. Och så har jag hela april att gå igenom den och kolla allting. Jag får nya såbillar så de gamla skall bytas ut.

Den Rapid jag köpte är förstås gammal (1992) men nästan 20 år yngre än den nuvarande. Det är en helt ny generation eftersom Rapiden är en direktsåmaskin. Den nuvarande hade mest billarna i luften om det fanns mycket kokor på åkern. Och så är lådorna för utsäde och gödsel ungefär fem gånger större. Det är ingen liten maskin så man får se om Zetorn klarar av den. Om det blir att köra med halvtomma lådor och billarna i luften så blir det tvunget att skaffa en större traktor.

Direktsådd har jag inte tänkt börja med eftersom den hos oss blir alltför sen. Åkrarna torkar inte upp i tid om man inte kör ett varv över dem med fjäderharven på våren. Men mindre jordbearbetning har jag tänkt utföra i alla fall. Kanske en gång tallriksharv på hösten och lätt fjäderharvning på våren – men man får se hur det fungerar. Våra lerjordar är inte så lätta att odla. Och så beror det förstås på årets väder i hög grad.

Tidigare har jag kört med frässådd, dvs. jag har haft en fräs framför såmaskinen. Det har fungerat bra – och också varit nödvändigt på grund av den gamla såmaskinens känslighet för kokor. Fräsen slår sönder dem ganska bra. Man måste bara ha tålamod att inte köra i alltför fuktig jord. Eftersom såmaskinen kommer genast efter fräsen så hinner jorden inte torka alls som vid skild harvning.

Men i fjol märkte jag att fräsens pinnar slitits ned riktigt grundligt. De har minsann varit bra för inte en enda pinne har brustit fastän jag kört i jordfasta stenar så att både fräs och traktorn har hoppat. Verkligen otroligt segt material i pinnarna. Men nu borde jag byta alla pinnar på grund av slitaget. Det gör jag ju inte för fräsen blir pensionerad till potatislandet nu då jag börjar köra med Rapiden. Jag har räknat att fräsen är ny men den börjar vara omkring 20 år redan.

I alla fall blir det ett annorlunda vårbruk i år – nästan lika stor förändring som då vi sålde kossorna 1975 och började odla vete och korn.

Stockhopen

Det blev inte så mycket stock som jag hade planerat på grund av den myckna snön men en liten hop har jag i alla fall fått ut. Det finns ännu en del kvar i skogen och så har vi ännu april men största delen av granstockarna är utkörda nu.

Det ser inte så mycket ut men det är grova stockar där den största är 70 cm i diameter och en ovanligt stor andel är över 30 cm – i den klenare ändan. Hopen till vänster är s.k. svarvstockar som är så grova att sågverken inte tar emot dem. Det är så snygga stockar som jag inte sett sedan vi högg ned de stora frötallarna för att bygga den nya torken. De var också jättestora och helt kvistfria – rena möbelvirket.

Jag brukar säja att om det blir penganöd i framtiden så är det bara att riva den nya torken och sälja virket till japanerna. Det är 25 cm breda plankor av ypperlig kvalitet som säkert kostar en förmögenhet i Japan. Här gör man flis av sådant virke för ingen har mera känsla för god kvalitet. I stället använder man rena skräpvirket att göra nya fönster av – och sågar de hundra år gamla klingande hårda fönsterkarmarna av kärnvirke till ved …

Årets granstockar är också så fina att jag har svårt att sälja dem. Man borde spara dem för kommande generationer för så här fint virke kommer det väl inte mera från dagens skogsbruk. Längden är för det mesta 55 dm (och svarvstockarna 58 dm) så det är inga små pinnar. Nån ynka 43 dm har det blivit av toppen. Och så är de så raka att jag inte behövt kapa någon stock på grund av krök. Vanligen vill granen växa litet krokig men inte på den här platsen.

Kurre H bad om en närbild för att räkna årsringarna på “bålagrenen” på 70 cm och här kommer den:

Om man laddar ned bilden och förstorar den litet så borde det gå att räkna ringarna. Den är insatt med kamerans bästa kvalitet. Det blev en dyr stock för jag körde sönder lastaren då jag skulle lasta på den.

Vi har nu i dagarna två haft 60-årsdag (inte min) som vi inte firat. Men ett växthus planeras – även om snön ligger djup ännu. Det förra “provisoriska” växthuset har hållit i 30 år. Problemet med provisoriska lösningar är ofta att de håller alldeles för bra. Löst ihopfogade konstruktioner kan vara oväntat sega medan “ordentliga” kan rämna den första vintern. Vi har nämligen lera på lera på lera här och då den fryser så bryter den sönder litet vad som helst. Det var inte så dumt att som förr göra grunden av fyra stenar under knutarna. Då fick det frysa bäst det ville utan att grunden gick sönder.

I dag blir det inte heller något riktigt arbete. Jag måste åka till Borgå på sprutförarkurs som byråkraterna har satt som obligatorisk. Det är vanligen gammal skåpmat men man måste sitta där i alla fall. Egentligen borde jag ha gått på kursen i Liljendal för två veckor sedan men då hade jag så hård influensa att jag inte visste om man borde spruta uppåt eller nedåt.

Hoppigt värre för vetepriset

Först brakade vetepriset nedåt efter kriserna i Japan och Nordafrika men sedan gick det upp igen och är nu kring 230 euro/ton i Paris. Men 175 euro i Finland. Skillnaden på 50-60 euro verkar hålla i sej och det är på tok för mycket.

I agrimoney.com analyseras läget hit och dit men senast påstod IGC (International Grains Council) att spannmålslagren inte kommer att öka ens med en skörd som är rekordstor för efterfrågan ökar också. Hur det går i verkligheten är sedan en helt annan sak.

Här kan man inget göra annat än försöka anpassa sej. Här gäller enbart finländska priser och det ser ut så att det finns för mycket vete i Finland så jag ökar inte på vetesådden och köper inte heller mera dyr gödsel. Även om priserna stigit från de helt hopplösa bottennoteringarna i fjol våras så gäller det fortfarande att se till att utgifterna inte ökar.

Oljeväxtodlandet lär knappast öka efter förra sommarens katastrofskörd. Jag hörde att rypsskörden på de värst torkdrabbade åkrarna var omkring 300-400 kg/ha. Då hjälper det inte att priset var litet högre.

Gummistövlar – av plast

Gårdagen var varm och smältvattnet började rinna. Tyvärr så märkte jag att mina nya “gummi”stövlar läcker. Och att de inte alls är av gummi utan av plast. Så det är omöjligt att lappa dem. Man börjar bli ganska så sur på allt billigt och dåligt skräp som “marknaden” erbjuder nuförtiden.

Inte ens fastän man betalar grova pengar för nånting så får man kvalitet – man bara blir av med mera pengar. Det är omöjligt att lita på vilket företag och vilket land som är tillverkare. Numera säljs och köps “varumärken” som har absolut ingenting med tillverkningen att göra. Enligt min mening är det kvalificerat lurendrejeri som dessutom är lagligt. Om jag köper “Nokias” gummistövlar så kan de mycket väl vara tillverkade i Kina, Afrika eller fast på Mars. Och är säkert inte gummi alls.

Det har varit tal om närmat och märkning men det gäller precis allting. Sambandet mellan “märke” och tillverkning är helt avbrutet och “märket” har ingen som helst betydelse mera – annat än att lura blåögda. Nu kan man bara lite på det som är tillverkat riktigt i grannskapet så att man känner tillverkarna och vet att varan inte alls har lämnat byarna utan kommer direkt från tillverkarna. Annars kan nån skurk ha bytt ut namnlappen och satt den på nånting billigt importerat skräp.

Eller så tillverkar man allting själv så att man vet vad det är frågan om. Litet besvärligt i många fall men vad skall man göra ? Vi kan ju inte fortsätta att köpa billigt skräp för vi drunknar snart i hopen av söndriga och oanvändbara “gummi”stövlar och liknande elände.

Gummistövlar är ganska viktiga för en bonde och den här tiden på året borde de faktiskt hålla vatten.