8 februari, 2018 av Kalle

Kvalitet från förr…..eller höns

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg om hur kolossalt bra byggnaderna från ett drygt halvsekel bekåt fungerar, men det var precis då jag kom på det halvt fasansfulla….

Jag har aldrig skrivit om hönsen.

Således gör vi ett lappkast och ändrar rubrik och inriktning. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet kunde jag göra följande efterkonstruktion. Eftersom vi inte ser Lotta och hennes får här så ofta numera så ansåg jag att Bondbloggen förtjänade en djurbonde, så då skaffade vi höns. Det är dock inte det minsta sant, utan såhär var det.

Vi har väl länge närt en dröm om att ha lite fler djur på gården än ett antal gamla katter. Min stora dröm är och har varit alpackor, men det känns som lite överkurs för nån som inte haft djur i nån större utsträckning innan. Får är uteslutna för i detta hus slaktas inga djur utan dom finns med långt in i ålderdomen, så dom gick ur bilden. Mellandottern vill visserligen ha häst, men det är nu inte heller något nybörjardjur så valet stannade så småningom på höns.

Till saken hör att jag nog är uppvuxen på djurgård och ända till avslutad tonårstid var djuren en naturlig del av livet, men efter det tog motorerna överhand och djuren avslutades.

Sen gick det som det brukar gå för mig. Hönsen kom först, planeringen sen och till sist en hönsgård. Allt i fel ordning alltså. Fyra små höns anlände och flyttade in i en temporär bur på gården i väntan på sitt framtida hönshus. Det gick inte speciellt bra, det gick faktiskt riktigt dåligt för redan första natten hade något djur (katt, mårdhund) fått tag på en kyckling genom gallret och så var dom bara tre.

Efter den något tråkiga inledningen lappades manfallet i kvartetten genast samma dag och ny kyckling levererades från Fållbäcken. Så var dom fyra igen. Ur motgång kommer kunskap och nu kom insikten om att hönsen skall ha en stor bur, men den skall vara inbrottssäker för alla typer av objudna kräk. Detta gjorde ju att nästa hela förra sommaren gick åt till hönsgårdsbygge med bla galler nergrävt 30 cm under marken för att ingen skulle kunna gräva sig in. Slutresultatet blev bra och mot andra halvan av sommaren kunde nybyggarna flytta in. Det hade nu också visat sig att det handlade om två höns och två tuppar, något som skulle visa sig som ett problem så småningom. Nu började vi också märka att hönsen följer ett märkligt inre mönster som gör att man kan sitta i timmar och titta på när dom sysslar med allt möjligt. Klockan kan dom också och rutinerna som dom håller sig med är imponerande. Detta gör att man nog skänker en varm tanke till hönsen som var tre i varje lillbur på åttiotalet (så hade vi det också), för dom kan nog inte ha mått bra alls. Som tur är är det historia.

En bild från bygget av Fort Knox som numera har kompletterats med en bur till bakom eftersom samarbetet inte har flutit problemfritt.

I vintras fick dom flytta in i gamla stallet som stått oanvänt i många år och det gick bra. Problemen började när dom flyttade ut i sommarburen igen i somras, för då var det goda samarbetet mellan tupparna slut i ett svep. Det blev ett slagsmål utan dess like och efter två dygn var det bara att separera dom. För att lösa detta skaffades två damhöns till och sen blev det burbygge igen. Nu lever dom i två grupper, en tupp och två höns per grupp. Det ultimata tror jag skulle vara en tupp per sex höns så den ena tuppen börjar nog leva lite farligt. Få se om han överlever våren.

Nu har jag dessutom blivit tvungen att dela av gamla stallet i två lägenheter, så nu är det fullt liv där igen. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, hur imponerande bra gamla murkna mössätna stockväggar håller värmen. Men nu får det bli en annan historia.

Rätt gott om ägg producerar dom också faktiskt. Det brukar bli ett ägg per höna och dag så självförsörjningsgraden på ägg har blivit närapå 100% på hemmanet. Nu vid denna tid på året börjar värpandet avta för att hålla en paus till framemot våren. Som sagt, dessa djur har ett imponerande inbyggt rutinsystem.

Det enskilt märkligaste jag sett var när dom som små fick flytta in i nya hönsgården som består av en bur och en lekstuga, en spång upp till fönstret på lekstugan och pinnar däruti. Första dagen var ingen intresserad av stugan utan gick omkring ute på gården. När solen gick ner runt kl 22 den kvällen gick alla fyra som på en given signal uppefter spången, in i huset och satte sig på pinnarna och somnade. Trots att dom aldrig sett konstruktionen förut.

Egentligen har inte hönsen så mycket mot snö och lite kyla bara dom kan hålla sig torra och sen slipper in undan snön när det inte är roligt längre. Sommartid kan dom nog vandra på tomten i frihet också, för om inte förr så mot kvällen vandrar dom in till sig igen. Helt av sig själva.

Denhär herremannen (och då menar jag han med kam) är rätt bastant, men betydligt snällare än sin bror som är kännbart mindre, men beter sig mycket sämre.

Hur som helst, att höns kunde vara så underhållande och personliga hade jag nog aldrig trott. Nu har jag inte riktigt klart för mig hur länge en höna lever, det ges lite olika uppgifter på detta, men åtminstone hoppas jag att denhär stammen skall bli långvarig här på gården. Det är väl egentligen bara eventuella minkar som är ett problem, men som sagt, buren är nog byggd så att ingen BORDE ta sig in. Fast man vet ju aldrig. På hösten flög ju en berguv in genom fönstret till ett hönshus i en grannby och tag md sig tuppen, så helt säker kan man ju inte vara. Men vad är nu säkert här i livet?

 

6 februari, 2018 av Christer

Ny dator.

Det blev en ofrivillig paus i bloggandet då min trotjänare till dator behagade säga upp kontraktet. Det tog närapå en vecka innan jag fick igång en ny maskin. Tur i oturen var att den gick sönder nu och inte just innan skattedeklaration ska inlämnas. Maskin började bli till åren för en 10 år gammal maskin i datorvärlden räknas nog som gammal men jag hade ändå tänkt mig att nöta på den ett år till eller så i och med att jag nyligen också investerat i ny smarttelefon.I det här fallet var det moderkortet som gav upp då en del kondensatorer började ”jäsa”. Hårdskivan var intakt så dess information kunde således flyttas över till den nya maskinen och inget verkar förlorat.

Ny teknik blir svårare att ta ibruk med åren men hittills tycker jag att övergången från 7:ans till 10:ans version av Windows gått lättare än när jag gick över från XP till 7:an. Lite program har jag ännu att sätta in och jag stod i valet och kvalet vilket text och kalkylprogram jag skulle välja. Det blev i alla fall en nyare version av Open office då det var bekant från tidigare och jag inte ville utmana ödet med allting nytt. Några vänner föreslog att jag skulle ta office 365 ibruk då det så kallade molnet kan nås överallt men jag lämnade det nu i alla fall tills senare.

Programmet för fjärrstyrningen av ventilations- och kylinstallation får jag inte att fungera så det blir antagligen att kontakta leverantören i Holland och be om lite assistans via fjärrhjälpen.

Får ändå så här efter ett halvdussin 100 lappars utgift konstatera att tekniken går framåt för nu är det betydligt tystare på kontoret då fläktarna snurrar på nya lager och bannorna från användaren tystnat då kursorn på skärmen inte låser sig längre. Verkar ändå som om behovet av förnyandet av datorer lite stannat av för de senaste har jag haft betydligt längre än de första maskinerna vars kapacitet snabbt blev för liten för att klara av programmen. Det här är nu min sjätte egna dator sen 1994.

25 januari, 2018 av Christer

Halt väglag.

För en knapp månad sen skrev jag om infrastrukturen eller brist på den här i bloggen. Jag hade då inte tillgång till bild och videomaterial men idag var det dags igen så nu passade jag på tillfället att dokumentera lite.

25.1.2018. Flisåkaren får ta det lugnt och beskedligt.

Dottern åker skridskor.

 

Snöröjning.

Det var som synes inget vidare skogsväder idag med blåst och regn och inte tilltalade det att köra hem flisved heller i det hala väglaget. Men det passade ju bra att röja snö runt växthuset, det är bättre att göra det innan det fryser till igen för då är risken för skador på plasten större. Lämnar man allt för mycket snö längs sidorna på växthuset finns det risk för att plasten brister eller töjs ut. Plasten är ändå ganska seg men det finns naturligtvis gränser för allt, på bilden nedan är det ungefär så mycket som jag brukar tillåta innan jag vidtar röjning.

25.1..2018. Snöröjning runt växthuset.

15 januari, 2018 av Christer

Nyttomotion.

Den här nya ”luren” har en sån där stegmätare och det är rätt intressant att kolla hur mycket man rör på sig om dagarna. Den hade tydligen en fabriksinställning på 10000 steg som daglig målsättning. Det verkar ändå som fabriksinställningsmålsättningen är lite snålt tilltagen för jag har gått över den så gott som dagligen. Om inte tidigare under dagen så efter kvällarnas skidpass och ändå verkar det som om den har svårt att registrera stegen åtminstone vid fristilsskidåkningen. Undrar hur den riktigt registrerar stegen för åtminstone stämmer inte den registrerade skidsträckan med verkligheten? Ska nu efter parkloppet övergå till klassisk åkning och det påminner kanske mera om gång och ”stegen” blir kortare men i och för sig blir det ju också en del parstakning som kanske inte registreras som ”steg” så vi får se.

Idag har jag flisat några lass då det väntas kallare väder och förrådet börjar vara tomt, så jag har mest rört mig här på gården. Blev därför lite förvånad då ”luren” vid halvfemtiden  meddelade att dagens målsättning var uppnådd, tydligen blir det några steg även om man bara rör sig runt husen. Eller så registrerades snömockningen som steg för det blev en hel del mockande innan alla flak var tömda och snön röjd runt och ovanpå flisvedshoparna. Gymfaktorn är rätt hög med dylikt arbete så jag tror jag hoppar över skidåkningen ikväll och nöjer mig med nyttomotionen som erhållits under dagen.

I skogsarbetet har jag mest nyttjat den gamla telefon så hur många steg som det blir en skogsdag har jag inte riktigt koll på men det verkar som om jag får höja målsättningen lite för den här tiden på året är ju dagarna korta och jag tillbringar en hel del tid vid skrivbordet med att få diverse redovisningar gjorda. Det hade annars varit verkligt intressant att fått se hur många steg det blivit under ett par dagar innan jul då jag markkarterade närmare 60 ha. Likt en mårdhund kryssade jag fram och åter över åkrarna och jag blev trots att jag är van att röra på mig riktigt ”limin” av allt vandrande. Men jag hade inte skaffat ”luren” då ännu. ”Limin” kan väl närmast beskrivas som muskelvärk eller nåt liknande men betydelsen är mera att det uppstått i samband med träning eller kroppsarbete. Tror det är gångbart i hela Österbotten men vet inte om det är bekant söderöver, kanske Nisse har koll på den saken?

Nedisade maskiner.

Man borde nog få all utrustning under tak för det var riktigt besvärligt med allt kopplande nu då det omväxlande och fuktiga vädret fått allting att frysa ihop. Alla tappar och snabbkopplingar för hydraulik tarvade en behandling med varmluftspistolen innan de blev möjliga att hantera. Mitt i vintern då det är minusgrader hela tiden så då är det inte samma bekymmer som nu då det smälltar och fryser om vartannat. Försökte olja och behandla med kylarvätska för att undvika att det fryser till igen, hoppas det hjälper?

Fryser till hoppas jag ändå att det gör i skogen där jag körde spår i går, det var nog vått och ofruset mest överallt. Men i och med att vattnet som steg upp i spåren förhoppningsvis fryser till is så kanske spåren håller till påsk. Väderprognosen utlovar uppehåll hela veckan och neråt -15°C på torsdag så det verkar lovande. Ställvis har också blötsnön som frusit fast på träden fått speciellt klenare björkar att böja sig över skogsbilsvägarna.

14.01.2017. Snön har fått björkarna att böja sig för tyngden.

 

10 januari, 2018 av Christer

Tjälläget.

Nisse väntar på bärande tjäle och det får vi nog också göra här, åtminstone i skogen. Vid senaste mätningsrunda på nyårsafton hittades ingen tjäle i skogen däremot hade tjälen gått 18 cm djupt på plöjd åker och 10 cm på stubbåker.

Nyårsafton 2017. Snön isolerar så ännu ingen tjäle i skogen.

 

Nyårsafton 2017. Vattnet flödar i dikena.

 

Nyårsafton 2017. På stubbåkern hann tjälen gå 10 cm djupt innan snön kom.

Såg nyligen några bilder från nyplöjda åkrar i egentliga Finland men dylik verksamhet behöver man inte fundera på här längre då det hann frysa lite innan snön kom. Nu har vi 15-20 cm snö så med blott några minusgrader nu som då så fryser inte marken till om man nu inte kör spår på i åkern eller i skogen.  Jag har en del palsternackor ute som jag ämnar skörda till våren så där vill jag ju inte ha nån tjäle att tala om, på de övriga åkrarna kan det dock vara till fördel med en 30-40 cm tjäle för att luckra marken. Jag tror nog att tjälen gör nytta för markpackningen och smulstrukturen även om en del hävdar att det är torksprickorna under torra somrar som luckrar bäst.

Lite orolig är jag ändå över palsternacksåkern och rågåkern  som båda ligger nere i byn ganska nära Stadsfjärden, det brukar nämligen bli en hel del snöskotertrafik från Stadsfjärden till servicestation då skotrarna ska tankas. Kör dom över palsternacksåkern så är det nog gonatt med dem då tjälen i så fall går för djupt, likadant är det också med rågen där det lätt bildas isbränna i spåren efter skotrarna. LRF i Sverige har gjort en video som bra beskriver vad som sker där det körs med skoter. Sätt gärna 8 minuter på att se den.

Idag i dimman rensades Tölbyån längs min åker och det var nog i sista stund för snön hade börjat fylla ån och lite tjäle som försvårade grävningen hade också bildats men bra att få ån rensad är det ändå för det behövs verkligen nu då det rensats mycket skogsdiken uppströms. Just på mina åkrar är ån tillräckligt djup men en ”hylla” från sättningar i slänten togs bort, själva slänten lämnades dock så gott som orörd. Det ska också rensas från andra sidan och det var tänkt att dom skulle gräva samtidigt med en annan maskin på den sidan men den var försenad av någon anledning.

10.1.2018. Tölbyån rensas.

 

Grävningen klar på min sida av ån.

 

 

2 januari, 2018 av Nisse

Skogsvintern uppskjuten igen

Visst har vi varit i skogen med lilla MF165 för att köra upp vägar men det blir till ingenting eftersom det inte fryser på. Vattnet bara bubblar upp i spåren och fryser aldrig. Vi har städat upp efter processorn som körde omkull våra träd vid Atomlinjen men det är mest litet hobbyarbete – inte blir det till nånting utan lastare. Och vi vågar ännu inte köra dit med tyngre traktorer. Prognoserna lovade köld till första januari men den kylan blev uppskjuten till nästa vecka – och kanske ännu längre …

Atomlinjen vid Ratuöyen

Så jag sysslar med verkstadsarbete och bygger styrsystem till det nya brännhuvudet. I nummer 51 av Land Skogsbruk (en av mina favorittidningar) fanns det en riktigt intressant artikel av Lars Lundqvist, skogsskötselsforskare på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet). Han avlivar myterna om blädningsbruk och menar att täta blädningsskogar är ett lönsamt alternativ. Men det är bara granskogar som kan blädas. Och det har vi mycket av här. Tallarna är nämligen uppätna av älgarna.

Det jag speciellt gillar är hans råd att ”Hugg bara stora träd och gör urvalet själv, du som skogsägare gör det lika bra som dyra konsulter”. Det passar mej precis. I själva verket har jag gjort så redan i 60 år sedan jag lärde mej skogsbruk av farsan som var aktiv inom skogsreviret och på sin tid vann flera stämplingstävlingar. Numera behövs inga stämplingstävlingar för processorerna gör kalhyggen av hela skogen. Men jag har som valspråk ”Lag sjölv !” (gör allt själv) och fäller, kvistar och kör ut alltihop.

I den senaste studien som Skogssällskapet finansierat visar Lundqvist  att det inte finns något vetenskapligt stöd för att ge råd och stämpla bästa trädval i täta granskogar. Han menar att det inte har någon betydelse för tillväxten om man tar bort närstående träd utan det viktiga är hur mycket det finns på 1000 kvadratmeter – alltså inom en radie på 20 meter. Trädgrupper kan lämnas kvar om man ser till att det finns lagom många inom den här radien i medeltal.

Vid val av träd som skall fällas så bör man fälla de största och lämna kvar de som har bästa kvaliteten. Man kan också välja de träd som gör minst skada vid fällning. Huvudsaken är att ha ständig tillväxt på de mest värdefulla stammarna och samtidigt slippa kostnader för markberedning, plantering och röjning. Man plockar ungefär 5-10 stora stammar per hektar   och år och väntar högst 20 år på nästa gallring.

En sak som jag sysslat med länge är att lämna också klena stammar och där är Lundqvist av samma åsikt. Han anser att man skall undvika luckor och jag har varit noga med att lämna alla möjliga skräpträd i stället för att hugga upp luckor. Det är nämligen viktigt att hindra gräset att växa till och då är tät skog bästa botemedlet.

Det är intressant att gamla metoder kommer upp på nytt nu efter många år av kalhyggen. Vi har  alltid sysslat med den gamla metoden och fortsätter med den. Det finns förstås ingen ”riktig” metod utan man måste bedöma varje skogsbit för sej och hugga på bästa möjliga sätt. Vi hugger också på litet annat sätt än för 60 år sedan eftersom vi  numera har två lastare och en liten traktorprocessor. Men huvudprincipen är fortfarande kontinuerlig tillväxt.

/Nisse