Nu har jag ett svar.
Många gånger får jag frågan: Hur gammal kan ett får bli? Nu har jag i alla fall ett svar, ca 14 år, det vet jag eftersom Breda har gått ur tiden. Hon var en av de första fåren jag köpte när jag började med får. Jag köpte fem får, och tackorna som idag står i fårhuset har alla, någon av dessa fem som urmoder. En av de fem jag köpte, Blacka, fick framfall, så henne sparade jag inga lamm från efter att det uppdagades, men av de andra är hela besättningen uppbyggd på. Jag köpte då, i tidernas morgon också några andra tackor, för att komma över den magiska gränsen av 12 tackor för att kunna söka tackstöd, men dessa tackor visade sej inte vara någonting att avla på, de var hispiga, mindre, tokiga med lammen osv, så de slogs ut vart eftersom åren gick och de ersattes av lamm från dessa 5.
Nu har då Breda gått ur tiden. Hon var en fin tacka som lämnat efter sej massor av fina lamm som blivit nya avelstackor. De flesta av hennes lamm har varit stora, starka och överlag lugna. Hon lammade inte på senare år, men på den gamla goda tiden när hon var i sina glansdagar fick hon flera år fyra lamm, inget att längta efter egentligen, de blir ofta små och behöver flaskmatning för att över huvudtaget överleva, men inte Bredas lamm. Hon hade ordning på sitt. Hon stötte aldrig bort lamm, däremot kunde hon tro att alla lamm var hennes, vilket inte var bra sen när man skulle försöka få lammen till sin riktiga mor, när Breda varit och putsat och tagit hand om andras lamm ville inte de riktiga mödrarna ha sina lamm… Men sina egna lamm tog hon vara på mest helt själv. Hade hon fyra lamm såg hon till att alla fyra åt, putsade på dem alla, ingen blev lämnad. Det kan tackor göra ibland. Lämna lammen, klarar de sej inte så får det vara. Punkt. Men inte Breda, hon pysslade om sina lamm så hon inte riktigt hann med sej själv. De sista åren jag hade henne att lamma märkte jag att hon var för upptagen med sina lamm för att hinna med i svängarna. Hon missade ofta havren, tappade ull och blev allmänt stressad av alltihopa. Då fick det vara slutlammat för hennes del. Men skicka henne till slakt för det nändes jag inte. Hon fick bli ”barnflicka”. De första åren hon inte lammade kunde hon skena omkring och småsöka sina egna lamm ute på betet, ibland har det funnits något litet flasklamm som hon har lagt sina änglavingar runt, tagit hand om, väntat på när de andra gått osv. Senaste sommar har jag haft ett lamm som haft problem med andningsvägarna, hon får inte upp huvudet. Anstränger hon sej tutar och tjuter det om hennes lungor och hon orkar inte skena som de andra, hon har därför varit den utmärkta kompisen åt Breda, när de andra gått på långpromenad har de två ”stannat hemma”. Nu är det dock slut med fårens promenader kring holmen. Isen håller på att lägga sej, så nu är det endast fårhushagen de har att gå runt i. Men nu har bredas dagar tagit slut. När benen inte längre bär, kroppen säger stopp så finns det inga många utvägar kvar.
För mej är det en lång bekantskap som gått bort, men så är det, bara att konstatera att för varje dag kommer den dagen närmare när somliga inte längre finns. Så är det, och det går inte att ändra på. Jag har en hund också, Smile, en svart New Founland, hon är nu snart 12 år, hennes ben är inte pigga mer och hörseln snudd på borta, men det är samma med henne som med Breda, hon får vara kvar så länge hon orkar. Men en dag kommer den dagen när hennes tid här på jorden tar slut. Frågan är inte OM, utan NÄR… Det är ”bara” djur, men även mina djur, är mina vänner.
Carpe Diem. Fånga dagen!!!
