Nya utsikter

Om allt går enligt planerna kommer det i slutet av året att stå en ny lagård på kullen bakom åkern. Vi hade för avsikt att göra en tillbyggnad till den befintliga ladugården, men efter att man undersökt markens beskaffenhet beslöt vi oss för att flytta byggnaden till ett helt skilt ställe. Marken vid den nuvarande lagården är ganska ojämn, allt från sand till lera medan det är praktiskt taget bara sand på den plats dit vi flyttar bygget.Eventuellt blir vi tvungna att spränga lite berg, men det är ändå betydligt billigare än att påla eller att först gräva bort mark och sedan fylla det på nytt.

Transporterna är ju givetvis det största problemet för vår del eftersom allt ska transporteras över vattnet hit. Även ur transporternas synvinkel är det mer än väl motiverat att flytta bygget till en stadigare plats. Ju mindre som behöver grävas bort, desto mindre behöver fyllas till och desto färre transporter blir det.

Som det nu ser ut kommer byggarbetet av själva lagården att komma igång om den dryg månad. I stora drag ska det ta ungefär ett halvt år att bygga lagården, så om allt går bra kan korna flytta in i den nya lagården i november. Vi kommer att ha kvar och i bruk den nuvarande lagården åt ungdjuren och sinkorna. Småkalvarna har redan flyttat till sitt nya kalvhus.


Lamm

Så va då lamningen igång… Men, de kunde ju fått börja bättre…

Första tackan fick 4 lamm, varav två är stora och svarta, en lite mindre brun och så en liten liten skrutt. Och denna lilla skrutt bor nu i mitt badrum om nätterna.

Den duger icke! Tyckte tackan, och i och för sej har hon väl en liten poäng, spara och satsa på dem som blir stora och starka och låt dedär små som aldrig riktigt blir till någonting vara… Så skulle naturen sköta om de hela och tackan skulle ha varit helt nöjd och glad med sina tre. Men, de är när naturen får ha sin gång, vilket kan vara de smartaste… Men, sii… sen kommer Lotta (alltså jag) in i bilden och tänker att kära hjärtanes ändå… Ojjar och voiiar och bär hem de lilla lammet och springer och matar det med tuttflaska dygnet runt…

Varje vår är det något lamm som ska räddas till varje pris… Är de värt de?

De beror på hur man räknar värde.

Räknar man ekonomiskt är svaret ett galant enkelt nej. MEN… Man bara inte lämnar små lamm att dö helt för sej själva helt kallt. Nix. Inte här. De bara inte går de… Betalt i pengar för all tid, och mjölkpulver man köper, får man verkligen inte, men, när lammisen tittar upp på en med sina små mörka ögon, och med pigga öron på skaft, den määä-ar och gärna kryper upp i famnen och tar sej en tupplur… Då får man betalt, inte i pengar, men de kommer rakt in i hjärtat.

Så, lilla lilla skrutt, hoppas du orkar kämpa, än är de långt kvar till vår säger “mor”…

I väntan på lamm

Att vänta på att lamningen ska dra igång är ungefär som att vänta på tomten… Som ett litet barn, som går som katten kring het gröt, kring en hög med julklappar, ungefär likadan börjar jag bli… Jag kan inte riktigt hålla mej borta från fårhuset. Men, ännu ska de ta några dagar. Förhoppningsvis, men, som med människor är det också med får och lamm, de kan ju kasta lite i beräkningarna, men, så länge ska jag nog inte behöva vänta.

En bild från oktober på Pertus och några av hans damer

Lamningen i år blir spännande. Jag köpte ny bagge på hösten och jag hoppas han gjort ett bra jobb. Jag har fortfarandes helt renrasiga finska lantras får och jag hade lyckan att hitta en svart fin bagge ganska nära. Att hitta helt renrasiga finsk bagge i närheten, som inte är släkt med de tackor jag har, är inte helt jätte enkelt. De finns nog, men, ibland får man söka lite innan man hittar. Enklaste sättet är att hålla kontakt fårägare emellan och höra sej för om vilka bagglinjer de har, och sedan få en eu-nummer på eventuella lämpliga baggar. Med nummer i handen är det sen enkelt att skriva in den eu-nummern i web-lammas programmet och så räknar programmet ut hur stor inavelsprocent det blir med just den baggen till ens egna tackor. Väldigt enkelt, behändigt och smidigt med detta web-lammas. Nog har jag åtskilliga gånger svurit och bannats över det också, men, småningom vänjer man sej, och de ena behöver ju inte utesluta det andra. Jag kör en kombination med penna och papper i ena handen och datorn i andra.

I väntan på lamm, har jag nu skrivit in alla tackor som väntas lamma i vår, i en ny anteckningsbok, så nu är det bara att vänta så ska väl nog de första lilla lammet se dagens ljus småningom 🙂

I år ska lammens namn börja på bokstaven O. Ofelia, Oskar, Omar, Olle heter hunden, så de går inte, men, Orakel, Orkan, Olsson, Owe, Ossian, Olga, Olympia, Olw, Obama… Vad finns det mer? Hjälp mej gärna med namn, eller nåt som kan fungera att använda till namn, som börjar på bokstaven O 🙂

Om att bo i lagården

Antte har nu då också blivit opererad i sitt knä, dock en mycket mindre operation än Lottas. Detta har i sin tur betytt att jag bott de senaste veckorna i lagården. Eller så känns det i varje fall. Vi har (hör och häpna) haft ganska bra med avbytare, endast några få dagar har vi varit utan. Men avbytarena gör ju sitt jobb på 8 timmar, det vill säga dom gör foder, putsar och ströar en del av lagården och jag sköter resten och av den där resten har det funnits riktigt tillräckligt av den senaste tiden.Eller egentligen är det inget annat än normalt jobb som hör till, men på något sätt känns det lite extra tungt då när jag är den som ska se till att allt fungerar och djuren är i skick.

Då januari började hade vi 13 kalvningar att vänta den månaden. Då januari slutade hade bara 9 kalvat; en döfödd tjurkalv, 3 kokalvar och 5 tjurkalvar. Det här betyder förstås att dom som inte kalvat i tid flyttades över till februari och igår kalvade den sista av januari-kalvarna. Så nu har jag bara kvar 9 kalvningar den här månaden.

Vanligtvis sköter naturen sig och korna kalvar helt själv. Då återstår det för mig att kolla att kon är frisk, alltså mäta febern, kolla att mjölken är “ren” och se till att kon äter och mår annars bra. Hon ska få energidricka och värkmedicin och varmt vatten så mycket hon bara vill ha och sen ska hon mjölkas, så fort som möjligt eftersom råmjölken är livsviktig för kalven. Om inte kon har tillräckligt “stark” råmjölk, den mäter jag med en Brix mätare, så måste jag ta från frysen ordentlig råmjölk och ge den åt kalven. Vanligtvis fungerar det alltså så här och kon putsar kalven, sköter om den och sen börjar hon äta själv och allt är frid och fröjd.

Då Eila kalvade gick det inte riktigt så här. Kalvningen i sig gick bra, men hon hade fått en svår juverinflammation och problem i matsmältningen. Förutom antibiotika så höll jag på en liten vecka med att ge åt henne värkmedicin, Ca-,P-, Mg-pastan, linfrö, vätska för att förhindra uttorkning då hon inte drack, våmstimulerande preparat osv. Hon började äta men gick inte upp i vikt. Veterinären var givetvis och kollade på henne men inte heller hon kunde ge nån diagnos. Eila är fortfarande kvar, men hur länge återstår att se. Hon äter med god aptit men bara inte ökar i vikt, så någon störning har hon i ämnesomsättningen. Hennes kalv har sen igen vägrat äta. Så jag jobbade två veckor för att få honom att äta ordentligt och nu är vi i det läget att han sörplar i sig lite mjölk från ett vanligt ämbar medan alla andra kalvar dricker sin mjölk från tuttämbar. Veterinären kollade också honom, men kunde förstås inte säga varför han inte dricker mjölk ordentligt. Men han verkar må bra nu, äter hö och kraftfoder och ligger däremellan och idisslar.

Sen hade vi Libero som kalvade en morgon förra veckan. Allt var bra ända till kvällen då jag märkte att hennes avföring var bara blodig vätska och hon sparkade sig under magen. Jag gav en magnet åt henne för symptomerna tydde på vasst, dvs att hon hade något extra föremål i magen som förorsakat en inre blödning. Har man god tur så kan det räcka med magnet och linfrö (som bildar slem) för att få kon i skick om skadan är liten och vi trodde faktiskt att det kunde gå vägen eftersom hon piggnade till under natten och följande dag. Men så var det inte utan hon dog. Inte så mycket mera man kunde ha gjort där, tyvärr.

Utöver dessa djurproblem hade vi i ett skede 3/3 gödselpressar sönder, nu fungerar 1/3, vintern har gjort sitt i form av lite frusna vattenkoppar och annat smått o gott. Men jo, som sagt, motgångar känns lite extra stora i såna här specialfall då vi inte har normal bemanning i lagården men nog ska vi fixa det här också 🙂


Nytt år, nya utmaningar

Så här då året bytt hör det ju till att lite fundera över året som gått och året som startar. 2018 var på många sätt utmanande, inte minst på grund av vädret. För vår del blev det ingen total katastrof vad gäller fodret eftersom vi varje år lagar en del extra så där “just in case” att det behövs följande år. Hur mycket vi kan laga extra beror ju givetvis på växtförhållandena, men 2017 var ett bra år på det sättet att vi har just så mycket foder i lager att vi klarar oss utan några större bekymmer också denna vinter. Dessutom fick vi skörda sk.höpöheinä av hjälpsamma odlare här i trakten, så vi har kunnat sova lugnt våra nätter och veta att djuren får tillräckligt med mat och ingen behöver slaktas p.g.a. foderbrist heller vilket är fallet hos en del gårdar.

2018 var också ett ganska olycksdrabbat år. Antte genomgick en knäoperation med påföljande 3 månaders sjukledighet och jag fick min andel av ledighet då kon sparkade mig så att jag fick en hjärnskakning. Sparkarna träffade inte i huvudet utan i benet men jag tog en lite flygtur och i samband med det knyckte det till i nacken och det orsakade hjärnskakningen. Som husdjursproducenter är vi ju berättigade till daglig vikariehjälp mot ersättning, men i praktiken blev det inte riktigt så. Att jobba med skador är inte det slugaste men ibland nödvändigt och det drar ju ut på tillfriskningen. Visst hade vi avbytare här nu och då, men inte ens närapå varje dag. Förhoppningsvis fungerar det lite bättre nu då Anttes följande knäoperation blir av de närmaste veckorna…

Men det nya året då? Det största som händer för vår del är utan tvivel det att vi ska utvidga. Vi kommer att bygga en ny lösdrift i samband med den gamla och totalt ska det bli plats för 120 kor plus ungdjur. Den gamla lagården kommer att utnyttjas för kvigor och sinkor medan kalvarna och de mjölkande korna får nya utrymmen. Två robotar kommer att sköta mjölkningen. Byggandet av lösdriften kommer igång nu på våren då tjälen släpper. Lite utmanande kommer det självklart att bli med alla transporter av byggnadsmaterialet ut till holmen, men med god planering ska det nog ordna sig.

Så nu är det väl bara att önska er alla ett gott nytt år och ta emot allt vad det hämtar med sig! 🙂


Vara eller icke vara

Dräktig alltså. Det är frågan. 

Traditionellt granskar man kornas och kvigornas dräktighet 8 veckor efter semineringen eller betäckningen. Det är i regel en seminör eller veterinär som gör en rektalundersökning antingen bara för hand eller med ultraljud för att kolla om där finns en kalv eller inte.  Det här sättet är ganska arbetsdrygt och tar tid, i och med att man måste ha fast djuret så att hon står stilla då seminören/veterinären undersöker henne.

Som tur är har tekniken gått framåt också på denna front och i dagens läge får man reda på dräktigheten från ett vanligt mjölkprov.  Det är ett väldigt effektivt sätt att göra saken eftersom man inte behöver ta djuret skilt från dom andra, utan provet går att ta där djuret står.  Man tar alltså en liten provbägare, fyller den med mjölk, märkar burken, printar ut ett papper och skickar iväg det med mjölkbilen. Följande dag har man resultat på om kon är dräktig eller inte. Undersökningen baserar sig på hormoner som avsöndras i kons blodomlopp och mjölken då hon är dräktig. Testet kan göras redan efter 28 dagar från semineringen, vilket gör att man snabbare får ett resultat om hon är dräktig eller tom jämfört med det traditionella sättet. Dock finns här en risk för att det finns hormoner kvar i kon en tid efter en eventuell tidig kastning och då kan testet visa att hon är dräktig trots att hon i själva verket inte är det.

Kvigor kan givetvis inte granskas med hjälp av mjölkprov utan för dom gäller ännu det traditionella sättet.