Bondbloggen

Så lika, 4 ben, 4 klövar, ull, 2 öron och så vidare… Men så olika, i storlek! Jag fick en fråga bland kommentarerna om lamm kan väga upp över 4 kg. Jo, det kan dom bra, men dom kan också väga under två kilo. Jag har haft lamm som vägt 1,5 – 1,7kg som tre dagars vikt. Det är inga stora bjässar det inte, men får dom rätt fortsättning i livet kan dom i alla fall bli så stora att dom klarar sej själv och hinner växa till sej till slakttider. Så mycket annat blir det just inte av dem, tyvärr. De är och förblir små, sådär överlag. Några fina avelsbaggar blir det inte heller av dem.

Åt den andra sidan finns det dom lammen som är grymt stora. Det är inget heller att föredra. De brukar kunna vara svåra lammningar, just på grund av storleken. Bara för att de föds stora betyder det dock inte att de är självklara fina avelsbaggar. För att bli avelsbagge måste tillväxten vara bra, ullkvaliteten och så vidare, det mesta måste stämma.

För att lite visa skillnaden i storlek på lamm sätter jag in en bild här nere på två lamm. Den ena har den högsta tredagars vikten jag haft 6+, den andra är bara 14 timmar yngre, och hade en tredagars vikt runt 2 kg. Den större var ensamt som bagglamm och äldre tacka medan den lille hade två syskon till, de var alltså tre och tackan är första lammare och inte så stor. Som synes har det större lammet redan fått sina öronlappar, medan den lille är utan. Jag bara inte nändes klämma fast de tunga lapparna i den lilles öron, han som e stor och har bättre stadga i sej fick lappar, men man kan tydligt se att de är alltför tunga även för hans öron. Bilden är inte så bra, det var lite svårt att få dem båda att stå stilla och titta in i kameran…

Så lika, så olika…

En tacka har lammat idag, Amelia, hon fick ett lamm. Ifjol fick hon två. Den ena kom bra, men den andra kom med benen huller om buller och med rumpan före, precis så dom inte ska komma. Jag kommer ihåg att jag arbetade med hennes andra lamm i nära två timmar innan jag fick ut det. Då var det dött. Den mindre som överlevde fick heta Grubbel, han vägde 4, 5kg och lammet som dog var betydligt större, så, jag var förberedd på att det inte kommer att bli någon sparv i år heller. Men lammningen fixade hon själv i år.

Här är det kvällsmål på gångs och han är ca 5-6 timmar gammal. För att vara lantras är han ingen liten pluttus, utan ganska väl tilltagen. Vikten vägs på alla lamm vid tre dagars ålder, skall bli intressant att se om min lilla digi-köksvåg, som går upp till 5 kg räcker till, antagligen inte, får ta till den som går till 15kg istället tror jag.

Det är inte vanligt att finska lantrasfår får ett lamm, för mej är det nästan lika vanligt som att de får fyra. Tre och två är mer vanligt. Nackdelar finns det alltid, och nackdelen med att en tacka får bara ett lamm, och som i det här fallet, en bagge är att tackan kommer att få mycket ensamt och ledsamt den dagen när man måste skilja bort bagglammen från tackorna.

En annan sak är att om lammet inte kommer sej för att dia från båda spenarna blir juvret fort sprängfullt, därmed ömmt och lammet får sedan inte ens komma i närheten där för att det gör för ont. Det i sin tur blir inge bra…

Det här lammet har fått för sej att man diar på höger sida. När jag kom till fåren, och lammet kanske var 2 timmar gammal hade han endast druckit från högersidan. Jag brukar alltid kolla att det kommer mjölk ur spenarna, att lammen får början och inte bara suger och suger utan att det kommer något. Vänstersidan var då orörd, tre timmar senare när jag gick och kollade för kvällen var ännu mjölken i vänstersidan tjock gul råmjölk mot högersidas mjölk som såg helt annorlunda vit och ”senare” ut.  Juvret var spänt som en uppblåst VM fotboll, så jag försökte mjölka ur lite. Vi grälade en stund, tackan och jag, om det var en bra ide eller inte… Kanske var det sjukt, men 2 dl senare stod hon snällt… Jag försökte bjuda in lammet att dricka ur den spenen också, men resultatet av det var ungefär det samma som att valla en katt, han gick sin egen väg. Var inte det minsta intresserad av att dia där… Antagligen kommer han nog att söka sej dit så småningom men tills dess blir det att hålla ett öga på vänster juverhalva.

Mat får han i överflöd, en verkligt beskyddande mor har han, stor är han från början, så, får han bara bra i fortsättningen också så blir han väl en bulldozer innan han är färdig. Nu skulle det då vara att komma på ett passande namn åt den lille, Hurrja, eller kanske Herkules…

Amelias bagglamm

… Så länge är en tacka dräktig. I alla fall om man läser i boken. Jag brukar räkna månader, 5 till antalet, desto noggrannare är jag inte. Man märker nog när det säger ”määä…” från ett litet lamm när man kommer till fårhuset. Och det var precis vad det gjorde häromdagen. Jag är som sagt inte så nogräknad, beräknade lite sådär högt att i februari-mars skulle lammen börja komma… Ju närmare mitten-slutet av februari vi kom, desto säkrare blev jag att lammen nog skulle komma först i mars. Tji fick jag!!!

Vi gick längs fårhusvägen, påväg att mata fåren lite senare än vanligt. Vi hade haft släktingar på besök på dagen och varit in till fårhuset och tittat på fåren på eftermiddagen och då syntes inget konstigt, men när vi, jag och Mathias kom halvvägs upp i backen hörde jag att fåren var lite oroliga och bräkte lite. Tanken som for genom huvudet var att ”nog ha dom nusen blivi bortskämda, bara för att jag e lite sen behöver dom väl inte ge an sådär ändå”…

Men så hörde jag ett helt annat Bää. Ett litet ett, och ilsket! Som om den som ropade verkligen tog i ända ifrån klövarna. Jag skenade in i fårhuset och dånet av BÄÄÄ!!!! Som mötte mej, ekade en god stund mellan öronen… Mathias kom efterskenande allt vad hans små fötter hann med… Och så hittade jag, i andra fållan, ett litet, men välputsat, argt litet lamm i tackornas vattenbalja. Där stod hon med vatten till knäna, (ca 10 cm djupt vatten,) och vrålade allt vad hon kunde och vad hennes lilla kropp hade att ge i volym. Tackan, Effi stod en bit bort, höll ordning och putsade på ett annat litet svart lamm. Orolig var hon och blängde argt mot vattenbaljan

De övriga 9 tackorna stod som uppklämda längst bort och stirrade med stora ögon på mej när jag kastade mej halvvägs över planket in till dem och fiskade upp den arga lilla tösen, skenade in i ”kontoret” efter en ren handduk och torkade lammet torrt. Då blev det tyst och lugnet började breda ut sej. Jag parkerade den lilla handduksinsvepta i Mathias famn, det var dom båda mycket nöjda med… Sen började jag laga en egen liten ”fålla” åt tackan och så fick hon flytta in där med sina små. Jag konstaterade att de nog var några timmar gamla och hade båda diat innan cirkusen med vattenbaljan började.

Sen blev det tid för det vanliga, ensilage och vatten åt tackorna. Men vattenbaljorna flyttade och tvättade jag. Jag brukar ställa baljorna högre när lammningen är näraliggande, men jag var ju som sagt så säker på att vi skulle skriva mars innan de skulle börja komma. Nu efteråt, när jag räknar efter och räknar lite ordentligare, så är lammen helt enligt tidtabell, så nu är det bara att vänta att det börjar komma fler

Nu har jag ett svar.

Många gånger får jag frågan: Hur gammal kan ett får bli? Nu har jag i alla fall ett svar, ca 14 år, det vet jag eftersom Breda har gått ur tiden. Hon var en av de första fåren jag köpte när jag började med får. Jag köpte fem får, och tackorna som idag står i fårhuset har alla, någon av dessa fem som urmoder. En av de fem jag köpte, Blacka, fick framfall, så henne sparade jag inga lamm från efter att det uppdagades, men av de andra är hela besättningen uppbyggd på. Jag köpte då, i tidernas morgon också några andra tackor, för att komma över den magiska gränsen av 12 tackor för att kunna söka tackstöd, men dessa tackor visade sej inte vara någonting att avla på, de var hispiga, mindre, tokiga med lammen osv, så de slogs ut vart eftersom åren gick och de ersattes av lamm från dessa 5.

Nu har då Breda gått ur tiden. Hon var en fin tacka som lämnat efter sej massor av fina lamm som blivit nya avelstackor. De flesta av hennes lamm har varit stora, starka och överlag lugna. Hon lammade inte på senare år, men på den gamla goda tiden när hon var i sina glansdagar fick hon flera år fyra lamm, inget att längta efter egentligen, de blir ofta små och behöver flaskmatning för att över huvudtaget överleva, men inte Bredas lamm. Hon hade ordning på sitt. Hon stötte aldrig bort lamm, däremot kunde hon tro att alla lamm var hennes, vilket inte var bra sen när man skulle försöka få lammen till sin riktiga mor, när Breda varit och putsat och tagit hand om andras lamm ville inte de riktiga mödrarna ha sina lamm… Men sina egna lamm tog hon vara på mest helt själv. Hade hon fyra lamm såg hon till att alla fyra åt, putsade på dem alla, ingen blev lämnad. Det kan tackor göra ibland. Lämna lammen, klarar de sej inte så får det vara. Punkt. Men inte Breda, hon pysslade om sina lamm så hon inte riktigt hann med sej själv. De sista åren jag hade henne att lamma märkte jag att hon var för upptagen med sina lamm för att hinna med i svängarna. Hon missade ofta havren, tappade ull och blev allmänt stressad av alltihopa. Då fick det vara slutlammat för hennes del. Men skicka henne till slakt för det nändes jag inte. Hon fick bli ”barnflicka”. De första åren hon inte lammade kunde hon skena omkring och småsöka sina egna lamm ute på betet, ibland har det funnits något litet flasklamm som hon har lagt sina änglavingar runt, tagit hand om, väntat på när de andra gått osv. Senaste sommar har jag haft ett lamm som haft problem med andningsvägarna, hon får inte upp huvudet. Anstränger hon sej tutar och tjuter det om hennes lungor och hon orkar inte skena som de andra, hon har därför varit den utmärkta kompisen åt Breda, när de andra gått på långpromenad har de två ”stannat hemma”.  Nu är det dock slut med fårens promenader kring holmen. Isen håller på att lägga sej, så nu är det endast fårhushagen de har att gå runt i. Men nu har bredas dagar tagit slut. När benen inte längre bär, kroppen säger stopp så finns det inga många utvägar kvar.

För mej är det en lång bekantskap som gått bort, men så är det, bara att konstatera att för varje dag kommer den dagen närmare när somliga inte längre finns. Så är det, och det går inte att ändra på. Jag har en hund också, Smile, en svart New Founland, hon är nu snart 12 år, hennes ben är inte pigga mer och hörseln snudd på borta, men det är samma med henne som med Breda, hon får vara kvar så länge hon orkar. Men en dag kommer den dagen när hennes tid här på jorden tar slut. Frågan är inte OM, utan NÄR… Det är ”bara” djur, men även mina djur, är mina vänner.

Carpe Diem. Fånga dagen!!!