Kovändning

Glad påsk, bästa bloggläsare!

Hos oss är påsken en helg man tar det lugnt tillsammans med familjen, åtminstone de röda dagarna. Djuren skall förstås skötas söndag som vardag, men i övrigt tar jag ledigt i den mån det är möjligt. För att kunna göra det behöver man planera lite veckan före påsk, fixa hem foder och ordna undan sådana arbeten som går att tidigarelägga. Kvigan Charlotta börjar närma sej kalvning och för att enklare hålla henne under uppsikt schasade jag in henne i kalvningsboxen redan på skärtorsdagskvällen trots att det antagligen är lite i tidigare laget. Men på det sättet får jag henne rakt under övervakningskameran och kan lättare hålla koll på henne inifrån bostadshuset.

Inom politiken är ju kovändning en benämning som används när någon snabbt ändrar åsikt. Varje gång jag försöker driva en ko i en viss riktning förvånas jag över att det begreppet fått fotfäste i svenska språket. Om det är något som karaktäriserar kon så är det definitivt inte snabbhet i rörelserna eller kvicka kurskorrigeringar. :)

3 april, 2010 av Mats

GLAD PÅSK!

Glad påsk önskar vi alla på Heisala

2 april, 2010 av Sonja

”Finnar”

För tillfället har vi sex olika raser av kor i ladugården. Största delen av korna är av rasen ayrshire, näst mest har vi ”frisare” och en jersey finns också. Utöver dessa har vi också finnar. Vi har av alla tre ursprungsraser.

I bilden nedan har vi vår Vilma. Hon är faktiskt en korsning av en frisisk mor ( om jag minns rätt var Prisma också en 1/4 finsk) och en västfinsk far. Vilma är större än vad renrasiga västfinnar är och hon mjölkar även bättre än de gör. Men färgen och kulligheten är typiska drag hos en västfinsk ko. Också Ylva af Kabböle är till hälften västfinsk. Av de tre ursprungsraserna är västfinska de vanligaste.

Vilma af Kabböle

Sedan har vi den näst vanligaste av de tre ursprungsraserna, lappkon. Här har vi en bild av Uniikki, även kallad lappis.

Uniikki

Som sagt är Uniikki en lappko och ser också ut som en trots att hon har en liten del ayrshire i sig. Tyvärr har hon problem med juvret och är inte dräktig, så hennes framtid är lite osäker.
Vi har också en lappko kviga, eller egentligen borde man säga en kviga av den nordfinska rasen. Hon heter Ainuli och ska kalva i maj.

Till sist och också minst vad gäller mängden djur i Finland; den ostfinska rasen, alltså ”kyyttön”. Den kanske mest kända uppfödaren av den här rasen är Miina Äkkijyrkkä.
Vi har här på Heisala två kyyttön, Emma och Asteri. På bilden nedan syns HH Asteri.

HH Asteri

På bilden ser man inte riktigt tydligt det mest kännetecknande för den ostfinska rasen, nämligen den vita randen på ryggen.

Förutom att de finska lantraserna påminner till utseende om varann, så har de också ett likadant lynne. De är både nyfikna och envisa. De är ofta också friskare än de s.a.s. vanligare raserna och deras mjölk innehåller mera fett och protein jmf. med till exempel frisare. Trots detta håller nog inte i alla fall vi dem för att de skulle vara några ekonomiska guldgruvor, tvärtom nästan. Vi har dem därför att de är såå söta ;) och bara för att vi vill ha dem! :)

1 april, 2010 av Sonja

Fagers fotvård

Cassandras kalv går framåt med stormsteg och har kommit över tröttheten den visade vid födseln. Det visade sig vid närmare granskning vara en tjurkalv och eftersom den går till försäljning kommer jag att frångå mitt självvalda namnsystem. Istället följer jag det allmänna bokstavssystemet så nu borde jag hitta ett bra tjurnamn på H. Namnet Harkimo vurmar jag lite för och Hot Rod låter också bra. Jag skall fundera på saken. Namnet spikas först i samband med att man registrerar kalven till det nationella djurregistret och det gör jag senare idag. Namn som beskriver kalvens personlighet är trevliga och med tanke på tröttheten i början skulle ett namn som Halvslö vara rätt, men det känns onekligen väl elakt att kalla honom det. :)

I går kväll märkte jag att Fager plötsligt börjat halta högst betänkligt på vänster bakben. Jag kollade benen som visade sig vara helt i skick. Enda som då återstår är att hon har nån skada eller inflammation i själva klöven. Klöven kan inflammeras utan att det syns utåt men det är väldigt smärtsamt för kon. Jag ringde klövverkaren som egentligen hade tänkt ta påskledigt redan från torsdag, men gjorde ett undantag enkom för Fager (vi har rasande servicevilliga klövverkare i nejden).  Annars hade hon fått halta ända till efter påsk.

I morse kändes det bra att han ställt om i almanackan, hältan hade ökat ytterligare vilket tyder på inflammation. Och mycket riktigt hittade vi en varhärd en bit in i klöven. Verkaren tappade ut varet vilket redan det lindrar. Sedan fräste han ner den skadade klöven. Kon har nämligen en tvådelad klöv och i såna här fall kan man låta den friska halvan vara lite högre än den skadade. På så vis kommer vikten när kon går att i högre grad fördelas på den friska klövhalvan vilket påskyndar läkningen på den sjuka. Efter verkningen gick Fager märkbart bättre och stödde på vänster bak på ett helt annat sätt, låt vara att man kunde se att det fortfarande ömmade.  Bara vi får ut Cassandra ur kalvboxen tror jag Fager får flytta in dit istället för att får vara i fred ett tag och få kortare sträckor att förflytta sig mellan mat- och sovplats.

1 april, 2010 av Mats

Råmjölk

Uppdaterad 27.11.2010 – Recept på råmjölkspannkaka och kalvdans

På tisdag kväll var det Cassandras tur att kalva. Kalvningen gick bra men kalven var lite halvslö vilket gjorde att de inte riktigt kom igång med diandet. Både kalv och ko hade huvudprinciperna helt på klart, men kalven var helt enkelt för trött för att orka öppna munnen tillräckligt mycket för att få ett ordentligt tag på spenen. I såna lägen kan skötaren ingripa och hjälpa till, men idealet är att paret själva klura ut hur det skall gå till. De här två var dessutom så pass nära att få till det att jag tyckte de borde få fixa det på egen hand. Å andra sidan är det inte bra att låta det gå alltför lång tid innan kalven börjar dia, den måste få i sej råmjölk ganska snart efter kalvningen.

Råmjölk är den första mjölk som kon ger ner strax efter kalvningen. Den innehåller massor av protein, vitaminer och andra nyttigheter och är rent synbart tjockare än vanlig mjölk. Naturens tanke är att den här första mjölken skall vara en rejäl kickstart för den nya kalven. Dessutom föds kalvar med ett rent ut sagt uselt immunsystem och de måste få i sig antikroppar via råmjölken. Råmjölkens kvalitet sjunker ganska snabbt och inom ett dygn eller högst ett par ger kon helt vanlig mjölk. Därför vill man inte vänta alltför länge på att kalven börjar dia. Nu verkade Cassandras råmjölk dessutom vara rätt så svag.  Svag kalv med osäker diteknik och dålig råmjölk är ingen höjdarkombination.

Lösningen på det är att ge annan råmjölk. Äldre kor har oftast bra råmjölk så man kan mjölka av dem lite extra i samband med kalvningen och frysa ner. Dessutom finns det foderpreparat att köpa som består av torkat råmjölkskoncentrat berikat med lite extra vitaminer och annat. Jag har ett litet lager med såna preparat tillsammans med en kollega och nu kom det väl till pass. Ett par teskedar i munnen och så borde hon klara sig ett par timmar. Kalven kan inte leva på de här råmjölkskoncentraten men de köper lite tilläggstid nu i början. Får den ingenting i sig blir den ju bara svagare och svagare för varje timme.

Då detta skrivs på onsdag morgon ser kalven redan betydligt piggare ut. Nu återstår att följa med dem och se till att diandet börjat löpa. Men det skall nog säkert gå bra det också.

31 mars, 2010 av Mats

De första dagarna

Nyfödd, lite ostadig på benen.

Både Bojans och Celins kalvar börjar ha en knapp vecka bakom sig och allt har gått bra så här långt. Första dagarna får kalven tillbringa med mamman ensamma i en avskild kalvbox. De skiljs från gruppen för att de skall präglas på varandra, lära känna igen varandras doft och för att de i lugn och ro skall få komma underfund med digivningen. De flesta kalvar och kor fixar den biten rent instinktivt, men vissa behöver en del hjälp för att komma igång. Att de lär känna varandras doft är viktigt, eftersom nötkreatur i högre grad använder sig av doft än utseende då det gäller att identifiera varandra.

Ett dygn gammal och på tu man hand med mamma i boxen.

När de sedan släpps ut med de andra är småkalvarna vanligen rätt orädda och springer ohämmat omkring i ladugården. Kon lunkar efter och lockar på kalven, råmar när den kommer för långt ifrån henne och beter sig allmänt som en hönsmamma. Efter ett tag börjar de slappna av, men kalven och mamman sover ofta i samma bås eller bredvid varandra. Bojans kalv Charlie har börjat bekanta sig med kalvgömman och vet redan vid fyra dagars ålder hur man smiter ut på foderbordet. Swiss (Celins kalv som syns på bilderna) fördrar att sova i liggbåsen som de stora flickorna och beter sig allmänt taget lite mer försiktigt och eftertänksamt.

Fem dagar och anpassad till gruppen.

28 mars, 2010 av Mats