Bondbloggen

…men inte riktigt allt ändå… En titt i kinakålslagret…

Lagret var lagom stort i förhållande till årets kålmängd

Det är inte alla kålplantor som kommer ända hit, en kålplanta kan någon mörk natt ”förvandlas” till rådjursmat också…

En avgnavd kålplanta. Dessa förmårrade små fyrbenta skogsdjur tycker jag verkligen inte om, i alla fall inte när de står och äter kål i kållandet. Men i år må det vara hänt, lagret blev fullt.

Precis som om det var vårt fel!?!?

Nej nog kan jag bli så irriterad! Det hände i här i veckan… Det var inte mitt fel!

Efter att matte schasat ut oss ur ”bollhavshagen” så tänkte jag att nog ska hon få veta minsann va jag tycker om de där gapande och grälandet på oss, så jag ställde mej mitt på vägen och redde minsann ut ett som annat för henne:

Skyll dej själv om du lämnar båda grindarna öppna! Va trodde du egentligen? Att vi skulle gå förbi och låta bli att smaka på årets ensilagebalar? Nej hååhhå… Skyll dej själv, det var ju riktigt som om du bjöd in oss när du lämnade grindarna öppna! När gick du senast förbi en uteservering med lasagnen framställd med gaffel och kniv när du bara fått gammal skåpmat på någon månad. Okay, gröngräset är helt ok, men när det står stinna doftande ensilagebalar helt öppet, varför skulle vi inte smaka på dom? Jag bara undrar??? Å så mårrade du fram, i en röra ord hämtade djupt underifrån i ditt ordförråd, att vi eventuellt skulle ha fått smaka på EN boll… PÖÖHH!!! Hur hade du tänkt dej att vi alla skulle ha rymmas kring EN boll? Vi var ju inte direkt bara jag och Ballerina, det finns liksom 31 till som var lika nyfikna hur det skulle smaka… Jag bara undrar…

Ungefär så redde jag ut för henne. Dessutom kom hon sen med sitt gröna åbäke till traktor och tutade åt mej… Okay, jag stod mitt på vägen. Än sen då…

Men att tuta, det skriker så i öronen… Min hörsel är inte så bra mer, så mej gjorde det inget, men de andra blev ju rädda och skenade iväg och då blev jag riktigt förgrymmad. Så jag stod kvar. Tittade lite snett förbi… Jag såg nog i ögonvrån att hon grälade på mej där inifrån hytten, men jag tänkte att nu får du nog stiga ut och be om ursäkt innan jag flyttar på mej. Ut kom hon nog minsann, men någå värst ödmjuk var hon inte i sitt ordval…

Jag gick sakta bort till dom andra för kommer man på kant med matte får man stå inne i fårhuset nån vecka i arrest, och det har jag ingen lust med, just nu i alla fall. Sen när det kommer snö kan jag nog tänka mej att gå in, men det är då det…

Nåja, kanske hon fattar att man får skylla sej själv. I alla fall har grinden varit stängd

Jag heter Breda och kan intyga att årets ensilagebalar är helt ok ;–)

För tillfället har jag delat upp alla mina får i 4 gäng.

Ett gäng, mest årets tacklamm, går ute på stenskär och betar där. Eftersom området där förstorades i vintras finns där mycket ”ny” mat. Alltså fåren har inte hunnit, orkat, kunnat äta upp allt sly på den här sommaren som varit, så dom fick lite tilläggstid där. Det har inte ännu varit en natt med frost här ute i skärin, så därför är gräset helt ok för dem att äta ännu. När det fryser är det lite annorlunda, dom äter det nog, och får väl inga fel av det, men näringen far ur det ju längre mot vintern det går. Men ännu kan de alltså riktigt bra gå där. Kommer vintern hastigt går det dessutom i värsta fall att få hem dem därifrån med förbindelsebåten. Båten går inte från Stenskär till Ytterholm, vi har ingen förbindelsebåt, utan möjligheten är att ta fåren från Stenskär, är på vagn till Kirjais, därifrån sedan köra dem tvärs över hela den holmen, kanske 6-7km, från österudden till västra änden och därifrån sedan frakta dem med egen pråm över hit till Ytterholm. Ingenting som man gör i en handvändning, men möjligheten finns om det visar sej bli vinter, snö, halt, kallt och stormen.

Sen, gäng två, tackor som inte faller innanför kriterieramarna för lammning i vår och tacklamm. De går nu ute och äter på åkrarna här hemma.

Inne i fårhuset står två gäng, de med baggar och så tackorna, de som förhoppningsvis kommer att lamma i vår. De är ca 30 st och har gentlemannen pomppin med sej

Godag! Nu skall ni få höra minsann, jag har en hel del att berätta, allt kommer inte att rymmas på en gång, så jag kanske återkommer, om ni vill?

Jag skall berätta lite om mej själv först, så förstår ni mej bättre.

Jag föddes en gång, för lääänge seda, långt härifrån. Jag bodde då hos en dam, hon var lite äldre och orkade inte ta hand om mej och hela min släkt, så vi blev tvungna att flytta. Lite tråkigt kanske, men vi, jag och 4 av mina väninnor fick flytta till den plats där jag bor än idag. Vi hade sköna dagar den första sommaren… Jag minns det som igår…

Sen fick vi nya bekanta, som skulle bo med oss… Dom va lite underliga, helt från andra änden av skärigården… Men, nog vande vi oss med dom också… Trång blev det i alla fall, vi bodde då i ett lite äldre hus, utan rinnande vatten och bekvämligheter, tror vi va närmare 12-14 damer som skulle hålla ordning på varandra, och vi blev bara fler… Där trängdes vi först någon vinter, men så efter en tid fick vi ett nytt hus att bo i. Högt till tak, ljusa väggar, ordentliga bord och en belysning som var någonting helt annat än det vi hade förut… Vi fick till och med nattbelysning!

Men, inte nog med att vi fick nya tjejkompisar, och så småningom nytt hus, det kom en dag en mörk, stilig gentleman på besök också… Ni kan ju räkna ut hur det blev med den saken… ;–) Jag började vänta smått naturligtvis, och fick de allra härligaste ungarna. Min äldsta dotter var en riktig tuffing, hon var bara några månader gammal när hon bestämde sej för att bli ”högsta hönset”. Men hon var duktig på det. Jag kan ännu inte idag förstå hur hon kunde och orkade hålla koll på oss alla äldre damer, fast hon var så ung… Jag har aldrig själv varit den som känt de där kontrollbehovet… Jag antar att det var den stilige, ”brunögdes” förtjänst att sådana gener kom till min dotter.

Ungar har jag fått, många, med flera stiliga herrar, kanske låter lite lössläppt, men det är inget jag fäster mej vid. Jag har älskat dem lika mycket allihop. I alla fall så länge de haft något vett i huvudet,,, somliga blir helkollriga också, men det tror jag inte kommer från mej utan från fadern till ungarna. ;–) När man får nya barn orkar man inte heller ta hand om dom som är äldre, det är bara så, dom måste ju lära sej att klara sej själv också… Dessutom struntar dom blankt i mej när dom blivit lite äldre… Men så länge dom har sökt efter mej, har jag alltid tagit hand om varendaste en liten unge.

Därför säger matte att jag får vara kvar,  vi kommer så bra överens, matte och jag. Hon va nog lite väl ung och småkorkad på att ta hand om oss när vi kom hit… Ibland kunde hon sitta hos oss någon timme och bara titta på oss när vi skulle äta… fruktansvärt störande!

Jag heter Breda, är 13 år gammal, och kallas får här på gården. :–)

Man blir aldrig fullärd, det bara är så. Punkt. I ett försöka att försöka förstå lite mer om fårhälsovård var jag i torsdags på en föreläsning som projektet Know sheep ordnade. Föreläsningen var i Pargas och när jag ändå skulle från holmen den dagen passade jag samtidigt på att uträtta en hel del andra ärenden, bland annat köpa dragked    På morgonen var det först matning, sen in och byta kläder och vid 9 tiden gick starten hemifrån. Skenade runtomkring i Åbo och Pargas på ärenden hela dagen, när klockan blev 17 höll fårklubben möte och klockan 18 var det då dags för veterinären / föredragshållaren att ta ton.

Cirka 20 par ögon satt som trollbundna, lyssnade, diskuterade och frågade nonstop i tre timmar. Mycket som man kunde, men mycket nytt också. Sjukdomar som inte florerat i de här trakterna, vad jag vet om, var ur min synvinkel mest intressanta att höra om. Som ett exempel kan jag berätta lite om den köttfluga jag aldrig hört talas om förrän nu i somras. Flugan attraheras främst till får som är smutsiga, skitiga, toviga och blöta i ullen främst kring rumpan, men även till andra får utan ”hygienproblem”. Flugan lägger sina ägg, kring rumpan, i ullen, de kläcks inom ett dygn, sen börjar det obehagliga, larverna äter in sej i levande kött, tarmkanaler osv, det tar bara någon dag innan fåret dör. Upptäcker man det i tid finns det räddning, maskmedel, tvättning, putsning och plockning. Nyheter om sådant här fick jag höra i somras. Först från den estniska sidan, men senare även från denhär sidan av finska viken.

Ruggigt och obehagligt. Flugorna (och även andra insekt – otyg) har verkligen mått bra i sommar. Fuktigt och varmt. Önskar mej en grymt kall vinter utan snö och på det en kall och torr sommar, eller en stekhet torr sommar, ur otygs – synvinkel… Hur skall jag kunna, hinna och ha råd att varannan dag köra kring till alla holmar och kontrollera alla fåren??? Det säger ju sej självt att det inte går. Det blir att i möjligaste mån försöka vara på alerten nästa vår och försöka förebygga det här så gott det går. Men hur förebygger man sånt här? Det naturliga är ju att se till att fåren mår bra, hålls friska i magen, inga små eller sjuka djur ut på bete, maskmedel doserna på grej, insektmedel över hela betessäsongen och det där ”normala”. Så jättemycket annat kan man inte göra, det man nu kan göra är att läsa på. Studera, läsa på internet, lyssna på grannar och bekanta, fråga dom som vet och kan, och gå på föreläsningar.

Det här gäller ju inte bara för den här flugan, utan för alla sjukdomar. Att försöka vara före sin tid, samla på sej kunskap så att man när det väl händer någonting kan reagera med en gång.

Nåja, tillbaka till kvällens know sheep föreläsning. När alla frågor var besvarade, klockan blivit en bit över 21 och kaffe var drucket började alla söka sej hemåt, så även jag. Dock kunde jag konstatera när jag satte mej i bilen att det kunde bli tajt att hinna till färjan mellan Pargas och Nagu klockan 21.30. … 21.31 var min klocka i bilen när jag kom ner till färjan och såg att den hunnit ut 3 meter och börjat tuffa iväg. Följande tur gick 45 minuter senare 22.15… Men inget att göra åt, jag hittade mej ett gammalt kexpaket (som verkligen inte innehöll goda kex mer ) pratade lite i telefon och snart var klockan 22.15. Det är ju det, att fast man kommit över färjan, så är man bara halvvägs ändå. Ner till följande strand, lämna bilen där, packa det man handlat i snurran och så köra några minuter till hemstranden. Sen var det bara 527 steg hem till trappan. Äntligen hemma, och kvällsmatning. Men sen, efter 15-16 timmar på språng var det skönt att lägga eld i spisen, ta en kopp te, summera dagen och försöka smälta allt man hört om fårhälsovård.