Kategori: Hindersby

Varm vinter

Det har varit en varm vinter hittills på flera sätt. I går avslutades en epok av flisbränning då jag tömde den gamla torken på sista flisbiten. Och det nya flisvärmesystemet värmer bra. Nu har jag igång (första versionen av)  flisomröraren i den nya flismataren.

I jämförelse med att bära in ved till kakelugnarna och spisen som då jag vara liten så har värmesystemet utvecklats betydligt och blivit allt mer automatiskt. Men vi har fortfarande kvar de gamla kakelugnarna och “vidahelln” (vedspisen) och använder dem också. Jag minns att jag som liten pojke var oändligt fascinerad av elden i kakelugnen och kunde sitta länge och bara titta på bränderna. Ännu tycker jag att kakelugnen och spisen ger “bättre” värme. Speciellt en kall morgon är det trevligt att sätta eld under spisen och på några minuter har man en mysig värme.

Men det var litet besvärligt med centralvärmen som vi fick i början på 1950-talet. Man måste bära stora mängder ved till pannan och koks till nätterna så det skulle brinna tillräckligt länge. Pannan hade vi bredvid “stuvun” (köket) och jag kan ännu höra hur det skramlade då min farfar hällde koks i pannan med en plåt som “tratt”. Kakelugnarna höll faktiskt värmen längre än centralvärmepannan. Och svart blev det i hela halva huset av koksdammet.

Så 1983 flyttade jag pannan ut till kokhuset i ladugården och prövade med flisvärme. Eftersom det var ett nytt system så blev det uppbyggt mycket billigt och provisoriskt. Flisen torkades i den gamla sädtorken som tömdes för hand och flisen kördes till sädgropen och blåste upp i en hemmagjord silo över pannrummet med samma transportör som vi använde till säden. Det enda som kostade nånting var en liten skruvmatare som gick på  omkring 10 000 mark. Tanken var att testa om det alls fungerade och sedan bygga ett bättre system – och det har jag gjort nu 28 år senare.

Allt är utbytt: flismatare, panna och till och med torken. Och allt är byggt för mekanisk och automatisk hantering. Alla konstruktioner är inte färdiga  så det kan behövas litet experimenterande och ombyggnad än. Men nu skall den gamla torken rivas och speciellt utmatningsrampen som är första klassens “tjikelvärk” (rangligt hastverk) skall bli ved. Den blev ihopslagen av gamla brädstumpar och sönderrivna skivbitar för 28 år sedan och det är rena underverket att den hållit ihop.

Nedre delen av stock kommer från den gamla ladugården som är byggd nån gång på 1800-talet och flyttad hit i storskiftet 1908. Inne i den stod korna tjudrade vid väggarna och det finns ännu kvar en del av trähakarna som hade kilats in i väggen där de bands fast. Övre delen är byggd på 40-talet efter det att den nya ladugården blev klar 1945.

På många sätt var det en epok som tog slut och en ny börjar. Nu kan den gamla torken rivas och hela huset rustas upp igen. Det återgår till att vara lager för gamla möbler, skor och velocipeder mm. mm. Huset är för litet för maskiner men är utmärkt som torrt lager. Speciellt nu då man slipper det eviga dammet från flisen. Det behövs inte bara för gammalt skräp utan vi har också en massa trävirke, skivor, elkablar och rördelar som måste lagras någonstans. Härifrån kan man inte köra in till Helsingfors då man behöver en skruv utan man måste ha en hel del i lager.

Sedan är det relativt vad som är “skräp”. Personligen skulle jag nog kalla en gammal “heteka” rent skräp men man vet aldrig när den bli pop igen … Fast det har jag svårt att tro. Även om de gamla smidda gångjärn som farsan tänkte köra bort nu kostar kring 100 euro i en byggnadsvårdsbutik.

Nu är vi rustade till tänderna för en kall vinter med – 30 grader. Ni ska få se att det blir grön jul och riktigt varmt den här vintern – ara i rena harmen …

 

Lång hösts väg till vinter

Ännu bara regnar det och leran smetar. Jag hade planerat verkstadsarbete men nu har spaden varit huvudredskapet en längre tid. Det är inte illa för en hel behövde faktiskt grävas före vintern. Flismellanlagret har nu en ordentlig grund av lecablock (kallradade) och snart är plåtarna nedgrävda kring växthuset. Vid gamla skolan är fiberkablarna nedgrävda ända fram till knuten och indragna till vinden.

Men nu väntar alla arbeten som jag sparat tills det fryser på. Och får vänta ännu en tid. Nästa vecka blir det bara varmare. Och jag har en hel del rör och kablar som skall grävas ned. Den bättre hälften önskar sej säkert kallare väder för nu har stövlarna 10 kg extra lera då jag kommer in. Verandagolvet är täckt av tidningar på grund av leran för man kan inte riktigt dra av dem utomhus i det här vädret.

Plåten kring växthuset testas nästa sommar. Jag vill ha nånting som hindrar rötter och gnagare från att komma in. Det är 1 mm aluminiumplåt som är lätt att bearbeta och inte rostar. Om pH är mellan 4 och 9 så bildas en oxidhinna  som hindrar korrosion. Men aluminium klarar inte kontakt med järn eller koppar.

Det blir mörkt så tidigt nu att det inte är någon idé att följa ljuset. Med pannlampa kan man gräva lika bra på natten som på eftermiddagen. Jag har dessutom köpt tio “campinglampor” med lysdioder från Biltema. De är bättre än andra lysdiodlampor eftersom de sprider ljuset. Med tre eller fyra uppladdbara batterier så lyser de länge. Två sådana i växthuset ger ganska bra allmänbelysning och vill man se närmare på nånting så har man pannlampan.

Nu blev jag i alla fall tvungen att ge upp för en stund. Vi har en halv storm som redan brutit elektriciteten tre gånger i dag och då det började komma snö och plåtarna höll på att flyga sin väg så kom jag in och sitter och skriver blogg i stället.

(Om nån tycker rubriken verkar bekant så –  jo, det är en omformning av Eugen O’Neills berömda drama “Lång dags färd mot natt”. Att det är ett bekant citat visar det faktum att då jag skrev in ordet “lång” på Google som kom hela namnet genast upp …)

Lera och diesel

Den bättre hälften var inte direkt förtjust då jag kom in efter att ha reparerat bränslekranen på traktorn. Dessutom var jag ganska lerig – vädret har ju varit milt hela hösten. Hon ville tvätta mina byxor men vad skulle det ha varit för nytta med det ? Då jag ger mej ut igen så tar det ungefär tio minuter och så ser jag likadan ut.

För att stå ut med en bonde så får man inte vara överkänslig för olja och lera. Tvärtom bör man helst gilla sådant för det finns det överflöd av i vardagen på bondlandet. Förr var det mest lera och hästskit men tiderna ändras ju. Hon hade nog gillat de tiderna bättre för en trädgårdsmästare ser närmast salig ut då det luktar hästskit.

Visst har det kommit med elektronik och datamaskiner i jordbruket också men åtminstone här finns minsann leran kvar. Man kan sitta i traktorn och göra en massa jobb med frontlastare och plog men i många fall så måste man ändå hoppa ned i leran och använda skyffeln. Värst är det då man fastnar i leran och traktorn går sönder. Då är det lera och olja i en salig blandning. Förstås måste man gräva sej ned i en grop med huvudet före för att fixa nånting.

Sällan har jag varit så lerig och oljig som då jag körde ned traktorn i det gamla utfallet. Det var nog igensatt men ännu för mjukt för att hålla en traktor en regnig höst.  Då måste jag gräva mej ned under bakhjulen för att få trädstumpar under dem och det regnade hela tiden.  En bra historia nu flera år efteråt men jag var inte speciellt glad just då.

Lera har jag ingenting emot. Då den torkar är det bara att borsta bort den – även om stövlarna kan bli tiokilosvikter då leran är riktigt seg. Oljan är det värre med. Hydraulik är väldig användbar men reparationerna mindre trevliga.

Just nu gräver jag under flislagret med stor brådska innan det fryser. Där skall sättas dränering och block som grund och så kommer där en mängd rör och kablar. Jag hackade litet förra vintern men då var allting fruset så jag fick inte mycket gjort. Nu har vi i alla fall så varmt väder att jag hoppas hinna få grävarbetet gjort förrän det fryser. Till skogen kan man ändå inte fara utan att göra grymma spår.

I alla fall trivs jag bättre med leran och oljan än med en annan sorts smuts som har formatet A4.

Verkstadstider

Hösten är verkstadens tid. Då reparerar man de maskiner som man bara provisoriskt hållit igång med tuggummi och ståltråd under de bråda tiderna och då skall vinterns maskiner sättas i skick. Ute regnar det och är verkligt gråväder. Mitt på dagen är det mörkt som i skymningen. Då passar det bra att pyssla i en torr verkstad.

Just nu har jag installerat kamera på den nya traktorn. Det blev helt enkelt nödvändigt för jag kunde inte se skopans framkant från hytten och traktorn är så tung att jag redan knäckt en planka utan att märka det. Den gamla 65:an med den lilla Jameslastaren studsade ju tillbaka från en brädvägg men det här nya monstret kan riva ett hus utan att det märks särskilt mycket.

Bilden är dålig på grund av kontrasten – i verkligheten ser det betydligt bättre ut. Kameran klarar också av totalt mörker för den har infraröda  lysdioder även om bilden då blir svartvit. Det behövs för jag skall hela vintern köra flis och snö med traktorn. Speciellt då man skall köra in flisen i mellanlagret är det viktigt att se precis var skopan finns för det är inte många centimeters marginal. Och riva mellanlagret mitt i vintern vill jag inte.

Det här är en “backkamera” som jag köpt från Trollhättan. Det finns en hel del likadana kameror till salu men priserna varierar ganska mycket.  Här kostade hela systemet 2000 kronor (litet på 200 euro) med en 7 tums skärm. Det finns också billigare (med mindre skärm) men lätt går priset långt över det dubbla så man skall jämföra flera olika säljare. Den här hittade jag på Blocket.se.

Tanken är att flytta systemet till andra fordon – speciellt tröskan och paketbilen – och därför köpte jag en extra kabel. Kamera och skärm kan man flytta relativt lätt men kablarna är besvärligare. Sedan gäller det också att hitta bra plats för kameran. Jag byggde en riktigt SVAG ställning så att ställningen ger efter om (då…) man kör emot nånting.

Hjul under hjulet III

Det blir en verklig följetong av dubbelhjulen. Nu har vi hämtat dem från Sverige och lastade av dem i går. Hjulvagnen fungerade ganska bra för pålastning med en elektrisk vinsch driven av en ackumulator. Litet bekymmer var det med domkraften som inte lyfte hjulet tillräckligt mycket men det var lätt att fixa.

Avlastningen var enkel. Jag satte banorna på skopan så att det gick att skuffa ut hjulet rakt och så sänkte jag skopan. Med hjul under var det lätt att skuffa hjulet och ett snöre om stången på sidan höll lätt hjulet i balans. Så länge det står rakt upp är det ingen belastning alls på snöret. Sedan var det bara att sätta en lyftslinga runt hjulet och flytta det till vinterförvaringen.

Då jag skulle flytta hjulen en aning efter förflyttningen märkte jag att de nog är tunga. Diametern är 175 cm och man vill absolut inte bli under ett hjul som stjälper. Vid monteringen kommer jag nog att flytta hjulen till verkstaden med lyftslinga och frontlastare och placera dem på hjulvagnen. Sedan kan man lyfta upp ena bakhjulet på traktorn så man kan vrida hjulet och få fästena att passa. Då behöver jag inga rullar på hjulvagnen.

Gårdagen kom med ordentlig kyla här i Hindersby och ett tag var temperaturen nere under -10 grader. Det passade mej fint för då slapp man leran som fastnar på allting. Plöjningen är klar och fastän det alltid finns saker som man borde ha gjort före vintern så är det inga katastrofer direkt. Litet byggarbeten har jag ännu kvar men det skall väl gå så länge det inte kommer mycket snö. Och så lovar prognosen snart varmare väder igen.

Vilken sorts vinter det blir vet ingen men jag har en hel del verkstadsarbeten som passar bra förrän det fryser på så ordentligt att man kan köra i skogen. Som vanligt så önskar jag mej ordentlig kyla förrän snön kommer så att skogsvägarna fryser och håller traktorn.

Hjul under hjulet II

En idé är ännu inte till någon nytta – den måste också förverkligas. I Hjul under hjulet funderade jag på en hjulmonteringsvagn och här ser ni resultatet efter litet borrande och svetsande.

I motsats till de dyra tjööpisvagnarna (köpta vagnar)  som väger 120 kg så kan en man lätt bära den här också med domkraften fastsatt. Genom att ta bort tre bultar kan vagnen dessutom vikas ihop (vilket tjööpisvagnarna inte kan) så den tar minimalt med utrymme då den inte används. Om man så vill kan dessutom domkraften skruvas bort (två bultar) och hela vagnen tas i fyra delar genom att man tar bort tre bultar till.

Det hade kanske gått snabbare att svetsa ihop vagnen i stället för att bulta ihop men jag vill ha maximal flexibilitet. Nu kan man lätt byta delar eller göra den större eller mindre mycket enkelt. Fyrkantrören hade jag hemma och jag behövde inte ens kapa dem. Hjulen kostade 56 euro. Domkraften är från en trasig verkstadsdomkraft (20 euro för en ny). Sedan gick det åt litet bultar (6 euro/kg) och svetspinnar förstås. Och en dags arbete. Om den fungerar som tänkt ser jag först nästa vår då dubbelhjulen skall monteras. Om man vill ha den lyxigare så kan man sätta in rullar mot hjulen ännu.

Väldigt vacker är den inte – men stark …