Här är det alldeles förskräckligt kallt. Blåsten skär genom märg och ben. Då jag tog bort kättingarna från MF-165:ans hjul så höll jag på att frysa ihjäl fastän jag hade vinterjackan på. Inte torkar det upp väldigt fort med det här vädret.
Och sedan då det kommer varmare vindar så blir det regn … Få se hur det går med sådden.
Som vanligt så åkte vi till Medåker (nära Arboga) i slutet på april. De är alltid före oss så man blir så där lämpligt nervös då man ser att de sår de sista åkrarna. Vädret var torrt och varmt (+22 grader) så man tyckte sommaren hade kommit.
Åkern runt huset var sådd men Lars-Erik som odlar där körde med harv och såmaskin på de andra åkrarna. Vi aktade oss att störa för det torkade upp alldeles förskräckligt fort så han hade bråttom. De är ofta ett par veckor – ibland en månad före oss med vårsådden.
Den lilla björken vid vägen hade redan stora löv men hemma i Hindersby har “vårsåddsbjörken” inte ens mössöron. Vi har alltså en speciell björk på gårdsplanen som är litet senare än de andra och då den får löv så skall utsädet i jorden. Då vi kom hem i går så såg vi att det inte var någon brådska. Redan i Åbotrakten låg det snö på åkrarna. Våra lerjordar är också ganska kalla och värms långsamt upp.
Jag sitter och försöker betala traktorn men Aktias datasystem ger bara “Systemfel – 5301” och i värsta fall måste jag åka till bankens kontor i Lovisa i morgon bitti. Inte skulle man idas för så mycket bekvämare är nog nätbanken.
För övrigt så har jag fått den vanliga vårförkylningen men det är ju bra att den kommer före sådden och inte just då man har mest bråttom. Bilen gick inte genom besiktningen. Den är så gammal att det skall bytas litet kungsbultar och stag här och där. Nu gäller det bara att få in stödansökan. Jag har ännu inte bestämt mej hur jag skall göra med viltåkrarna. Jag måste antagligen så vete för det börjar bli nödvändigt att spruta mot kvickroten och det får man inte göra på viltåkrar. Jag har den erfarenheten att kvickrot på mullåkrar skall sprutas bums på fläcken – annars blir de helt omöjliga.
Två av ringarna på välterhjulen på Rapiden var helt sönder och det verkar vara svårt att hitta rätt dimensioner men jag litar på byns reparationsexpert som dessutom importerar däck själv. Innan allting är ihopskruvat så börjar det säkert bli dags för vårsådd här också om det inte kommer mycket regn på helgen förstås.
Det var ganska livlig diskussion om traktorköp tidigare i år. I går gjorde jag slag i saken och körde upp till Lieksa och köpte en stor Zetor 14245 från 1998. Den stora Rapid såmaskinen gjorde förstås sitt till att det blev köp men också den kalla och snörika vintern hjälpte till (där jag satt i en 51 år gammal MF-65 utan väggar på hytten med en gammal James frontlastare).
Den stora frontlastaren gjorde att jag köpte just den här traktorn. Det är en Quicke 695 med en lyfthöjd på 4 meter och en lyftkraft på 2550 kg i markplanet. En liten och svag frontlastare har jag redan och jag behövde inte en till. Gamla 65:an och James är mest en motoriserad skottkärra.
Det blev Zetor eftersom jag har har en mindre modell (Crystal 8011) sedan 1975 och är ganska förtjust i den. Men den gamla har bara bakhjulsdrift och fungerar som bastu i vårbruket (14245:an har luftkonditionering). Det är en enkel och beprövad konstruktion och den hemska styrservon på 50 kg (nästan) i 8011 har bytts ut mot en modernare. Med sex cylindrar och turbo ger 14245:an omkring 140 hästar så den skall väl orka dra Rapiden.
Någon liten traktor är det inte så jag måste höja taket i tröskhuset – men det måste jag göra annars också så att sädbilarna kommer under det.
Det är i allmänhet inte värt att sätta pengar på maskiner som rostar sönder men en traktor klarar sej ledigt i 50 år om man bara får reservdelar. Och jag kollade noga med Bengt-Erik i Närpes att Zetor verkar vara någorlunda stabilt. Man måste nästan köpa traktor enligt reservdelstillgången.
Först efter påsk får jag hem traktorn så nu blir det spännande att se om den hinner till vårbruket i år. Det torkar fort nu – men kommer litet regn på nätterna så man vet aldrig.
Ett speciellt tack till Mats som aktivt hjälpt mej att söka traktor under våren. Vi har gått igenom en väldig massa begagnade traktorer som är till salu. Ingen liten sak – den här skall arbeta i 40 år ännu …
Så kördes sista lasset ur skogen för den här vintern. Vägen har hållit ganska bra – inga spår som i fjol (se Skogsvintern är slut). Då var det 12 april och vägarna var riktigt mjuka men i år fanns det gott om is som höll. På åkern syns inga spår alls där vintervägen gick.
Bara på ett par dagar har vintern slagit om till vår. I dag såg jag första citronfjärilen och två svanar höll mej sällskap en stund. “Våra” hjortar betar på gröngödslingsvallen som är alldeles grön eftersom det inte varit någon tjäle i år. Snötäcket kom så tidigt och har varit väldigt luftigt och tjockt så det isolerade bra fastän det var – 30 grader.
Nu skall skogsmaskinerna ställas undan och vårbruksmaskinerna skall servas – speciellt Rapiden måste gås igenom. Åtminstone så man lär sej hur den är konstruerad.
(Om någon undrar vad “hasi” betyder så finns förklaringen här)
I går fick jag klagomål från Sverige, Ryssland och Australien (det var mycket på en dag) för att jag inte skriver så mycket i Bondbloggen mera. Det var närmast hindersbyggar i förskingringen som klagade. Men de kan försöka trösta sej med att titta på
Hindriks by (Byyin.Hindersby.net)
över nätet. Det är den gamla byasidan men med litet nyare utseende – vi använder numera WordPress dvs. samma system som här på Bondbloggen.
Uutbyyssari (eller “uurbyyssari” som en del säjer) varnas för att en del är skrivet på hemligt språk, dvs. hindersbyyiskå. Språkbegåvade kan i alla fall förstå det mesta – speciellt österbottningar som talar det gamla språket.
Intressant annars hur viktig den lokala anknytningen – rötterna – är även för dem som flyttat bort för 40-50 år sedan. Ein gangå hindersbygg – alti hindersbygg (en gång hindersbygg – alltid hindersbygg) ! Det är säkert likadant för andra byar. Egentligen borde vi ha en från varje by här på Bondbloggen men det kunde bli trångt om saligheten.
Här ser vi att Internet inte alls förstör det lokala utan tvärtom återupplivar det. Geografin försvinner och vi är grannar med hela världen. Byn är kvar men mest inom oss.
Liksom Kalle gillar jag tofsviporna och i går härjade de vilt på åkrarna. Jag lyckades tappa gripen på lastaren varvid slangarna gick av och jag fick gå hem. Då flög det massor av vipor runt mej och var oroliga. Annars så är det vinter här ännu – även om snön smälter (och vintervägarna förstörs – GRRR).
Bilden är från i förrgår – i går såg det litet våraktigare ut mest för att solen sken.Vi var i Tammerfors på söndagen och utmed vägarna såg man ganska mycket bara åkrar. Vi har tydligen mest snö här.
Men viporna har i alla fall kommit.
