Stockhopen

Det blev inte så mycket stock som jag hade planerat på grund av den myckna snön men en liten hop har jag i alla fall fått ut. Det finns ännu en del kvar i skogen och så har vi ännu april men största delen av granstockarna är utkörda nu.

Det ser inte så mycket ut men det är grova stockar där den största är 70 cm i diameter och en ovanligt stor andel är över 30 cm – i den klenare ändan.  Hopen till vänster är s.k. svarvstockar som är så grova att sågverken inte tar emot dem. Det är så snygga stockar som jag inte sett sedan vi högg ned de stora frötallarna för att bygga den nya torken. De var också jättestora och helt kvistfria – rena möbelvirket.

Jag brukar säja att om det blir penganöd i framtiden så är det bara att riva den nya torken och sälja virket till japanerna. Det är 25 cm breda plankor av ypperlig kvalitet som säkert kostar en förmögenhet i Japan. Här gör man flis av sådant virke för ingen har mera känsla för god kvalitet. I stället använder man rena skräpvirket att göra nya fönster av – och sågar de hundra år gamla klingande hårda fönsterkarmarna av kärnvirke till ved …

Årets granstockar är också så fina att jag har svårt att sälja dem. Man borde spara dem för kommande generationer för så här fint virke kommer det väl inte mera från dagens skogsbruk. Längden är för det mesta 55 dm (och svarvstockarna 58 dm) så det är inga små pinnar. Nån ynka 43 dm har det blivit av toppen. Och så är de så raka att jag inte behövt kapa någon stock på grund av krök. Vanligen vill granen växa litet krokig men inte på den här platsen.

Kurre H bad om en närbild för att räkna årsringarna på “bålagrenen” på 70 cm och här kommer den:

Om man laddar ned bilden och förstorar den litet så borde det gå att räkna ringarna. Den är insatt med kamerans bästa kvalitet. Det blev en dyr stock för jag körde sönder lastaren då jag skulle lasta på den.

Vi har nu i dagarna två haft 60-årsdag (inte min) som vi inte firat. Men ett växthus planeras – även om snön ligger djup ännu. Det förra “provisoriska” växthuset har hållit i 30 år. Problemet med provisoriska lösningar är ofta att de håller alldeles för bra. Löst ihopfogade konstruktioner kan vara oväntat sega medan “ordentliga” kan rämna den första vintern. Vi har nämligen lera på lera på lera här och då den fryser så bryter den sönder litet vad som helst. Det var inte så dumt att som förr göra grunden av fyra stenar under knutarna. Då fick det frysa bäst det ville utan att grunden gick sönder.

I dag blir det inte heller något riktigt arbete. Jag måste åka till Borgå på sprutförarkurs som byråkraterna har satt som obligatorisk. Det är vanligen gammal skåpmat men man måste sitta där i alla fall. Egentligen borde jag ha gått på kursen i Liljendal för två veckor sedan men då hade jag så hård influensa att jag inte visste om man borde spruta uppåt eller nedåt.

Hoppigt värre för vetepriset

Först brakade vetepriset nedåt efter kriserna i Japan och Nordafrika men sedan gick det upp igen och är nu kring 230 euro/ton i Paris. Men 175 euro i Finland. Skillnaden på 50-60 euro verkar hålla i sej och det är på tok för mycket.

I agrimoney.com analyseras läget hit och dit men senast påstod IGC  (International Grains Council) att spannmålslagren inte kommer att öka ens med en skörd som är rekordstor för efterfrågan ökar också. Hur det går i verkligheten är sedan en helt annan sak.

Här kan man inget göra annat än försöka anpassa sej. Här gäller enbart finländska priser och det ser ut så att det finns för mycket vete i Finland så jag ökar inte på vetesådden och köper inte heller mera dyr gödsel.  Även om priserna stigit från de helt hopplösa bottennoteringarna i fjol våras så gäller det fortfarande att se till att utgifterna inte ökar.

Oljeväxtodlandet lär knappast öka efter förra sommarens katastrofskörd. Jag hörde att rypsskörden på de värst torkdrabbade åkrarna var omkring 300-400 kg/ha. Då hjälper det inte att priset var litet högre.

Gummistövlar – av plast

Gårdagen var varm och smältvattnet började rinna. Tyvärr så märkte jag att mina nya “gummi”stövlar läcker. Och att de inte alls är av gummi utan av plast. Så det är omöjligt att lappa dem. Man börjar bli ganska så sur på allt billigt och dåligt skräp som “marknaden” erbjuder nuförtiden.

Inte ens fastän man betalar grova pengar för nånting så får man kvalitet – man bara blir av med mera pengar. Det är omöjligt att lita på vilket företag och vilket land som är tillverkare. Numera säljs och köps “varumärken” som har absolut ingenting med tillverkningen att göra. Enligt min mening är det kvalificerat lurendrejeri som dessutom är lagligt.  Om jag köper “Nokias” gummistövlar så kan de mycket väl vara tillverkade i Kina, Afrika eller fast på Mars. Och är säkert inte gummi alls.

Det har varit tal om närmat och märkning men det gäller precis allting.  Sambandet mellan “märke” och tillverkning är helt avbrutet och “märket” har ingen som helst betydelse mera – annat än att lura blåögda. Nu kan man bara lite på det som är tillverkat riktigt i grannskapet så att man känner tillverkarna och vet att varan inte alls har lämnat byarna utan kommer direkt från tillverkarna. Annars kan nån skurk ha bytt ut namnlappen och satt den på nånting billigt importerat skräp.

Eller så tillverkar man allting själv så att man vet vad det är frågan om. Litet besvärligt i många fall men vad skall man göra ? Vi kan ju inte fortsätta att köpa billigt skräp för vi drunknar snart i hopen av söndriga och oanvändbara “gummi”stövlar och liknande elände.

Gummistövlar är ganska viktiga för en bonde och den här tiden på året borde de faktiskt hålla vatten.

Bålagren

Årets “bålaträä” (stort träd) är en gran. Nåja, jag har bara sågat granar och aspar tills vidare. Den var till all tur frisk (utom i toppen) så det blev en hel del stockkubik. Men som vanlig stock kan den inte säljas för där är största tillåtna diameter bara 55 cm och den här var över 70. Men som svarvstock går den.

Märk väl att “småstockarna” bredvid den hör till de stora stockarna. Motorsågen verkar ganska liten och jag var också tvungen att ta till en annan såg med längre svärd för att fälla granen.

Det sorgliga var att då jag lyfte bålagrenen upp på vagnen så gick lastaren sönder. Troligen har en kugge i svängkransen gått sönder. Det betyder att hela lastaren skall skiljas åt i små bitar för att man skall komma åt att reparera den. Och det blir nog till sommaren. Inte för att det är första gången jag plockat den i bitar.

Så jag har de senaste dagarna sysslat med att få den andra lastaren fast i Zetorn. Det tog sin tid för på torsdagen (då lastaren gick sönder) så måste jag åka till Villmanstrand och hålla föredrag om optiska fibernät. Fredagen gick till att få ut Zetorn ur tröskhuset. Dörrarna var blockerade av all snö som rasat ned från taket och frusit fast.

Vanligen försöker jag hålla dörrarna fria från snö men i år så blev det så hopplöst att jag tänkte att jag väntar på sommaren i stället. Men det blev att hacka och köra med schaktbladet en dag. Till sist fick jag i alla fall ut Zetorn – som behövde en hel del reparationer. Den hade till exempel inga bromsar som fungerade.

Lördag och söndag gick till att sätta fast den andra lastaren (ny men liten) för jag var tvungen att tillverka stöd för den. Den har nog varit i användning men den slog mot kättingarna då man körde. Egentligen måste jag bygga ett ramfäste så den sitter stadigt fast i traktorn. Ramfästet på Belarus har varit utmärkt så jag svetsar väl ihop ett likadant. Men det går inte på en dag så jag måste ha något provisoriskt så jag får ut stockarna innan snövägarna smälter. Det börjar bli bråttom.

Verkligen harm – det har varit bra väder att köra ut stock de senaste dagarna.

Skogsvård: teori och verklighet

Som gammal forskare är man alls inte imponerad av olika teorier. Oftast visar de bara vilken åsikt forskaren råkar ha – av olika orsaker. Sedan gör man försök som – hör och häpna – bekräftar vad man påstått. Jag kan inte påminna mej  fall där forskaren efter försöket konstaterat att hans teori varit felaktig och måste ändras (möjligen “modifieras” litet :-).

På allmänhetens begäran (Kalle är alltså utnämnd till “allmänhet” här) skall jag försöka kort beskriva min teori om skogsskötsel. Låt oss kalla den “kontinuerlig” även om det finns en massa olika namn på ungefär samma sak. Det är egentligen den gamla metod som farsan använde redan för 60 år sedan – han var mycket aktiv inom skogsreviret. Litet nya funderingar står vissa forskare för från SLU – Sveriges Lantbruksuniversitet.

Tanken är helt kort att se till att det finns träd i skogen hela tiden. Det är en metod som mest lämpar sej för självverksamma – och det är jag. Den är mindre lämplig för storskaligt skogsbruk och fungerar inte på alla marker. Det är INTE fråga om att plocka bort de finaste stockträden och lämna kvar skräpet.

I min skog finns det träd av olika ålder och trädslag. Då träden börja bli för stora och skogen för tät så glesar jag ut den genom att ta bort de äldsta och yvigaste men försöker lämna de bästa ungträden kvar. Åtminstone i vår skog kommer det snabbt föryngring där det kommer in ljus. Men man får akta sej för att glesa ut för mycket för då kommer gräset. I Tallmossen hade jag en våldsam förnyelse – den såg ut som en tät grön matta. Naturlig föryngring har fungerat så bra att jag inte behövt plantera.

Då ungskogen är etablerad men inte så stor så hugger jag bort resten av de stora stockträden. Och eftersom jag gör det för hand så kan jag fälla dem ganska snyggt så att de inte förstör ungskogen.  Därefter blir det att städa upp litet för visst stryker det med en del ungträd vid fällningen. Men det blir en förstagallring och så behöver jag ju flisved.

Ungskogen få växa tät ganska länge för jag vill inte ha en massa ludna träd som mest bara duger till flis. Men förrän kronorna börjar skjuta uppåt och bli för små så gallrar jag så jag inte får en massa skrangliga käppar. Snöknäckta toppar är ett problem så jag gallrar vanligen försiktigt flera gånger. Mera flisved. Och så hugger jag in skogen i stock till sist, dvs. lämnar de bästa stockträden. Därefter (om hundra år) så börjar jag på nytt.

Så verkligheten. På grund av arbete i Otnäs så blev det inte riktigt avverkat tillräckligt de senaste 35 åren så nu hugger jag bort överstora granar allt vad jag orkar. Annars blir de bara röta som är ett problem här hos oss. Visst körde vi en hel del slutavverkningar med processor under den tiden men mest små bitar där det inte fanns någon ungskog alls under de stora granarna. Det vi har nu är blandad skog där överståndarna skall bort först.

Sedan går det inte att följa planen så väldigt lätt. I Tallmossen har man inget att göra om marken inte fryser ordentligt. Ibland är det ytterst besvärligt att köra upp de första spåren ifall det kommer snö för tidigt. Då måste lilla Ferguson fram så att man får det första spåret. Därefter kör man hela tiden med allt tyngre utrustning och hoppas att det fryser ordentligt.

Gallringarna sköter jag med den lilla traktorprocessorn som klarar upp till 30-35 cm.  Större träd går också om man först sågar bort en rotstock. Men inte de stora granar jag fällt i år som är 70 cm i diameter och ger fyra 55 dm stockar. Men det är bäst att gallra ett år då det finns litet snö så i år har det inte blivit gallrat alls. Till all tur gallrade jag intensivt tidigare under de snöfattiga åren så det värsta är avklarat. Jag har alltså inte fällhuvud utan sågar omkull allt för hand – det går ganska snabbt. Men man måste fälla tvärs över körstråket och börja bakifrån så att de sista nära processorn blir utanpå. Björkar är besvärliga om de är krokiga för då fastnar de på betten.

Röjning har jag inte behövt bekymra mej om alls – det sköter brorsan om så att man börjar ha svårt att hitta lämpliga ställen åt honom.  Men visst är det bra att ha småskräpet borta då man börjar gallra eller såga ned stora stockträd. Annars är den viktigaste röjningen väl den då man tar bort björkar som börjar störa granarnas tillväxt. I början kan björk vara bra för att skydda små granar och hålla tillbaka gräset. En björk konkurrerar effektivare med gräs än en liten gran. På tomma ytor låter jag allt skräp stå för att hindra gräset.

I verkligheten har jag nu mest överstora granar som måste bort men snart blir det att gallra ett par ytor – men det beror helt på vintern när det blir. Jag har lärt mej att följa vädret – inte planen. Då får man inte så stora problem och mycket mindre arbete. Om man envisas med att arbeta mot naturen så slutar det vanligen bara med att man får ge sej. Eller ställer till onödigt elände.

Var och en borde använda huvudet till att fundera med och inte slaviskt följa det ena eller det andra modet. Min farsa brukade säja att det är bäst att lyssna på skogsteknikerna – och sedan göra tvärtom. Troligen hade han fått nog av teoretiserandet och han var ingen vän av kalhyggesprofessorerna. Han tyckte man skulle göra det som var förnuftigast och strunta i teorierna. Så teoretiker jag är (även om jag sysslat med abstrakt matematisk teori)  så håller jag med honom.

Vintervägar

Det gick fint med det första lasset stock eftersom jag bara vågade sätta på ett halvt lass. Då blev man dristig och satte fullt lass nästa – och körde fast. Det gick nog bra att köra vintervägen från skogen där jag kört varje dag men då jag skulle in vid upplagsplatsen så skar vagnen igenom och det var färdigkört.

Det skall vara riktigt mjukt för att boggien på skogsvagnen skall gå igenom men årets snö är eländig. Och med tio ton jättestockar där medellängden är närmare 5,5 meter så hjälper det inte med fyrhjulsdrift och kättingar. Tvärtom malar bakhjulen bara ett stort hål i vägen. Så det var bara att lyfta av två tredjedelar av stockarna.

Men sedan skulle jag köra runt för att det skulle bli bekvämare att lasta av och den vägen var inte alls så ofta körd att den skulle ha hållit. Annars gick det bra men i en tvär krök så satt jag fast igen fastän jag bara hade ett tredjedels lass. Så allting skulle lastas av igen och med tom vagn kom jag sedan upp.

Vintervägarna i år är inte isvägar utan rena snövägar vilket är mycket sämre. Hållbarheten är usel. Det beror på den hårda kölden. Om det är blidor allt emellanåt så får man isvägar och de håller ända in i maj.

Till all tur var det varmt i dag så jag jobbade med att jämna ut vägarna och packa dem med traktorn. Det var förresten så illa tvunget för i natt fryser det och då skall vägarna vara jämna annars har man problem med spår och iskanter. Jag försökte också ta bort vallarna vid vägen med frontlastaren men det var lögn det. De var så hårda att inte ens grusskopan bet på dem. Men där har också solen gång på gång värmt upp dem och så har de frusit.

Sedan gick resten av dagen till att köra snö för nu kom snön ned från taket på nya torken – för första gången den här vintern. Det var inga små mängder. Intressant nog är taken väldigt individuella ifråga om takras fastän lutningen är densamma. Ladugårdstaket rasar snabbt men nya torkens tak är segt. Då det kommer ned blid snö från taken så skall den bort genast innan den fryser för annars får man vänta till Johanni innan solen smälter bort den. Blid snö som rasar ned från taket blir stenhård is då den fryser.

Så det var en ganska vanlig dag den här vintern …