Igen snö

För hur mångte gången den här vintern vet jag inte – jag har tappat räkningen. Men det var bara att börja köra upp spår igen i går. Försiktigt eftersom blåsten på fredagen hade täckt in alla gamla spår så man inte såg var vägen gick. Och jag hade redan en gång stort bevär att komma upp på vägen på nytt då jag körde bredvid den.

Före fredagens eländiga snöväder så fanns här fin bilväg. I går var det åtminstone så mycket blidväder att snön packades under hjulen. Utom i skogen där den fortfarande var lös eftersom solen inte kom åt den och det var kallt på natten.

Nu då de stora granarna börjar vara fällda kan man jämföra FÖRE och EFTER på årets hygge:

Ovan 12 januari och nedan 12 mars.

Men det finns hur mycket jobb som helst kvar i skogen ännu. Asparna skall åtminstone bort.

En förspilld vecka

Jag borde ha varit på sprutförarkurs i dag men låg bara och stönade. På onsdag kände jag mej ganska bra men så var jag tvungen att köra flis och det var inte så bra med en riktigt rå blåst på den öppna traktorn. Så flunsan kom tillbaka. Men så är det på landet. Här finns ingen annan som sköter om värmen.  Eller något annat.

Det är relativt varmt i huset – på nordsidan. Med sydlig vind som är ganska kraftig så är det +23 grader på nordsidan men +14 på sydsidan. Igen en sak på listan som skall skötas i sommar, dvs. fönsterkarmarna drevas om och fönstren tätas. Nåja, den senaste drevningen företogs för ungefär 80 år sedan då den andra våningen byggdes så det är inte en dag för tidigt.

Vanligen är det inget problem med vår fina ventilation (inget mögelhus här inte) för vi flyttar oss bara till de rum som finns på läsidan. Men nu finns TV:n i sydhörnet. Tills vidare har det heller inte varit något problem för med flunsan har jag inte orkat se på nån TV alls.

Beroende av vädret är vi minsann på alla sätt. Jag var utomhus en liten stund och även om det var plusgrader och sydlig vind så var blåsten så rå att den gick genom märg och ben. Tacka vet jag dagarna med -25 grader och vindstilla.

Väderleksrapporterna sitter jag och lusläser flera gånger per dag för allt arbete måste planeras enligt dem. Jag borde ha kört flis i dag men såg nyss att vinden avtar i morgon så det får bara bli litet nödpåfyllning i kväll.

På söndag kväll eller nästa fredag skall jag såga omkull en bunt stora aspar och en stor gran som måste ha sydostlig vind för att falla åt rätt håll. Om man nu kan tro på prognosen. Medan jag väntar på rätt vind så skall jag köra ut stockarna jag sågat den här vintern. Om arbetet tar slut så kan jag börja fälla granar på en annan bit (fortsätta där jag slutade i fjol) för där behövs åter nordlig vind.

Riktigt i nödfall finns det massor med verkstadsarbete men man vill helst få så mycket gjort i skogen så länge det är vinter. Och det är bara en månad kvar på ett ungefär.

Sladdlurens revansch

Vem har inte varit med om att då nån skall åka bort så söks det förtvivlat efter de små lurarna. De kan ligga under tidningar, i klädernas fickor, var som helst. Och har man då stängt av ljudet så går det inte ens att ringa till telefonen för att hitta den.

Vi har nu i ett antal år haft sladdlösa lurar vilket är ganska bekvämt många gånger. Men de blir alltid liggande nånstans och om laddningen hinner ta slut så hör man ingenting. Även om man hör att det ringer så kan det bli ett springande hit och dit i vårt stora hus med två våningar. “Den är i övre våningen !” – “Nej, den är i nedre våningen !”.  Den som ringer till oss bör i lugn och ro låta det ringa länge.

Med den gamla sladdtelefonen visste man precis var den fanns för den var fastskruvad vid väggen och luren satt fast i den med en sladd. Så i går fick jag tillräckligt att lursökandet och beställde en litet modernare sladdtelefon. Så man hittar telefonluren åtminstone. Den går också att kombinera med en sladdlös lur ifall man känner för att promenera omkring.

Men jag märkte  lustigt nog att sladdtelefon numera är högstatus. Det är höjdarna som använder dem och de kostar därefter. Men visst finns det billiga också. Jag bryr mej inte om alla sorters rackerier utan det är en hyfsad och enkel telefon som jag vill ha. Visst skall det vara IP-telefon men man kan lika gärna köpa en analog (gammaldags) telefon för det går att koppla en liten burk – en ATA (Analog Telephone Adapter) – mellan nätet och telefonen.

Jag är inte nöjd med dagens IP-telefoni därför att det gamla telefonnätet är alltför mycket inblandat – helt i onödan – men det tycks inte bli till nånting med operatörerna så man måste nu bara börja ändra sitt telefonsystem. Det behövs ju inga operatörer alls med IPtelefoni – även om de behövs då man skall ut på det gamla telefonnätet som hoppeligen försvinner för alltid så fort som möjligt. En vanlig människa märker ju ingen skillnad utan kan koppla sin gamla telefon till en ATA-burk och ringa precis som förut. Men mycket billigare.

Numren är ännu ett problem. Man måste ta reda på mottagarens SIP-adress (nästan samma som IP-adress). Tyvärr var det teleoperatörerna som gjorde upp SIP-standarden så den är inte så bra den hade kunnat vara om datanätsmänniskor hade definierat den. Det är stor skillnad mellan telenät och datanät.

Men jag pratar gratis med brorsan i Moskva i timtalen och det är bara en tidsfråga innan all telefoni är IP-telefoni. Senast då dagens ungdomar växer upp så river de det gamla telenätet. Men här hemma får de gamla telefonkablarna vara kvar och så skruvar jag fast gammaldags sladdtelefoner vid uttagen.

Vetepriset rasade till 230 !

Tja, det var ju roligt även om det inte hade någon betydelse. Jag kunde inte sälja nånting medan priset var på 275 euro/ton. För det första var torken helt insnöad och för det andra så behöver jag vårsol för att torka bort den sista procenten för att få vetet under 14 %.

Just nu lutar vårens såplan hårt åt minimal vetesådd. Dyr gödsel och nedåtgående pris. Nä, nä, nä – jag tänker inte delta i något uppbyggande av vetelager. Jag skall bara testa den nya såmaskinen i år. I höst måste jag i alla fall plöja upp gröngödslingsvallen. Om jag plöjer upp den i vår så blir gödslingseffekten minimal på grund av den hårda torkan förra sommaren. Så det skall till ett riktigt högt vetepris innan jag bryter vallen (närmare 400 euro/ton). Och ett lägre gödselpris. Jag ser ingen orsak till att hjälpa Yara att få ny rekordprofit. Av alla kostnader är gödseln den största.

Ur världshandelns synvinkel har jag inte ens lika mycket tyngd som en mygga men här på Bos-Sestu gäller det att få det på plussidan. På sikt kan det vara mer lönsamt med mindre vete och mera gröngödsling. Missnöjda ombedes vända sej till den minister som så gott som skänkte bort Kemira och Europas enda större fosfatgruva åt Yara.

Jovisst är jag allvarligt förgrymmad – också på hela regeringen. Det var inte politik – det var ren och skär dumhet.

Giltiga orsaker

Det finns inte många giltiga orsaker till att låta bli att skriva i Bondbloggen men två av dem har jag råkat ut för nyligen. Den ena är deklarationen – Skatteverket har inget förbarmande och väntar inte. Den andra är vinterns dunderinfluensa som jag råkade ut för natten mellan söndag och måndag. Den bättre hälften hade flunsa förra veckan så det var väntat men ännu på söndagen var jag i skogen och fällde granar.

På natten var jag så dålig att jag till och med kravlade mej till medicinskåpet för att söka efter aspirin (det var det enda jag kom ihåg för det var länge sedan jag ätit nån sorts medicin).  Det fanns allt mellan himmel och jord men jag vågade inte äta nånting jag inte kände till. Vanligen vägrar jag blankt att ta medicin så jag var verkligen dålig. Så det var bara att försöka lägga sej på nytt – vilket inte var så lätt för allting var omöjligt – att stå, sitta och ligga.

Måndagen gick i halvslumrande tecken. Jag såg på BBC World News över satellit men det började smaka trä då samma “nyhet” kom femtioelfte gången. De andra kanalerna var inte bättre heller. Det jag nu såg av dem. Tisdagen började redan bli bättre i den meningen att jag orkade förarga mej över att inte komma till skogs och i dag tog jag Belarusen och körde upp väg till stockarnas upplagsplats – inte så lätt för det finns ännu massor av lös snö som traktorn bara sakta maler sej fram igenom. Och så körde jag flis till pannan.

Det är varmt om man ser till graderna men fy katten som blåsten skär genom märg och ben. Utan blåst får det gärna vara 20 grader kallare. I morgon blir det stockkörande. Där finns ännu träd att fälla men blåsten måste vända först.

Och vilka andra giltiga orsaker finns det att inte skriva i Bondbloggen ? Bleka döden förstås …

Vitsvanshjortar

Nu lyckades jag äntligen få bilder av hjortarna som håller till på hygget. De börjar bli alltmer orädda då jag kommer med traktorn på krypväxel men det har varit svårt att få bilder eftersom de försvinner då man stiger ur traktorn.

Nu blev de i alla fall kvar för att nyfiket titta på mej en stund. Men sedan satte de av i full fart över åkern. Där finns redan en ordentligt upptrampad stig som de gjort upp. Jag ser dem nästan varje dag då jag kommer till skogen – men först då de börjar springa bort. De har en otroligt bra skyddsfärg – exakt samma som färgen på gamla granars stam.

Att det är vitsvanshjortar är väl ganska klart på den här bilden: