Under hösten har jag tagit till mig en ny form av media, nämligen att lyssna till podcasts eller poddar eller vad man nu ska kalla dem. Orsaken att jag kom att började lyssna till denna form är i huvudsak SLC´s serie “framtidsodlarna” där nu det sista för hösten eller 10:nde avsnittet publicerats.
Jag tycker Jens Berg som bandade diskussionerna tagit upp intressanta teman och relevanta frågeställningar så jag har lyssnat till alla och några avsnitt till och med flera gånger. Jag brukar öppna podden och låta den snurra nonstop de gånger det inte är något hörvärt på radion, på så vis har man lite sällskap under tiden man jobbar. De flesta som figurerar i framtidsodlarna känner jag från tidigare så det är bekanta röster. Och joo, jag är också tillsammans med äldsta dottern med i ett avsnitt, likaså finns ett avsnitt med bondbloggskollegan Sonja och hennes man. Så om Ni inte lyssnat så ladda ner podden för att ta del av den breda verksamhet som vi bönder sysslar med.
Podden och det faktum att jag, antagligen på grund av uppmärksamheten som mitt blogginlägg om Eivor föranledde i vintras, hamnade i rampljuset och därmed kom att figurera i flertalet tidningar samt Johanna Ventus välskrivna artikel som med sina över 6000 noteringar har gett en synlighet jag inte förväntat mig. Man är ju trots allt blott en vanlig bondpojk från Solf.
Uppmärksamheten i övriga media har också bidragit till att jag inte varit så aktiv här på bondbloggen, det kan faktiskt bli lite väl mycket ibland. Men artiklarna har tydligen berört och intresserat för folk har tagit kontakt på alla möjliga vis. Nedan ytterligare några exempel på reportage härifrån, som synes så har man synts en hel del i olika sammanhang.
Jag som inte är speciellt religiös hade väl inte förväntats figurera i kyrkpressen, men Johanna Granlund som skrev artikeln har ju skrivit om oss tidigare i sin bok “av jord” så jag tackade ja när hon frågade. Hon menade att dom nog skriver om “vanligt” folk också. Så här efteråt får man ödmjukt konstatera att man hamnat i celebert sällskap.Marthaförbundets matkulturmagasin 2020.
Under säsongtid är det oftast 24/7 som gäller inkluderat några timmar sömn nu som då. Men i somras tog jag faktiskt ledigt några dagar för att förverkliga en dröm som jag närt under många år men som inte blivit av. Jag företog nämligen en roadtrip på motorcykel till Åland och södra Finland för att få se nåt annat än de egna åkrarna och för att hälsa på hos vänner och bekanta.
På måndag 13 juli aviserade jag flickorna att om vädret håller i sig och jag har morötterna hackade så tar jag ledigt nästa veckoslut. Anhållan beviljades men först på torsdag kom jag igång med ogräshackningen så det började se lite dåligt ut. Jag lade ändå ut en ungefärlig färdplan åt mina vänner via Facebook och meddelade att det kan tänkas att jag kommer via en sväng om dom så önskar. Planen var att jag skulle ta morgonfärjan från Osnäs på fredag morgon. Ogräshackningen av morötterna hann jag få färdigt till 1:30 på morgonen, “nå men då så borde jag hinna” tänkte jag när jag kom hem. En snabbdusch och packning av lite byteskläder i ryggsäcken, smörjning av kedjan på motorcykeln och så vid 3-tiden bar det av.
Morotshackning innan avfärd.
Jag kom mig bra iväg men framåt Närpes blev det tjock dimma och dålig sikt så jag fick slå av på farten lite speciellt efter att ha sett några älgar som mumsade gräs i vägdiket. Nå jag borde nog hinna ändå. Framme i Gustavs kom jag lämpligt till färjan men lite förundrades jag över att vi var så få som körde ombord och visst tusan konstaterade jag framme i Osnäs att jag nog borde ha hunnit med föregående tur för skärgårdsfärjan till Åva hade lagt ut och befann sig ett par hundra meter ute på fjärden. Jahapp, bara att vänta på nästa tur då som gick först 13:30. Nå jag hade inte sovit något så jag lade mig under en buske vid stranden och tänkte att jag lika bra kunde ha sovit en stund hemma i stället.
En påtvingad paus eftersom jag missade färjan.
Här är man liksom “the leader of the pack”.
Kom mig så iväg med följande tur och fick sällskap av ett finskspråkigt MC-gäng från fastlandet. Dom tyckte tydligen att det kändes tryggt i mitt följe så då jag fortsatte mot Simskäla som var min nästa anhalt så följde dom efter. Jag hade meddelat min kollega att jag anländer först mot kvällen men vad ska han tro om jag kommer med hela gänget? När jag saktade in vid färjfästet så kom en av medlemmarna upp jämsides och frågade att är det här verkligen vägen till Mariehamn. När jag sa att dom nog i så fall borde ha tagit till vänster på Vårdö så svängde de till min lättnad om och brummade iväg.
Efter en kortare visit än planerat på Simskäla bar det i kvällssolen iväg till Dånö där jag hade erbjudits nattkvarter, de är ju inte riktigt nån ställning att komma på besök framåt 23-tiden men mottagandet var varmt ändå. Följande dag blev det efter att ha kollat runt lite hos Matte att via ytterligare en gästvänlig kollega söka mig mot Långnäs-Kökar-Korpo och sen till bloggkollegan Lotta på Ytterstholm dit jag kom framåt kvällen om än inte riktigt lika sent som kvällen innan.
Jag är nu ingen båt- eller havsmänniska men visst tål man se solen spegla sig i krusningen på fjärden…….
…… ingen stadsmänniska heller men kanske inte så pjåkigt ändå 😊
Och när man passerar Överby så måste man ju svänga in.
På söndag var det ju tänkt att jag skulle styra kosan hemåt men det blev så många besök hos kollegor, gamla klasskamrater och vänner att tiden rann iväg. Meddelade hem att det blir nog ytterligare en dag på resa. Så efter ytterligare några besök på måndag kom jag mig norrut till kollegor i Forssa där jag ombads stanna även om jag nog tänkte köra hem under natten. Det är ju ganska roligt att lite apropå svänga in till gamla bekanta som under många år sagt att man ska komma och hälsa på fast dom egentligen kanske aldrig förväntar sig besök. Men så en vacker dag står man där på trappan 🙂
Så först på tisdag eftermiddag styrde jag in vid hemmet i Långmossen, lite trött men glad över att ha besökt 8 landskap, avverkat 1735 km på två hjul, åkt 8,5 timme färja, hunnit med 14 besöksmål och lite till på 101 timmar semester. Dessutom hade jag vädret på min sida de var bara dom sista hundra kilometrarna som det regnade lite smått.
De växer nog fast man är bortrest också 😊
Regn jaa, det hade ju varit fint de dagar jag var på resa men nu blev det åter en regnigare period och jag kom aldrig i kapp ogräsen under resten av sommaren. Borde jag kanske stannat hemma vid min läst och skött arbetet istället för att ränna runt landet på motorcykel? En tid efteråt tyckte jag kanske det men nu senare är jag nog glad att jag tog några dagar ledigt för att hälsa på hos vänner och bekanta, det kan till och med komma att påverka mitt framtida leverne.
Tack till alla vänner som på kort eller ingen varsel gästvänligt tog emot en vilsen vagabond <3
I går kväll plöjde jag de sista åkrarna som kunde plöjas för säsongen i fina förhållanden. Kunde ha plöjt mera om hemmanet varit större då det är roligt att plöja. Har dock en del grönsaksåkrar oplöjda men plöjer dem till våren efter att ha flyttat bevattningsslangarna till nästa säsongs grönsaksåkrar. Jag sparar en flyttning på så vis och så är det lättare att se vilka slangar som passar var när dom inte är ihoprullade. Dessutom hinner eventuella ogräsfrön gro innan jag vänder jorden. Vi har också små restpartier av kålrot, brysselkål och grönkål kvar att skörda, samt en del purjo men den har farit illa i regnen.
Plöjning i adventstider.
Brukar oftast så korn efter grönsakerna då det känns lättast att reglera stråstyvheten på kornet. Grönsakerna lämnar nämligen efter sig en hel del näring som är svår att bedöma vid sådden. Det är också en anledning till att jag inte plöjer nu för att förhoppningsvis minska näringsläckaget. Jag föredrar av samma anledning att plöja sent eller just innan marken fryser och i år har plöjningsförhållandena varit bättre i november än i regnen i september och oktober. Visserligen har det regnat i november också men inte lika ofta.
Så jag känner mig nöjd över att ha plöjt mera än vad som var målsättningen för hösten. Fast numera har plöjda åkrar blivit lite av ett skällsord medan växttäcke och direktsådd applåderas i miljöns och klimatets namn. Och visst håller jag med om att fleråriga städsegröna grödor gör gott åt jorden, kolbindningen och minskar näringsläckagen. Tyvärr så har jag en del åkrar som inte lämpar sig för vårplöjning och tiden är också knapp på våren. Har heller ingen egen möjlighet till direktsådd och vad gäller grönsakerna så finns det just inga alternativ till plöjning och intensiv bearbetning.
Jag tycker att ska man plöja ska man göra det enligt bästa förmåga, annars kan man lika gärna kultivera. Här lyckades jag ansluta kilen rätt bra om jag får tycka det själv 👍. Den observante hittar kanske ett fel i bilden också?
Så mitt bidrag till saken har så här långt sträckt sig till lite naturvårdsvall (som kunde vara mer om man hittade nån vettig användning för gräset), kummin samt lite höstsäd (tidigare råg men nu inne på andra året med höstvete). Jag har försökt ta till mig lite av den allmänna diskussionen och har en del idéer men återkommer till dem i kommande inlägg. Det har varit en bråd vecka och jag är både trött och förkyld så inte så inspirerad nu just 🙂
Det är inte bara i det stora landet i väst som det hålls val i höst, även här hemma hålls ett val som berör oss skogsägare. Närmare bestämt valet av fullmäktige i skogsvårdsföreningen. Senast på onsdag den 25:e ska röstsedeln postas eller den elektroniska rösten avges. Så sök fram det kuvert som postats till er, välj en kandidat och rösta om ni inte redan gjort det.
Kandidater i Österbotten
Jag har själv suttit ett par perioder men ställer inte upp denna gång så det passar bra att slå ett slag för ärendet här på bloggen då jag inte skriver i egen sak.
Det har varit intressant och lärorikt att delta i fullmäktigemötena och framför allt socialt intressant att umgås med likasinnade som brinner för skogsbruk. Jag skulle gärna, av ovannämnda orsaker, ha ställt upp för återval men då jag råkade bli invald i Metsäs fullmäktige så blir det lite av intressekonflikt då föreningen och bolaget anses konkurrera på virkesmarknaden numera. Själv känner jag det inte riktigt så då jag i första hand jobbar / jobbat med den enskilda skogsägarens bästa för ögonen och bolagens i andra hand även om det naturligtvis också är viktigt att föreningen och bolaget går bra. Jag fick dessutom bra med röster i förra valet och det känns lite som att man sviker väljarnas förtroende om man inte åtar sig ett större ansvar för verksamheten än att sitta i fullmäktige. Sen så är det ju inte nödvändigt att samma personer sitter överallt heller och vi har bra kandidater med varierande bakgrund som ställt sig till förfogande i valet så trots att dagens skogsägare är en diversifierad grupp torde var och en finna en egen kandidat. Lite fler kvinnor hade kanske varit önskvärt men vi har på “vår” lista ändå lyckats få 8 av 68 (~12%) att ställa upp.
Så upp till val av fullmäktige i skogsvårdsföreningen!
Så här glad blev man då jag meddelade att jag inte ställer mig till förfogande i nästa val. (Foto Thomas Snellman)
För en knappa två veckor sen gick jag in i ett nytt decennium och ganska obemärkt av egen vilja denna gång. Förra gången jag fyllde jämnt blev det heller inget kalas då det inte kändes som om det fanns nåt att fira efter att ha förlorat sonen ett år tidigare och med ruinerna av en nedbrunnen produktionshall som blickfång från stugtrappan. Jag lovade då att jag firar då jag fyller 60 i stället, jag hade väl inte då räknat med att förlora min livspartner och inte heller de festanbegränsningar som coronan förde med sig. Så jag meddelade mina vänner via ett facebookinlägg att det inte blir nåt kalas just nu heller utan dagen går i arbetets tecken men att jag nog är hemma och kokar kaffe som vanligt.
Tack för all uppvaktning!
…..ja så skrev jag för snart 3 veckor sen och det blev åter ett inlägg i raden som inte kom till sin ända.
Får väl konstatera att beslutet att skjuta på kalasandet var rätt med tanke på hur läget utvecklats sen dess och även presidenten tog modell och inhiberade årets slottsbal. Så man är i gott sällskap.
I övrigt så känns det som det mesta inte kommer till sin ände, kanske lite tokigt att skriva det jag skriver men kanske känns det bättre sen efteråt. Kanske borde detta ha stannat som en text i min privata dagbok men det är i och för sig inte första gången jag delar personliga tankar.
Men jag har “leidon” (hittar inget högsvenskt ord som beskriver det bättre) och det är en av anledningarna till att jag varit lite tyst här en tid. Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Inte är det på grund av uppskjutet kalas och inte tycker jag att det är mera jobb än brukligt så här på hösten. Men ändå känns det som om jag är steget efter hela tiden men inte ens det är ju något ovanligt här.
Löken simmar efter flera dagars ihållande regn. (foto M. Rönnqvist)
Så jag vet inte, regn varje dag och att två tredjedelar av lökarealen simmar på åkern är också världsliga problem. Att maskinerna har lite småfel som stör brukar jag fixa under nattens timmar men det vill jag inte få gjort nu. Regnet har förstås medfört att jag inte riktigt fått struktur på arbetsplaneringen men vi brukar ju ändå få flexa här. Försäljningen går nu bättre än i somras och jag känner att vårt arbete och våra produkter uppskattas. Flickorna och jobbarna sköter sig bra och vännerna sänder uppmuntrande hälsningar när jag beklagar mig över något. Och många vänner har jag, egentligen är det bara en person som högt sagt att jag är värdelös och det sade han i vad jag misstänker onyktert tillstånd. Men kanske är det då som sanningen kommer fram.
Trött är jag efter dagens jobb men det brukar jag också vara så här års och det brukar bara kännas bra då det är ett tecken på att man gjort något. Men nu känns det som om inte tillräckligt gjorts. Jag försöker intala mig att 60 bara är ett nummer men kanske är det inte så. Jag tycker jag känner mig svag, de tyngder jag tidigare bekymmerslöst hanterat känns omöjliga att rubba. Visserligen har jag tappat ca 10 kg sen mina glansdagar men det borde snarare underlätta än försvåra det fysiska arbetet då man har mindre egenvikt att flytta på.
Så jag vet inte om det är det allmänna läget som påverkar, att mycket man brukar se fram emot inhiberas och förtroendeuppdrag blir på hälft då normala möten inte kan hållas. Mest leidon har jag dock denna tid på dygnet då alla lämnat gården och man står i beråd att äntra sängen för natten. Den är nu tom till skillnad från tidigare…….
…… men inte vet jag om ens det är bekymret och det kanske inte behövde vara så. Men då man redan från tidigare ligger steget efter är det svårt att finna den tid ett eventuellt sällskap förtjänar. Kanske är det därför jag har leidon? Inte vet jag men det var nog lättare när man var ung och tiden räckte till allt.
Nåå, nu har jag i alla fall tagit mig tid till ett inlägg så kanske finner jag tid till annat också för att bota “leidon”.
Granskade kornåkrarnas flyghavreförekomst i förrgår kväll och kunde konstatera att det som Kalle skrev om att det senare sådda inte lyckats lika bra som det tidiga inte håller sträck här. Jag sådde sent och visst är växtligheten sen också men axen matade och mogningsprocessen inledd så håller sommarvärmen i sig några veckor till och frosten sig borta så borde det nog finnas nåt att tröska om en månad eller så.
Många klagar över korta strålängder men här är nog längden normal för sorten i fråga eller för att något vulgärt beskriva det som så att det skönt smekte grenen när man vandrade i växtligheten i sökandet efter flyghavren.
Normal längd på Elmeri kornet skulle jag vilja påstå.Kanske lättare läsa av måttet här.
Tog några bilder för att beskriva utseendet i övrigt.
9.8.2020 Elmerikorn vid Fredmans.9.8.2020 det mesta matat så mognadsprocessen kan ta vid.
Fakta om kornet ovan:
Mullhaltig FMo, pH 6,2-6,6. Övriga värden nöjaktiga till goda, Förfrukt grönsaker, vårplöjning 12.5, harvning färdig såbädd 14.5, kombisådd 2.6 (500 groende kärnor / 250-300 kg Agro 16-7-13), ArianeS 2L 22.6.
