4 mars, 2018 av Nisse

Bonde: lönlöst men roligt

Efter deklarationen så har man inte lust att fira (annat än att den är förbi). Jordbruket ger bara minusresultat och hålen måste täppas till med pensionen. Bankkontot är tomt så det ekar efter att jag måste betala momsen för fjolårets virkesförsäljning. Visst skall jag få tillbaka moms på skördetröskan vi köpte men återbäringen har inte kommit än. Hoppas den kommer snart för jag har inte haft råd att skaffa konstgödsel för vårbruket.

Men jag klagar inte. Vi var  i skogen första gången efter deklarationen och det var verkligen uppfriskande. En slang sprack på gripen men jag hade reserv hemma så det gick snabbt att byta den. Solen sken och det var lämpligt kallt (omkring -7 grader). Dessutom hade jag ny ked på motorsågen så den skar bra.

Folk är ju olika. Då jag jobbade som professor vid Tekniska högskolan (ibland hemifrån) så hade jag både status och inkomster men jag satt i mitt arbetsrum vid landsvägen och var alldeles grön av avund då de andra körde förbi med traktorerna på väg till skogen. De förstod säkert inte hur gärna jag hade kastat pappersarbetet och åkt till skogs för att såga och dra ihop virke.

Jag bryr mej inte alls om pengar och ”status” ifall man bara får mat för dagen och lyckas hålla värmen i huset på vintern. Så jag tycker lönsamhetsberäkningar är helt värdelösa eftersom de bara beaktar pengar. Dessutom är de per definition alltid felaktiga. Varje gård är olika och varje bonde har olika förutsättningar så då man beräknar lönsamheten för en ”medelbonde” så är det ju alltid fel för varje riktig bonde. Och vad gör man med lönsamhetsberäkningarna ? Var och en har vissa förutsättningar och dem ändrar beräkningarna inte på. Har man inte pengar att köpa mera jord för (om det alls finns till salu) så hjälper det inte med hur mycket beräkningar som helst.

Förstås kan man få stora inkomster om man jobbar med annat än jordbruk. Men vad gör man med pengarna ? Betalar en grym hyra i storstaden och har stora utgifter vad man än gör där. Eller använder pengarna för att åka på dyra resor till naturen. Tja, det har jag alldeles gratis då jag far till skogs med traktor och motorsåg. Men det syns ju inte i lönsamhetsberäkningen. Man kan kanske köpa ett stort hus för nån miljon men jag sysslar hellre med att bygga huset själv (dvs. reparera ett gammalt hus). Det är mycket roligare. Det mest värdefulla är det man gjort själv.

Enligt det nuvarande tänkesättet är jag säkert litet underlig. Men skratta gärna – jag trivs med det liv jag lever fastän kontot är ganska så tomt. Jag skulle inte resa till Kanarieöarna fastän nån skulle betala mej en massa pengar för det (hmm, nåja, för en miljon euro kunde jag tänka mej att vara en vecka där – man kan ju sätta pengarna på något nyttigt i byn). Nu är jag dessutom så lyckligt lottad att jag bor i en by där Lokaaln (ungdomsföreningens stora hus) nyligen fått nytt tak genom samfälld insats av byborna och gamla folkskolan hör till oss och snart är renoverad bara jag får golvet i lärarens gamla arbetsrum färdigt.  Det optiska fibernätet fungerar bra och vi har flera livaktiga föreningar med riktigt roliga årsmöten.

Det har varit +14 grader på morgonen i stugan under de kalla veckorna men man vänjer sej. Det går bra med filttossor och ludimysså (pälsmössa) på morgonen tills man eldat litet i vedspisen. Och far man till skogs så får man nästan för varmt. Så vad behöver jag mera pengar till (bara jag får konstgödseln betald) ?

Lönsamhet är för mej närmast ett fult ord om man nu litet överdriver. Men jag är uppväxt med frågan ”Är du lönsam lille vän ?” som ju är hård kritik av det lönsamhetsbegrepp som innebär fanatisk pengadyrkan där allt annat är värdelöst. Däremot är jag som gammal bonde absolut övertygad om att man inte skall göra av med mera pengar än det kommer in. Har man inte pengar så får man dra ned på utgifterna eller skaffa mera inkomster.

Att vara heltidsbonde i dagens läge är nästan omöjligt. Man måste ha andra inkomster också. Vi är nu redan på andra generationen som arbetar för lön utanför jordbruket medan den gamla gubben (pensionerad) sköter jordbruket till stor del. Eftersom man inte behövt arbeta ryggen av sej och de nu finns maskiner så kan en gammal gubbe ställa till med mycket (elände ?) ännu vid hög ålder. Det blir så att man arbetar med annat i 30-40 år förrän man på heltid tar över jordbruket (skogsbruket inte att förglömma) och följande generation börjar studera och jobba innan de i sin tur tar över.

Det är en bra sak att skaffa sej utbildning och arbetserfarenhet utanför jordbruket. Egentligen borde man som bonde vara mekaniker, elektriker, kemist och dataexpert nuförtiden. Det skadar inte och spara mycket pengar om man kan göra allt själv. Litet erfarenhet som lagvrängare kan också vara nyttig :-). Så jag ser arbete utanför jordbruket enbart som positivt. Kalle till exempel är bra på brandsäkerhet och det är mycket värdefullt på en gård med en massa hus och el och värmesystem. Jag förstod att Christer jobbat som timmerman i tiderna och det är också bra erfarenhet.

Vi kan inte ändra på dagens system så lätt utan måste anpassa oss. Det är inget nytt. Bönder har i alla tider fått skaffa sej extraknäck. Dalabönderna vandrade i tiderna till Stockholm för att arbeta under vintern (det var före skogsbruket utvecklades). Och så har bönderna fått tampas med fogdar av alla de slag. Ibland fick de nog och som Engelbrekt Engelbrektsson drev ut fogdarna men en bonde måste vara hemma till vårbruket så fogdarna fick behålla makten även om de blev ganska försiktiga efter det. Vi har det inte mycket bättre med nuvarande fogdar (byråkrater och tjänstemän) som ställer till lika mycket elände fastän vi har ”demokrati”.

Allt glömmer man i alla fall bort då man far till skogs eller ut på åkrarna. Det är skönt att röra på kroppen och arbeta sej trött och hungrig. Då smakar maten bättre än om man är övermätt och bara äter godsaker. Likaså somnar man utmärkt efter en dag i skogen och sover gott tills man i gryningen stiger upp och sätter de bara fötterna i filttossorna, på med fårskinnspälsen och ludimyssån och ut för att sätta motorvärme på traktorn.

Även om det inte är lönsamt så är det roligt att vara bonde. Jag bodde många decennier i södra Helsingfors men blev aldrig stadsbo. På fredagarna lastades familjen och en massa saker i bilen och så for man hem till byn. Det tråkiga var att återvända till staden på måndagarna. Det var en enorm lättnad då jag slutade i Otnäs och inte behövde åka fram och tillbaka mera. Då kände man att man verkligen blivit det man ville då man återvände till bondelivet. Jag har nästan glömt det liv jag levde däremellan (i 35 år). Säkert ganska aktiv glömska. Visst gillade jag forskningen men inte just stadslivet.

Nu sysslar jag bara med det som är roligt (och nödvändigt) – hugger, odlar, bygger och skruvar med gamla maskiner. En utmärkt ”pensionärstillvaro”. Det gäller bara att hålla ut tills ungdomarna blir pensionerade och kan ta över :-). Personligen struntar jag i ojandet och vojandet över de gamla bönderna. Jag klarar mej bra men jag inser förstås att alla inte orkar så länge utan behöver få en lugnare pensionärstillvaro.

Så där som slutkläm så kan ni höra på Helen Sjöholm och Tommy Körberg med Benny Anderssons orkester i ett potpurri från 20-30-talet – speciellt ”Ett glatt humör” …

https://www.youtube.com/watch?v=3LxTpcZgavQ

3 mars, 2018 av Kalle

Kräftgång och andra dumheter

Man skulle så gärna vilja skriva någonting positivt, och visst, allt det fina som fanns i det lilla lantbruket förr i världen finns väl kvar, snart kommer den första tofsvipan, och den bryr sig inte det minsta om jordbrukets lönsamhet, den kommer oavsett hit och glädjer oss, och mycket annat bra finns förstås kvar, mestadels sånt som inte myndigheterna kan besluta bort, men visst känns mycket krasst illa idag.

En sak som jag reagerade starkt på häromdagen var statistiken om jordbrukarkåren i Finland. För tio år sedan minns jag precis att medelåldern på lantbrukarna var 43 år (lika gammal som jag var då) och hade i medeltal 36 ha åker (precis lika mycket som jag hade då) så det var ju lite lustigt. Mindre lustigt var det att läsa motsvarande statistik i år. Gissa vad medelåldern på jordbrukarna var? Jo, precis, man hänger kvar ännu, 53 år. 53 år är medelåldern på lantbrukare i Finland 2018. Det låter inte bra, men ännu värre är väl det faktum att enda åldersgruppen som ökar är bönder över 65 år. Alltså sådana som egentligen borde njuta av sin intjänade pension och hejvilt blanda sig i vad nästa generation gör för galenskaper. Detta visar förstås brutalt på vad det egentligen är frågan om. Inga ungdomar vill satsa på en bana som lantbrukare. Nån som tycker det är konstigt? Jag gör det inte längre. Tyvärr.

Kollegan Nisse sa eller skrev för något år sedan att vi är den sista generationen idealister som sätter ett högre värde än pengar på vår åkermark. Kan så vara men visst är det synd. Tänk att det bara gått 30 år sedan en av mina gymnasielärare skällde på mig för att jag -som inte behövde bekymra mig om min framtid – väsnades och störde för dom mindre lyckligt lottade i klassen. Och det värsta var ju att hon hade rätt, där och då hade jag bara kunnat ta över våra 19 ha och några hundra höns och allt hade gått av sig själv. Visserligen inte så länge men just då hade det funkat. Nu finns det ju förstås ett ordspråk som säger att om något är för bra för att vara sant är det förmodligen för bra för att vara sant, men ändå, inte vill jag nu påstå att 400 höns skötte sig helt själva, dom skulle nog ha mat två ggr per dag (manuellt) och äggen skulle plockas dagligen (manuellt) och gödseln skulle kärras ut (manuellt) minst en gång per vecka. Således kom nog inte pengarna helt gratis in på kontot men det är inte heller poängen, utan poängen är att det gick att försörja en familj på det som den egna jordlotten gav.

Om vi gör en division och delar ut tillgänglig åkermark i Yttermark idag skulle ingen av de kvarvarande bönderna (cirka 1/3 av det dåvarande antalet) få en jordlott som räcker att leva på. På vilket sätt den utvecklingen gagnar någon, varken samhället eller befolkningen, det blir nog kvar som en fråga utan svar för mig. Sen måste vi förstås minnas att alla branscher som jag har insyn i har gått ungefär samma öde till mötes – det skall vara stort, stort och opersonligt.

Häromdagen kollade jag priser på ett föremål, lokala lilla affären ville ha 1700 euro och megamarketen i Vasa sålde precis samma produkt för 999 euro. Det blir liksom ingenting kvar att välja på hur gärna man än skulle vilja. Och det känns bara så fel att välja bort en bekant försäljare och istället handla av någon som glömt en när affärsdörren smällt igen bakom en. Tyvärr tror jag inte att ungdomarna av idag tänker riktigt såhär.

Bara som kuriositet lägger jag in en bild som jag kom över för några dagar sedan, min barndoms affär -Pått Bodän. Yttermera Ahls filialbutik som låg två kilometer hemifrån. I denna lilla affär med en kundkrets på kanske 300 personer (grovt uppskattat) kunde man handla sgs allt man behövde för att klara uppehället. Ännu på sjuttiotalet fanns det nog en och annan som klarade sitt liv ett helt år utan att besöka annan dagligvaruaffär. Apoteket möjligen undantaget. Tanken svindlar idag när Halpa-Hallis hylla för USB minnen och telefonskal skulle ha kunnat fylla hela Pått-Bodän.

Sen lite annat dumt. Visst kan sex hönor ställa till det för en också bara omständigheterna är rätta och oturen är framme. Det har varit lite av och till med värmen i hönshuset nu under köldknäppen och jag har inte velat ha på värmeblåsaren nattetid pga övernitiskhet med brandsäkerheten så ett besök till hönsen var aktuellt klockan sex på morgonen härom dan. På med värmaren, och sen ut, fast inte. Dörrhaspen hade fallit på av egen tyngd medan jag var därinne så nu var det en överlopps tupp i hönsgården. Haspen -kvälverin – är dimensionerad för att hålla fullstora galtar på insidan så dörren satt där den satt. Problemet förstärktes av att resten av familjen var bortresta så det fanns liksom ingen som visste var jag var. Nu blev det aldrig ett problem eftersom telefonen var med och jag kunde ringa in till farmor på samma gård och be henne kliva ur slafen och göra en utryckning med rullatorn – vilket också lyckades. Slutet gott allting gott, men det var definitivt en lärpenning på att vissa risker inte går att förutse och att telefonens plats är i fickan, inte på hallbordet. Speciellt om man opererar ensam. Faktum är att jag höll på att glömma den inne även denna gång, men kom på andra tankar när jag kom ut på trappan i -30 grader. Fast det var nog mest en fallolycka jag tänkte på då. Att jag skulle bli inburad i hönshuset hade jag inga planer alls på.

 

2 mars, 2018 av Christer

Elektroniska stängsel

På fejsbooken går vargdebatten het, ja så het att jag valde att publicera dagens tankar här på bloggen istället där debatten är mera sansad. Jag vill i alla fall för säkerhets skull inledningsvis betona att jag har inget emot varg så länge som dom låter folk och husdjur samt produktionsdjur vara ifred.

Det som slog mig idag under skogsarbetet att det kanske finns ett sätt att få till vargfria zoner med hjälp av ny teknik. Jag såg nämligen igår en reklamfilm om ett elektroniskt stängsel eller egentligen en GPS-styrd manick som varnade djuret om det går utanför tillåtet område. Om djuret trotsar signalen och fortsätter så får det en elstöt som tydligen får det att svänga om till tillåtet område. Det tillåtna området kunde med hjälp av en kartbaserad app i telefon avgränsas enligt rådande omständigheter. Det här var nu tänkt att användas för produktionsdjur på tillfälliga beten där man inte har intresse av att sätta upp mer beständiga stängsel.

Det som den friska skogsluften fick mig att tänka på idag var att man kunde ju utrusta vargarna och varför inte andra vilda djur med denna manick och i appen markera de områden där dom inte är önskvärda.

Har jag kanske fått för mycket frisk luft nu?

Eller kom tanken till efter att jag blev en centimeter längre under dagens skogsarbete?

1 mars, 2018 av Christer

I väntan på våren.

Nu när fjolåret börjar vara avklarat i och med att skattedeklaration inlämnats så kan man börja se fram emot nästa säsong på allvar. Det kommer nog att bli ett riktigt bra år eller hur? I alla fall är det nog med den inställningen man får ta sig an en ny säsong även om det innerst inne kanske gror ett frö av tvivel. Hur som …. att i detta skede måla f_n på väggen leder säkert inte till att året blir bättre.

Visst fjolåret var ingen höjdare men resultatet blev enligt nyss nämnda skattedeklaration ändå inte så mycket sämre än året innan vilket inte naturligtvis behöver betyda att det var bra förstås. Vissa grödor var rena katastrofen på grund av det svala vädret men med ett 50-tal olika i odling så fanns det några som gav lite förtjänst. Ibland är det bra att inte ha alla ägg i samma korg. Att satsa på den bästa korgen skulle förstås vara det förnuftigaste men då man inte sitter inne med spåkulan så vet man ju inte vad som vore rätt.

Odlingsplanen har man ju grunnat på sen medlet av förra sommaren och i det här skedet börjar det bli dags att slå fast den för att kunna skaffa hem de förnödenheter som behövs. Hur säsongen kommer igång inverkar mycket på planeringen och där spelar vädret under vårvintern en stor roll. Och det är egentligen det som jag nu tänkte spekulera lite kring efter att jag idag åter kollat snö- och tjälläget.

Vi har nu i en veckas tid haft kallt väder och det ser ut som om kylan kommer att fortsätta en tid framöver så att vi trots sen start får en vinter av den sorten vi inte haft på flera år. Här i mina trakter har vi ändå 15-30 cm snö som isolerar en del men visst ser det ut som om tjälen ändå söker sig neråt. Under januari månad höll tjälen sig relativt konstant på samma nivå som den var vid årsskiftet eller 10 cm på stubbåker, 20 cm på plöjd åker medan det i skogen inte fanns någon tjäle att tala om. Nu visade dagens mätningar 23 cm på stubbåkern, 39 cm på plöjd åker samt mellan 6 och 27 cm i skogen beroende på hur mycket snö det fanns.

Det här är läget lokalt, vill Ni kolla situationen i övriga delar av landet kan Ni klicka på följande länkar till Miljöcentralens sidor. De finska sidorna är bättre uppdaterade så jag länkar till dem men Ni kan välja svenska om Ni så önskar.

http://www.ymparisto.fi/vesitilanne

Vill Ni kolla statistik från tidigare år eller läsa om hur mätningarna går till kan Ni välja följande länk:

http://www.ymparisto.fi/fi-FI/Kartat_ja_tilastot/Hydrologiset_havainnot

Dagens värden kunde innebära en någorlunda tidig start men vi får nog räkna med att tjälen går djupare i och med att det verkar fortsätta kallt och får vi kalla nätter med soliga varma dagar så brukar tjälen växa snabbt då värmen på dagen kör ner kylan från natten i jorden. Så där allmänt sett så är en halvmeter tjäle inget större problem om vi får en normal vår men går tjälen djupare än så får vi nog räkna med en viss fördröjning, det är mina erfarenheter i alla fall.

1.3.2018 Ännu en kall natt ser det ut att bli.

 

….även om det faktum att röken nu går norrut skvallrar om att vinden vänt och kan föra med sig lite varmare luft från söder.

 

26 februari, 2018 av Nisse

På heder och samvete 2018

Två saker kan man inte undvika: döden och skatterna. Fast det senare gäller tydligen inte dem som borde betala mest skatter för de kan smita undan till skatteparadisen medan vi vanliga dödliga inte har råd med det. Så vi får samla ihop den heder och det samvete vi har kvar efter att ha läst om Panamarapporten och plocka fram  kvittona och deklarera. Snart går det inte mera att lämna in papper utan man måste deklarera på nätet. Det finns en hel del fördelar med det men vad gör man om nätet kraschar ? Visst har det fungerat bra nästan hela tiden men man vet aldrig. Enligt lagen om alltings jäklighet så blir det förstås bekymmer just då man skall lämna in deklarationen.

Slutet på februari är vanligen ganska nervslitande. Det är över ett år sedan man deklarerat senast och man har glömt alla knep som gjorde det lättare att få in siffrorna. Och så ha det blivit allt mer e-fakturor vilket inte alls gör det lättare. I stället för att ha en pappersfaktura på bordet måste man se på fakturan på skärmen turvis med bokföringen. Det har faktiskt blivit sämre. Jag orkar bara inte skriva ut alla fakturorna på papper. Det andra problemet är att jag numera har ett hundratal små kvitton från köp på nätet som det tar en evig tid att skriva in.

Papperskvittona har sina problem. Ofta blir de kvar i plastkassar som man hämtat från butiken och möjligen kastat bort. Man borde alltid sätta kvittot direkt i plånboken och från plånboken i en låda för kvitton. Sådär i princip alltså … Men hämtar man reservdelar så är det vanligen bråttom att få dem fastskruvade och maskinen i bruk igen och då glöms kvittona bort eller hamnar på de mest underliga platser. Jag brukar hitta kvitton över hela stället under hela året.

Å andra sidan så är det inte så viktigt att man har med vartenda kvitto för jordbrukets förlust är annars också så stor att det gör detsamma med ett kvitto hit eller dit. I år (för 2017) har vi en förlust på närmare tiotusen euro även om det säkert saknas en hel del utgiftskvitton. Givetvis inverkar det att vi köpte en tröska för närmare trettiotusen och dessutom hade usla inkomster efter den helt katastrofala sommaren 2016. Skörden säljer vi alltid ett år senare så den kom på 2017.  Intressant nog var skogsinkomsterna dubbelt högre än jordbrukets inkomster. Så uselt har det blivit med lönsamheten inom jordbruket. Pensionen får betala en hel del. Så gnäll inte över att bönderna är gamla – det är bara pensionärer som har råd att vara jordbrukare.

Humöret är sällan det allra bästa såhär i deklarationstider då man försöker tyda byråkraternas anvisningar. Fast jag måste erkänna att det är lättare att fylla i den elektroniska deklarationsblanketten. Jag har redan fyllt i en preliminär version men måste ännu kontrollera en del siffror så det blir säkert ändringar innan jag skickar in den officiellt. Det är nytt rekord – jag har sällan varit så tidigt ute förr. Jag minns att vi förr i världen körde till Borgå och droppade in kuvertet genom skattebyråns postlucka – ibland på morgonen den 1 mars förrän personalen kom till jobbet. Men då var man ännu ung och vild …

Vinterns köldperiod kom lämpligt precis till deklarationsperioden. Vi har haft ned emot -25 grader och som avkoppling har jag huggit ved och eldat i spisen och kakelugnarna (som vi ännu har kvar). Nu är det varmt – bara -11 grader. Det skall ännu vara kallt den här veckan men från och med fredagen blir det varmare.

Jag måste skaffa ny motorvärmare till Ducaton. Den nuvarande är bara skräp eftersom den är fastskruvad utanför oljetråget. Den skall bytas till en ordentlig slangvärmare som värmer kylarvätskan.  Traktorerna har stått nu under den värsta kölden men jag har värmt och startat dem då och då så de inte skulle bli alltför kalla. De står utomhus så jag blev tvungen att samla ihop gamla filtar för att täcka över motorn. Annars orkade värmaren inte höja temperaturen tillräckligt.

Bara deklarationseländet är undan så börjar vi igen med skogsarbetet. Atomlinjens virke är bortkört så det blir att hugga närmare hemskogen där vi har en hel del att gallra. Och så skall det köras hem flisved. Efter den här kylan börjar det minska i flisförrådet och det kan hända att vi ännu i vår måste flisa litet torra granar. Vedförrådet måste också fyllas på med torr ved.

Nu värmer solen redan på eftermiddagarna så våren är nog på väg. Men vi behöver knappast vara oroliga över skogsvägarna den här vintern. Vi har kört upp spåren nästan varje dag så de borde vara ordentligt frusna. Bara jag får vagnen svetsad så blir det full fart i skogen hela våren så länge vädret räcker till.

 

24 februari, 2018 av Kalle

Tack Tack. Men det räcker nu….

Jag har skrivit om honom förr. En av mina bästa vänner som jag hatar som pesten. Han dök upp i år igen och tur var väl det. Jag pratar förstås om kylan – eller Fader Frost om man så vill. En kompis som gör stor nytta men som jag egentligen inte vill veta av.

Det blev faktiskt nästan en vargavinter i år. På flera plan om man får skoja till det. Dom fyrbenta vargarna får sakkunskapen ta hand om, den meteorologiska tänkte jag skriva några rader om. Vi har ju flera år i rad haft milda vintrar nu, jag kunde konstatera att det två senaste vintrarna har inte ens vattnet till uthuset varit fruset så det kan inte ha varit många minusgrader sammanlagt. Visserligen har jag nog nerskrivet lite hur väderleken varit många år bakåt i tiden, men inte kolumn och dagsvis utan mera i det stora hela. Hur som helst – vi har rätt många ”skräpvintrar” bakom oss. Tyvärr förhåller det sig så att jag inte har något alls mot skräpvintrar, tvärtom, att röja skog i T-skjorta som jag gjorde 2014 på julannandag tilltalar mig synnerligen, och inte ser jag någon nytta med snön heller, för mig är den nog bara nånting som belastar taken och annars mest bara är i vägen, men det är nu mest bara på åsiktsnivå som jag kan argumentera på det sättet.

Visst är kylan bra och visst är riktiga vintrar någonting som vi behöver. Efter en varm vinter följer en dålig sommar. En titt i mina anteckningar gör det till en nästan absolut sanning, vi har ju tex i närminnet 2017 som ju var en eländig sommar, och den föregicks av en synnerligen varm vinter.

Nu när man går ut på gården och tittar sig runt så ser man ju nästan bokstavligen hur naturen tackar och tar emot. Senaste natt var det -21 på mätaren här på morgonen men det hindrade inte talgoxarna från att sjunga redan vid 10-snåret på morgonen. Nu gör tjälen gott åt strukturen på åkern och temperaturen gör att en god del av det oknytt vi inte vill ha i våra odlingar nästa sommar decimeras.

Inte vet jag egentligen heller själv om jag har så mycket mot kylan sådär kroppsligen, det finns bra kläder nuförtiden, men den ställer till en sån jäkla oreda i livet på det praktiska planet. Ännu i år har jag inte märkt att någonting skulle ha frusit sönder här, men genom åren har nog både bilbatterier, kylare, motorblock, vattenrör, vattenmätare och annan egendom frusit sönder. Visst, bakom dessa haverier ligger förstås nästan alltid mänskliga faktorn, men ändå, utan kyla – ingen skada.

Just nu kämpar jag trons goda kamp med att hålla värmen till hönsen. Det skulle inte vara något problem alls om man inte skulle vara yrkesskadad och se brandrisker överallt.  Förra natten var det nog minus fem i hönshuset på morgonen, fast det verkade nu inte bekomma invånarna det minsta. Lite samma problem har jag där vattenmätaren finns, när kölden blir långvarig och riktigt letar sig in så börjar det bli svårt att hålla dom rören frostskyddade. Lyckligtvis kan traktorerna och övriga maskiner stå stilla under kyliga dagar så det blir inte så stort problem heller, personbilarna går ju nuförtiden igång nästan i vilka temperaturer som helst, och med kopplade motorvärmare blir det inte något problem alls. Min egen livshistoria är full med frusna lastbilsbromsar och bussar som var iskalla och gamla personbilar som frös vid vägkanten, så min beskärda del av elände med vinterns kraft har jag nog fått – men det känns som historia idag.

En bild tagen över sovande produktionstillgångar i dag på eftermiddagen. Fint – men oandvändbart, lite som vintern i gemen.

Hur som helst – ljuset börjar återvända och med det tron på en kommande sommar. Personligen har jag ”läidon” av kölden nu, men som sagt, den är  nog bra att få. Men nu räcker det!