23 december, 2017 av Nisse

Spunk

Pippi Långstrump är en av mina favoriter. Som barn var jag mera intresserad av indianer och cowboys men senare i livet har Pippi (Astrid Lindgren) roat mej många gånger. Då man fick barn så hade man en utmärkt anledning att läsa igenom alla Pippi-böckerna på nytt. Jag misstänker starkt att jag har en Pippi inom mej som är lika tvärtemot ”hur allting skall vara” som i Pippi-böckerna.

Ett av Pippis (Astrids) finaste påhitt är ordet SPUNK. Jag har alltid varit intresserad av språk – vanligen urgamla men vissa nya ord är verkligen bra. Inte engelska låneord utan just sådana som Pippis spunk. Och häromdagen fick jag absolut spunk.

Som jag skrev tidigare så beställde jag nytt brännhuvud till flismataren eftersom det gamla hade spruckit. Jag tog bort det och svetsade ihop det nödtorftigt men vågade inte lämna det över vintern. Jag beställde ett nytt men Säätötuli hade gått i konkurs och blivit uppköpt av Ariterm i september. Brännhuvudet hördes inte av på flera månader. Men i tisdags så kom det plötsligt. Det blev ändring i alla planer för det var ännu ganska varmt men prognosen lovade kallare väder och det är mindre trevligt att ligga under flislagret och skruva då det är kallt.

Tyvärr hade jag nyss fyllt på flis så jag måste köra slut på den först. Då man byter brännhuvud måste matarskruven dras ut och det betyder att flisen skall bort och tallrikarna i flisbottnen skruvas bort. Å andra sidan gav det mej tid att planera den nya installationen. Det nya brännhuvudet har nämligen rörligt roster som rör sej med hjälp av en linjärmotor. Då måste jag bygga en styrning som för rostret fram och tillbaka. Linjärmotorn har ändlägesbrytare men det blev litet funderande hur man kopplar dem så att riktningen ändras då motorn kommer till ändläget. Till sist fick jag fram en koppling som med två dubbelpoliga reläer sköter om det. Med ett tredje relä får jag ännu motorn att alltid stanna i indraget läge. Problemet var bara det att jag har massor av reläer men förstås inte 24V dubbelpoliga växlingsreläer så de måste beställas. Men jag installerade brännhuvudet ändå. Jag kan för hand dra rostret fram och tillbaka tills reläerna kommer (mellan jul och nyår).

Att beställa ny styrcentral var inte att tänka på. De är svindyra och dessutom vill jag bygga själv av billiga komponenter som man kan köpa varifrån som helst. Jag vill aldrig använda specialkomponenter om det bara är möjligt att undvika dem. Nuförtiden kan man få riktigt bra komponenter från Kina för någon ynka euro. Jag köpte tidsreläer som kan programmeras från 1 sekund till 100 timmar med skild på och av-tid i en oändlig slinga för under fem euro stycket. Det behövs två för att dels hålla igång elden, dels sköta om matningen då termostaten slår på. Men styrcentralerna kostar tusentals euro.

Det gick ganska bra att ta bort det gamla brännhuvudet eftersom jag gjort det redan en gång. Men samtidigt så märkte jag att matarskruvens lager var i dåligt skick. Det är hård belastning på det. Motorn är ganska liten men har stor utväxling så kraften är grym. Jag har läst om flisskruvar som pressats ut genom väggen då pannan slocknat och skruven matat den full av flis. Det var hårt att få bort lagret men det lönade sej för det fattades två kulor som krossats. Hade jag inte bytt nu så hade det blivit mitt i värsta vintern. Till all tur hade jag två nya lager hemma. Man lär sej så småningom att hålla viktiga reservdelar i lager.

Att sätta in det nya brännhuvudet var däremot inte så enkelt. De hade svurit på att det nya brännhuvudet hade samma mått som det gamla. Jo, men så hade de satt in en lucka under det med nedvikta kanter  … Så jag var tvungen att kapa av mellanröret tio centimeter. Det tog en liten dag att kapa röret och flytta flänsen för den måste vara rak och vinkelrät så den blev tät.  Dessutom var bakeldssläckaren monterad  just på den rörbiten och måste monteras om. Tur att man har verkstad för annars hade det blivit en dyr historia och räckt länge innan jag fått brännhuvudet installerat.

Bekymren var inte slut med det. Det nya brännhuvudet var gjort för 168 mm rör och kom med en adapter till våra 127 mm rör. Men adaptern passade inte alls. Två bultar var fastsvetsade 2 cm för högt och jag måste kapa dem, borra nya hål som jag gängade och svetsade fast nya M12 bultar på rätt ställe. Reservdelar är sådana som man bara skruvar fast i stället för de gamla ? Nähä, det skall man aldrig tro.

Då jag sist och slutligen fick det nya brännhuvudet installerat och matarskruven med det nya lagret på plats så var klockan över ett på natten. Vi hade ingen värme i huset så jag försökte få bytet gjort samma dag. Men då jag skulle försöka köra matarskruven så kom drivkättingen av. Då orkade jag inte mera fortsätta utan gick in och drack kaffe och lade mej.

Följande dag visade det sej att jag svängt kättinghjulet fel väg. Det är inte bra att ha för bråttom för man kan förlora mera tid på det. Sedan var det inga större problem annat än att pipan hunnit bli kall och draget var dåligt i början så mest kom röken in då jag tände. Men det tog inte lång tid innan det började fungera. Vi har en tio meter hög pipa så där finns nog drag. Men pannan har rökgångar som går upp och ned ett par gånger och det kan vara svårt att få början ibland.

Det nya brännhuvudet har två fläktar mot en i det gamla. Det är en förbättring för man kan ställa primär och sekundär luft skilt. Under röret ser man linjärmotorn som rör rostret fram och tillbaka. Plåten runt röret till höger innhåller fyra givare för bakeldssläckaren. Då temperaturen går över 40 grader (eller vad man nu ställt in) så öppnas en elventil och vatten sprutar in genom kopparrören i mellanröret.

Nu har värmen stabiliserats och allt verkar fungera bra. Jag hade värmt upp huset extra mycket förrän jag började byta och då det var plusgrader ute och – vilket är viktigare i vårt välventilerade hus – det var ingen blåst så värmen hölls ganska bra. Det goda med stockhus är att väggarna håller värmen länge. Det tar tid att värma upp ett stockhus. I Medåker räknar vi med ungefär tre dagar men sedan håller det ganska länge.

Men sedan kom räkningen och då höll jag på att få spunk. Jag hade räknat med omkring 500 euro men det nya brännhuvudet var nästan sex gånger dyrare.  Man började nästan ångra att man köpt nytt. Kanske det gamla hade fungerat länge än med litet svetsande nu och då … Svetselektroder är inte så dyra.

Lustigt nog vill det alltid bli bråttom med nånting före jul. Byggnader, maskiner och så värmen måste sättas i skick. Men det beror kanske på att vintern börja komma vid den här tiden. Nu är i alla fall vintersolståndet förbi och det börjar bli ljusare tider.

GLAD JUL allihopa !

 

 

22 december, 2017 av Christer

Nytt kommunikationsverktyg?

En anledning till att det inte blivit så mycket skrivet här på bloggen för min del på sistone beror delvis på att min mobiltelefon krånglat sen medlet av oktober. Jag har därför börjat snegla på en ny trots att den snart 3 år gamla Nokian kanske går att fås att fungera igen om jag gör en ny start med fabriksinställningarna. En bidragande orsak till att jag funderar på ny är också att glaset är sprucket och begränsningarna i app-utbudet för Windows phone.

Så ett nytt kommunikationsverktyg, som jag här i rubriken föredrog att kalla det eftersom mobilen används till så mycket annat än att ringa med numera, funderar jag på att investera i men valet är svårt och utbudet stort samt prisklasserna varierande. Här bland bloggens läsare har det dock visat sig finnas mycken kunskap och många förståsigpåare som jag nu hoppas kan vägleda mig lite i valet. Jag listar nedan några påståenden och frågor som jag hoppas ni rättar mig i ifall det är felaktigt, jag är definitivt ingen nörd när det gäller mobiler och annan elektronisk utrustning.

Det som jag önskar mig att mobilen kunde klara av är följande:

  • ringa, texta, e-posta, surfa, blogga och dylikt naturligtvis 🙂
  • Android, verkar vara det mest mångsidiga nu med störst utbud av appar?
  • hyffsad kamera även i dåliga ljusförhållanden.
  • stor skärm men ändå av fickstorlek.
  • anslutning till extern skärm att använda t.ex. i fordon antingen via kabel eller Bluetooth.
  • anslutning till externt tangentbord antingen via kabel eller Bluetooth.
  • GPS för navigering på åker och i skog samt möjlighet till positioneringsregistrering för att sköta skiftesvisa bokföringen i Agrineuvos och t.ex. ”min skog”.
  • kunna hantera kalkylerings- (excel) m.fl. microsoftprogram.
  • rejält med lagringsutrymme.
  • gå att använda parallellt med min gamla telefon (parallellkort) då jag tänkte köra vidare med den i tuffare miljöer så länge den håller ihop, den nya kan få ligga i hytten då.
  • bra batteri som fungerar i kyla.

Så i princip en bärbar dator i fickformat 🙂

Och listan kan säkert skarvas i av bloggläsarna om det är nåt Ni tycker att jag kunde behöva, jag listar inte mera för att ge utrymme ät Era idéer.

 

15 december, 2017 av Nisse

Menföre

Det är inte bara i skärgården som det kan vara menföre. Vi har haft menföre länge här nu. Man vågar knappt ta ut traktorn och köra flis (20 meter) i lervällingen. Vi började med skogsarbetet men det är rena vattnet under snön så man vågar inte alls ta med traktorn till skogen.

Egentligen har det varit menföre i ett halvt år. Våren gick an och sådden men sedan har det varit kallt och speciellt regnigt hela tiden. Vi var i Sverige förra veckan för att tömma vattnet och sätta igång datamaskinen som övervakar huset. Där var det ganska bra väder så vi fick in en del ved i lidret men då vi kom hem så snöade det ordentligt. Vi undvek det värsta snöfallet  som kom på tisdag eftermiddag men den blev regn som fick snön att bli tung blötsnö och givetvis gick strömmen på kvällen. Det var inte alls underligt för då jag skulle skotta bort snön från gången så var den mycket tung och fastnade i skoveln.

Vi fick klara oss utan ström i tre timmars tid så det var bara att ta yxan och börja hugga ved här hemma också. Det hade jag övat hela veckan i Medåker där vi bara har vedkaminer och vedspis. En vedspis är bra att ha så vi kunde koka kaffe. Svårare var det med ljuset då vi satt och läste böcker. De tjocka ljusen är ju fullständigt odugliga till allting. Bra ljus skall vara tunna och långa och sitta på en hög ljusstake.

Det har varit litet menföre också på annat vis. Jag måste åka till Barbi i Borgå fyra gånger eftersom hon hittade en massa problem med mina tänder. Tre lappar och en rotskrapning är inget större nöje precis även om jag inte alls har någon tandläkarskräck. Tvärtom så behövs det ingen bedövning alls (utom för rotskrapningen) vilket är ganska underligt för jag har allmän läkar- och sjukhusskräck … Ser jag blod så svimmar jag. Utom då jag river upp knogarna i verkstaden då skiftnyckeln slinter.  Men det beror antagligen på att det tar så sjukt och man blir så arg.

Det passade ju bra med tandläkarbesöken nu i menföret. I alla fall så har vi börjat med skogsarbetet. Det betyder i år att vi städar upp efter den processor som härjade i vår skog vid Atomlinjen – en högspänningslinje från kärnkraftverket i Lovisa som går snett genom en skogsbit på längden. Det blev inte mycket kvar av skogsbiten annat än två smala trianglar som nu också är ganska tilltufsade. Jag är ingen vän av processorer och inte blev det bättre av den här ”putsningen”. Vi försöker nu för hand plocka fram flisveden som ligger kors och tvärs. Dagarna är inte långa just nu men alldeles tillräckliga med tanke på den usla kondition man har.

Det är ingen liten gata som Atomlinjen drar genom skogarna.

Ännu mera problem är det då terrängen är full av stora stenar och däremellan djupa gropar. Det är ganska svårt att komma fram med traktor och skogsvagn. Processorn körde upp en väg men den är inte så framkomlig för en vanlig traktor. Åtminstone måste vi vänta tills vattnet i de djupa groparna fryser så de håller för traktorn. Vi kör först med lilla MF165 men ännu vågar vi inte köra ens med den. Det är plusgrader och blir inte mycket kallare ens till julen. Så det är rent handarbete att röja upp och rada flisved.

Det är ett ganska intressant ställe som vi arbetar på. Den högsta kullen kallas Ratuöyen och det är riktigt gammalt språk. Skandinaviska för över tusen år sedan förrän det ännu fanns någon ”svenska”. På den tiden talade alla i Skandinavien och Tyskland samt England (de anglo-saxiska delarna) mer eller mindre samma språk. Anglerna och saxarna är ju germanska stammar som erövrade England från kelterna för 1500 år sedan. Norska och danska vikingar erövrade i sin tur norra England från dem och dansk lag rådde i flera hundra år i det så kallade Danelagen.

Svenska vikingar och handelsmän reste österut från 700-talet och rutten via Finska viken, Ladoga, Novgorod och Volga var faktiskt den största handelsrutten från Europa österut på den tiden. Man räknar med att miljontals arabiska silvermynt (dirham) fraktades den vägen till Europa från silvergruvorna i Panjhir (nuvarande Afghanistan). Handelsvägen från Kiev till Prag var faktiskt mindre betydande men man måste komma ihåg att på den tiden var landvägen långsam och usel medan vattenvägarna var snabba och lätta Att jag skriver om vikingar i österled är inte så underligt för vi var och såg på det nya museet Vikingaliv i Stockholm.

Ratuöyen betyder ungefär ”Skräpön” där första delen kommer från verbet ”rata” och ”öy” är den gamla formen för ”ö”. Vi talar ännu om ”ratvid” (skräpved). Den är mycket högt belägen och var faktiskt en ö förr. Namnet måste vara mycket gammalt för det är länge sedan den var omsluten av vatten. Troligen var mossarna runtomkring Ratuöyen sjöar förr.

Krönet på Ratuöyen.

Vår skog går från krönet (nästan) ned till Tallmosan som ännu är en mycket blöt mosse med små tallar som kan vara hundra år gamla. Den är i princip utdikad men dikena far ihop mycket snabbt. Bara riktigt kalla vintrar vågar man köra på mossen.

Nu är det menföresarbeten som gäller dvs. verkstadsarbeten. Jag fick felkodsläsarna till bilarna och försöker installera programmen vilket inte är så lätt så jag får sitta och surfa på nätet för att hitta anvisningar för installationen. Först skall Volvon ut ur verkstaden (vi hämtade reservdelar från Strängnäs bilskrot) och så skall Belarus in i verkstaden och vattenpumpen bytas ut (och annat som visar sej vara sönder). Hoppeligen får jag igång den tills det fryser på ordentligt. Men så länge menföret varar så passar det bra med litet motion mitt på dagen.

 

10 december, 2017 av Christer

Tror jag drar streck nu….

…..och förklarar odlingssäsongen avslutad. Jag kan inte påstå att jag tagit ”häran” för en del blev nog oskördat och kvar på åkern. Det är främst purjon som blev kvar mest av den orsaken att den blev så sent skördemogen på grund av den svala sommaren. Skörden drog ut på tiden så vi hann inte få den under tak innan säsongpersonalens anställningsavtal tog slut i månadsskiftet oktober-november. Att då börja skola upp ny personal då man inte visste om det skulle bli skördeväder bedömdes inte vettigt. Åretruntpersonalen har haft fullt upp med tvätt, förpackning och leveranser men några dagar hann vi i alla fall ut och skörda, söndag tredje december blev ändå den sista skördedagen i egentlig mening.

En del palsternackor har vi också ute och dom kunde man i och för sig ännu skörda, åtminstone  för hand, för marken är nästan ofrusen. Det kunde jag konstatera i samband med dagens jordprovstagning. Det blir högst antagligen att försöka ta dem till våren om dom klarar vintern vilket dom borde göra om det nu inte blir alltför kallt på snöfri åker. Kommer snö tillräckligt klarar dom även hårdare köld om snöskotrarna håller sig borta.

Några hektar har jag oplöjt och det vore möjligt att vända lite till men osäkerheten inför nästa säsong gör att jag nog sparar det till våren. Så jag passade ikväll på att tvätta plogen medan det ännu var plusgrader. Den får nu torka över natten för  att smörjas och oljas in inför vinterförvaringen.

Avslutar odlingssäsongen 2017

Det är annars mörka tider så lite snö skulle vara välkommet, ännu vid 10-tiden idag var det så mörkt att jag undrade om det överhuvudtaget skulle bli någon dag idag. Nå, om en halvannan vecka börjar vi åter gå mot ljusare tider.

I väntan på snö, kyla, skogs-  och skidföre kan man ju om man får ”leidon” av att tvätta maskiner sätta sig vid datorn och drömma sig bort med att se på youtubevideon med jordbruksanknytning. Har förundrat mig över hur mycket det finns, att någon har tid med allt videoarbete. Stötte igår på några irländare som sysslar med gräshantering. Det slog mig hur roligt dom verkade ha, kanske går det bättre där på den gröna ön eller så är det några pint Guinness som spelar in 🙂

Enjoy 🙂

och här har vi en seg rackare 🙂

det handlar mycket om gräs på den gröna ön 🙂

27 november, 2017 av Christer

Svångremmen.

Svångremmen är i det här fallet ett hederligt bälte av äkta läder som jag använt årligen sen  medlet av 70-talet. Användningen och åldern ger en bra bild av hur hållbara äkta naturmaterial är. Jag har nog under åren haft andra bälten som oftast använts vid ”bättre” tillfällen men trots sparsam användning så har de inte hållit lika bra då de mer eller mindre bestått av konstmaterial.

Det här bältet har till en början använts både till vardags och fest sen tjänstgjorde det som huggarbälte något decennium för att under senare tid ha använts till mina arbetsbyxor. När man har rörligt arbete går det inte att ha byxorna hängandes vid knäna då det ska tas både kortare och längre steg, klättras, krypas och hukas om vart annat. Så att byxorna hålls på rätt höjd är a och o.

Förutom att hålla byxorna på plats har bältet också haft alternativ användning som att sätta den sista ”touchen” vid vässande av knivar. När jag studerade på Överby höll trädgårdsmästare Berglund  kurs i knivslipning  och jag vill minnas att en och annan av flickorna drog efter andan då han började dra bältet ur byxorna för att få okuleringskniven tillräckligt vass. Jacken i mitt bälte har dock inte uppstått under dylik användning även om också jag praktiserat knivvässning av den högre skolan utan det är nog skogsarbetet som satt sina spår.

Andra spår som kan noteras är vilka hål som använts och visst får man tillstå att det verkar som om omkretsen på användaren ökat lite med åren. Det var ändå det som fick mig att notera dessa rader för under några års tid har det yttersta hålet använts fram till nu en morgon för några veckor sen då jag plötsligt märkte att jag backat ett hål. Det i sin tur fick mig att ställa mig på vågen och visst hade en 5-6 kg försvunnit sen jag senast noterade vikten för några månader sen. Någon speciell diet har jag inte haft men kanske är det långa arbetsdagar ute på åkern som satt sina spår. Borde man sända in ett tips till någon damtidning, om nu sådana fortfarande existerar? 🙂

(Ni kan bortse från datumnoteringen, glömde visst ställa om efter batteribytet)

 

 

På tal om bälten så råkade jag ut för ett bälthaveri som satte stopp för höstplöjningen som jag annars med god tur kunde ha avslutat idag.

Under gårdagens plöjning märkte jag att laddningen blev lite ojämn efter att jag satte på belysningen vid mörkrets inbrott men jag plöjde ändå fältet där jag körde jordvallen här senast färdigt. På väg hem började laddningslampan lysa och motortemperaturen stiga men jag hann hem innan den nådde alarmerande nivåer det var ändå bara nåt hundratal meter att köra. Kunde sen vid hemkomsten notera att remskivan på generatorn lossnat och delar av remmen försvunnit.

En lossnad remskiva på generatorn ledde till avbrott i plöjningen.

Rätt märklig konstruktion tycker jag då varken axeln är konisk eller spårkil används för att säkra långvarig drift. Någon reservrem hade jag inte hemma och saknade också ringnyckel för att skruva tillbaks muttern som låg kvar på främre motorfästet. Så nu står traktorn stilla några dagar i väntan på ny rem. Det hade annars kännts bra att ha åkern plöjd eftersom det nu blir 2 dagar med möten i huvudstaden. Men väderprognosen verkar tillåta plöjning också i slutet av veckan så vi får se om inte det går bra ändå.

26 november, 2017 av Nisse

Den heliga katten

Som veteodlare så gillar man katter i högsta grad. Vi har dessutom säd i torken hela vintern och gnagarna blir ett problem om man inte har katt. Men nu är det inget problem mera – vi har fyra ungkatter … Att det är fyra beror på att vi har fyra barnbarn och de måste ju ha var sin katt. Då vår Murre försvann så måste vi ta en ny kattunge Lill-Grålle och den är en riktig busaktig charmör. Vi behöver ingen TV för den sköter tillsammans med vår andra lillekatt om underhållningen dygnet runt :-). Litet problem är det då den envisas med att gå på tangentbordet och stänger man dörren så jamar den så man får ingen frid alls. Enda möjligheten till lugn och ro är att den får ligga i skrivbordslådan och sova.

Här nedan är den tillsammans med Lill-Skuttan (officiellt Julia) som är litet äldre. Bägge är riktigt vänliga katter men Lill-Grålle klöser och biter inte lika mycket som Lill-Skuttan (som gör det är ren vänlighet men det känns  i alla fall). Svansarna syns inte riktigt för de svängde fram och tillbaka då jag tog bilden.

Jag försökte också ta bilder då de lekte med varandra men det blev bara suddiga fläckar för det gick undan …

Våra två äldre katter håller sej utomhus utom då de vill ha mat – och det är ju bra. Jag har inte sett och hört en enda gnagare nu på lång tid. Tidigare var det ganska livligt på hösten och början på vintern då gnagarna försökte komma in i husen. Men nu håller katterna dem borta mycket effektivt. Fällor och gift är bara skräp jämfört med bondkatter.

Jag läste att man hittat en kattgrav på Cypern som var omkring 9500 år gammal. Katten är ett av våra äldsta husdjur. Den var helig i Egypten på grund av grymma råttproblem i sädlagren och länge var det förbjudet att föra katter ut ur landet. Tamkatten anse vara en annan art än vildkatten och det har länge varit problem med klassifieringen och först år 2003 kom ett beslut om att vildkatten är Felis silvestris   Tamkatten lär komma från den afrikanska underarten Felis silvestris lybica. Det finns också europeiska vildkatter men de är mycket svåra att tämja. De är alltså inte förvildade tamkatter.

Vildkatten jagar bort vuxna ungar och syskon från sitt revir så vi undrar om inte Skuttan (mamma till Lill-Skuttan) har litet vildkatt i sej. Hon tål inte alls småkatterna utan skall ut genast efter det hon ätit litet. Utomhus är Skuttan i alla fall riktigt människovänlig och håller oss sällskap. Pricken (vår kastrerade kåbb) är vän med alla men hundarna skall inte bråka med den för då kan de få klorna i nosen.

Pricken ser litet dolsk ut men är mycket vänlig till naturen.

Skuttan och Lill-Skuttan i juli förrän Skuttan beslöt sej att avvänja Lill-Skuttan. Bägge skuttorna är grymma klättrare och ibland då jag jobbar i uthuset så sitter de på övre kanten på en dörr eller lucka. Eller så klättrar de up på bjälkarna i uthuset. En tid hade vi problem med att de klättrade upp på växthuset och då gör ju klorna hål i plasten. Men efter en dusch med vattenslangen så insåg de att det var en dålig idé …

Det går åt en hel del kattmat men våra katter är värda varenda munsbit för de har hållit alla husen rena från gnagare. Och så är de så roliga. Jag är absolut en kattmänniska. Våra katter är vänliga men ändå självständiga och klarar sej själva utan dess värre skötsel bara de får litet mat – mössen har ju tagit slut här hos oss.