11 maj, 2018 av Kalle

Dom stora inkomsternas dag

Nu dyker jag upp här igen. Jo, jag vet, jag har återigen varit olovligt länge frånvarande från Bondbloggens tangentbord, men det har sina skäl. Det har nämligen hänt absolut ingenting i min värld som på minsta sätt har givit upphov till några skriverier på flera månader. Det har ju inte ens gått att ondgöra sig över vädret heller, för denna vår som gått har väl varit så nära det ”normala” som man kan komma, egentligen ända sedan iskylan släppte i påskveckan. På måndagen i stilla veckan visade bilmätaren -24 i Kauhajoki och det är väl nog rätt lite i slutet på mars, men sen kom ju våren. Den kom snällt, nästan som en vän som försiktigt knackade på, inga stora översvämningar eller annat krafs, snön bara försvann och sen plötsligt – lika oväntat som alla år skulle såmaskinen fram. Jag har nu i dagarna sått vårraps, det känns visserligen som några dagar lite för sent för den verksamheten, men fröna som blev oanvända från i fjol propsade på användning så nu har jag hur som helst lagt dom i jorden. Lite blev kvar ikväll när mörkret nu tog mig, men det blir fortsättning i morgon bitti. Inte desto mera att orda om det, men i övrigt har dagen varit lite märkligt.

Utan att desto mera krångla till det så behöver jag en traktor. Lilla Zetor 6245 har ohjälpligen blivit för liten för alla mina redskap och dessutom fyller ju dottern så småningom traktorkort och har redan börjat vara riktigt behjälplig vid åkerarbetet så det börjar bli dumt att bara ha en åsna på två chaufförer. Dessutom känns det alltid lite skrämmande att bara ha en dragare på gården om något skulle haverera på Valtran – då står man där, kanske mitt i sådden.

Nån splitter ny traktor kommer inte på fråga. Dels är det onödigt att köpa en ny för några veckor på våren (och 6750 släpper jag inte taget om), dels finns det ju inte på något sätt ekonomi till en ny traktor som snart nog går på 100.000 pengar.

Alltså letar jag begagnad. Gärna sexcylindrig eftersom det skall vara ett åkerlok, helst under 3000 timmar och i bra skick. Sen gör inte åren så mycket för det gjordes ju hållbarare traktorer förr, men många timmar vill jag inte ha och priset borde vara humant. Helst under 20.000. Snart nog ett år har jag letat och läst annonser men alla begagnade traktorer är ju både dyra och i regel körda 8-15.000 timmar och det vill jag inte ha.

För några veckor sedan såg jag den. En Case IH med 5600 timmar och ett prisbegär på 19.000 inkl moms. Det tände inte till direkt eftersom jag har dålig erfarenhet av Case men efter några dagar började tanken lägga sig till ro. Objektet verkade intressant. Dessutom rimligt nära – på Valta i Seinäjoki. Efter en del resarch insåg jag att detta ändå var ett riktigt bra alternativ för mig. Utlåtanden av tidigare 5140 ägare var positiva och maskinen verkade vara ett perfekt åkerlok för mig.

Bild från Valtras Konepörssi.

Nu vet jag ju nog att det är snabbhet som gäller när man skall handla begagnat, men det har varit svårt att hitta tid för en sväng till Seinäjoki. Dagarna gick och den fanns kvar. I måndags hade jag bestämt mig för att åka men fick sista minuten förhinder. Dock lyckades det idag så idag bar det av. Först ett ärende i Vasa som sinkades av att allt folk på jorden tydligen var i Stenhaga idag så ärendet som borde ha tagit 10 minuter tog en timme. Såldes kurvade jag in på Valtrahandeln i Östermyra cirka 12.30 istället för 11 som var planerat. Gick ett varv runt traktorn och konstaterade att den inte skämdes för sig så jag gick in och letade upp en försäljare som vänligt meddelade; ”Minä möin sen puoli tunti sitten”

I tre veckor har jag alltså tagit sats för att ta mig till Seinäjoki och sen bommar jag med en halv timme. Det var lite rejält surt kan jag meddela.

Nåja, jag är ju fatalist så jag är ju rätt övertygad om att det var ödet som räddade mig från att ta ett dåligt beslut, antar att motorn kräver storremont snarast eller något annat. Det kan ju mycket väl ha varit min turdag idag också – det lär jag aldrig få veta. Det jag dock vet är att det hade varit lättare att offra en vårbruksdag om det hade slutat på något annat sätt, nu var det lite svårt att komma igång igen som om inget hade hänt. Men det lyckades det med och ikväll har Valtra och Simulta och jag sått 5,5 ha raps och tanken ikväll får bli att nånstans i detta land måste det väl finnas en begagnad traktor till ett rimligt pris som hittar sin väg i mina händer.

Hur som helst har jag ju faktiskt tjänat cirka 18.000 idag. Man lär ju göra det när man inte spenderar säger åtminstone annonsörerna i Sverige.

Slutet gott – allting gott. Och vädret är ju fint.

11 maj, 2018 av Nisse

Grobarhet 2018

Förra hösten tröskades vetet sent och vått. Precis som man kunde förutspå så är grobarheten usel. Till all tur har man lärt sej att ha överårs utsäde i lager. Nedan syns skillnaden i grobarhet för skörden år 2016 (till vänster) och 2017 (till höger). Ett groprov i fuktat hushållspapper gav grobarhet på 97 % för år 2016 vilket är ovanligt bra. Motsvarande pappersprov gav efter lång tid en grobarhet på omkring 10 % för vetet från i fjol. Kornen från 2017 hade dessutom rikligt med sjukdomar.

Så det är klart vad svaret på från ”Vad skall jag så ?” blir.

 

10 maj, 2018 av Nisse

Våren är torkandets tid

Hösten var sen, blöt och eländig. Det vete vi fick in hade nästan 30 % fukthalt. En del fick jag nedtorkat till 18 % men det sista var långt över 20 %. Nu har det minsann varit torkväder ! Varmt och soligt och luftfukt nere kring 30 %. Så jag har naturligtvis haft fläktarna på. Temperaturskillnader upp till 7…8 grader mellan inkommande och utgående luft i lårarna visar att det minsann torkat.

Men då jag skulle mäta fukthalten så visade fukthaltsmätaren felkod. Jag blev ganska sur för den var ny (och ganska dyr). Så jag kollade in nätet och köpte en fuktmätare för 17 euro från Kina. Knappast är den noggrann men troligen noggrannare än käppmetoden. Käppmetoden går ut på att man slår en käpp ned i vetet och går den inte att slå in så är det alldeles för fuktigt (över 25 %) men går den lätt igenom säden så börjar den vara torr (under 16 %).

Visst har jag den gamla vågmätaren med en torklampa som är mycket noggrann men det är också mycket långsam. Nån sorts snabbmätare behövs. Fördelen med den mätare jag köpte är att den har en gaffel med sladd som man sticker i säden och sedan avläser man fukthalten. Det är samma metod som fuktmätare för virke använder. Den nya fina och dyra mätaren som jag har skall ha ett prov av säden som placeras i en kopp med skruvkork. Den är snabbare än vågen men inte supersnabb. Så jag skall pröva gaffelmätaren för 17 euro.

Sedan bytte jag batteri i den fina mätaren och testade flera olika prov varvid det visade sej att det inte var något fel på mätaren utan vetet var så torrt att det gick under skalan … Det fuktigaste provet som jag hittade var 12 % medan de andra var 11 % eller under skalan. Fläktarna stängde jag av omedelbums. Med kalluftstork måste man vara försiktig på våren för man torkar lätt för mycket men jag tyckte bara att höstens vete var så blött att jag inte började mäta i tid. Mätsystemet visade också att säden fortfarande torkade.

Virkeslagringen hade däremot inte torkat så jag började i stället gräva ned en brotrumma vid ladan. Det måste man göra medan marken ännu är fuktig och mjuk för senare på sommaren blir leran stenhård. Brotrumman var bara fem cm under vägen och måste grävas ned minst ett spaddjup mer. Med gripen på skogslastaren krafsade jag upp ytan och lyfte bort brorören av cement. Jag ville ta dem till vara för cementrör är av bättre kvalitet än plast. Då man gräver upp cementrör så hör man genast då skopan (eller gripen) tar i cementen men plast gräver man lätt sönder.

Orsaken till att brotrumman måste grävas ned djupare är att golvet i ladan måste sänkas så att den nya (begagnade) tröskan kan köras in. Den är 30 cm högre än den gamla. Det var ganska precis hur mycket det gick att gräva ned brotrumman för vägdiket måste ju dra undan vattnet också. Så det gamla avvägningsinstrumentet kom till bruk igen. Avvägningen visade att jag kunde sänka brotrumman 30 cm och ändå ha 10 cm fall till vägdiket. Det är inte mycket så jag måste se till att vägdiket alltid är ordentligt rensat från gräs och buskar. Om det blir vatten att stå i brotrumman på vintern så fryser det och man har översvämning nästa vår.

Det är tydligt att brotrumman måste grävas ned djupare.

Det går ganska bra att ”gräva” med gripen så länge marken är fuktig. Jag har plåtar som man kan sätta innanför gripen för att lyfta upp jorden men det går bättre att riva loss jord utan plåtarna. I ett dike med tjockt gräs kan man lyfta upp jorden ganska bra för rötterna håller ihop den men annars rinner det mesta genom gripen. Då blir det skyffelarbete.

Man skall inte riva loss den mjuka leran för det är mycket tyngre att kasta upp den då. Mjuk lera går riktigt bra att gräva upp om man tar ut trianglar och trampar föri (trampar ned spaden på sidan först). Som liten fick jag lära mej tramp betär föri då man dikade. Det är ett trevligt arbete bara man först tar bort ytskiktet med gräs och rötter med gripen. Det var inte så roligt förr då spadadiikaren skulle gräva ihop sin försörjning (inklusive en stor familj). De dog unga.

Då de första grävmaskinerna kom så var en spadadiikari och såg på då den tog stora lass i varje skopa. Han konstaterade då att nu kan noo spadadiikaren draa ååt ... Men spadadiikaren har grävt en mängd diken som förvandlat stora delar av landet från kärr och mossar till åkrar och skog. Om man ser på kartor från slutet på 1700-talet så bestod stora delar av vår by av kärr som var farbara endast på vintern då det frusit på.

Nuförtiden kan folk inte ta tag i en spade mer utan det skall vara grävmaskin till allt. Inte att undra på att en av de stora folksjukdomarna är fetma. Vi äter inte bara ihjäl oss utan vi dör på soffan. Jag såg i går en intervju med nån sorts hälsokonsulent som påpekade att gym nog är bra men det räcker inte med en timme varje dag för det blir ändå närmare 90 timmar sysslolöshet i veckan. Man borde röra på sej mer i vardagen och inte bara svettas nån timme på gymmet. Skogsarbetet är bra men det behövs litet kroppsarbete på sommaren också. Att gräva diken är inte så dumt. På våren alltså – på sommaren är vår lera så hård att man inte ens skall försöka hacka i den med skyffel.

Nu är det nya röret nedgrävt. Jag brukar använda en täckdikningshyvel med långt skaft för att få bottnen att luta jämnt åt rätt håll. Med litet vatten i rännan får man med hyveln en mycket exakt lutning. Det blev plaströr fastän jag gillar cementrör. Brotrumman måste förlängas för om vintern kör jag snö snett över den och då man kommer med släpvagnen från andra hållet så har det varit problem att svänga så tvärt. Cementrören räckte inte till.

Våren har kommit och det torkar upp. Nästa vecka lär det bli +25 grader så det blir väl vårsådd så småningom. Värmen har också fått våra sippor och scillor att blomma alldeles förskräckligt även om det börjar bli för hett för tussilagor. Vi har fullt med blåsippor, vitsippor, gulsippor och scillor. Dessutom en mängd lökväxter överallt. De har spritt sej till alla hörn av gårdsplanen. Och jag gillar blommor – mest blå. Hemligheten är att inte kratta för då förstör man de känsliga sipporna.

Glad Mors dag !  Den kanske kan firas i år utanför traktorhytten för vi börja så först nästa vecka.

 

5 maj, 2018 av Nisse

Vad skall man så ?

Det var en ruskig höst i fjol och vetet som tröskades till sist i oktober börjar mögla. Groprovet visade nästan noll grobarhet. Så vad skall man så ? Vi har överårs utsäde som gror ganska bra men det räcker inte. Nu skall vi se om det tidigare tröskade vetet gror bättre. Det hann åtminstone torka litet. Vetet blev inte hårt i tid och att tröska blött vete gör att kärnorna skadas och grobarheten blir dålig.

Att köpa utsäde kommer inte på fråga. Vetepriset är så lågt att alla utgifter skall bort. Det gör ungefär detsamma om det växer eller inte för varje kilo ger enbart förlust. Konstgödsel har jag i alla fall köpt för annars är det ingen idé att så alls. Man har ju sett hur vetet ser ut där gödseln i såmaskinen tagit slut – oftast i någon enstaka bill.

Men sprutmedlen blir i år från den billigaste ändan. I fjol körde jag med Broadway (som också fick ersätta flyghavremedlet) och man kan inte klaga på verkan. Men det går inte att köra med Broadway flera år i följd. Så det blev MCPA och M-sulfuron (Ally). Det är en ganska bra kombination som dessutom är billig. Enda problemet är snärjmåra som vi ibland har mycket av. Men det beror helt på sommaren. En torr sommar brukar måran inte alls trivas.

Eftersom hösten var så hopplös så måste jag spruta glyfosat nu på våren före sådden. Med direktsådd är det helt nödvändigt för annars tar baldersbrå och kvickrot snabbt överhanden. Jag hoppas glyfosatet också minskar på måran men jag har som plan B att jag köper triasulfuron (Logran) och sprutar det i stället för M-sulfuron ifall det ser ut att komma måra. M-sulfuron har bredare effekt men är uselt på måra. Ett problem är att måran börjar sticka upp först i slutet på sommaren och då är det för sent att spruta.

Det blev annars billigt men flyghavremedlet är dyrt och står för 2/3 av kostnaderna. Nu har vi i alla fall börjat jobba på att få bort flyghavren så man kan inte sluta spruta mitt i allt. Att plocka för hand blev dåligt då jag inte mera ser flyghavren så bra. Jag fick nya glasögon förra söndagen i Västerås och ser betydligt bättre nu men gråstarren gör att jag inte har samma skärpa som förr.

Ifråga om vetesorten så lämnar jag Zebra och går tillbaka till Reno – ifall jag hittar grobart utsäde. Utsädesavgiften för de nya sorterna är så hög att jag nästan får sprutmedlen betalda (utom flyghavremedlet) om jag sår Reno som inte har någon avgift. Det var ett misstag att privatisera sortutveckling (liksom mycket annat) och nu går utvecklingen bakåt. Eftersom inkomsterna är dåliga så måste utgifterna ner oberoende av om det växer eller inte. Jag odlar delvis för att det är roligt men tänker inte betala för att nån skall få vete.

Det är slut med att sikta på goda skördar. Nu gäller det bara att få ned utgifterna och arbetsmängden. Inte ids man bråka med nånting som är helt olönsamt. Samtidigt försöker jag förbättra strukturen på åkrarna och i år är ett av de största skiftena i gröngödslingsvall. Jag hoppas att klövern övervintrat bra. Nu skall jag också harva och så den föregående gröngödslingen och det blir intressant att se om den hade någon positiv inverkan. Den plöjde jag alltså förra hösten.

Bråttom verkar det inte bli för det har regnat på nytt. Nu lovar i alla fall prognoserna varmare och torrare väder  – nästa söndag till och med över 20 grader varmt. Vårsådd blir det inte ännu men nu skall fjolårets vete torkas ned då luftfuktigheten lär bli under 30 %.

 

 

2 maj, 2018 av Nisse

Spionkamera 2018

Vi var på ”semester” i skarven mellan skogsvinter och vårsådd. Sedan tänkte jag komma tillbaka och ta itu med vårbruket med nya krafter – men hade inte räknat med en eländig förkylning. Näsan rinner och är svullen (och huvudet känns svullet det med). Så i den mån jag orkat upp ur soffan så har jag sysslat med att beställa besprutningsmedel och försökt få mina nätverkskameror att fungera.

Som ni vet så har jag sysslat med övervakningskameror redan i många år. Den första var en Axis 207W som jag köpte år 2008. Den var ganska dyr – närmare 300 euro. Den hade inte så bra bild och så gick den sönder fastän den skulle vara av god kvalitet. Därefter har jag bara köpt billiga kameror och det har lönat sej. Visst går de sönder också men då kan man köpa en ny som vanligen är både bättre och billigare. Jämför bilderna nedan från en kamera av årsmodell 2017 och en från år 2010:

Men den äldre kameran var ännu för ett par år sedan bättre – nu har färgerna blivit blacka. Nedan en bild från 2016 (som är från juni så grönskan var då också snyggare).

Bilderna är helt obeskurna och man ser att den nyare kameran har ett annat bildformat 16:9. Det är inte underligt att skärpan är bättre för den gamla kamerna gjorde foton med 110k storlek medan den nya ger 3500k storlek.

Den nya (tillfälliga) kameran.

Man märker att bildvinkeln är betydligt större för den nya kameran vilket tvärr också gör att bilden förvrängs en aning. Vägen borde gå svagt nedåt till höger men inte alls så mycket som på bilden. Det här är övervakningskameror så man tar inte så allvarligt på att korrigera förvrängningen. Viktigare är tydligheten.

Nu är också den nyare kameran redan föråldrad. Dagens kameror ger ännu skarpare bild och man kan köpa upp till 8MP (Megapixel=8 miljoner bildpunkter) relativt billigt på eBay. Betydligt billigare än den första Axisen från 2008. Dessutom har de nya kamerorna zoom som är upp till 30 gånger. Och det är optisk zoom så man förlorar inte pixlar som med digital ”zoom” (som är rent lurendrejeri). Digital ”zoom” betyder bara att man beskär bilden. Men kom ihåg att de stora bilderna kräver mycket av nätet. 8MP(=4K) kräver 20-30 Mbit/s och i praktiken fibernät.

Nu har jag beställt en ny kamera med 20 gångers zoom som kan vridas åt alla håll med fjärrstyrning över nätet. Dessutom har den tvåvägs ljud så man kan prata med någon som står nära kameran. Jag har alltid tyckt att det är underligt att de tidigare kamerorna inte haft ljud för man har stor nytta av mikrofon vid övervakning. Och priset är bara 2/3 av den första kamerans pris trots alla finesser.

Det är i alla fall besvärligt att köpa nätkamera för utbudet är mycket stort och ibland är uppgifterna om kameran lindrigt sagt usla. Jag hade tid att surfa en hel del (på grund av förkylningen) så jag gick igenom de flesta kameror som jag hittade. Eftersom jag ville ha en billigare kamera så blev det enbart kinesiska kameror – de övriga är i en helt annan prisklass. Och med tanke på att de också blir föråldrade snart så vill jag inte betala onödigt mycket.

Ett stort problem som folk kanske inte tänker på är hur man skall kunna se på kamerans bild. Och det är speciellt besvärligt för mej som bara kör Linux för de flesta kameror är gjorde enbart för Windows. Ironiskt nog använder de nästan alla Linux inne i kameran … Om man vill sätta sej in i dessa nätkameror så kan det löna sej att titta på

Unifore

och speciellt Technology News. Klicka på Blog och sedan på Technology News. Där finns de mest kunniga och grundliga artiklar jag sett om kinesiska nätkameror. Typiskt nog är de väldigt likadana även om en mängd olika firmor säljer dem på nätet. Man får vara försiktigt så man inte köper en föråldrad eller nedbantad modell. Annonserna motsvarar inte alltid verkligheten och man skall lusläsa dem och jämföra dem grundligt.

Den kamera jag köpte har en Sony IMX291 bildsensor som är en av de känsligaste och bästa (utom proffs förstås). Det finns gott om jämförelser med andra på Youtube.

Det första man skall göra är att stänga av alla P2P-program som tar kontakt till tillverkarens server för annars så blir man själv ett objekt för spionage. De för reklam om att det är SÅÅÅ enkelt att installera kameran och få bilden i mobilen. Fall inte för det ! Lättjan är alla lasters moder och har ställt till med mycket elände vilket Facebook-skandalen bevisat (men det är samma sak med Google och de andra också).

Mina kameror har jag installerat bakom dubbla brandmurar och hindrat all kommunikation till tillverkarens server. Jag ser på dem enbart över krypterad ssh-förbindelse (VPN går lika bra). Ni vet väl att alla kinesiska kameror (och troligen de flesta andra också) har inbyggt en bakdörr så den som känner till den kan koppla in sej när som helst … På det viset raderades två av mina kameror fullständigt förrän jag började sätta mej in i problematiken (jag lyckades sätt in programmen tillbaka men det var verkligen besvärligt).

Det finns en mängd program som man kan använda till att se och styra kameran men jag tycker att standard ssh (secure shell) är det bästa. Med ssh ställer jag in bildströmmen och så använder jag VLC (också ett standard gratisprogram) för att se på bilden. Inställningarna kommer man ofta åt via vanlig Firefox eller Internet Explorer. Men köp inte kameror som använder ActiveX för det betyder problem. En bra kamera är helt oberoende av vilken maskin och operativsystem man använder. Den blir litet dyrare men det lönar sej.

Speciellt i Sverige med alla djurterrorister måste en bonde ha ordentlig övervakning – men inte sådan att terroristerna kan se på kameran för då vet de när det är tomt. Jag tror inte alls att de verkligen bryr sej om djuren – de är mobbare som bara vill jävlas och just nu är det trendigt att vara djurterrorist. Det är mycket svårare att ge sej på stora firmor så de mobbar ensamma bönder i stället. Helt vanligt mobbarbeteende.

Det fanns en bra artikel i Aftonbladet av Palle Borgström (LRF-ordförande) om hur bönderna trakasseras och till och med barnen till bönder mobbas i skolan. Det ledde till en stort genomslag i media och Expressen och DN uttalade sitt stöd för bönderna. Sydsvenskan skrev: ”Rör inte min kossa. Inte min mjölkbonde heller”. Det är ju positivt men Land tvivlade på att den hårda kärnan av djurterrorister blir påverkade så det är ständig övervakning som gäller.

Förutom övervakning så är det intressant att följa med vad som händer. Om jag är i skogen så kan jag se och höra vad som händer hemma (eller i Sverige).  Man kan också spela in på ett SD-kort och numera är kompressionen så bra (H.264) och korten så stora att man kan ha upp till 40 dagar på ett kort. Man kan också ställa in kameran så att den bara spelar in då nånting rör sej. De moderna kamerorna har olika fält så man kan rikta in intresset bara på en viktig punkt. Mina tidigare kameror hade också rörelseinspelning men de reagerade på varje kvist som rörde sej.

Nu då förbindelsen fungerar över nätet så kunde jag kolla in pannans temperatur från Sverige och ringa brorsan som gick för att se om allt var i skick. Likaså kunde trädgårdsmästaren följa med temperaturen i växthuset.

Världen blir allt mindre och vi kan nästan vara på flera platser samtidigt (via nätet) men det uppkommer nya problem. Fast så har det alltid varit. De första lokomotiven i England måste ha en man gående med varningsflagga framför …

Jag borde gå ut och skyffla ut vetet som kördes in genomblött i oktober men här har det regnat och varit kallt. Inget torkanväder och inget för en förkyld bonde men nästa vecka blir det solsken. Groprovet visade nästan noll grobarhet så det blir att söka fram gammalt utsäde. Och näsan den bara rinner – hå-hå, ja-ja …

 

 

 

 

30 april, 2018 av Christer

FinneFarm 30 år

I går för 30 år sen satte jag min dåtills dyraste namnteckning på ett dokument som tillsammans med frugan gav oss förvaltningsrätten till gården här i Långmossen. Då var det i slutändan banken som ägde fastigheten, 18 år senare hade vi  i alla fall avamorterat så att vi kunde kalla oss bönder på riktigt. Jordbrukare kan man vara utan att äga marken man brukar men bonde blir man, enligt mina normer, först när man äger jorden. Vet ändå inte hur pass allmänt vedertagen min tolkning är? 🙂

De tio första åren.

Hur som….. så kände åtminstone jag mig mogen att starta eget efter många år i ”statens tjänst” som arbetslärare på Korsholms skolor. Mitt löfte till tidigare rektorn Albert Sigfrids om att stanna på trädgårdsskolan i 10 år höll dessutom på att uppfyllas. Farsan var i gott skick och inte redo för generationsskifte så det sågs just inga andra möjligheter än att skaffa eget på öppna marknaden. Efter några års försök till markaffärer lyckades vi så till sist hitta gården här i Långmossen och komma överens om ett köp.

Markpriserna var höga då i slutet av -80-talet och vårt startstöd beskars då det i jämförelse med förra ägarens inkomster ansågs vara för högt inköpspris. Tyckte det var orättvist att jämföra min förväntade produktion med förra ägarens speciellt som hans inkomstuppgifter härstammade från missväxtåren -86 -87, men såna var reglerna då.

”Lamaåren” i början av -90 talet var tuffa men lyckligtvis hade vi största delen av lånen bundna till stabilare räntor. En miss av skattebyrån från övergången till datoriserad skattedeklaration 1988 gav oss en rejäl restskatt 1992 eftersom man glömt notera min löneinkomst från skolan. Året efter föddes vår yngsta dotter och så pass knapert var det så att om det endast fanns torra ”kulor” i blöjan så kunde den användas ytterligare en gång. Vi byggde ju upp första delen av produktionshallen under -91 till -93 så det fanns minsann hål att fylla men tack vare bygghjälp av farsan och morbror Nils och återanvändning av byggnadsmaterial fick vi tak över huvudet. De svåra tiderna fick mig också att inse att på ett litet hemman kan man svårligen  klara sig som råvaruproducent så jag skolade mig till livsmedelsföretagare under ett par vintrar.

1994 var ändå ett gott år och det mesta redde upp sig ekonomiskt och vi kunde till och med investera i lite maskiner som underlättade arbetet. Tyvärr insjuknade min far, som hade varit till stor hjälp under uppbyggnadsskedet, i svår cancer och fick slutligen ge sig för sjukdomen i december 1996. Samtidigt som jag borde ha ägnat min tid åt min sjuke far så upptogs stor del av mina tankar åt bekymren kring EG-anslutningen. Det var som om allt ställdes på ända men man var ung och framåt och man hade svårt att föreställa sig att min starke far kunde dö blott 63 år gammal. Han hade ändå inget intresse för byråkrati så sjukdomen samt EG-anslutningen innebar att hemgården och senare dödsboet blev tillskottsmark i form av arrende.

EG-anslutningen var jag negativ till då jag resonerade så att om Finland nödvändigtvis behövde unioniseras så skulle det ske tillsammans med de nordiska länderna och inte med de sydeuropeiska vars mentalitet är helt annorlunda. Nåjaa, det gick som det gick efter lite skrämseltaktik om att ryssen tar oss om vi inte går med i EG.

Det var bara att bita i det sura äpplet och själv tänkte jag som så att finns det blanketter så nog har jag kryssen. Ett par projekt som anläggande av sedimenteringsbassäng och kalkningsstöd för sura sulfatjordar blev resultatet av några kryss men i övrigt så kändes det väldigt dumt att sätta tid på byråkrati istället för produktiv verksamhet. Produktpriserna föll som väntat men tyvärr så infriades inte löftena om billigare insatsvaror och dessutom beskylldes bönderna för att inte söka stöd i den omfattningen man beräknat vilket ledde till att Finland blev nettobetalare i unionen. Man insåg nog att den ”gamla goda tiden” eller i mitt minne åren på -70 och -80-talet var förbi men ändå ville man inte tro på Hemiläs profetior om en halverad jordbrukarkår.

De va i korthet dom 10 första åren som egen företagare och här hade jag tänkt sätta in en video från odlingarna den första sommaren men när jag skulle ladda upp från videobackupen så hände inget. Kunde bara konstatera att det verkar som om hårdskivan för säkerhetskopieringen gett upp…….grrr…. så det får bli en annan gång. Jag borde ha den sparad på hårdskivan från datorn som gav upp i vintras och så finns förstås Hi-8 originalbanden i behåll men dom är det inte så lätt att komma åt när det saknas bandspelare som klarar av formatet.

Teknik är bra när det fungerar, nu måste jag ändå avsluta dagen då det finns en hel del på morgondagens agenda, ska försöka sammanfatta de återstående åren i ett senare inlägg om det visar sig finnas intresse bland läsarna.

Go natt!