Kylslaget

De senaste dagarna har vi haft rejält med snö, krispiga och klara morgnar med fenomenalt sparkföre och uppgående sol som gnistrar i iskristallerna på träden, helt enkelt ett riktigt härligt januariväder. Märkligt nog har det dock stått november i almanackan. Fast i och för sig innebar den plötsliga kölden ju att vi slapp det grå novemberslasket nästan helt och det är ju trevligt.

Som kallast har vi hos oss varit nere i -19°C vilket är ovanligt så här tidigt på vintern. Eftersom jag har djuren i kall lösdrift har det varit -19°C även inne i ladugården. Kölden påverar inte arbetet nämnvärt, djuren skall skötas som vanligt oavsett temperatur. Kornas arbetsavtal innehåller inga köldbegränsningar och då gör inte mitt det heller. Faktum är att det snarare går mer tid i ladugården ju kallare det blir.

Kor har som bekant päls och klarar därför kölden rätt bra. Redan på hösten märker man att de anpassar sig för lägre temperaturer, kor som vistas i kalla utrymmen året om har markant tjockare och yvigare päls än de som hålls i varma ladugårdar. T.o.m. kalvar som föds på vintern ha vinterrocken på redan vid födseln. Förutsatt att man förser korna med en torr liggplats, låg luftfuktighet och ordentligt foder är kölden inget problem för friska djur.

Däremot är det viktigt att följa med om det finns sjuka djur i gruppen. Sjuka djur klarar normalt också kölden, men de har mindre marginaler än de friska och kan behöva extra omvårdnad. I värsta fall kan man tvingas ta in de sjuka individerna i värmen, men det är rätt ovanligt.

När termometern första gången kröp ner under -15°C syntes det tydligt att de yngsta kalvarna upplevde att det var lite i svalare laget. Efter ungefär ett dygn hade de ändå accepterat att man tydligen inte dör av det här heller och kutade runt helt som vanligt. På de vuxna korna som redan upplevt några vintrar märker man ingen skillnad alls. Det är först när kvicksilvret börjar gå under -25°C som deras beteende ändrar, då börjar de röra sig långsammare och tillbringa största tiden liggande för att spara värme.  Men såna temperaturer som futtiga -15°C rör dem inte i ryggen.

Jämnställdhet??

Nu kan man lugnt konstatera att vi har en riktigt tjurboom på gång i ladugården; de sex senaste kalvarna har blivit tjurar.

Det började med Fräckna som förra veckans onsdag fick Henkka. Hon kalvade några dagar i förväg, vilket i och för sig var tur då Henkka var ganska stor vid födseln. Fräckna följdes av Öris. Hon hade kalvat natten till lördagen, så när vi gick ner till ladugården fanns det en liten Hacet i lösdriften. Vi hade nämligen kalvningsboxarna upptagna av två kor som gått över sin respektive beräknade tid. Men före dessa två, hann ännu Anni af Kabböle kalva. Hon kalvade på lördag förmiddag och fick en liten Hotto.

Sedan var det dags för de två som torde ha kalvat före de andra. På lördag kväll fick då Yäk äntligen sin kalv,Hilbert. Yäk var seminerad med en frisisk tjur, så det var riktigt lämpligt att det blev en tjur. På söndag morgon före mjölkandet kalvade också Filifjonka. Hennes kalv skulle med all sannolikhet ha blivit en ko, eftersom hon var seminerad med en könssorterad dos. Eller egentligen med tre doser, då hon blev tre gånger seminerad i samma brunst men tydligen hjälpte inte ens det. Det var förövrigt den första gången det blev tjur efter könssorterad dos.
Sedan, sist men inte minst; Ulrika. Hon fick en stor och fin tjur idag på förmiddagen. Han fick heta Hörö. 🙂

Att elda med ved

Vi fascineras av elden och flammorna. Som fyraåring satt jag långa tider och tittade på elden i kakelugnen med min mamma oroligt svassande omkring (jag lär ha satt händerna mot den brännheta luckan som två-åring och stod och skrek tills någon ryckte bort dem). Jag minns ännu klart hur glöden falnade långsamt. Egentligen var det mycket bättre än TV.

Sist och slutligen eldar vi inte så många dagar om året i spisen och kakelugnarna (som till all tur finns kvar) men vid temperaturer under -20 grader så är det en välkommen tillskottsvärme. Och så har vi massor av ved (mest skräpved) som borde brännas upp. Snål som man är så vill man inte elda åt kråkorna utan tycker den kunde vara till nytta.

Eldandets teori är enkel:

1. Trä skall värmas upp till antändningstemperatur 400-500 grader för torrt trä.

2. Vatten brinner inte.

3. Värmen far uppåt.

4. Det behövs syre (luft).

Det räcker som teori. Här kan man dra praktiska slutsatser som att det inte lönar sej att försöka tända på en stor klabb direkt med en tändsticka. Våt ved är ganska hopplös.  Inte heller är det smart att försöka tända på uppifrån. Packa inte så tätt att elden inte får luft.

Så vi spjälker en massa tunna stickor som vi radar till ett litet bo under veden. Man kan lägga ett vedträ tvärsöver först så det finns utrymme för tände under veden. Eller låta övre vedvarvet komma litet längre ut. Med torr ved och små stickor skall det gå bra att tända med en enda tändsticka. Och så måste man förstås ha drag i spisen för att det skall fungera.På vintern brukar det inte vara problem om man har öppnat spjället. Eventuella kalluftproppar får man bort genom att bränna tidningspapper direkt i pipan.

Bensin skall man absolut inte börja tända med ifall man tänkt leva till hög ålder. Om den förgasas så exploderar den vid första gnistan. Spänta hellre litet mindre stickor.Om man fryser så är det bäst att hugga ved tills man fått elden att ta sej. Då har man ett litet lager och blir ganska varm.

Då man fått de små stickorna att brinna så matar man på med litet större stickor och då elden brinner ordentligt kan man börja lägga på större klabbar.

Nu är rätta tiden att hugga ved. Klabbarna spricker bra i kölden och så får man varmt själv. Men se till att yxan är ordentligt fastkilad i skaftet. Bäst är att ingen finns i närheten – speciellt inte bakom eller framför. Och om man håller i yxskaftet med bägge händerna så är det ganska svårt att hugga av tummen. Stå breckåmbeina (bredbent) och se till att yxskaftet är vågrätt då yxan träffar klabben. Skaftet skall absolut inte vara högre än yxhuvudet för då är benet i fara om yxan slinter.

Nu har det blivit litet varmare redan. Som värst hade vi -23,4 här. Februarikyla i november. Få se hur resten av vintern ser ut …

Vattenledning

Det påstås att österbottningar skall ha en viss fallenhet för byggnadsarbete, vilket troligen är förklaringen till att en stor del av min släkt verkar trivas så bra på Åland. Jag är definitivt inte nån byggare.

Korna får sitt vatten via en vattenledning som delvis går på och strax under golvet i gamla ladugården. Det har fungerat bra, eftersom gamla ladugården hittills fungerat som kalvstall och sjukstuga och följaktligen hållits varm mer eller mindre automatiskt. Nu står varma delen dock helt tom, vilket innebär att jag denna vinter måste värma upp den endast för att hålla vattenledningen isfri. Det känns varken ekonomiskt eller klimatsmart. Därför skall den trettio år gamla vattenledningen kopplas bort och ersättas med en ny som är frostsäkrad.

Frostsäkringen består av ett plaströr med plastisolering i två skikt. Inne i plaströret träs sedan själva vattenledningen och där finns även rum för en värmekabel om det skulle knipa. Det egentliga rörmokeriet överlåter jag med varm hand åt kunnigt folk, men att dra fast ytterröret på väggen tyckte rörmokaren jag kunde klara av. Det var som sagt han som tyckte det, inte jag.

Fult och funktionellt brukar ju ofta följas åt och den här vattenledningen torde vara något av det mest funktionella jag nånsin gjort. Rent tekniskt är det bara att hålla i och skruva fast, det luriga i sammanhanget är att röret är ganska styvt och utrymmet fodrar en del böjar och svängar. Det är just böjarna som tenderar att se lite – låt oss kalla det – funktionella ut.

Nu är hursomhelst själva ytterröret uppe och det återstår endast att ringa rörmokaren och meddela att det är dags för honom att fixa resten. Skrattar han när han ser min montering byter jag rörmokare. 😉