När nån bäddar får man ligga

När man jobbar med djur kan man inte alltid räkna med att saker går som man tänkt sig. Ett exempel på det är min kalvgömma. Den har kalvarna faktiskt flyttat på.

Ladugården består i huvudsak av två delar, liggavdelningen där korna bor och foderbordet där käket serveras. Korna skall hållas borta från foderbordet, dels för att inte förorena fodret och dels för att inte kunna rymma vidare ut på gårdsplanen. Så länge jag hade mjölkkor ordnade jag det med en sk. nackbom mellan foderbord och liggavdelning. Nackbommen är ett ganska enkelt och öppet “staket” och fungerar bra för vuxna djur.

För småkalvar fungerar hindret däremot inte alls, det läckte som en svensk SÄPO-utredning och jag hade kalvar på foderbordet för jämnan. Den sektion av foderbordet som har låsgrindar är för svårforcerad för dem, men nackbommen kryper de under utan några som helst problem.

Jag övervägde att montera låsgrindar eller liknade längs hela foderbordet men ändrade mej efter viss eftertanke. Faktum är att kalvarna borde ha en kalvgömma där de kan dra sig undan de vuxna djuren och onekligen fungerade ju foderbordet rätt bra som en dylik. Så istället för att bekämpa kalvarnas rymningar valde jag att stänga av en del av foderbordet där de får hållas och ströa den med halm så de får en bra liggplats. Sektionen med låsgrindar är avstängd för kalvarna och där sköter jag utfodringen av de vuxna korna. Med facit i hand kan jag konstatera att foderbordet blev mycket bättre som kalvgömma än den ursprungliga. Foderbordet är större, ljusare och ligger dessutom helt inom synhåll från övervakningskameran vilket gör det lättare att följa med kalvarnas förehavanden.

Igår eftermiddag  fyllde jag på halmen i bädden och det är alltid uppskattat. Först härjar småkalvarna runt i halmen, bölar och hoppar medan de sparkar och stångar sönder balen och sen lägger sig alla ner mangrannt. Det är tydligen extra skönt att lägga sig på ny halm. Senare på kvällen när jag gick kvällsrond fick jag kryssa mellan och kliva över de liggande kalvarna, inte en enda gjorde nån ansats att resa sig. Har man fått en mjuk och varm liggplats ger man inte upp den sådär alldeles enkelt.

För ett dumt huvud får kroppen lida

Det är likadant varje höst … Man klär inte på sej ordentligt och så blir man förkyld. Jag har legat utslagen slutet av veckan men nu går det bättre. Sommarkläderna fungerar bra så länge man bara går ett varv mellan husen. Men nu började jag med utomhusbyggandet i pinande nordanvind. Och vintern tar en med överraskning vartenda år.

Det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder heter det och det är sant. Så nu tas vadmalskläderna fram (jag köpte ett lager av svenska arméns uniformjackor m/39 som troligen är de sista ordentliga vadmalskläderna i världen). De ryska filttossorna kan man ju inte använda förrän det blir minst 20 grader kallt men ett par stora stövlar med plats för dubbla yllesockor klarar av måttlig kyla. Äkta yllesockor är annars fruktansvärt dyra – man tänkte aldrig på saken då farmor och morsan stickade åt en hela tiden.

Nu skall flisbyttan fyllas på varje dag så det börjar vara på tiden att få det nya mellanlagret i funktion med plats för 10 kubikmeter. Men det finns hopp. Ducaton är ihopskruvad och om jag inte glömt nånting viktigt så skall den besiktas i morgon och sedan hämtar jag skivor och stenull. Bara jag får de yttre skivorna uppskruvade så gör det inget att det blir -18 grader – även om det nog hade varit trevligt att få det byggt litet tidigare.

Skogsarbetet börjar snart men det är harm att snön föll på varm jord. Nu är marken inte frusen under snön utan man måste försiktigt börja köra upp skogsvägar – först med den minsta och lättaste traktorn. Men visst finns det ännu en del verkstadsarbete kvar.

Få se om vi får en lång och kall vinter igen …

Jag har en plan…

November. Is. Mörkt.

Vad gör man då. Jo man håller till inomhus och drömmer sig bort. Jag sitter och tittar i kataloger och längtar. Dom här katalogerna står det dock inte Tjäreborg på och dom innehåller inte bilder av palmer och sandständer. Till södern har jag aldrig varit och längtar inte dit heller. Mina kataloger står det tex Gödslings- eller Odlingsguide 2011 på och dom är bra mycket intressantare.

November är den perfekta månaden för odlingsplaner. Dels behöver man balansera intäkter och utgifter inför årsskiftet, och dels är sgs alla förnödenheter som billigast just nu. Vet man redan nu vad man skall odla nästa år så kan man spara en hel del pengar.

Problemet är att det vet jag inte. Ryps kan jag inte odla nästa säsong pga sjukdomstrycket. Korn vill jag inte odla, pga tveksam lönsamhet. Havren har varit bra i år men inget säger att den blir lika bra nästa år. Däremot är havren en bra växt för att den bryter sjukdomstrycket både för ryps och vete. Vete kan (eller bör) inte odlas för ofta på samma skifte och det betyder inte mer än två år i rad. Jag vet inte hur det blir med olika trädesstöd i nästa år, men en gröngödslingsvall med klöver vore inte helt fel.

När man stoppar in ovanstående variabler i ekvationerna blir svängrummet ganska snävt. Rypsen faller bort, vete kan bara odlas på tre bassiften och havre kan man inte lägga där det finns ett flyghavreregister.

Detta sitter jag alltså och bollar med i kväll, något resultat och någon plan har jag inte ännu. Vetet är placerat och lite havre är placerad, en åker på 10,5 ha vet jag inte alls vad jag skall göra med, flyghavre finns där och jag har odlat vete två år i rad så det är huvudet i väggen med den. Att gröngödsla 1/3 av hemmanet låter också lite magstarkt. Alltså Status Quo.

I år tänker jag inte köpa något veteutsäde. Jag har eget Zebra (favoritsorten) så det räcker. Havre blir jag dock tvungen att köpa och där skall jag prova någon ny sort. Har haft Belinda, men får ingen hl vikt på den. Har nån några tips?

Yara har f.ö  två nya intressanta  bladgödselsorter för nytt år, Mantrac som är en Mangangödsel och Thiotrac som innehåller kväve och svavel. Thiotrac fanns som försök i fjol och jag provade det då med ypperligt resultat i ryps. Eftersom jag har manganbrist över hela ledden så blir det att kånka hem några sådana burkar så småningom.

Andra kemikalier som kan beställas redan nu är flyghavremedel och min från i fjol nufunna vän, ArianeS som var en baddare mot tistlarna.

Eftersom jag tror att jag har en hamster någonstans i släkten så har jag ett behov av att samla lager. Jag har växtskyddsmedel i lager så att jag skulle klara nästa år, men kommer i alla fall att köpa åtminstone en del för att kunna lägga i lager till året därpå. Därav hamsterteorin. Det handlar dels om att ha en buffret om något oförutsett skulle hända, tex ekonomiskt, men också att det har visat sig att helt plötsligt blir det brist på tex insekticider, och då är det tryggt att ha dom i hyllan.

Vad gäller planeringen så är datorn en verklig vän i viken. Utan den skulle det gå år mycket papper och bläck för det är en hel del som skall räknas. I mina planer tar jag med bla kväve- och fosforbalanser (obligatoriskt) men också sådant som bränsleförbrukning och maskinslitage. Det enda som jag ger svansen i att räkna är arbetstimmarna, skulle man räkna dom så skulle det bara vara ett arbetsmoment kvar, och det är att sätta in annonsen “Gård till salu” i lokalpressen.

Och det har jag inga planer på.

Odla chips

När detta skrivs är knackar lördagskvällen så småningom på dörren. För rätt många av oss torde chips ingå som en väsentlig del av kvällens näringsintag och här kan man läsa om hur de odlas. Visserligen nämns ett specifikt varumärke i texten, men det kan vi bortse från. Själva odlingen fungerar i stort sätt på samma villkor oavsett vem som friterar chipsen. Däremot är den lagring i stuka som beskrivs i artikeln inget man torde syssla med i Finland, här lagras potatisen nog inomhus (artikeln är skriven från en sydsvensk horisiont).

Trevlig helg och låt chipsen väl smaka. 🙂

Är man söt eller är man söt?

Jag sku nästan våga påstå att man nog är söt, Ylva och Hylva alltså:

Vår lilla svarta fläck Ylva af Kabböle kalvade på torsdag förmiddag (Jag kom hem först igår på kvällen, därför har inte det kommit några bilder tidigare). Allt gick bra och hon fick en mycket liten svart/brun fläck H.Hylva af Kabböle. Hylva är en rätt så pigg och företagsam liten tös. Hon är den första av sitt slag i vår ladugård, då hon är en korsning av frisisk, västfinsk och jersey raserna. Därav kommer hennes speciella färg. Ni får en bild av färgen, då ni jämför med västen som är helt svart. Om ni dessutom tittar hur löst västen sitter så får ni en uppfattning om Hylvas storlek. Västen ska givetvis inte spänna, men den sitter som “gjuten” på kalvar i normal storlek.

Varför då korsa olika raser på detta vis? Jo, för att utnyttja den s.k. heterosis effekten. Det betyder att man försöker avla fram de bästa egenskaperna av alla raser. Så i Hylvas fall torde hon bli en ko med mycket mjölk (frisiska), bra fett- och proteinhalter (jersey) och god hälsa (västfinska). I teorin ska hon alltså bli en drömko, hur hon blir på riktigt, får tiden utvisa. 😀

Låsta positioner

På torsdagen tittade klövverkaren Bernhard in och fräste ner klövarna på ett par kor. I samband med det använde vi oss av ett av de bästa hjälpmedel som finns för kreatursskötare, nämligen låsgrindar.

Klövverkningen är nödvändig för att korna skall må bra, men det är inte alltid de riktigt förstår hur befogad den är. Därför kan det vara ett fasligt sjå att få fast dem och få in dem i klövverkningsstolen. Att jaga dem runt i ladugården, få på grimma och sen släpa dem dit man vill är en påfrestning på både kor och ägare, därtill är det inte helt ofarligt.

Låsgrindarna befriar en från den upplevelsen. De sitter permanent monterar vid foderbordet och i normala fall bara hänger de där och påverkar inte korna det minsta, de kommer åt att äta precis som vanligt. När man ställer om grindarna i låsningsläge kan kon sticka in huvudet för att komma åt fodret, men samtidigt faller låsningen på plats och hon kan inte dra ut skallen igen. Kons hals är smalare än huvudet och med grinden rätt inställd kan hon andas och äta helt normalt utan att rören trycker på nånstans, men försöker hon dra huvudet bakåt är det stop.

På morgonen stängde jag av den ändan av ladugården där låsgrindarna finns  med ett par flyttbara lättgrindar och föste in de tre kor som skulle åtgärdas i avstängningen. När Bernhard sen dök upp lade jag ut lite kraftfoder på foderbordet, korna stack ut genom låsgrinden för att nå fodret och så satt de fast. Sen var det bara att trä verkstolen över dem och fixa till klövarna. Den här typen av låsning är bara tänkt för att tillfälligt ta fast en ko, nån längre tid kan man inte ha henne stående i låsgrinden eftersom hon t.ex. inte kan lägga sig ner, men för klövverkning är det alldeles tillräckligt.

Efteråt skall verkstolen tvättas och räkning skrivas, det är viktiga grejer det också. 🙂