Den dagen man förstår sig..!

För några dagar sedan skrev jag om Tova och hennes problem med benet. Penicillinkuren hon fick var ovanligt lång, 7 dagar istället för 5. Igår kväll gav jag då den sista injektionen. Svullnaden på benet har lagt sig och såret har torkat ihop riktigt fint, så den skadan torde vara ur världen.

Då hon kom in i stationen i morse såg jag att det hängde en lång klimp från ena av hennes bakspenar. Efter några inombords-svordomar och ett allmänt martyriskt “neeeej inte igen”-utbristande, så hoppades jag på att det nu bara var EN klimp, utan någon större orsak. För det har nog hänt att man drar klimpar från en spene, men mjölken ändå är vit och utan celler. Jag tog för säkerhets skull mjölk i plättpannan, men då nu mjölken såg helt ok ut, så pustade jag nästan ut.
Tur så gjorde jag inte det helt och hållet. För när jag kollade i plättpannan, var det en ända stor klimp!

Nå, inflammationer får dom ibland, men hur i hela helsike får en ko som just har haft en veckas penicillinkur en inflammation???????
Vad jag kommer på så finns det två alternativ: antingen jäst eller en penicillinresistent bakterie. Förslag mottages på andra alternativ.

För att nu göra det här ytterligare lite krångligare, så har vi mjölkbil först i morgon med veckoslut emot. Det betyder i praktiken det, att jag kan ta prov i morgon, skicka med mjölkbilen till mejeriet för vidare analysering och få svaret först på tisdagen. Skulle det ha varit mjölkbil idag, hade vi fått svar redan i morgon. Jag väntade med medicineringen ännu idag, men om det har blivit sämre tills i morgon bitti, så måste vi nog börja en ny kur med annan medicin.

Amningsakuten

Den här veckan kryssar jag av de sista eftersläntrarna i årets kalvningslista. Cherry och Damona nedkom förra veckan, i går kalvade Randie och nu återstår endast Cheryl.

Cherrys ovilja gentemot sin kalv verkar ha gått ner så mycket den kommer att göra. Hon är fortfarande ingen idealmor och digivningen går inte friktionsfritt, men det fungerar åtminstone någorlunda. Jag släppte ut henne och Cinderella med de andra och följer med läget. Cinderella är som tur en rätt pigg och aktivt krabat så jag gissar att hon fixar det här, men man måste ändå följa med läget och rycka in om hon börjar se matt eller uttorkad ut.

Beträffande Randies tjurkalv är förhållandet det motsatta, mor sköter sig  men kalven gör det inte. Han stoppar in huvudet under juvret och väntar på att nån skall öppna kranen. Tydligen har ingen informerat honom om att man måste suga själv… Jag mjölkar av kon för hand och ger lite mjölk i flaska. Tids nog brukar nog suget infinna sig, men han måste ju få lite mat i sig tills dess också. Såna här problem förkroppsligar en del av utmaningen i att jobba med djur. Hade det varit en mänska hade jag kunnat förklara att “du dör om du inte äter, träskalle”, men med ett djur går det inte.

Det kan vara att jag tänker alltför genuscentrerat, men jag inbillar mej faktiskt att kvigkalvarna är mer företagsamma och livskraftiga än tjurarna. Fast det kan också bara vara slumpen som gett det här mönstret.

För övrigt har jag fått avbytare ett par dagar, Kim dök upp lämpligt till övriga familjens höstlov. Kalvningarna innebär en del extra arbete som dessutom skall göras flera gånger under dagen och avbytaren av praktiska skäl inte kan vara på plats dygnet runt. Följaktligen kommer jag alltså ändå att ha en del jobb de här dagarna, men han befriar ju mej från de vanliga rutinarbetena och det är ju trevligt. På det sättet får jag ju mer tid att lägga på kalvarna och deras amningsproblem. 🙂

Men nån utökad familjetid skall det nog bli under höstlovet också. Har nån förslag på aktiviter?

Korpral Nornbergs hus

Egentligen var det Jakob Jansson från Garlinge N:o 3 som flyttade ut från byn omkring 1856. Hans dotter Lovisa gifte sej 1866 med korpralen Karl Nornberg och de fick en son Karl Gustav år 1872. Han gifte sej med Emma Larsson år 1906 och de fick en son Karl Valdemar år 1909. På bilden finns alla dessa med korpralen och Lovisa till vänster.

Nornbergs 1912

Kalle (den tredje) är ungefär tre år gammal så man vet när bilden är tagen. Den sista Kalle var aktiv i hembygdsföreningen och var expert på gamla saker. Men han gillade inte riktigt bondeyrket utan blev elmontör i Medåkers elbolag. Kalle var en filur och uppfinnare som byggde radiomottagare och mjölkmaskin. Hans installationer var litet hipp som happ berättas det men han var snäll och hjälpsam.

Kalle byggde ett nytt hus på andra sidan vägen och det gamla huset såldes. Det ser ännu nästan exakt likadant ut som 1912 på bilden – bara ytterdörren är utbytt. Då Kalle dog 1977 så testamenterade han gården åt hembygdsföreningen som sålde den åt våra nuvarande grannar. Det gamla huset köptes av en ingenjör vars arvingar sålde det åt två ungdomar från Stockholm av vilka  vi köpte det. Vi kom första gången hit den 21 september 2000 så nu firar vi tioårsjubileum …

Hembygdsgården i Medåker, Abramsgården, är nästan exakt likadan – men spegelvänd.

Bilden ovan tog jag från en tavla men det finns ett original som är så bra och levande  att man tror att Nornbergs skall stiga ut ur bilden och gå till höåkern.

Kontroll

Häromveckan hade Sonja EU-inspektörer på besök och idag var det min tur. Hos Sonja kollade de upp pappersexercisen i ladugården, i mitt fall var det växtodlingen som synades. De ringdepå tisdag eftermiddag och granskningen genomfördes onsdag förmiddag, alltså mindre än ett dygn efter att de tagit kontakt. Följaktligen är det till fördel om man har sina papper i ordning, natten blir lite väl kort om man skall ordna fram allting först efter att man vet om att en granskning är på kommande.

De började genom att på egen hand gå igenom mina åkrar och kolla att det som växte på dem motsvarade vad jag uppgett i min stödansökan. Det momentet tar ett par timmar i anspråk och vi kom överens om att det är onödigt att jag svansar efter dem hela den tiden. Man har rätt att närvara vid en granskning, men det är ingen skyldighet.

När de var klara med den genomgången träffades vi och gick igenom pappersdokumentationen. Odlingsplan, skiftesvisa anteckningar, näringsbalans, markkartering och annat prickades av. Odlingsplanen görs upp före odlingssäsongen och är en plan för vad man tänker odla och hur man tänker gödsla, de skiftesvisa anteckningarna är en uppföljning av hur det sen blir i praktiken. Precis som på andra håll i samhället är det inte alltid verkligheten går helt enligt planerna och därför dokumenterar man både plan och förverkligande.

Det enda de hade att anmärka på var att mina skyddsremsor vid vattendrag var lite på smalare sidan på ett par ställen. Det var inga grava fel och ledde inte till några ekonomiska sanktioner, men visst sved det i stoltheten att konstatera att jag nog missat på de där ställena. För 15 år sedan arbetade jag nämligen med att göra upp miljövårdsplaner för jordbrukare och just de där nedrans remsorna var en rätt central del av de planerna. Att nu få en anmärkning för just dem är lite pinsamt.

Fast å andra sidan, en f.d. polis kan ju åka fast för kortkörning så kanske det inte är hela världen att en avdankad miljöbyråkrat har brister i sina skyddsremsor. För säkerhets skull avstod jag dock från att bjuda på kaffe, sånt där kan ju lätt misstolkas. 😉

Lagstadgad 1 Mbits

Vi har återvänt till 1856 med inslag av 1912 och 1930. Jag sitter alltså i korpral Nornbergs hus i Medåker och skriver detta. Den mobila dataanslutningen är förstås från 2010 – även om man ibland kan tro att den är mer besläktad med 1800-talet. I går kväll hade jag 7 kbit/s upp  och 8 kbit/s ned ,,,

Ni vet väl att man i Finland efter den 1 juli i år har lagstadgad rätt att att få en dataanslutning på minst 1 Mbit/s ! Hemma kommer man inte att tänka på det eftersom vårt fibernät kör med 100 Mbit/s men nu verkar det vara en riktigt viktig lag.

Det är bara att ta kontakt med den operatör som utsetts att sköta den lagstadgade anslutningen (se nätsidan ) och meddela att man vill ha en anslutning. Man behöver inte bekymra sej för kablar och antenner – det är operatörens sak att ordna. Man måste betala men det står i lagen att kostnaden skall vara “skälig”. Vad det betyder slåss Kommunikationsverket och operatörerna om men det är troligen några tiotals euro per månad på sin höjd.

Om operatören vägrar att fixa en anslutning så är det bara att kontakta verket som tar dem i örat. Och det går inte att smita från kvaliteten heller. Det är klart stadgat  att anslutningen måste klara minst 500 kbit/s i medeltal för en godtycklig fyratimmarsperiod och minst 750 kbit/s under 24-timmarsperioderna. Detta därför att trafiken varierar hela tiden på nätet. Och  det är ganska hårda krav. Inte många nuvarande anslutningar klarar dessa även om de ibland kan komma upp till 1 Mbit/s.

Så det är bara att kolla in vilken operatör som skall ordna saken och ringa. De måste förstås få en rimlig tid att bygga ut sitt nät så det kan vara bra att sätta igång genast. Men om man har tillgång till eget bya- eller regionnät så är det förstås bättre och billigare. Här är österbottningarna lyckligt lottade.

Och så är det fortfarande en lagstadgad rättighet att få telefon – glöm inte det. Och en telefon som fungerar – inte så att man måste stå på ett ben på ladugårdstaket för att kunna ringa. Telefonbolaget måste bara ordna en anslutningspunkt – men den måste fungera. Annars är det Kommunikationsverket nästa …

Men nu skall jag ta en kopp Jubileums-Mocka. Man kan köpa allt man behöver i Sverige – utom kaffe. Hälsningar från min olagstadgade långsamma trådlösa anslutning.