Sagolikt

Cherrys ilska börjar så sakteliga ge med sig. Ännu på söndag kväll låste jag fast henne för att kalven skall få dia, men hon är inte längre arg på den och sparkar betydligt mindre. Dessutom är kalven listig nog att sova i närheten av sin mor, vilket är smart eftersom det vänjer kon med kalvens doft.

Damona sköter sin roll som brobyggare perfekt. Som jag skrev i går skyddade hon kalvarna, idag noterade jag att hon låter Cherrys kalv dia. Hon slickar den inte i samband med digivningen, vilket de normalt gör, så det verkar som om hon ändå på nåt vis är medveten om att det inte är hennes kalv. Sin egen pysslar hon däremot om helt som vanligt. Kalven är förmodligen också på det klara med att Cherry är hennes egentliga mor men är inte dummare än att den begriper att det är lättare att fixa mat hos en ko som inte sparkar än hos en som skall låsas fast. Egentligen är den här typen av mjölktjuvar inget man önskar, men det är bättre än att den svälter. Så småningom kommer jag att ta bort Damona och hennes kalv från boxen och låta Cherry ta hand om sin kalv helt själv.

Familjerådet diskuterade namngivning vid maten. Cherrys kalv skall ha ett namn på C, Damonas på S. Hustrun serverade det vinnande förslaget att Cherrys kalv får heta Cinderella. Visserligen har Askungen i orginalversionen en elak styvmor medan vår Cinderella har en elak mor och en godhjärtad styvdito, men det är tillräckligt nära för att duga. Damonas kalv får följaktligen heta Snövit. Och nej, äpplen ingår inte i utfodringen. 🙂

Aggression

På fredagen kalvade Damona och Cherry, båda för första gången i sitt liv. Damona skötte sig exemplariskt, hon skötte sin kalv direkt från början och digivningen kom de på helt av sig själva

Cherry har däremot varit allt annat än nån modellmor. Direkt efter kalvningen var hon totalt ointresserad av sin kalv, hon inte ens slickade den torr. Hon var från och till lite aggressiv mot kalven men den aggressionen spårade helt ur när kalven skulle börja dia. Hon stångade, knuffade, tryckte den mot väggen och betedde sig så att jag nästan fruktade för kalvens liv och hälsa.

Kalvningsboxarna är 3×3 m och jag hade monterat upp två. Nio kvadratmeter ger inte mycket utrymme för kalven att fly sin aggressiva mor. Ett alternativ kunde vara att ta bort mellanväggen och låta korna dela på 6×3 m. Rent matematiskt är skillnaden inte så stor, men det ger kalven bättre möjlighet att hålla sig undan. Å andra sidan innebär det att två kor och två kalvar bor ihop och det kan rådda till kalvarna, risken är stor att Cherrys kalv kommer bort från sin riktiga mamma och börjar ty sig till Damona istället. Damona har visserligen moderkänslor så det räcker, men inte nödvändigtvis mjölk för två kalvar. I värsta fall kan ju Cherry t.o.m. ge sig på Damonas kalv också och då riskerar jag två skadade kalvar istället för “bara” en.

Trots de här riskmomenten valde jag att plocka bort mellanväggen. Det visade sig vara ett bra drag. Visserligen gav Cherry Damonas kalv ett par stötar, men i det stora hela verkade närvaron av en annan ko att lugna henne. Dessutom kunde kalvarna smita undan bakom Damona om Cherry blir för skrämmande.

Digivningen går väl inte direkt friktionsfritt, jag måste låsa fast Cherry i låsfronten för att kalven skall få nån mjölk, men det problemet är inte helt ovanligt och brukar lösa sig med tiden. Nu på lördag kväll märkte jag dessutom att Damona riktigt aktivt börjat skydda båda kalvarna, hon går emellan när Cherry jagar dem. Tillsvidare ger hon bara di åt sin egen, så läget är rätt bra ur den synvinkeln.

Jag påminns igen om att de där korna som i samband med kalvning är aggressiva mot skötaren trots allt är att föredra. De sköter vanligen sina kalvar perfekt, medan de här som inte bryr sig om kalven är betydligt med påfrestande och arbetskrävande.

Den som gräver en grop åt andra …

får 10 euro i timmen. I går grävde vi fram optofibernätets kopplingspunkt vid brorsans garage för att koppla till Nissas nya hus. Samtidigt kopplas vattnet till där. Vi har ju fiberkabeln i samma dike som vattenröret. Den här kabeln är den allra första biten som lades ned år 2003. Landets nästförsta byafibernät (en by i Österbotten hann fem dagar före oss då vår svets gick sönder).

Fiber - och vattenanslutning

Fiberkablarna är skarvade i metallburken och nu skall jag lägga in en ny burk för Nissas fiberkabel. Metallburkens alla uttag är upptagna redan. Den blå pelaren är vattenledningens avstängningsventil.

I dag rengjorde jag sprutan och ställde undan den för vintern. Nu skall fibersvetsningshuset (“hönshuset”) läggas fast vid MF-165:an och så blir det att svetsa. I dag hann jag inte för vi skrev under köpebrevet för försäljning av butiken (se Nu såldes byabutiken).

I går tog Pricken sin första sork och blev vederbörligen berömd och belönad. Bägge småkatterna är nu ute ganska mycket och tycks trivas med det. Och de har blivit goda vänner med Hobbe. Jag hann tyvärr inte få fram kameran då Pricken slickade Hobbe mellan ögonen men här ser ni att de nog kommer bra överens:

Pricken och Hobbe

Nya tallrikar på täppan

Jag känner att jag behöver lugna ner mig tilsammans med Bondbloggen en stund. Jag har suttit och tittat lite på Idol från Sverige och jag måste säga att det går mig kollossalt på nerverna. Dendär typen av massproduktion av idoler går så diametralt mot allt vad jag tror på inom underhållningsbranschen. Visst, deltagarna är duktiga, själv skulle jag gärna vara lika bra på det jag gör, men själva forumet får ett gammalt punkarhjärta att slå i falsk otakt. Att “lediganslå” en tjänst som kändis och sedan låta folk söka den, det tycker jag är lika obegripligt som att uppsöka en rörmokare när man har ont i blindtarmen.

Nu har gubben gnällt färdigt för i kväll, till ämnet:

Trots ekonomiska kriser och andra sorger uppfylldes målet i år också. Mitt återkommande mål är ju att få en maskin förnyad per år och i år blev det affär på en Väderstad tallriksharv. Den inhandlades något begagnad och direkt av en bondebekant, varför priset inte stod att jämföra med en ny. Den uppmärksamma läsaren kan dra sig till minnes att jag inte är någon klar lättbearbetningsentusiast, utan är en ProPlöjare, men några års experiment med lånade och inhyrda tallriksharvar har gett mersmak, och framför allt är det den inbesparade tiden och dito bränslet som attraherar. Tills vidare har jag bara prövat att harva efter ryps och grönträdor för den konservativa delen av mig har inte vågar hoppa över plöjningen i spannmålsåkrarna än, men det kanske modet kommer med erfarenheten. Får se!

Maskinen är alltså en bogserad Väderstad Carrier , 350 bred, med två tallriksrader och gummipacker. Just gummipackern var, och är, jag tveksam till, dels för att jag inte tror att den är tillräckligt aggressiv på mina stenleror, dels för att det är ett helsike att få den ren nog att köra ut på landsvägen med (Den funkar samtidigt som transporthjul). Nu kör jag ju s.g.s aldrig på vägen så det problemet är kanske inte så stort, och åtminstone i torra förhållanden verkar gummivälten att ge ett bra resultat. Dessutom har den den fördelen att det kletar så våldsamt vid den när det är lerigt, att man helt enkelt inte kan köra då, och det är bara bra att maskinen förstår att hållas hemma om inte husse begriper att det är för vått på åkern.

Höstbearbetningsfaciten för i år kommer alltså att bli, plöjning där det vuxit vete plus en Round-Up besprutad grönträda. Tallriksharvning efter rypsen och landskapsåkrarna endast körda med trädeskrossen, i väntan på nästa års regelverk. Det kan vara bra att ha beredskap för eventuella grönträdor ny säsong.

Snö har det också kommit lite av här, men inte så det stör ännu. Natten till idag kom den första snön, men den var borta efter halva dan idag. Nu hoppas jag bara att det skall dröja innan vi ser något mera av den vita föroreningen i naturen igen. Jag är inte helt klar med plöjningen ännu och några maskiner skall ännu tvättas, däribland plogen, innan jag har intresse att ställa in maskintvätten i sitt vinterlager. Antar att vintern kommer för tidigt i år också, det brukar den undantagsvis alltid göra.

Speciellt för en bonde som tycker att “vara ute i god tid” betyder att man gör saker rätt år

Manikyr-Mats på besök

Den internationella landsbygdskvinnans dag till ära, fick största delen av våra mjölkande fyrbenta flickor en manikyr. 😛 Vi hade alltså besök av klövvårdaren.

Manikyr på gång

Våra kors klövar verkas två gånger om året, en på våren och en på hösten. Höstens verkning brukar i regel vara lite “lättare” då djuren har gått ute. Förutom att marken är torr jämfört med ladugården, så gör det också gott för klövarna då djuren rör sig i varierande terräng. Klövarna slits också på ett annorlunda sätt, då djuren rör sig ute.

Dagens manikyr bjöd inte på några större överraskningar. Två kor har varit ganska halta de senaste dagarna och båda fick en sko. En sko är gjord av plast och den sätts alltid på den friska “delen” av klöven. På så sätt avlastas den sjuka “delen” av klöven och den får därmed tid att läkas. Skon limmas fast i klöven, hur länge den hålls där varierar. Båda korna började gå bättre genast efter att de fick sin sko.

Landsbygdskvinnans dag

Idag firas faktiskt den internationella Landsbygdskvinnans Dag, World Rural Womens Day. Dagen som firas varje år 15.10 är tänkt för att uppmärksamma att kvinnornas stora betydelse på landsbygden, speciellt i tredje världen. I Finland tänker vi ofta på jordbruk som ett utpräglat  manligt yrke, men faktum är att merparten av all mat i världen produceras av kvinnor. I vissa delar av Afrika står kvinnorna för bortåt 80% av jordbruksproduktionen. Det verkar på något vis som om mänskan skulle vara funtad så att om man idkar självhushållning får kvinnorna sköta det, när jordbruket blir mer företagsmässigt tar männen över.

Det där med att jordbruket är ett mansyrke är för övrigt något som allt mer luckras upp. Sonja här på Bondbloggen är ett bra exempel. Jag tror inte att nån uppfattar henne som “husmor med ansvar för köket och hemmet”, hon är minst lika mycket jordbrukare som nån av oss karlar. Det finns också många gårdar som drivs med enbart kvinnokraft och de klarar sig lika bra som gårdar med manliga ägare.

Min egen farmor blev änka vid ganska tidig ålder och drev jordbruket ensam tills min far blev stor nog att ta ansvar. Bysbor och släktingar ställde upp och hjälpte till på ett rent ut sagt otroligt sätt, men det var ändå hon som bar ansvaret och drev verksamheten. Hon skötte alla sysslor som hörde till;ladugårdsarbete, plöjning, harvning, höskörd o.s.v.  Kvinnor kan och och kvinnor kunde.

Sen är jag lite konfunderad med vad som är den korrekta hälsningen idag. Skall man tillönska “Glad Landsbygdskvinnans Dag” eller “Trevlig Landsbygdskvinnans dag”. Eller “God”? “Fridfull”? Med tanke på dagens miljömedvetenhet får det väl bli “Hållbar Landsbygdskvinnans Dag”. 🙂