Första snön

Idag kom den första snön, som kombinerad med en kraftig vind gav en ordentlig snöyra. Meteorologerna utlovade formlig snöstorm och jag hade för säkerhets skull slängt på vinterdäcken. Nu blev det inte så farligt, men visst kändes det gott att ha dubbar under i alla fall.

Tyvärr kom blåsten och snöyran lite för tidigt för mej. Trisse bor som tidigare nämnts i en plansilo som ligger i anslutning till ladugården. Han sover inomhus och äter ute, så dörren får stå öppen dygnet runt. Nu innebar det dock att snön kom åt att blåsa rakt in i huset, först på Trisse och sen vidare in på korna. Drag är inget vidare så det där borde åtgärdas.

Att stänga dörren är inget alternativ, eftersom Trisse behöver kunna gå ut och in som han vill. Lösningen blir att stänga till överdelen av dörren med en pressenning och låta nederdelen vara öppen för Trisse.

Att fixa fram stege, bräder och presenning var inga problem, men däremot var själva stegarbetet en annan femma. Risken att Trisse stångar omkull stegen när jag är uppe på 5-6 m:s höjd är inte helt avlägsen och inte helt hälsosam. Han är väldigt lugn och beskedlig, men situationen är så pass främmande att jag ju inte med säkerhet kan veta hur han kommer att bete sig. Det vore tryggast att ha nån med som kan hålla ett öga på Trisse så länge jag kliver upp på stegen. Jag ringde min pappa som inte var hemma just då, men lovade att komma över så snart han kom hem.

Under tiden drog jag in stege och annat material i hagen och förberedde. Intressant nog noterade jag att Trisse reste sig från halmbädden och tog ett par kliv bort när jag drog in den skramlande stegen. Hmm, kanske man skulle chansa i alla fall… Jag kan ju klättra upp en bit på stegen och hela tiden hålla ett öga på honom så jag hinner ner om han anfaller.

Trisse verkade inte alls vara intresserad av stegar och när jag sen vecklade ut presenningen och började dra den uppför stegen blev det definitivt för mycket för honom. Han retirerade till bortersta hörnet av silon och höll sig där under hela tiden jag klättrade och spikade. Spikandet verkade han tycka speciellt illa om, då vände han t.o.m. bort huvudet.

Djuren är ibland nästan lika oförutsägbara som barn. Ibland kan de vara helt oberörda av något jag tycker de borde bli skrämda av och ibland kan en tusenkilos tjur ha obehag för skramlande stegar och fladdrande presenningar.

Gissa prylen del 4

Det här är den fjärde och sista prylen vi har att visa upp och det är åter Nisse som har grävt i hyllorna. Är det vad du tror att det är?

Mejla ditt svar till oss på bonden.blogg@yle. fi så att vi har det senast onsdag 20.10.2010 klockan 23.59. Bland alla med rätt svar utlottas även denna sista gång en keps!

De tidigare delarna i tävlingen hittar du här.

Sommaren är slut

I dag flisade vi hela årsbehovet – på 80 minuter … Med Christers stora flistugg (se fotot) så går det fort. Det var också slutet på en epok för nu satte vi för första gången flisen i den nya torken. Den gamla torken har litet flis kvar än men då den är slut så skall den torken rivas. Det var första skedet – testskedet – i fliseldningens historia på Bos-Sestu.

Flistugg

År 1983 köpte jag den första flismataren (som då var ovanlig) och kopplade den till vår gamla dubbelpanna. Den var inte dyr – bara 9000 mark – men det var ett nytt system som jag bara skulle pröva. Inte heller flistorken kostade mycket – jag använde den gamla kalluftstorken på bodvinden och köpte bara fyra gångjärn för att göra rvå tömningsluckor. Som transportsystem använde jag tömningsfickan och transportfläktarna i torken på ladugårdsvinden.

Men systemet fungerade alldeles för bra – så bra att testsystemet var i bruk tills för ett år sedan. Men nu är det utbytt mot ett större och bättre system och ny biovärmepanna. Det nya systemet är inte helt färdigt men har varit i funktion sedan förra vintern. Huvudsakligen är det mellanlagret som skall byggas ännu i höst. Och det skall jag börja med nu då höstbearbetningen är avklarad. Det tog en eftermiddag plus en timme att köra över allting med tallriksharven.

Men i kväll firade vi sommarens slut med höstkaffe på Hurtigs torp. Det är en tradition som fornminnesföreningen haft i omkring 50 år. Det är en speciell stämning då hopenbackarna förstärkta med mosabackarna och sminnsbackarna träffas i stearinljusets sken – det finns ingen elektricitet i torpet. Vi minns den gångna sommaren och tänder ljus för de medlemmar som gått till den sista vilan.

Höstkaffe på torpet.

Långvägagäster

En “gammal” studiekompis från våra tider i Skuffis, tog häromdagen kontakt med oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att ta emot en gäst från Nya Zeeland. Gordon är ordförande för NZ ayrshire förening och mjölkbonde, med en besättning på 270 kor. Han brukar vara i Finland ca. 1 gång per år och åka omkring och titta på djur. Orsaken till att han är intresserad av Finlands ayrshire är den att han seminerar en ganska stor del av sina djur med finska tjurar. Han vill därför komma och titta hurudana efterkommor tjurarna lämnar.

Varför han var intresserad av att komma till oss, berodde på det att han hade hört om Heisala Ponnistus och försökt få doser efter den. Carina (hälsningar och tack, då du säkert sitter och läser detta 😉 ) träffade honom förra veckan och råkade se Ponnistus namn på hans lista över tjurar han ville ta reda på. Hon har varit hit och avbyta i tiderna, så hon passade på att ordna besöket hit.
Vi har Ponnistus mor och x-antal andra släktingar kvar i besättningen, så det var ju roligt att kunna visa dem för honom!

Det var ett intressant besök, igen blev man lite klokare. Det som skiljer Gordon från många av finländska “förståsigpåare” är det, att han har sina åsikter om aveln, men tillåter också andra att ha annorlunda tankar om saker och ting än vad han själv har. Detta är en egenskap jag respekterar väldigt högt!

Återfall

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om Hannibal som var lite hängig. Jag trodde först att han hade nånting i luftvägarna (lunginflammation eller liknande) och började ge honom ett antibiotikapreparat som min veterinär skrev ut. Efter nån dag fattade jag att det var muskeldegeneration, avbröt antibiotikan, började ge selen istället och hade honom på fötter inom ett par dagar.

Nu har han dock börjat andas flämtande igen. Beteendet är precis som förra gången; flämtande andning, trött, men ingen feber, ingen diarre och intakt aptit. Nu har han därtill ibland nåt som påminner om kikhosta, det piper i luftrören när han hostar. Jag ger en selenkur igen men blandar för säkerhets skull med den avbrutna antibiotikakuren också. Det är inte otänkbart att han då för sex veckor faktiskt hade lunginflammation, den del av antibiotikakuren jag hann ge räckte till för att tillfälligt hålla ner den men nu blommar den upp igen. Faktum är att den här gången tror jag mer på lungproblem än på muskeldegeneration, men om man en gång ger medicin kan man lika gärna behandla för bägge. Bägge sorterna skall nämligen blandas i vatten, så de går bra att kombinera.

Under veckorna som gått mellan de två sjukdomsfallen har han verkat må bra, äter och växer. Faktum är att han är en rätt kraftigt byggd kalv, så det finns inget som direkt tyder på att han skulle vara sjuklig så där allmänt taget.

Det är alltid på nåt vis en stressfaktor när ett djur är sjukt. Fast det hjälper ju inte att springa till ladugården stup i kvarten och inte kan man heller ge medicin tätare eller mer än ordination, så det är bara att vänta och hoppas på det bästa.