Idag fick vi resultat från förra veckans provmjölkning. Fast jag nu själv säger det, så är det nog ett resultat man kan vara nöjd med! Av de 48 kor som mjölkades, har endast 5 st ett celltal som är över
100 000 st/ml. Som en tumregel brukar användas att en ko har bra juverhälsa om celltalet ligger under 100 000. Nu måste man ju dock komma ihåg att mjölkprovet är från den totala mängden mjölk som kon mjölkat, vilket leder till att en enskild fjärdedel kan ha något högre celltal än medeltalet på den totala mängden. Men det oaktat, vi är nöjda! 🙂
Också fettet och proteinet såg riktigt bra ut. Medeltalet på fettet låg på 4,43% och proteinet 3,5%.
Man upphör aldrig att faschineras. Idag hittade jag (igen) en tävlingsform jag inte träffat på tidigare. Eller i ärlighetens namn är fenomenet inte helt obekant, men jag har inte tidigare sett att man kunnat tävla i det.
I tävlingen Bondedesign skall de tävlande “måla på åkern” med grödor och annat. Bidragen skall ses och bedömas från luften, inte från marken. Låter lite komplicerat, men så blir också tävlingsbidragen är onekligen rätt intressanta. För mej som ibland drar mej för att klippa gräsmattan är det imponerande att nån orkar engagera sig så där pass. Vinnarna hittar man här.
Fast jag måste medge att jag är lite kluven inför fenomenet. Å ena sidan är det kreativt och annorlunda, men å andra sidan känns det lite vårdslöst att “offra” en del av arealen bara för att göra en kul grej. Jag får väl intala mej att det bara är trädor på bilderna. 🙂
En av orsakerna till att jag aldrig börjat jobba som ingenjör i industrin är att vi fick lära oss att konstruera maskiner där allting går sönder tillika. Om ett lager håller dubbelt längre än resten av maskinen så är det ju rent slöseri – eller hur ? I så fall är min engelska Ransome tallriksharv ytterst välkonstruerad. Fem lager gick sönder inom ett par varv på åkern …
f.d. lager
Nå, jag betalade bara 5000 mark för harven – men inte är den mera värd heller. Tydligen var de gamla MF-traktorerna de sista bra maskiner som tillverkades i England. Nog skall lager hålla i 40-50 år minst. Själva harven är ganska trevlig men nu har den bara ett enda ursprungligt lager kvar (av åtta) och det ger väl upp andan snart det också.
Att byta lager är inget problem – utom då det är icke-standard. De här lagren är gjorda för fyrkantig axel … Så vad gör man då ? Jo, man svarvar ned lagrets axelbussning till standardmått (50 mm) och sätter dit standardlager. Problemet är att jag inte har någon svarv – nästan den enda verkstadsmaskin jag inte har.
Men nu råkar grannen, Niss-Arstu Holger, vara mycket verkstadsintresserad och han har en gammal stabil Arboga-svarv som väger nästan ett ton. Han har byggt alla möjliga maskiner själv men nu börjar åldern (90+) och besvärliga höftleder göra det svårt att stå böjd över svarven. Men huvudet är i prima skick och med litet handledning lyckas jag svarva ned lagren till lämplig diameter.
Sedan gäller det att bygga om lagerfästena för de ursprungliga passar naturligtvis inte. Med svets, pelarborrmaskin och litet allmän händighet lyckas det och snart kan man skruva fast de nya lagren. Tre lager måste jag bygga om innan jag kom ut på åkern igen. Det är lätt att byta reservdelar men det tar betydligt mera tid att bygga om en maskin. Så det behövs en titt på priserna för begagnade tallriksharvar vilket höjer motivationen riktigt ordentligt. En Väderstad Carrier (begagnad) går över 100 000 kronor.
Jag kom ett helt varv runt åkern och så var två lager till sönder. Men nu börjar Lantbruksvädret hota med snö så det är ingen tid att lappa ihop skräpet mera och då tar man till nästa åtgärd: Den söndriga axeln skruvas bort och så kör man med det som finns kvar på harven – det är i alla fall tre fjärdedelar :-).
Då det är panik så kör man så länge det finns nånting som skrapar i jorden bakom traktorn. Nu visade det sej att det på harven är framaxlarna som arbetar och att bakaxlarna närmast bara jämnar ut. Så resultatet blir inte så illa – bara litet ojämnt. Det är i alla fall utmärkt före – torrt och fint.
Tallriksharv är ett bra redskap. Jag körde tio hektar på sex timmar och då åt jag också under den tiden. Det gick att köra på hög treans växel och då var motorn inte ens ansträngd. Vilken skillnad jämfört med plöjandet …
Tanken är att blanda in halmen i jorden så den börjar ruttna snabbare. Dessutom blir man av med halmhoparna som håller fukten väldigt länge på våren. Jag tror inte riktigt på ren direktsådd för den blir alldeles för sen då halmen håller fukt. Men med en lätt bearbetning på hösten borde det gå att så i vanlig tid på våren. Och att köra ett varv med tallriksharven går mycket snabbt (ifall den håller ihop …).
Att morgnarna blir kallare och ibland t.o.m. rimfrosttäckta är en påminnelse om att man borde kolla att gården är klar för vintern. Av den orsaken testade jag idag att de eluppvärmda vattenkopparna fungerade. Eftersom korna går i kall lösdrift är det vintertid samma temperatur inne som det är ute och vanliga ouppvärmd koppar skulle frysa i ett nafs.
Vattenkopparna består av en gjutjärnskopp med en rörlig tunga i. När kon vill dricka trycker hon ner tungan och öppnar på så sätt en ventil så att vatten kommer åt att rinna in i koppen. Under koppen finns ett 180 W:s värmeelement som skall se till att koppen hålls isfri också på vintern. Sommartid kopplar man förstås bort strömmen, men när temperaturen går mot -5 är det dags att koppla på den igen. Om nånting skulle ha gått sönder eller ärgat under sommaren är det ju irriterande att märka det först när värmaren borde tas i bruk, så därför knäppte jag på strömmen och lät kopparna värmas upp. Alla tre blev varma, så vad vattnet anbelangar får vintern komma genast om den vill.
Kopparna är monterade i rör som går 1,5-2 m ner i marken. Det innebär att det t.o.m. under den smällkallaste vintern sipprar upp lite “jordvärme”. Den är inte tillräcklig för att hålla koppen isfri, men verkar däremot räcka till för att hålla vattenledningarna öppna. För säkerhets skull har vi också monterat in en värmekabel i ledningarna för att kunna tina upp ledningarna vid behov, men den har inte behövts ännu.
I lördags prövade jag något jag aldrig gjort förr. Frosten hade slagit till i mitt solrosfält (miljöträda) och det blev dags att avlägsna växtresterna från åkern. Detta gjordes med trädeskrossen, som obönhörligt pulveriser allt som kommer i dess väg. Dels kände man sig som en brasiliansk sockerrörsarbetare bland dom långa pinnarna, dels var det en tragisk påminnelse om hur förgängligt allt är. För två veckor sedan var detta en strålande vacker gul solrosåker, som efter bara en frostnatt förvandlades till växtavfall.
Eftersom växterna var runt 1.50 långa och flera cm i diameter så fick trädeskrossen jobba hårt för att pulverisera dem. Det blev inte heller bättre av att det duggregnade och var allmänt kletigt, men nu är det i varje fall gjort. Ja, eller nästan gjort för jag upptäckte att det höll till en stor koloni med för mig okända småfåglar på ett område. Dom hade fattat tycke för solrosfröna tydligen, så jag lämnade kvar några 10-tal kvadratmeter för att dom inte skall bli alltför hungriga dom närmaste dagarna. Eftersom mina fågelkunskaper lämnar en del att önska* så har jag ingen aning om det var fåglar som skall stanna här eller flytta, men jag bjuder ändå gärna på lite uppehälle i mån av möjlighet.
ORSI-trädeskross i arbetsläge
I dag söndag har jag tagit ett krafttag med plöjningen och fått några hektar undangjorda. Det märkliga är att det på nedre delarna av hemmanet nästan verkar något för torrt trots att jag nog tycker det borde ha regnat alldeles tillräckligt. Mer om plöjningen i kommande inlägg
*= Mina fågelkunskaper är ungefär som Kokkola-ornitologens, dvs jag indelar fåglar i tre klasser, nämligen små-fåglana, sjö-fåglana och krååkona.
Slutet av veckan gick i gödselkörningens tecken. Jag kör ut gödsel i ett mellanlager som dyngentreprenören kommer att få sprida nästa vecka. Innan jag kunde ta itu med transportarbetena måste jag fixa belysningen på vagnen, eftersom stöpseln var trasig.
Att koppla sladdarna till en släpvagn är en ganska enkel historia eftersom det finns en standardiserad färgkodning så man vet vilken sladd som skall kopplas vart. Gul sladd är vänster blinkers, grön sladd höger blinkers, vit är jord o.s.v. Just på den här vagnen jag använder för gödseltransport är det dock inte fullt så enkelt. Den är nämligen tillverkad i Lettland i medlet av 90-talet och uppenbarligen utsträckte sig letternas då ganska nyvunna uttrycksfriheten även till en viss frihet i val av färger i elinstallationer. Dels är färgerna i sladden inte de vanliga och dels verkar de inte kopplas enligt standardmönstret. Vid första försöket blinkade bromsljusen, blinkersen slocknade när man bromsade etc. Lat som jag är försökte jag mej inledningsvis ta den enkla vägen och lista ut hur det skulle kopplas med nån sorts elsudoku: “Om gul är vänster blink och vit jord, då blir grön…” o.s.v. Till sist fick min inneboende MacGyver dock ge sej och jag skruvade loss lyktglasen för att se hur kopplingarna var gjorda. Det visade sig att av fem färger användes två enligt standardschemat, tre var kopplade efter eget huvud. Nu lyser allt som det skall, men jag har konstigt nog fortfarande en röd sladd överlopps i den ena lampan. Jag skall titta närmare på det där senare…
I övrigt har gödselkörningen gått bra, inga fastkörningar eller andra pinsamheter. Dessutom har mina insikter i vilken sorts musik som passar till vilka arbeten breddats. På fredagen kunde jag konstatera att dyngtransport och disco inte är en fungerande kombination. Traktormuller, gödseldoft och “Disco Inferno” kändes liksom fel på nåt vis. Inget fel på låten i sig, men sammanhanget var inte riktigt rätt för paljetter och discokula.
