Sida 459 – Bondbloggen

Första höstförkylningen

Här sitter man och hostar och snörvlar. Näsan är täppt och egentligen hela huvudet. Förra vintern var så kall att bobborna frös ihjäl så man började glömma eländet. Men i förrgår slog hostan till … Så det är att fundera på om man skall ligga i sängen och hoppas det går fortare förbi eller om man bara fortsätter att arbeta (fast det inte blir riktigt effektivt). I ena fallet tar det väl 7 dagar – annars en vecka.

Vi rev upp golvet i den stora ladan som min farfar byggde 1930. Då ansågs den vara ett skrytbygge men den räckte alls inte till för den hömängd vi hade på 50- och 60-talet. Numera fungerar den som maskinhall och skräplager. Den är utmärkt för maskiner eftersom den är så torr men tröskan har tryckt ned golvet då den står där hela året utom nån vecka. Vi har lerjord och den är stabil men håller inte i längden utan stenarna sjunker långsamt ned i leran. Halva ladan har redan en cementbalk som stöd under golvet men den halvan där tröskan står har bara små stenar på leran. Huvudproblemet var i alla fall här att en sten hade vippat. Det är ju inget problem att lyfta golvet med domkrafter och fylla under stockarna men i längden måste det gjutas en cementbalk.

Värre är att ladan är full av skräp. Vid alla reparationer har det varit bråttom att få undan det man rivit och då har det blivit placerat i “te stoor ledun” (den stora ladan) till man hinner sortera det. Nå, det är hela tiden bråttom så det blir inte tid att sortera skräpet innan man måste. Och det var nu det. Där finns bland annat alla datamaskiner sedan 80-talet som vi haft – närmare ett dussin. Så jag skruvade bort elektronikkorten (att plocka komponenter ifrån) och resten får gå till återvinning. Det är praktiskt att ha en massa gamla elektronikkort liggande för då behöver man inte beställa komponenter och vänta vid reparationer. På de gamla korten finns en massa komponenter som kan användas men de nya korten är det bara att kasta för man kan inte löda bort utan att förstöra de pyttesmå komponenterna.

Och så finns alla gamla frysboxar aoch tvättmaskiner där också. Där kan man ta till vara termostaten och motorerna som ofta är av fin kvalitet – åtminstone var de i de gamla. De vita plåtarna är också utmärkt råmaterial då man bygger det ena och det andra. Problemet är oftast lagerhållningen . Man borde ha en speciell lagerkarl som bara sorterar och vet var allt finns. Ibland vet man att man har nånting men det tar längre tid att hitta det än att åka till Ring III och köpa nytt.

Kanske det blir litet planeringsdag i dag. Jag testar det nya BricsCAD-programmet som nyligen kom i en Linuxversion och som jag verkligen betalade pengar för – ytterst ovanligt. CAD (Computer Aided Design=ritningar på datamaskinen) är mycket användbart i jordbruket både till maskiner och byggnader. Jag har snart alla maskiner och byggnader som ritningar på datamaskinen och det är praktiskt då man rör sej på annat håll. Då kan man via nätet komma åt ritningarna och kontrollera mått och konstruktioner.

Jag har inte glömt att jag lovat sätta ut den nya torkens ritningar på nätet men det tar litet tid att få dem i lämpligt format.

T101

T101 är ett antibiotika test som vi mjölkproducenter använder för att kolla om det finns medicin rester kvar i mjölken. Under den senaste tiden har jag blivit onödigt bekant med testet, då vi har haft fyra kor på behandling på grund av juverinflammation orsakad av Str. Uberis bakterien. I dessa fall har djuren blivit behandlade med såväl tuber i den sjuka fjärdedelen samt med injektioner i muskeln.
De mediciner man använder till dylika fall har karenstid. Det innebär att varken mjölken eller köttet duger som människoföda. Mjölken har i vissa fall kortare karenstid än köttet, för de här medicinerna 6 dagar för mjölken och 14 för köttet. Då man använder två olika mediciner, följer man naturligtvis den längre karenstiden.
Om en ko man skickar till slakt har blivit behandlad under de tre senaste månaderna med en medicin med karenstid, skall det anmälas till slakteriet.

Mjölken kan vi alltså testa själva. Det är egentligen riktigt enkelt: man tar lite mjölk, 2 ml, från den ( som torde vara) sista mjölkningen under karenstiden. Denna mjölk tas upp i en pipett och man håller pipetten i kokande vatten i fem minuters tid.

Efter att mjölken kokat kyler man ner den till lite mera än handvarmt och sprutar den i en liten glasflaska med reagensämne. Flaskan sätts sedan i en maskin (värmare) som håller mjölken vid +42 grader. Efter 4,5 timme kan man sedan avläsa resultatet från en skala; ju blåare vätskan är desto mera antibiotikarester innehåller den.

Man kan också sända ett prov till mejeriet för analysering, men jag föredrar nog detta sätt. Med den här metoden får man ju snabbt reda på om mjölken duger som livsmedel eller inte.

Markkartering

Vart femte år skall det utföras markkartering på torpet. Mitt “femte år” var i fjol så i år är jag ledig från den sysslan. I och för sig är det inte så mycket att vara ledig från, det tar kanske en dryg timme på åkern och sen lite pappersjobb, så det finns värre plågor, mygg till exempel!

Markkarteringen är något som hör ihop med miljöprogrammet på åkrarna. Kort sagt är det en kontroll av vilka näringsämnen det finns för lite, eller kanske för mycket av. Utgående från resultatet av markkarteringen kan man sedan gödsla rätt eller sätta in eventuella tilläggsinsatser på annat sätt.

Proven kan tas när som helst på året men enklast är det på hösten efter skörd. Man tar jordprov enligt ett schema som säger minst ett delprov per påbörjad åker och fem ha. Dvs en åker på 4 ha, därifrån tar man ett prov men om åkern är på 10,5 ha skall det vara tre prov. Ett prov består av flera olika delprov, som man tar med ett speciellt borraktigt verktyg. Delproven blandas och sättes i en låda som lämnas in till ett jordanalyslaboratorium. Mig veterligen vet finns det bara två dylika i Finland, varav ett har den goda smaken att befinna sig i Närpes. Man behöver alltså inte fibbla med postverket, utan kan sticka sig in med sina lådor när man åker förbi. Praktiskt!

Efter analys får man sedan tillbaks en massa siffror som matas in i ett dataprogram. Dataprogrammen finns det en uppsjö av, själva använder jag finskspråkiga Peltotuki, mest beroende på att jag använt det sedan 1995, och då fanns det inte så mycket att välja på. Före 1995 fördes siffrorna till lantbrukssekreteraren som körde ut en gödslingsplan med ett dos-baserat Visu-program.

När man sedan matat in siffrorna i programmet kan man se ett dylikt stpeldiagram som förtäljer hur åkern mår:

I detta fall kan man då se att det finns tillräckligt av övriga näringsämnen men att åkern lider brist på mangan. Övriga viktiga uppgifter är bla Ph-värdet som borde vara runt 6 för att växterna skall kunna tillgodgöra sig näringsämnena man tillför i form av konstgödsel. Ph-värdet höjs med kalk, även kalkbehovet och sorten kan räknas ut med hjälp av ovanstående uppgifter. Konstgödseln finns i en massa olika sorter, alla med olika procentsatser kväve, forsfor, kalium samt spårämnen. En gödsel som heter tex 20-4-4 betyder att det i 100 kg gödsel finns 20 kg kväve, 4 kg fosfor och 4 kg kalium. Vill man då gödsla med 100 kg kväve och 20 kg fosfor per ha skall man alltså gödsla med 400 kg av ovanstående gödsel. Mängderna är begränsade i miljöprogrammet så det finns ett tak för hur mycket man får gödsla. Däremot finns det ingen nedre gräns (så längd det kan kallas seriös odling) och det är där räknemaskinen kommer in i bilden. Man vill ju minimera gödselmängderna, återigen både av ekonomiska- och av miljöorsaker.

Eftersom gödsel leverreras i huvudsak i 650 kg säckar så är det ett rysligt pusslande och planerande för att få det att gå så jämnt ut som möjligt, speciellt med tanke på att man inte kan använda samma gödsel till alla skiften utan det är beroende på odlad gröda, växten föregående år och skiftets markkarteringsuppgifter, som aldrig är lika mellan två skiften.

I min späda barndom fanns det en övertro på konstgödseln och det vräktes gärna ut 6-700 kg sk “normalgödsel” på skiftena. När jag blev produktionschef på hemmanet dumpade jag mängden med närmare hälften. Härvid utspelad sig följande lilla historia:

Jag höll på och sådde och då förra bonden (pappa) kom ut på åkern för att kolla vad jag gjorde. Han tittade på såmaskinsinställningarna och undrade om jag tänkte köra ut gödseln skillt eller vad jag höll på med. När jag meddelade fakta hötte han med käppen och lät meddela att om jag hade ett enda korn att tröska på hösten så skulle han inte mera blanda sig i vad jag hade för mig. På hösten tröskade jag normalskörd och han höll sitt ord!

Virveln

I vintras fick jag lära mej något om korna som jag faktiskt trodde var ett skämt första gången jag hörde det.

På de flesta kor brukar håret bilda en virvel i pannan. Den där virveln avslöjar faktiskt en del om kons lynne! Man tänker sig en linje mellan kons ögon och sitter virveln högre än den linjen har kon antagligen lynnesfel och kan bli aggressiv i trängda lägen. Det här låter ju onekligen som nån sorts folktro eller vidskepelse men faktum är att den här “virvelteorin” grundar sig på vetenskapliga studier av en erkänd beteendeforskare, dr Temple Grandin.

Fenomenet är rätt så väl kartlagt och bekräftat, däremot har man inte ännu kunnat säga exakt vad kopplingen mellan hårvivel och lynne beror på. En teori är att det har med fosterutvecklingen att göra. Under fosterutvecklingen utvecklas hjärna och päls ungefär samtidigt och det är inte helt osannolikt att en störning i det skedet skulle synas i både päls och beteende. Så vissa av de där korna vi anser vara “allmänt nervösa” har kanske egentligen en form av lindrig hjärnskada. I och för sig kan man ju inte göra något för att åtgärda saken, men det är rätt bra att kunna förutsäga vilka djur som kan tänkas bete sig aggressivt eller oförutsägbart i vissa situationer. I bästa fall kan innebär det också att man redan bland kalvarna kan plocka ut djur med högt placerad virvel och inte använda dem som rekryteringsdjur.

Direkt jag kom hem från det kurstillfälle där det här fenomenet nämndes stegade jag ut i ladugården och gick igenom hårvirvelns position för alla kor som fanns inom räckhåll. Och sjutton också om det inte föreföll att stämma. Jag vet inte om jag skulle klassa alla med hög virvel som aggressiva, men åtminstone är de oroligare än medeltalet.

Så en hårvirvel kan fungera som en indikator på lynne. Snurrigt, men sant. 🙂

Inga bromsar

I dag har jag kört ut en dikesvall med skopan. Det är ett ganska tungt arbete så Zetorn fick jobba hårt. Då märkte jag också att bromsarna tar dåligt – nästan inte alls. Det är inte så underligt att jag inte märkt det förut för man använder nästan aldrig bromsarna för att stanna en traktor. Det är sällan jag kör på vägen eftersom åkrarna börjar alldeles utanför verkstaden och på åkern rullar inte traktorn så bra utan den stannar bara man trampar ned kopplingen.

Det är helt annorlunda än att köra bil. Speciellt på asfalt kan bilen rulla långt om man inte bromsar. På en traktor används bromsarna mest som styrbromsar. Med tunga redskap är det omöjligt att styra traktorn bara med ratten. Ibland hänger framhjulen uppe i luften så enda styrningen får man med styrbromsarna. På en traktor finns det alltså två bromspedaler – en för varje bakhjul. Om man trampar på den högra bromsen så svänger traktorn ganska ordentligt åt höger – om inte redskapet bakom hindrar det.

Med en skopa (schaktblad kallas det officiellt) bakom svänger en traktorn minsann inte så lätt speciellt om den är full med mull och lera. Då behövs styrbromsarna och sådana hade jag alltså inte. Så det blir att skruva sönder traktorn (bakhjulen bort) och byta bromsbelägg. Jag har redan ställt bromsarna så mycket det går. Det blir verkstadsarbete alltså.

Men visst kan man köra också utan bromsar – det är bara besvärligare eftersom man måste backa och svänga. Till all tur är det nu så torrt att det inte är något problem – nån nytta är det med den torra sommaren. Nu skall jag ännu köra med tallriksharven – sedan blir det verkstaden.

Hemmadag

Att vara jordbrukare har som alla andra arbeten både för- och nackdelar. Sommaren är den intensiva tiden då allt skall sås och skördas, men när tröskningen är avklarad blir schemat mer öppet. Det finns en del jobb som skall skötas, men tidtabellen är inte lika spikad. Tröskning och ensilageskörd skall ske när vädret tillåter det och kan inte skjutas upp eller tidigareläggas bara för att jag vill det, maskinunderhåll och plöjning kan man däremot förskjuta tidsmässigt om det behövs.

Eftersom min fru är lärare är hennes årsrytm nästan exakt den motsatta, sommaren är ledig medan vintern är hårt tidsbunden. Det innebär att det ofta är när saker och ting kör ihop sig sommartid är det hon som flexar, medan jag gör det vintertid. Den här veckan har sonen känt av en höstförkylning och i morse konstaterade vi att han nog är lite för trött för att gå till skolan. Den här tiden på året är det inga problem för mej att skjuta på arbetena så att jag kan vara hemma med honom. Jag tog en snabb runda i ladugården och kollade att allt var ok innan frun åkte till skolan och sen kan jag viga resten av förmiddagen åt att vara inomhus. De jobb jag hade tänkt göra på förmiddagen får vänta till eftermiddagen eller kvällen, vissa kan jag t.o.m. skjuta upp till lördag. De måste göras nångång, men inte nödvändigtvis på fredag förmiddag.

Istället får jag mej en rejäl dos Lego-byggande på förmiddagen och det är ju inte fy skam. 🙂