Sida 461 – Bondbloggen

Valstakt

Idag städade jag ur rundbalaren och tänkte passa på att göra lite förebyggande underhåll. I somras hade jag en del strul med mekanismen som skall linda nät runt balarna och jag lyckades med tiden lokalisera problemet till en stålvals i lindningsapparaturen. Dels har den fått en del ytrost som borde putsas bort, dels är det inte helt otänkbart att den har utslitna lager. Både rostputsning och kontroll av lager kräver att valsen demonteras, man kommer inte åt att göra nåndera åtgärderna när den är inne i balaren.

Jag mailade importörens serviceguru som hade vänligheten att skicka en reservdelsbok som pdf (servicepoäng!). Dessutom bekräftade han att min uppfattning om hur valsen skulle monteras lös var rätt och han konstaterade uppmuntrande att det borde gå ganska enkelt. En bit in på eftermiddagen kunde jag konstatera att han och jag nog har lite olika uppfattningar om vad som går enkelt, men loss kom den åtminstone. Fast med tanke på att dans inte är min starka sida är det väl egentligen inte så förvånande att jag hade lite problem med valsen. 😉 Nu är den hur som helst putsad och klar för återmontering, men det arbetet tarvar en hjälpkarl och får vänta tills i morgon.

Istället övergick jag till att tvätta slåtterkrossen. Tvätten blir inte så värst ingående utan handlar mest om att få bort de allra värsta avlagringarna och smutsen. Jag är nämligen lite smårädd för att tvätta maskinerna alltför ingående på hösten. Att spruta vatten med högtryckstvätt in i lager och andra skrymslen och sen låta maskinen stå i 8-9 månader kan lätt leda till en del otrevliga överraskningar. Helst rengör jag maskinerna enbart genom att blåsa dem rena med tryckluft, men slåtterkrossen var så pass smutsig att den fodrade tvätt.

Såna här dagar är det förresten tur att man jobbar ensam. Man ser ju inte klok ut… 😉

Timmersågning

Jag har alltid varit intresserad av byggnadsvård och gamla material och metoder. Även om jag använder högteknologi i jordbruket ibland. Trä och sten är otroligt fina material som håller i all evighet om de sköts rätt och får torka mellan regnen. Fukt är deras värsta fiende – träet ruttnar och stenen sprängs sönder av frosten. Men om man ser till att de torkar upp så håller de i hundratals år eller ännu längre. I dag var det timmersågning på programmet.

Sågverket är ganska enkelt: En motorsåg och en linjal med en vagn för motorsågen. Det är en svensk uppfinning – Logosols Solosågverk – som tillverkas utanför Örnsköldsvik men säljes över hela världen. Stocken placeras på två hållare som kan flyttas uppåt med ett par millimeters noggrannhet. Sedan är det bara att veva motorsågen framåt – ett snöre drar den. Och det fungerar. Litet tid tar det att såga klent virke men till timmerstockar är sågverket utmärkt.

De här stockarna skall användas i Medåker för att reparera stockhuset där. De skall ännu bilas på yttre sidan. Att bila betyder att hugga sidan med en speciell bilyxa. Då blir ytan slätare och släpper in mindre vatten. Efter sågningen är ytan ganska sträv. Om man skall vara riktigt petig så är det fusk att såga förrän man bilar men det går betydligt snabbare och blir rakare. Det är inget problem att byta ut en stock mitt i en timmervägg. Man bara sågar ut den gamla och sätter in den nya stocken som man delat itu för att få in bitarna. Sedan fästes de ihop med “dymlingar” (tjocka träpinnar). Inga spikar används.

Timmerhus är otroligt hållbara och starka. Även om de ser ut att ha ruttnat helt och hållet så är de ännu starka. Man behöver bara byta ut de värsta ruttna delarna och så är väggen som ny igen. Det går utmärkt att lappa om man vet hur det skall göras. Det är helt normalt att byta ut de understa stockarna då och då eftersom de ligger nära marken och därför hålls fuktiga mer än de andra. Jag har lyft upp hela huset med domkrafter så att man kan byta ut det understa stockvarvet.

Solosågverket kan användas för att såga de mest underliga virkesmått – man kan också såga kilformat virke. Förutom timmerstockar skall jag såga nästan 40 cm breda takbräder i ett rum där taket läckt och innertaket ruttnat. Intressant nog är bräderna smalare i ena ändan – år 1850 så tyckte man det var slöseri med virke att såga bräderna lika breda hela vägen. Så det är specialmått som gäller men det är inget problem för det här sågverket. Sedan skall jag hyvla bräderna för hand så de liknar de andra bräderna i taket och fräsa spunt i sidorna så taket blir tätt.

Egentligen borde man ha sågat på våren men jag tror det var bra att inte ha gjort det i år för stockarna hade troligen spruckit i den hemska torkan vi hade den här sommaren. Timmerstockar bör helst torka långsamt för att förhindra sprickbildning. Men jag har ännu inte sågat Bamsens rotstock (80 cm) från i våras. Till det behövs den stora motorsågen och den är inte ihopskruvad än.

Ännu mera traktorer

Jag ska börja med att rätta till en nu och då återkommande missuppfattning angående kvinnor och maskiner; det finns kvinnor som är intresserade av traktorer och maskiner och jag är en av dem. Det att jag får sitta en hel dag i traktorn eller vara en stund i skogen med motorsågen är bra motvikt till arbetet med djuren. Servicen på maskinerna är jag tyvärr inte så begåvad i, men hjälper gärna till. 🙂

Nåjaa, traktorerna alltså. I Kabböle har vi två traktorer i bruk, Valmet 455 och Zetor 7341. Valmeten, årsmodell 1989, har vi haft sedan 2001. En liten traktor, som man nu inte drar några stora lass med men är desto behändigare vid t.ex. sådd. Det som den förlorar i draget så vinner den i smidigheten.
Zetorn, årsmodell 1998, köpte jag 2007. Som parentes kan jag nämna att jag böt ut vår Case 845a mot Zetorn, ett byte jag inte har ångrat. Zetorn går nog mera timmar om året, än vad Valmeten gör eftersom den har frontlastare. Dessutom är den stadig och bra att köra med och har ganska segt drag ( i alla fall om man jämför med Valmeten 😉 )

Sedan Heisala. Först i turen gamel Fergun, alltså MF 165S årsmodell 1972. Första gången köptes den till gården 1973 och såldes 1979. Den köptes tillbaka 2006. Fergun använd till det mesta man behöver en liten och lätt traktor till. Men en sak klarar den inte av, nämligen att dra generatorn som kopplas till elnätet vi elavbrott. Det har testats en gång, då degraderades Fergun från att ha kallats Hilding till att kallas Hildur. 😉

Grävmaskinen James 52D årsmodell 1988. Åkes ögonsten, likasom Fergun. Används till allt grävarbete som finns.

Hör och häpna, även här finns en Case 845, årsmodellen är 1989 och den köptes till gården 2004. Som det framkommit i tidigare inlägg, är det en bra traktor med segt drag. Den används t.ex. till att snitta foder åt korna under vinter.

Sedan den traktor som används nästan dagligen, Deutz-Fahr Agrotron 110. Den är från år 2002 och köptes till gården 2006. Frontlastaren monterades 2008. Deutzen används naturligt vis till olika baltransporter och till att bala.

Sist men inte minst, Massikkan alltså en Massey Ferguson 5470 årsmodell och köpt 2008. Den har frontlyft så den används bl.a. till att slå ensilage samt att slå och bala tillika.

Vi har alltså en blandning av gamla och rätt så nya maskiner. De traktorer jag har hemma, fyller bra sin uppgift där. Jag ser ingen orsak i att ha splitternya, överdimensionerade traktorer på de små åkrarna vi har.
Det att vi har större och nyare traktorer på Heisala beror dels på det att åkrarna är större, att maskinerna har ett större effektbehov och på det att vi inte har tid att stå och skruva på traktorerna då när arbetet ska skötas. Givetvis går också nyare traktorer sönder, men sannolikheten ökar ju med en stigande ålder. Så det att man har lite nyare traktorer ger en viss trygghetskänsla, då t.ex. ensilaget ska tas.

Nisse tycker till

Nisse är en funderare som har åsikter om många olika saker. Här nedan kan ni lyssna på två intervjuer som nyligen gjorts med Nisse.

Radiohuset diskuterade 23.09 papperstidningens framtid och frågade Nisse vad han tror – tar de digitala formerna över? Kommer it-intresserade Nisse att behålla sin papperstidning?

Lördax tog 25.09 kontakt med Nisse som just då befann sig på Landsbygdsriksdagen och diskuterade bredband och framtiden för landsbygden:

Det här inslaget avpubliceras 02.10.2010.

Solen skiner och vetepriset stiger

De två saker som man följer med mest ser trevliga ut just nu (peppar, peppar – ta i trä …). Solen skiner och det är kyligt och bra – och torrt. Och så har fodervetets pris stigit fyra euro till 192 (även om brödvetet gått ned med 3 euro till 200). Det här gäller för Avena. Jag hörde att priserna var bättre i sydvästra Finland men det blir då dyrare transport som vi ju får betala. På nätet stiger också vetepriset i Paris och Chicago efter en liten nedgång i slutet på förra veckan och Rabobank skriver att det kan bli höga priser under flera år.

Så nu är det bäst att fira innan det kommer dåliga nyheter – av erfarenhet vet man att de sällan är långt borta. Nu väntar jag på att de skall hämta ett lass vete (det blir nog foder på grund av hektolitervikten men det är bara 8 euro skillnad nu). Därefter blir det att tömma den nya torken och ta in flisen kvickt. Man hinner ännu torka den om vädret fortsätter så här torrt.

Under tiden sköter jag om detsamma som Kalle (och delvis Mats) – alltså gör rent och ställer undan för vintern. Det går i princip snabbt men till exempel tröskan måste stå ute tills jag lyft upp golvet som satt sej tio centimeter. Här på leran håller inte grunden. Och så finns det en hel del reparationer på maskiner och byggnader som skall göras – helst före januarikylan …

Men först försökte jag ta en bild av Pricken (vanligen kallad Busis) vilket inte var det lättaste. Man hann inte alls med i vändorna …

Efterspel

Måndag morgon bjöd på en riktigt klassik höstmorgon. Klart, friskt och en ordentlig rimfrost. Om det inte varit klart från tidigare börjar naturen nu upplysa oss om att det är höst. Jag följer sonen till skolan på morgnarna och vägen börjar alltmer kantas av färdigt skördade fält. En del riktigt sen rybs och havre väntar ännu på tröskan och byns morotsodlare har en del kvar att skörda, men i övrigt är det mesta klart.

Nu följer, som både Kalle och Nisse skrivit, städning, infettning och undanställning av maskiner. Eftersom jag inte har vare sig tröska eller tork slipper jag de momenten. För mej handlar det om att få undan vallmaskinerna, främst slåtterkrossen och rundbalaren. Balaren är jag lite tvehågsen till att ställa bort. Jag har fortfarande en del rybshalm som inte är skördad. I princip kan jag vänta med att bala den och ta den först nästa vår, vilket egentligen vore det bästa. Då hinner allt gräs som finns med i halmen torka ordentligt, skördar jag den i höst finns det större risk för att den möglar. Fast å andra sidan ser vädret den här veckan ut att bli rätt bra för halmskörd och visst vore det skönt att ha halmen bärgad innan vintern. Kompromissen blir att jag städar ur balaren det mesta i skräpväg men inte ställer undan den helt utan väntar och ser hur vädret artar sig.

Ett visst höstbruk kommer man inte undan, men för min del är det ganska lindrigt. Till höstbrukssysslorna hör framförallt stubbearbetning och plöjning. Stubbearbetningen är avslutad, plöjningen är det inte så bråttom med. Jag har nästan inga åkrar som absolut kräver höstplöjning, men brukar plöja en del bara för att få lite mindre bråttom på våren. Dessutom kommer jag att sprida en del gödsel nu i höst och den vill jag definitivt plöja ner.

Igår anmälde jag också ett par kalvar till förmedling, bl.a. Hagrid. Han är dryga halvåret och det börjar bli dags för honom att dra vidare. Jag skall försöka klämma in en bild av honom innan han stiger på bussen.