Varmluftstorken

Eftersom Nisse så förtjänstfullt beskrivit kalluftstorken och dess för och nackdelar så skall jag ta vid och representera den andra skolan, nämligen varmluftstorken.

På vårt torp övergick vi från kalluft till varmluft 1976. Den övergången innehöll en del intressanta detaljer som kommer att få ett eget inlägg. Hur som helst så var det ingenting att fundera över då, för arbetsinsatsen föll med kanske 700% och på den tiden kostade ju brännoljan absolut ingenting (kanske 10 penni per liter) så valet var enkelt.

Idag använder jag ännu samma tork som byggdes då, bara med några små modifieringar och den har funkat utmärkt i över 30 år. Pannan är förstås bytt, men inget annat vesäntligt har behövt repareras.

I en varmluftstork bygger principen på att säden cirkulerar medan den omges av strömmande varm luft. I dag går 99% av alla torkar med brännolja, men det experimenteras med olika värmekällor, själv har jag funderat på flis. Vissa eldar med spannmål och någon med torv. Enligt vad jag har hört så funkar det också med fjärrvärme där sådan finns att tillgå. Problemet är dock att det är stora luftvolymer som skall värmas upp till mot 80 grader så alternativen idag är tungrodda. Kanske framtiden för med sig någon trevlig lösning.

Spannmålens väg går alltså från tröskan via en transportvagn till torken. Där kippas den i en matarficka och körs upp i själva torkelemetet med hjälp av en elevator (en typ av bandtransportör, men helt lodrät och med små skopor)

Själva torkningen sker med hjälp av samma elevator. Spannmålen faller neråt med självfall och går uppåt igen med elevatorns hjälp. Normal torkning tar bort ungefär en procent fuktighet per timme och förbrukar 22 liter brännolja. För att säden skall vara saluför skall den var under 14% fuktighet och det betyder ju att varje procent den torkar på åkern ger reda pengar i bondens ficka.

Efter torkning lagars säden i silosar som finns i samma byggnad. Säden flyttas fram och tillbaka med hjälp av rör och fördelare som flyttas efter behov.

Bilden är tagen på övre plan i torken, den blåa möjängen är skräprensaren som sitter på toppen av själva torkelementet.

Lagringskapaciteten i torken är ca 200 kubikmeter spannmål, av vilket jag förfogar över hälften. Vi är två bönder som delar på denna tork. Silona är 2×2 meter och 7 meter höga sköter sig för det mesta själva. Eftersom bottnen är plan så måste den sista mängden krafas ur manuellt genom att klättra ner i dom. Under detta arbetsmoment har vi tyvärr haft ett svårt arbetsolycksfall 1989 då min farbror omkom när han föll ner i en av silona. Detta gör att man behandlar dessa med en viss respekt.

Själva klättrandet ner i bunkrarna sker vida en skranglig flyttbar stege och ett litet hål i golvet, och om det är något jag är lite sur på min salig far för så är det att han sparade bort dom koniska bottnarna som hade varit enkla att montera i byggnadsskedet och som hade sparat bort allt detta klätterelände

Sista skedet i spannmålshanteringsprocessen är utlastning på lastbil, något som går ytterst smidigt. Dels för att det sker helt mekaniserat, dels därför att lastbilsägaren är en av mina närmaste bekanta, så jag behöver aldrig råka ut för irritationen att få telefonsamtalet “Jag är där om 20 minuter” utan planeringen går smidigt. Ofta lastar jag dessutom bilen själv och då kan jag anpassa det ännu mer efter egen tidsplan.

Efter detta reser vetet oftast till Seinäjoki och rypsen till Kyrkslätt och hamnar förhoppningsvis på hyllan i en affär nära dig.

Mörkret kommer

Nu börjar dagarna bli kortare och det behövs lampor för min dag tar inte slut förrän det blir mörkt. Dessutom behöver man alltid lampor i mörka knutar.

Under årens lopp har jag testat all möjliga lampor och de flesta har varit ganska odugliga. Glödlampan är ju den äldsta och vanligaste men har lätt att gå sönder – speciellt som arbetslampa. Inte lyser den så starkt heller. Och så behöver man en massa sladdar. I byggnaderna går det lätt åt 30 meter sladd – till exempel då jag skall ha belysning i andra ändan av huvudkanalen på torken som är 24 meter lång.

Ett visst framsteg var halogenstrålkastarna som kom någon gång på 80-talet. De lyser starkt men är på 500 W och blir fruktansvärt heta. Jag har redan kastat bort många där delar smält eller spruckit på grund av hettan. Men de är huvudbelysningen i verkstaden ännu. Fast man borde alltid komma ihåg att släcka dem då man slutar.

Lysrören var bra eftersom de drar litet ström och inte blir heta. Men de tänder grymt långsamt – speciellt då det är kallt och så är de problemavfall (innehåller kvicksilver). Det man vinner på låg energiåtgång, det förlorar man på att de brinner hela tiden. Man kan inte släcka dem då man går fram och tillbaka utan ofta brinner de dygnet runt på grund av långsamheten. Och de s.k. “energisparlamporna” är just lysrör. Där de sätts in i stället för glödlampor tejpar folk ofta över strömbrytaren och sätter en lapp: “SLÄCK INTE !!!”.

Så den senaste idiotin att förbjuda glödlampor och tvinga folk att köpa lysrörslampor hör till det mest korkade som politiker har hittat på. Det blir ingen besparing men dyrt så in i attan och så har vi snart berg av problemavfall. Dessa lysrörslampor fungerar nämligen inte alls så länge som reklamen påstår utan går ibland sönder lika fort som en gammaldags glödlampa. Jag köper aldrig mer lysrör. Jag köpte 500 glödlampor på 60 W så jag tänker klara mej med dem tills det kommer bättre lampor än “energispar”skräpet.

Och då är vi framme vid lysdiodlamporna. Och det är verkligt fina lampor – men de har ännu ett stort fel och det är svag ljusstyrka. Det kommer starkare lysdiodlampor (eller LED-lampor från engelskans Light Emmitting Diode). Man kan köpa sådana som arbetslampor för traktorer men de kostar 100-200 euro. Jag har börjat skaffa lysdiodlampor så småningom men mest bara där det behövs ledljus. Biltema har en bra och billig campinglampa med lysdioder. Jag kopplar den till en nätdel från gamla elektronikburkar som gått sönder – med ett lämpligt förmotstånd får man rätt ström oberoende av spänningen. Och jag har en hel hög med gamla nätdelar som fungerar fint fastän apparaten gått sönder.

Fördelen med lysdiodlampor är den låga spänningen: 1,5 till 12 Volt. Då kan man dra klena kablar själv utan risk vart som helst. Nu söker jag bara en billig rörelsedetektor som fungerar med lågspänning och sedan behövs inga strömbrytare heller. Det är viktiga saker för i mörka utrymmen i jordbrukets byggnader kan det vara farligt att röra sej i mörker. Och automatisk tändning är värdefull eftersom man ibland bär tunga saker och inte har en hand fri för att tända.

Och så den viktigaste och bästa lampa som jag hittat: Pannlampan med lysdioder. Den har jag alltid med mej överallt. Också mitt i sommaren behövs den då man installerar nånting i ett mörkt hörn. Andra arbetslampor lyser för det mesta en i ögonen så man inte ser nånting alls men pannlampan lyser alltid på rätt ställe. Och lysdioderna gör att den lyser länge med tre små batterier (laddbara förstås).

Men alla pannlampor är inte bra. Den skall bara ha en strömbrytare som kopplar PÅ och AV. Alla eländiga blinkfunktioner och liknande skräp är onödiga och gör bara en arg. Då jag hittade en bra pannlampa (den måste kunna riktas nedåt) hos Clas Ohlson så köpte jag tio stycken direkt. De tar snart slut för pannlampan är ofta i användning och får ta en hel del stötar också. Och så blev de pop hos barnbarnen så en del försvann den vägen.

I staden är allting ljust – här är allting mörkt. Och det är snart en lyx att kunna få vara i mörker. Även om det kan vara bra med en pannlampa så man inte stiger i alla vattenpölar på hösten.

Kofotografering

Då jag satt och tittade på fotografier, kom jag på bilder från i fjol somras. Då hade vi en kofotograf hos oss och fotograferade 5 av våra kor.Fotona kommer dels till eget bruk, dels till avelsbolagets användning. Meningen med dessa fotografier är att visa hurudana avkommor en viss tjur lämnar.

Här fotograferas Udessa af Kabböle. Udessas far är den svenska Peterslund, han är en mycket känd och använd tjur i Finland. En del är missnöjda med hurudana avkommor han lämnar efter sig, men för oss har han fungerat bra. Som ni ser på bilderna är det mycket förberedande arbete man gör för att få några bra bilder. Korna ska tvättas, de ska klippas och en del får lössvans. Dessutom ska man lämna mjölk i juvret då man mjölkar dem, så att formen på juvret kommer fram. Hur kon står är också av betydelse, då man ska ha fram de bästa sidorna.

För att uppnå bästa möjliga resultat på bilden, så finslipas den ännu på datorn. Då kan man t.ex. räta på rygglinjen och ev. horn “suddas” bort.
Så en hel del jobb och till en del lite fantasi ligger alltså bakom dessa fotografier. Fina minnen från dessa kor får man i alla fall. 🙂

Udessa fotograferasUdessa fotograferasUdessa fotograferas SlutresultatSlutresultat, utan horn

Hagrid på irrfärder

I våras fick Bondbloggens läsare komma med namnförslag på en kalv som sedermera fick heta Hagrid. Jag hade en liten tanke om att följa med Hagrid under sommaren och rapportera om hans vidare öden och äventyr, men den planen kom på skam. Hagrid har nämligen varit en exemplarisk ung man och inte haft något som helst fuffens för sig. Han äter, sover och busar lite med de andra men gör inget desto mer uppseendeväckande. Tills idag.

Jag hade åkt med sonen på en fotbollsturnering i grannbyn. Matchen var i full gång när min fru ringde och meddelade att det går en halvvuxen ko på gårdsplanen. (Jag har inte berättat för Hagrid att han blev misstagen för att vara av honkön, jag tror han skulle ta illa vid sig.) Hon hade redan ringt min pappa som var på plats för att hålla reda på vart “kon” tog vägen tills jag hann hem.

Det som hade hänt var helt och hållet mitt fel. Jag hade lyft in en rundbal med hö på foderbordet åt de äldre kvigorna och placerat den alldeles bredvid en skjutdörr. När balen faller sönder tycker småkalvarna om att hoppa runt i höet vilket gör att balen successivt pressas ut mot sidorna vilket i sin tur pressar upp dörren. Egentligen var det märkligt att det bara var Hagrid som smitit ut, öppningen var nästan 30 cm bred.

Hagrids vandring hade fört honom runt hela ladugården och in på vår gårdsplan. Som tur är snurrade han bara runt mellan byggnaderna här hemma och begav sig inte bort från hembacken. Hade han satsat på att springa motsvarande sträcka men i riktning mot skogen istället hade jag haft ett rackans sjå att hitta honom. När jag kom hem hade pappa redan fått lurat in honom i kohagen och därifrån till den lilla övningshage jag  stängslade tidigare i sommar. Därifrån var det sen ganska enkelt att med några extragrindar slussa in honom i ladugården igen.

Gått på pumpen

Min urinpumpsservice avslutades idag. Efter att ny elmotor införskaffats, svarvfantomen fixat kopplingen och jag monterat ihop allt baxade jag ned eländet i brunnen igen för en provkörning. Motorn funkade, kopplingen var perfekt men urinen sprutade åt alla håll som den värsta fontän. Nu hade själva röret där urinen skall blåsas upp (urinledaren?) gått sönder. Röret är rostigt men har hållit tätt så länge pumpen stått stilla, men nu när jag bråkat upp den hade det uppstått hål lite varstans. Man kan förvisso lappa eller byta delar av röret, men gränsen för vad man kostar på en gammal centrifugalpump går nånstans här. Ny pump är på inköpslistan.

“Hade det varit en häst hade jag skjutit den”, brukar det stå i bakrutan på gamla bilar och det hade jag kunnat skriva på pumpen också. Eller kanske jag snarare hade dränkt den. 😉

I övrigt har de senaste dagarna gått i halmbalningens tecken. Det verkar vara stora variationer i mängden halm i år, antagligen är det torkan som är orsaken också till det. En positiv sak har dock varit att det blåst ordentligt de senaste dagarna och det gör att halmen torkar i rekordfart. T.o.m. på såna ställen där det finns rikligt med ogräs blandat med halmen torkar det bra. Min egen spannmål är ännu otröskad, det är bara att hoppas att torkvädret håller i sig tills det är dags att bala den halmen också.

Tadaa — nya torken “färdig”

I går fick jag mellankanalen som förbinder bägge torkarna så långt färdig att jag kunde sätta tryck i den. Det var ett ganska stort arbete att få den byggd – huvudsakligen därför att den måste vara både lufttät och lätt att plocka bort.

Mellankanalen

Det fanns ingen annan möjlighet än att bygga den tvärs igenom tröskhuset under lastningssilorna. Så den måste bort på en halvtimme då lastbilarna kommer för att lasta vete. Fastän man påpekar att de skall ringa föregående dag så händer det att man får ett telefonsamtal: “Vi kommer om en halv timme”.

Redan tidigare hade jag nog tryck under plåtarna men i somras var det för hett för dieselmotorn att köra mer än 20 minuter så jag måste börja bygga mellankanalen. Men som vanligt så tog det mer tid än man trodde. Och så kom det tröskande och annat emellan.

Men nu är den “färdig”. Även om jag lärt mej att en konstruktion sällan blir helt färdig utan man måste bygga om och bygga till och ändra nästan hela tiden. Speciellt mina egna konstruktioner som oftast är experiment som ingen någonsin byggt förut. Den nya torken är också unik genom att den inte har någon huvudkanal för luften utan hela nedre våningen är lufttät och plåten bildar mellangolv.

Så mycket hann jag testa att jag insåg att den stora dubbelfläkten på 120 cm som är kopplad till dieselmotorn ger väldigt mycket mer luft än de 11 kW fläktar på 100 cm som jag har i huvudkanalen på den gamla torken. Jag måste köra med alla tre elmotorfläktarna för att komma upp i samma tryck som jag fick med dubbelfläkten då dieselmotorn gick på litet förhöjd tomgång. Jag har inget diagram över dubbelfläktens luftmängd vid olika tryck eftersom den är köpt begagnad men skulle tippa på närmare 200 000 kubikmeter luft i timmen vid 40 mm vattenpelare mottryck.

Nu blir det bråttom att torka och hoppas på varmt och torrt väder i september. Det bästa vore kalla nätter så luftens vatten faller ut som dagg och sedan soliga dagar så att plåttaket värmer upp luften. SMHI lovar också högtryck och torrt väder fastän det i dag blir regnigt. I dag skall jag åka till Ring III och ta mej en tur genom alla affärerna. Det finns en lång lista med reservdelar och material som jag har samlat ihop under de senaste veckorna. Till all tur ligger alla affärer nära till varandra utmed Ring III: IKH , Motonet, Clas Ohlson och Biltema. Som synes så finns inga lantbruksaffärer på listan och inget som börjar på K. De är alldeles för dyra.Och så har de ingen katalog med priser  på nätet.

I går beställde jag mera material för mätssystemet från m.nu i Linköping – en liten firma som fungerar fantastiskt bra. Jag skall bygga om mätkabelsystemet med cat5e-kablar för Ethernet (det är kablar av god kvalitet som klarar upp till 1 Gigabit/s). Det har varit litet störningar i det nuvarande kabelnätet med telefonkablar. Inget att undra över med tanke på att jag startar stora motorer på upp till 22 kW i närheten. Det nya kabelnätet skall byggas in i den nya torken så jag kan övervaka torkningen ordentligt. Jag har varit mycket nöjd med mätsystemet i den gamla torken (se http://www.bondbloggen.fi/2010/08/kallufttorkning).

Förutom den normala om- och tillbyggnaden så borde den nya torken nu vara färdig – ett stort projekt som tog över tio år. Det var ju ett hobbyprojekt då jag jobbade i Otnäs och flera gånger tog motivationen slut på vägen då vetepriserna gick ned under isen men nu är den färdig i alla fall. Det lönade sej inte att bygga den ens med nuvarande vetepriser men den gamla torken var absolut för liten – jag kunde bara odla hälften av åkrarna om jag inte ville ha problem med alltför tjocka lager. Men den är nu i bruk och den är betald – inga lån och inga “stöd” här inte. Materialet är varje år betalt direkt ur plånboken.