Korrigering

Nu är det bevisat – allt som sägs i radion är inte sant!

I Lördax i lördags (dum mening) påstod jag stensäkert att vi inte skulle fira någon villaavslutning, främst då pga att vi inte äger nån villa.

Ett lusthus äger vi däremot och där ordnade Lovisa “lusthusavslutning” på kvällen. En stämningsfull liten picknick med varma smörgåsar och kaffe och en liten lonkero för husbonden. Några facklor gick att uppbringa som stämningshöjare och det lyckades så bra att tom regnet som droppade försiktigt bara skapade en trevlig stämning, trots att ni alla vet vad jag tycker om regnet just nu.

Ingen av de vuxna i vår familj är några raketvänner och det betydde att dylika pjäser inte heller hade införskaffats till kvällen. Lovisa däremot fick en jättebra idé. När hon hade pratat en stund om raketerna som vi inte hade, kom hon på en superidé; “Men pappa, du kan väl ta fram och skära några järn?”…. Det tog sin stund innan jag fattade, men vad hon menade var vinkelslipen och gnistorna som flyger från den. Ett fint raketsubstitut utfunderat av en sexåring må jag säga!

Venezianskt vagnslån

Hos oss firas ingen forneldarnas natt och ingen villaavslutning heller. Här firas veneziansk. Årets version avlöpte med knytkalas tillsammans med goda vänner på en sommarstuga. Servering vid långbord i höstmörkret med stormlyktor som belysning är svår att klå. När det mörknar tänds brasor längs hela strandlinjen och raketerna börjar komma fram. Det är förresten märkligt hur vuxna karlar blir som barn på nytt när det vankas brasa och smällare. 😉

I början av kvällen ringde kollegan Anders och undrade om jag hade en kärra att låna ut. Han firade veneziad på tröskan och det hade gått så pass bra att han hade fyllt alla sina kärror och det var ännu en del trösktimmar kvar. Jag råkade ha tvättat och förberett en av mina vagnar för skörd så det var bara för honom att hämta den. Mitt korn är inte klart att tröskas ännu på ett par dagar så han hinner säkert tömma den där vagnen innan jag behöver den själv.

Åtminstone i våra trakter är det rätt vanligt att traktorkärror lånas kors och tvärs i bygderna den här tiden på året. De flesta jordbrukare har egentligen för få vagnar, men eftersom all spannmål inte mognar exakt samtidigt brukar det gå att hanka sej fram genom att låna av varandra. Andra maskiner hyr man ofta men kärror brukar skötas som lån, utan att man blandar in några pengar. Idag lånar grannen av mej, nästa vecka är det kanske min tur att behöva låna av honom. I bästa fall lyckas man hitta nån som har en extra kärra men inget att tröska och de är väldigt uppskattade såhär på hösten. En bekant pensionerad jordbrukare menade att hans spannmålsvagn förmodligen rullar fler km per höst nu när han är pensionär än den gjorde när han var aktiv jordbrukare. 🙂

“Marknaden”

Då jag var liten så var marknaden i Lovisa en viktig dag. Hela torget var fullt med stånd och då fick man köpa hembakta viborgskringlor i många av dem. Nu är marknaden ganska fattig med utländskt skräp och litet heimlaga.

Den “marknad” som vi numera måste vara med om är en bunt stora monopol som höjer priserna snabbt och sänker dem långsamt – eller tvärtom beroende på vilkendera som är till vår nackdel. Gödselföretaget Yara (f.d. Kemira) är snabbt då det gäller att höja priserna (eller helt stoppa försäljningen) men långsamt, långsamt då det gäller att sänka dem. Så man hinner inte glädas åt högre vetepriser länge förrän utgiftssidan ökar.

Vetepriserna har sågat upp och ned nu i ett par veckor men någon bubbla tycks det inte vara – vilket endel påstod. Jag följer med

http://www.finanzen.net/rohstoffe/weizenpreis

hela tiden och förra veckan steg vetepriset ständigt för att sluta på över 220 euro/ton. I Hamburg är terminspriset (Sep-Okt) över 230 för B-vete (12 % protein, 240 falltal) och nästan 250 för E-vete (14 % protein, 275 falltal). Skillnaden till fodervete har ökat på grund av det envisa regnandet i Mellaneuropa som hotar kvaliteten och troligen ger mycket fodervete och litet brödvete.

Och här i Finland ? Skillnaden tycks envist hållas kring 50 euro/ton. Avena höjde priset i dag till 170 euro/ton  (från 165). Visst kan jag förstå att det är nervöst med priserna men skillnaden är för stor. Och det går faktiskt att säkra priset med terminer, dvs. om man har vete i lager så kan man köpa en säljtermin som garanterar att man får ett visst pris för det. Det är inte gratis att säkra priset men inte kostar det 50 euro/ton.

Förstås kan varje bonde börja med börshandel och på det viset få en viss utjämning av priserna men det tar en massa tid att följa med och kräver också kunskaper som de flesta inte har. Det skulle vara mycket förståndigare om man centralt skulle sköta om prisutjämningen. Men det finns inga bondeorganisationer som sysslar med det och kan heller inte bildas eftersom grisarna på Konkurrensverket sätter stopp för det genast. Däremot sitter de nog och rullar tummarna då Yara (som har 90 % av “marknaden”) härjar hur som helst. Mitt förtroende för “marknadens” funktion är lika med noll. Vanliga arbetande bönder har bara fått mera problem – men spekulanterna har goda dagar.

Jag lyckades köpa 3900 kg gödsel förrän försäljningsstoppet slog till men det räcker inte långt i nästa år. De “stora” lagren i Finland kan försvinna snabbt om det här spelet fortsätter. Det behövs bara ett år med låga veteskördar så får industrin betala Mellaneuropas pris plus frakt – alltså 70 euro mer än nu. Inte hjälper det att komma och vilja ha vete i januari. Då kan man inte annat än hänvisa till nästa september. Och man har blivit bränd tidigare då priserna steg och Yara chockhöjde sina priser. Så det finns inga planer på att odla mera vete nästa år heller. Möjligen om två år ifall vetepriserna hålls uppe och gödselpriserna nere. Högt vetepris är i och för sej helt ointressant – det är SKILLNADEN mellan inkomster och utgifter som är avgörande.

Mammaledigt

Yra och Rigmor har nu drygt 2 månader kvar tills de ska kalva. I regel brukar man ha dem i sin 8 veckor före kalvningen, en del säger att 6 veckor räcker bra. Gamla kor och sådana som har psoblem med juverhälsan brukar vi nog ha en lite längre tid i sin.
Orsaken till att de ska vara i sin, dvs. utan att mjölkas, är dels den att de ska få “vila” och koncentrera sig på den närmande kalvningen utan att behöva sätta energi på att producera mjölk. Dessutom är det under sintiden som den viktiga råmjölken bildas. Råmjölken är betydligt tjockare och gulare till konsistensen än vanlig mjölk. Den innehåller de behövliga näringsämnen och antikroppar den nyfödda kalven behöver.

Då vi ska lämna en ko i sin brukar vi ta bort henne från lösdriften och sätta henne i en box. Då är det lättare att kontrollera vad hon äter. Före vi minskar på antalet mjölkningar, så minskar vi på kraftfodergivan. Då hon inte längre får kraftfoder minskar mjölken och då kan man börja mjölka henne varannan gång. Efter att kraftfodret tagits bort byter vi också ut ensilaget mot halm och hö. Näringsvärdet i halmen och höet är inte lika högt som i ensilaget, så det är ett effektivt sätt att minska mjölken ytterligare. Därför brukar vi ge en del halm åt kvigorna också och på så sätt hindra dem från att bli “fetknoppar”.

Sen då kon mjölkar under 10kg, lämnar vi henne i sin. Yra hade inte så mycket mjölk idag på morgonen, så hon fick ledigt. Då hon har haft lite förhöjt celltal gav jag sintuber åt henne. Det är frågan om små tuber med medicin som man sprutar in i spenen. Medicinen ska ta bukt på de bakterier som finns där. Rigmor lämnar vi säkert i morgon eller i övermorgon i sin.
Sen då vi sett att juvret “torkar ihop” ordentligt, så sätter vi ut dem på bete, där de får lite motion så att de inte blir för feta.

Billigt och bra?

Mat och miljö är benhårt knutna till varandra och dessutom tätt kopplade till begrepp som etik och solidaritet. Blir kaffet billigare är det förmodligen endera plantagearbetaren eller miljön som betalar det. Skall grillkorven förbli billig är det grisen, skötaren eller (igen) miljön som skall betala. Få saker påverkar vår omvärld så mycket som mattallriken. Ett horribelt exempel på vad prisjakten i värsta fall innebär kom med nyheten att en brasiliansk köttproducent t.o.m. hållit tvångsarbetare!

En riktigt intressant rörelse på det temat är “Dyrare mat.nu“. Kärnan i det de säger är att billig mat blir ohållbart i längden. Vad väljer vi då?? Pengar är inte allt här i världen, men å andra sidan har ingen av oss för mycket av den varan heller.

Släng ett öga på deras sida och notera att det INTE är en hög bönder som står bakom den. 🙂

Åter till datamaskinerna …

Gårdagen gick till att bråka med datamaskinerna. Sommaren var så bråd att allting bara fick gå om det gick men nu måste jag börja installera program – och ominstallera. Mätsystemet för torkarna bygger på datamaskiner och planering och inköp går via datamaskiner. Nyss laddade jag ned ett demoprogram för CAD (=ritningar på datamaskinen). För det mesta planerar jag allting som jag bygger för maskiner och byggnader på datamaskinen först. Det är snabbare och exaktare än att göra det på papper. Linux har annars allting som behövs men CAD-program har det varit dåligt om. Det jag laddade ned verkar vara helt OK.

Men owfs fick jag inte att fungera. Det är något problem med att länka till libusb som jag inte lyckats hitta. Jag är säker att svaret finns på nätet men det tar tid att hitta det. Om någon undrar vad owfs är så kan jag berätta att det är ett filsystem för 1-trådsmätningar (one-wire file system) och det systemet använder jag för mätningar (och i framtiden för styrning) av torken och pannan och vädret. Ja, alltså, vädret kan jag inte styra …

Det kan vara lämplig avkoppling att pyssla med datamaskiner ibland. Jag började för 40 år sedan med en Data General NOVA maskin som man kunde programmera genom att ställa in strömbrytare och läsa in en pappersremsa med hål. På den gjorde jag mitt diplomarbetet som var ett digitalt filter. Jag hade Yrjö Neuvo som handledare – sedermera utvecklingschef för Nokia Mobile Phones. Pappersremsorna var betydligt trevligare än hålkorten som IBM använde. Om man tappade en låda hålkort så blev det ett elände att sortera in dem i rätt ordning …

Min första egna datamaskin var en CP/M-maskin (Kaypro 10 från 1984) som hade en hårdskiva på hela 10 Mega …. Minnet var på 64 kilo ! På den tiden programmerade man i maskinkod direkt för processorn. Till exempel koden 78 betydde att man flyttade 8 bitar från register A till register B. Då hade man minsann koll på vad maskinen gjorde !

Kaypron var den dyraste maskin jag köpt. Den maskin jag köpte från Vasa i somras har 10 000 gånger större hårdskiva och 125 000 gånger mer minne till ett pris som var under hälften av vad jag betalade för Kaypron – utan att man beaktar inflationen. Men programmen är inte tusen gånger snabbare för på Kaypron var de så enkla att de gick nästan lika snabbt som de nutida programmen. Men det fanns ingen grafik eller fina funktioner. Och inget Internet.

Men litet grafik hade den. Nån hade gjort ett spel som med textsymboler såg ut som en ytterst enkel grafik. Ladder-spelet spelades av barnen (ett o hoppade från nivå till nivå) allt från det de kunde trycka ned en tangent. Och den fungerar ännu.

På 40 år har utvecklingen onekligen gått framåt men visst finns det ännu en hel del problem med datamaskinerna. Om man jämför med bilar och traktorer så är vi ännu på T-fordens respektive pigghjulstraktorns nivå. Min farfar var hästkarl med upp till sju hästar som bäst, min pappa var traktor- och maskinbonde och jag är elektronik- och databonde. Få se vad nästa generation hittar på …