30 april, 2018 av Christer

FinneFarm 30 år

I går för 30 år sen satte jag min dåtills dyraste namnteckning på ett dokument som tillsammans med frugan gav oss förvaltningsrätten till gården här i Långmossen. Då var det i slutändan banken som ägde fastigheten, 18 år senare hade vi  i alla fall avamorterat så att vi kunde kalla oss bönder på riktigt. Jordbrukare kan man vara utan att äga marken man brukar men bonde blir man, enligt mina normer, först när man äger jorden. Vet ändå inte hur pass allmänt vedertagen min tolkning är? 🙂

De tio första åren.

Hur som….. så kände åtminstone jag mig mogen att starta eget efter många år i ”statens tjänst” som arbetslärare på Korsholms skolor. Mitt löfte till tidigare rektorn Albert Sigfrids om att stanna på trädgårdsskolan i 10 år höll dessutom på att uppfyllas. Farsan var i gott skick och inte redo för generationsskifte så det sågs just inga andra möjligheter än att skaffa eget på öppna marknaden. Efter några års försök till markaffärer lyckades vi så till sist hitta gården här i Långmossen och komma överens om ett köp.

Markpriserna var höga då i slutet av -80-talet och vårt startstöd beskars då det i jämförelse med förra ägarens inkomster ansågs vara för högt inköpspris. Tyckte det var orättvist att jämföra min förväntade produktion med förra ägarens speciellt som hans inkomstuppgifter härstammade från missväxtåren -86 -87, men såna var reglerna då.

”Lamaåren” i början av -90 talet var tuffa men lyckligtvis hade vi största delen av lånen bundna till stabilare räntor. En miss av skattebyrån från övergången till datoriserad skattedeklaration 1988 gav oss en rejäl restskatt 1992 eftersom man glömt notera min löneinkomst från skolan. Året efter föddes vår yngsta dotter och så pass knapert var det så att om det endast fanns torra ”kulor” i blöjan så kunde den användas ytterligare en gång. Vi byggde ju upp första delen av produktionshallen under -91 till -93 så det fanns minsann hål att fylla men tack vare bygghjälp av farsan och morbror Nils och återanvändning av byggnadsmaterial fick vi tak över huvudet. De svåra tiderna fick mig också att inse att på ett litet hemman kan man svårligen  klara sig som råvaruproducent så jag skolade mig till livsmedelsföretagare under ett par vintrar.

1994 var ändå ett gott år och det mesta redde upp sig ekonomiskt och vi kunde till och med investera i lite maskiner som underlättade arbetet. Tyvärr insjuknade min far, som hade varit till stor hjälp under uppbyggnadsskedet, i svår cancer och fick slutligen ge sig för sjukdomen i december 1996. Samtidigt som jag borde ha ägnat min tid åt min sjuke far så upptogs stor del av mina tankar åt bekymren kring EG-anslutningen. Det var som om allt ställdes på ända men man var ung och framåt och man hade svårt att föreställa sig att min starke far kunde dö blott 63 år gammal. Han hade ändå inget intresse för byråkrati så sjukdomen samt EG-anslutningen innebar att hemgården och senare dödsboet blev tillskottsmark i form av arrende.

EG-anslutningen var jag negativ till då jag resonerade så att om Finland nödvändigtvis behövde unioniseras så skulle det ske tillsammans med de nordiska länderna och inte med de sydeuropeiska vars mentalitet är helt annorlunda. Nåjaa, det gick som det gick efter lite skrämseltaktik om att ryssen tar oss om vi inte går med i EG.

Det var bara att bita i det sura äpplet och själv tänkte jag som så att finns det blanketter så nog har jag kryssen. Ett par projekt som anläggande av sedimenteringsbassäng och kalkningsstöd för sura sulfatjordar blev resultatet av några kryss men i övrigt så kändes det väldigt dumt att sätta tid på byråkrati istället för produktiv verksamhet. Produktpriserna föll som väntat men tyvärr så infriades inte löftena om billigare insatsvaror och dessutom beskylldes bönderna för att inte söka stöd i den omfattningen man beräknat vilket ledde till att Finland blev nettobetalare i unionen. Man insåg nog att den ”gamla goda tiden” eller i mitt minne åren på -70 och -80-talet var förbi men ändå ville man inte tro på Hemiläs profetior om en halverad jordbrukarkår.

De va i korthet dom 10 första åren som egen företagare och här hade jag tänkt sätta in en video från odlingarna den första sommaren men när jag skulle ladda upp från videobackupen så hände inget. Kunde bara konstatera att det verkar som om hårdskivan för säkerhetskopieringen gett upp…….grrr…. så det får bli en annan gång. Jag borde ha den sparad på hårdskivan från datorn som gav upp i vintras och så finns förstås Hi-8 originalbanden i behåll men dom är det inte så lätt att komma åt när det saknas bandspelare som klarar av formatet.

Teknik är bra när det fungerar, nu måste jag ändå avsluta dagen då det finns en hel del på morgondagens agenda, ska försöka sammanfatta de återstående åren i ett senare inlägg om det visar sig finnas intresse bland läsarna.

Go natt!

 

27 april, 2018 av Nisse

I skarven mellan skog och jord

Vintern är mycket koncentrerad på skogsbruket och i april är det ännu mera bråttom att få ut allt virket innan skogsvägarna smälter. Man hinner inte tänka på jordbruket förrän skogsvintern är över och vårsolen börjar lysa och värma. Då blir det bråttom att sätta i ordning vårbruksmaskinerna.

Vi har länge åkt till Sverige till vårt gamla torp i Medåker i slutet på april. Det är lämplig avslutning på skogsarbetet för annars så tar det aldrig slut. Alltid är det något litet som ännu borde göras i skogen. Men åker man bort så är det vårsådden som upptar alla tankar då man kommer tillbaka.

Skogsvintern var bra även om den började på allvar alldeles för sent. Det har varit flera år nu med plusgrader i januari eller februari. Förr började skogsarbetet i december – inbillar man sej åtminstone. Nu gick det till all tur att köra ut virke ännu i fredags för en vecka sedan. Då lyfte jag bort en massa grankvistar och hittade ett litet lass props i skogen. Där var det inga problem för marken var stenhård under mossan. Men ute i solen började det bli gyttja och spår så jag lastade av det sista lasset från landsvägenb vilket var ganska besvärligt för den lilla lastaren är för kort. Man måste ta nytt tag i ändan och skuffa in virket för att få den på hopen.

Nån brådska med vårsådden är det minsann inte i år. Det är kallt och regnigt och till nästa torsdag så lovar prognoserna 12 mm snöblandat regn …  Här i Sverige är det också sen vårsådd. Vi har vårt torp på gränsen mellan Mälardalen och Bergslagen och nästan ingenting är harvat ännu. Många år är allt sått då vi är här i slutet på april men nu vill det inte torka upp. Nästa vecka skall också bli regnig och kall här. Först vill det inte bli vinter och sedan vill det inte bli vår …

Trädgårdsmästaren planterar i alla fall en mängd äppelträd på åkern utanför vårt hus. Grannen hade väldigt omtänksamt harvat en triangel bakom den stora stenen fastän han inte hade kunnat harva åkrarna än. Så trädgårdsmästaren gräver gropar och och jag kör röjsåg och hugger ved.

Så länge vi hade kossor så var varken skogsarbetet eller vårsådden så viktiga. Kossorna skulle mjölkas klockan fem på kvällen och morgonen året runt. Varenda dag. Och sedan skulle det köras hö och mockas koskit. Den tid som blev över kunde man sedan använda till skogsarbete eller jordbruk. Sådden var inte heller så omfattande eftersom det mesta var vall – bara litet brödsäd och havre åt hästarna. Det var främst kobruk och först efter 1975 blev det huvudsakligen skogs- och jordbruk.

Morsan hade huvudsakligen skött om kossorna men fick senare dåliga fötter och kunde inte vara med i jord- och skogsbruk så mycket även om hon var intresserad av skogen i all synnerhet. Jag byggde ett ”hönshus” med en gammal bänk från paketbilen med säkerhetsbälte och allt som jag satte på hydraularmarna på traktorn så jag kunde köra henne till skogen för att se på hyggena. Det fanns till och med intern telefon mellan traktorhytten och hönshuset så vi kunde prata med varandra under färden (en motorcykeltelefon).

Skämtsamt sa morsan att hon var med i arbetena genom att sitta hemma och oroa sej över väder och allt annat. Det var förståeligt för en gammal bonde har svårt att släppa tanken på gårdsbruket. Kan man inte vara med i arbetet så kan man åtminstone oroa sej. Själv arbetar jag ännu och tanken är att fortsätta med arbetet i 20 år till så jag har arbetat mer som (heltids)bonde än på högskolan. Jag kanske inte orkar så länge att pojken hinner bli pensionerad men man kan alltid försöka …

Trädgårdsmästaren står på åkern och gräver i den styva lera som finns här liksom hemma i Hindersby. Hon ångrar sej att hon inte satte spaden i jorden förrän hon gifte sej men så är det med ungdomar – de har inget förstånd ännu. Lustigt nog så är åkrarna här likadana som hemma. Hon ville gärna ha vatten i närheten så skärgårdsflicka hon är men det finns inget annat än en liten bäck på många kilometers avstånd. Allt har sin förklaring för det här huset var mycket billigt jämfört med miljonhusen nära till vatten (och till Stockholm).

På lördag skall vi titta på Norsylingen i Arboga (man fiskar nors med stora håvar i Arbogaån). Arboga betyder ju ååboga (åbåge) och staden placerades vid en krök  på ån där det också fanns en fors så man inte kunde segla längre upp utan måste lasta av. Här ser man att vårt språk är gammal svenska. Här talade man också om ”boga” (med o-) liksom ännu i dag i Hindersby. Långt ”a” blev småningom å i svenskan.

På söndag skall jag hämta mina nya glasögon i Västerås och sedan börjar jag hoppeligen känna igen folk som jag möter – det har varit litet si och så med det så närsynt som jag är. De nya brillorna har en styrka på nästan -10 …

Vi har med oss groprov på vetet och snart får vi se om det gror ordentligt. Sedan blir det vårsådd då vi kommer hem efter 1 maj. Men vi har tid för jag tror inte det bli vårsådd (direktsådd) förrän om ett par tre veckor. I alla fall så har skogsvintern nu tagit slut och jordbrukets vår är på kommande – om än långsamt och motvilligt. Men kanske det bli bättre efter torsdagens snöblandade regn ?

Till sist en bild från en vårkväll i Medåker med det 150 år gamla huset som är smalt och högt och mycket typiskt för äldre hus i trakten:

:

 

21 april, 2018 av Nisse

Våren kom plötsligt

Det blev en sen vår men sedan kom den ganska plötsligt. Vi hade full vintermundering i skogen men förra veckan så blev det så varmt att jag radade ved i skjortärmarna med svetten lackande. I hytten på traktorn blev det närmare 30 grader varmt i solen så jag fick svagt värmeslag en dag.

Men i skogen är marken ännu hårt frusen eftersom vi inte haft så mycket snö den här vintern. Nederbörd har det minsann varit men den kom som regn i början på vintern. Skogsvägarna är ännu fina men det början vara dåligt ute vid avlastningsplatsen där solen gassar. Jag körde det sista lasset med virke i går även om det säkert ligger något under kvisthoparna ännu.

Problemet är att jag borde sortera virkeshoparna  för man såg inte skillnad mellan tall och gran i vintras då de var täckta av snö och is. Dessutom var det bråttom att få ut allt så hoparna blev litet huller om buller och alls inte så vackra.

På grund av avverkningarna vid Atomlinjen så blev det mest massaved och flisved. Vi hann inte börja med det egentliga skogsarbetet förrän i mars och sedan har vi mest huggit upp vägar. Det blev inte så mycket stock men en hel del flisved så vi orkar knappast bränna upp allt nästa vinter. Ekonomiskt blev resultatet inte så bra i år.

Nu blir det hoppeligen tid att lappa ihop allt som gått sönder på traktorn. Där finns en hel del att lappa och byta ut men vi har bara kört så länge den rullat. Bromsarna måste göras något åt och jag tror att det är ett bromsrör som läcker för jag måste fylla på bromsvätska ett par gånger i veckan. Utan styrbromsar är man illa ute i skogen. Bromsrören har länge varit flata på grund av att de ligger under traktorn och då man kör över stubbar och stenar så far de illa. Zetorn är inte gjord till skogstraktor även om den gått förvånansvärt bra i skogen  i många år.

Det blir ombyggnad av den nu. Stänkskärmarna tänker jag skära bort så att man får bättre sikt och så flyttar jag bakljusen uppåt så man ser bättre bakåt. Möjligen gör jag dem borttagbara. Hållaren för gripen framför traktorn måste också byggas om för den är nu i små delar. Orsaken var att jag körde gripen mot ett par stabila träd och då lossnade svetsarna. Man måste ha hållare för gripen för då man kör over ojämna vägar så slänger gripen annars för mycket.

Och så skall ändan på lastaren byggas om. Dels för att jag skall kunna fästa svängdämparen, dels för att jag skall få en klyka för att skuffa omkull träd.  Med den nya gripen som är betydligt tyngre än den gamla så har svängningarna blivt riktigt våldsamma och det är ett elände att lasta annat än stora stockar.

Men i det stora hela har skogsvintern varit bra. Nu är det dags att börja tänka på vårsådden även om det ännu tar tid innan tjälen går ur. Nästa vecka skall det regna och det skall torka upp vilket kan ta en hel del tid. Så jag tippar på vårsådd först i mitten på maj. Direktsådden kan behöva ännu mera tid för upptorkning. Ett skifte har jag i alla fall som är plöjt (gröngödsling) och det skall harvas och sås tidigare.

I förrgår kom konstgödseln (biidjöönindjin som vi säjer) men då man ser på vetepriserna så undrar man om man alls skall sätta ut den på åkrarna … Visst skall vi så i år också men med de här priserna så lönar det sej inte att sätta det minsta på att det skall växa bättre. Bättre sorter lönar det sej inte heller att satsa på så jag tror jag går tillbaka till gamla Reno som man inte behöver betala utsädesavgift för och som har växt hyfsat i alla fall.  Gröngödslingsarealen fördubblas också i år.

Vi var ett par dagar i Medåker i Sverige i början på veckan. Det var nämligen fibermöte på Bygdegården och jag har redan skrivit på avtal med Telia för att få fiberanslutning där. Om det nu blir nånting. Mötet var välbesökt men en hel del markägare var bekymrade över grävandet och hur det skall gå med täckdikena.

Våren är sen också i Sverige för en del år så är sådden undan i Medåker vid den här tiden. Nu hade ingen börjat ens fastän det syntes ingen snö alls och tjälen hade gått. Grannen funderade i alla fall på att börja ganska snart. Höstsäden som oftast är fin i Sverige såg dålig ut på sina ställen – få se om den repar sej.

Sent var allting för oftast så är det full vår i Medåker då vi är där i slutet på april men nu syntes inga vitsippor alls och bara tre scillor hittade vi. Troligen ändrades det snabbt för det var + 20 grader på fredag.  Vi får se för vi åker dit på nytt på måndag. Jag beställde nämligen nya glasögon och skall hämta dem nästa vecka. Det har varit dåligt med synen under det senaste året. Jag ber om ursäkt om jag inte känt igen någon men jag är så närsynt att jag bara ser på nära håll. Nu blev de nya glasögonen betydligt starkare och jag har nästan -10 i styrka. De gamla fungerar fortfarande bra i verkstaden och vid datamaskinen. I verkstaden behöver jag också gamla glasögon för svetsloppor och smärgelgnistor brukar förstöra linserna ganska kvickt. Men det är ju bra att man inte får allt i ögonen …

Här hemma har snödropparna spritt sej riktigt bra över hela gårdsplanen och lyser vita i fjolårsgräset.

I april har det varit årsmöten nästan varenda söndag men det sista är i morgon då vi inviger gamla folkskolans arbetsrum och därmed är alla rummen i bruksskick även om det förstås finns en hel del att förbättra ännu.  Snart skall byns arkiv kunna flytta in.

I väntan på vårsådden tänkte jag börja såga virke. Vi har brist på battingar (5x10cm) och i den gamla skogen fanns det en mängd långa raka och kvistfria granar som ger fint virke. Sedan skall ladugolver byggas om och sänkas så man får in den nya (begagnade) tröskan. Men en bro måste grävas ned först och det går inte förrän tjälen gått.

Regn har det kommit och kommer mer nästa vecka men våren har obönhörligen kommit och skogsvintern är slut.

 

15 april, 2018 av Christer

I stockskogen.

Har en del sparskog som jag plockat lite svarvstock ur i vår och i fredags tog jag ner en av de större granarna. Det gick bra trots det olycksbådande datumet. Det var vindstilla och jag hade fått till en öppning i rätt riktning för att kunna ta ner den utan att förstöra granarna jag försöker utnyttja till föryngring. Därför har jag också sparat denna del av vinterns avverkning till sist då det är mindre risk att man bryter sönder unggranarna  vid fällningen i varmare väder.

Jag tog hem en skiva av stubben för att låta ett par yngre ögon räkna årsringarna för det var tätt mellan dem då granen har tagit god tid på sig att bli fullväxt. Dottern kom till hela 183 år.

Den har sålunda sett dagens ljus år 1835!

Egentligen är det lite synd att ta ner dom här gamla träden men just det här hade redan stockmyrorna tagit i besittning och rötan var på väg att ta över så den hade nog kommit ner av sig själv förr eller senare.

Som synes av årsringarna så har den växt otroligt långsamt i början under 1840-talet och var blott 5 tum grov på stubben vid 60 års ålder. Kring 1915 hade den några år med bättre tillväxt men i övrigt har det gått ganska så sakta men säkert.

Ett snitt från stubben berättar att granen föddes 1835.

Jag har inte räknat kubikinnehållet än men den var 30 cm grov på 15 meters höjd och totallängden 27,5 meter. Den här hade en sprötkvist på 4,5 meters höjd så jag avskiljde den delen från resten så det blev endast 2 svarvstockar om 52 dm och en toppstock på 55 dm. Kan tänkas att jag får ut en 26 dm svarvstock ur rotblocket beroende på hur högt rötan gått och hur mycket jag hamnar att ta bort på grund av sprötkvisten.

Fredag 13 april och ytterligare ett stocklass fixat. Fortfarande fina förhållanden i skogen

Jag har ett par till av samma kaliber på figuren i fråga så jag kan återkomma senare med mera data om det intresserar. Har haft lite bråttom nu när våren gör sig påmind men har mera skogsmaterial att redovisa när tid ges.

 

 

9 april, 2018 av Nisse

År 2018 bålaträä

Årets bålaträä (jättestora träd) var en gran som vi fällde i går. Roten var 73 cm och det blev tre svarvstockar på 39, 58 och 58 dm. Därefter blev det två tjocka propsar (mycket krokiga) och en dubbel topp. Men det var inte kvalitetsvirke utan massor med stora kvistar. Man skall inte låta träden bli så här stora. Till all tur var den helt frisk.

Kvistarna var över fyra meter långa och riktigt grova så de blir till tjeppvid (käppved) för vidahelln (vedspisen).

Det blev ett ganska tungt lass bara av den här granen. Lastaren hade all möda i världen att lyfta lommen fastän den bara var 3,9 meter lång. Jag hade ingen lust att fylla på lasset med mera stockar utan var glad att komma ut med granen.

Som synes så börjar det vara barmark i skogen också. Åkrarna är också bara utom i skuggorna och vi har tofsvipor, svanar och tranor.

Vi hade ordentlig sydligt vind så vi kunde fälla träden i laggarna. Tur var det att det blåste för en gran var genomrutten och hade fallit ut över åkern om det inte hade blåst inåt skogen. Man skall inte lämna träd alldeles invid diken för de mår inte bra där. Och är de friska så är de krokiga.

Man såg utanpå att granen ovan inte mådde riktigt bra men att den var så genomrutten insåg vi inte. Jag hann bara såga igenom halva då den började stjälpa så det blev bråttom att såga igenom resten för att den inte skulle spjälkas.

Man skall inte gå nära någon som fäller för trädet kan falla åt fel håll om det är så här ruttet. Bästa att hålla sej minst 50 meter därifrån. Säkraste platsen är faktiskt invid roten för den rör inte mycket på sej då trädet faller. Även om det faller åt fel håll så behöver man bara ta ett steg åt sidan.

Christer kallade redskapen nedan för ”fälljärn” men här kallas de bara vippari. Vår skog är full av borttappade vippari. Då trädet faller så slänger man ofta vipparn och om man inte genast söker upp den och sätter den i traktorn så hittar man den inte. Ett år visste jag precis var vipparn borde vara men hittade den inte ens med metalldetektorn …

Även om det är barmark så håller vägarna ännu bra i skogen men där solen kommer åt så börjar det bli klåssått (lerigt). Men det skall bli minusgrader på nätterna i slutet på veckan så jag hoppas att föret håller i sej ännu en vecka.

 

 

6 april, 2018 av Christer

Allt som inte är stulet……

……det kommer fram till sist.

Ja ibland när man börjat inse att det nog är försvunnet för evigt så hittas det mer eller mindre av misstag. Till och med efter 2 års letande. Den minnesgode kanske minns att jag hade förlagt mina iskedjor åt skogstraktorn. Jag hade en minnesbild av att jag tog av dem innan jag åkte hem från skogen för 2 vårar sen då det hade blivit bart på vägen och jag tyckte att det var onödigt att ytterligare nöta kedjorna. Sommaren gick och till hösten började jag söka efter dem men kunde inte hitta dem nånstans. I somras var min släkting till och med dit med metalldetektorn för att se om dom vuxit in i gräset men inte heller han kunde lokalisera dem. Så jag började faktiskt tro att nån klåfingrig plockat dem med sig.

Nu i veckan skulle jag börja köra ut lite virke från mossen men det fanns så mycket snö på den tilltänkta upplagsplatsen så jag beslöt skotta undan lite med frontlastaren. Mest för att det var jobbigt att ta sig fram i finsockersnön  men också för att minska risken för att högen skulle stjälpa ut på landsvägen ifall snön smalt fortare under högen på den sidan. Jag hann ta några tag med skopan innan det plötsligt stötte till och tog emot nånting. Döm om min förvåning då jag backade tillbaka och upptäckte att där låg dom ju nedväxta i förnan av två års gräsväxt.

Det som inte är stulet det hittas förr eller senare 🙂

Sist och slutligen så var det mindre snö än väntat på platsen för upplaget så det hade nog gått bra utan skottning men kanske var det meningen att jag skulle hitta kedjorna i alla fall. Trots att jag nu hunnit fixa till nya av dem som jag tog tillvara ur brandresterna.

Våren på G.

Precis som Nisse skriver så är nog ett avslut på skogsarbetet nära förestående. De senaste dagarnas värme har inte bara ökat svettandet  för skogshuggaren det har också satt fart på snösmältningen. Kunde konstatera igår att snön var för torr när spåren kördes upp det hade inte blivit stenskarpa isspår utan snön sög i sig av fukten och blev så mjuk att det inte längre bar traktor och vagn. Marken under är ändå bra frusen så problem med bärigheten är det inte men det blev åter knöligare att köra då ”fyllningen” mellan stubb och sten mjuknade upp. Under veckoslutet är det enligt prognosen fortsatt varmt men i kommande vecka lär åtminstone nätterna åter bli kallare. Så jag tror nog att skogsföret håller ännu ett par veckor. Grusvägarna kan dock bli mjuka och risk för att man smutsar ner virket föreligger så kanske sparar man hemtransporten av flisveden tills det torkat upp lite. Nå vi får se kanske blir det nån kallare dag emellanåt så att vägytan fryser till.

Som åtminstone Per och Micke noterat så har mitt återkommande ”missionerande” lett till att skogsarbetet försummats lite så inte tackar jag nej till några veckors skogsväder heller även om vi också borde sköta sådd och plantdrivning för att inte lämna på efterkälken med grönsaksodlingen. På tal om mediaengagemang så förorenade jag åter etern idag med lite diskussion om jordbrukets framtid under dagens fredagsklubb. Om inslaget läggs upp på arenan så kanske vi kan fundera lite vidare på möjligheterna att utveckla näringen efter att ha tagit del av diskussionen. I väntan på det så kan Ni fundera lite över det här med tjälens beteende. Jag försökte hålla uttalandena enkla för att gemene man lättare skulle förstå men kanske blev mina funderingar så pass enkla att det satte fysikens lagar på undantag. Kolla kommentarerna! 🙂

Over and out för idag………