Ute slask, inne olja

I en månad har jag inte gjort mycket annat än skruvat traktorer isär och ihop. Förstås hade det varit fint att kunna fara till skogs men kanske inte i det här slaskvädret. Det är nu nästan +4 grader och riktigt dåligt väder med regn och halka. Det dämpar litet längtan till skogen …

Till julaftonen hade jag lyckats skruva isär Kubotan och kunde slipa den krånglande axeln till kraftuttagsspaken. Ett jättejobb för att slipa litet men utan kraftuttag var traktorn ganska värdelös. Sedan gällde det att få ihop den igen. Utan att alltför många delar blev över.

Det gick nu inte riktigt “såm fafa trallar” (vår motsvarighet till “som i Strömsö”). Ett lager och en bricka föll ner ur växellådan och det blev att söka och fundera var de skulle vara och hur de skulle vändas. Till sist kom vi med Henrik fram till en lämplig plats med hjälp av Kubotas reservdelskatalog och flera verkstadshandböcker som hade ganska fina bilder på genomskärningen.

Packningar fick vi från Tyskland utom en till locket som Henrik tillverkade av packningsark. Till slut fick vi ihop bakaxelhuset med transmissionshuset (växellådan) och framför den hydrostatiska delen. Men så hittade jag en bricka på golvet som absolut hörde hemma på en axel inne i växellådan. Suck. Det blev att ta isär allt igen och sätta brickan på axeln och skruva ihop. Det gick ju bättre andra gången.

En halv Kubota (bakre delen)

Att få ihop fram- och bakdelen på traktorn var inte enkelt. Problemet var att hytten gjorde arbetet extra krångligt. Nästa gång skall jag allvarligt fundera på att ta bort hytten först även om det är mycket arbete med det också. Till all tur var vi två så det gick att rikta bakdelen mycket bättre. Det var alltid nånting som tog emot i det trånga utrymmet men till slut fick vi i två skruvar och då var det bäst att gå in och äta.

Egentligen är det en svensk Belos fastighetstraktor som är byggd utanpå en japansk Kubota B7100. Den är omkring 42 år gammal men toppen av den tidens teknik. Helt mekanisk med en mängd hydrauliska funktioner. Den svenska hytten är också av toppklass för den tiden med värme och mycket elektriska funktioner. Men hytten är också i vägen då man skall utföra reparationer. Det som är enkelt på en ren Kubota är ganska invecklat på Belos-traktorn. Bland annat måste behållaren för extra hydraulolja under traktorn tas bort.

Hydraulik är väldigt användbar men oljan gör alla arbeten till ett enda torkande med papper. Och varje gång man skall dricka kaffe eller äta så blir det att tvätta händerna flera gånger med linoljesåpa – som ju är bättre än de skumma kemikalier som finns i verkstadsrengöring. Man blir också så slipprig om händerna att delarna är svåra att få på plats utan att man torkar av dem och händerna grundligt.

Fram- och bakdel nästan ihop

Inne i plåtkåpan fanns ännu stag som måste kopplas ihop och två drivaxlar – den andra för framhjulsdriften. Snabbt stod det klart att staget som syns i kåpans hål absolut inte gick att koppla för ändan hamnade i vinkeln på högra sidan. Hå-hå, ja-ja, det var bara att ta isär fram- och bakdelen på nytt och fästa bakre ändan av staget först.

Samtidigt såg jag att en ring låg på golvet och hittade en skruv på bordet som alldeles tydligt måste vara inne i växellådan för den var helt ren medan alla yttre skruvar var oljiga och svarta. Nu var det bäst att dricka kaffe och börja se i handböckerna och reservdelsböckerna. Det tog sin tid men småningom kom jag fram till att skruven borde sättas i från bakaxelhuset för att hålla axeln till HÖG/LÅG- omkopplaren.

Igen måste jag skruva loss locket med hydraularmarna. Till all tur kom packningen loss utan problem. I med skruven och locket tillbaka. Fördelen med en liten traktor är att delarna inte väger så mycket så det var lätt att lyfta locket bort och tillbaka.

Åter gällde det att få ihop fram- och bakdelen. Det tog tid att få alla axlarna mitt emot varandra och bakdelen på exakt rätt höjd och riktning. Det blev både eftermiddagskaffe och mat innan slutligen allt var tillbaka så långt att de första skruvarna kunde sättas i. Jag hade stor hjälp av familjens bättre hälft som snällt nog gav mej mat och dessutom hjälpte till att oja och voja över alla problem :-).

Staget (längst bak i kåpan) äntligen på plats

Under Belos finns en extra oljetank för yttre hydraulolja (inte Kubota). Den måste bort då man vill komma åt drivaxlarna nerifrån. Det var besvärligt och man kunde se att det varit förut för den var bara upphängd med ståltrådar. Att sätta den tillbaka var också besvärligt för jag satte fast den med skruvar som det ursprungligen var meningen. Enda möjligheten var att skruva fast framändan först medan bakändan låg på golvet. Sedan lyfter man upp bakändan och trycker den hårt framåt för att få i de bakre skruvarna. Allt så trångt att man skulle behöva långa tentakler i stället för fingrar.

Extra oljetank på Belos

Hydrauliken är mycket viktig på den här traktorn som har hydrostatisk drift. Därför var det litet bekymmersamt att det fanns skräp på silen till oljeintaget. Efter 42 år kan man vänta sej litet skräp men det värsta var att det fanns metallspån också. Vi hittade inga slitna kuggar så jag undrar om det är pumpen som börjar vara dålig. Fast den har nog fungerat fint. Man vill inte heller öppna en hydraulpump i onödan. Så det är väl bara att tuta och köra …

Silen i oljetråget

Medan jag väntade på packningar så satte jag en par dagar på att gå igenom de elektriska ledningarna som också var besvärliga i de trånga utrymmena. Det finns en hel del elektriska scheman för Kubota men inget som stämmer ihop med verkligheten så det blev att öppna ledningsbuntarna och följa varje kabel skilt. Färgerna var inte heller att lita på för efter 40 år så hade en del bleknat grundligt. Belos hade byggt om en hel del av ledningarna men deras schema var också felaktigt. Nu har jag ett alldeles eget elschema som borde stämma någorlunda.

Nu är Kubotan (egentligen Belosen) ihopsatt igen så när som på bakhjulen och en del plåtar. Det är ingen brådska för vi använder den inte på vintern. Ringarna är nämligen asfaltdäck som behöver kättingar för att alls röra sej i snö. Vi har ett schaktblad till den men det är ganska ynkligt jämfört med stora Ålö Quicke på stora Zetorn. Möjligen kunde man skaffa en liten slunga eller kanske borste för de ställen man inte kommer åt med stora traktorer. Men det får vänta.

Nästan ihopsatt igen

Vi har inte provkört ännu så man vet inte om vi får skruva den i bitar igen … Men nu skall Belarus först sättas i skick så jag kommer ut i skogen. Just nu regnar och blåser det så jag är inte speciellt missnöjd att syssla med verkstadsarbete. Det är varmt ute så det blir nästan för varmt i verkstaden också. I slutet på nästa vecka blir det kallare igen och då behöver jag nog börja med skogsarbetet. Vi har bytt ena bakhjulspackningen på Belarus men där finns ännu en hel del arbete. Men mera om det en annan gång.

Bäddat för is

De bäddar för is. Så fort temperaturen smyger ner under minus-strecket och vinden avtar börjar de lägga is inne i vikarna. Snön som landar i sjön smälter inte heller på samma vis mera, så nu sku de nog kunna lägg is om de sku vilja. Det lovas kallare väder de närmaste dagarna så man började ju hoppas på isvinter, men vart efter som dagarna går kommer det fram röda, varma, värme-siffror i prognosen, typ en vecka fram i tiden. Suck och nähä. Det gör väl som de också brukar kunna göra, lägger lock på, så det blir menfört och sen blir det varken till eller från. Nå, vi har ju bara början på januari, så visst hinner de ännu, men, de ser inte jätteljust ut för vinteris åt oss just nu i alla fall.

Röjklockor siktades 19 november, så nog börjar de ha vari sina 6 veckor som de ska…

Nedräkningen fortsätter, nu finns bara 2 båtar i sjön mera, Liselott och Paro, Pråmen fick komma upp på land idag. Så nu är det sluttransporterat…

Såhär såg det ut igår, i stranden där pråmen brukar ligga. Öppet vatten. Uppe hos Conny, i Töjby ha isen legat länge redan.

Vi va ut på ispromenad på juldagen. Redigt tjock is, folk la ut nät under isen och fäståt och bra att gå. Länge sedan man upplevt sån is här nere…

En riktig isvinter brukar ju börja med att de lägger några cm is, och lagar de menfört. De håller inte att gå på, men håller några cm snö, som lägger sej som världens bästa isolering ovanpå, så fast temperaturen kryper ner mot -10 då blank is fryser så bra, så händer ingenting… Finns de tärjor, ska dom noteras och kommas ihåg nu… Sen kommer de kanske lite regn och blöter upp snön och när de blir minus igen fryser de ihop – he stöyper åpp e, med andra ord. Å tå he ha stöyft åpp snödeigin, så böri e hald ti ga. Sen kan vattne stig och tå lagar e landspryngjor och landlöst och så snöar e lite och så blir de flöstöip, och snöglåfs och… Ja… En riktig vinter brukar vara innehållsrik, både på händelser, is-situationer och dialektord 🙂

Nått sorts slut – och en början

Javisst. Jag erkänner. Det har inte gått så speciellt bra med bloggandet på senare tiden. Alltså en lång senare tid. Ursäkter är patetiska, förklaringar bara dåliga men ändå. Dels beror det på att egentligen ingenting har hänt som skulle vara intressant i skrift, men mest ändå på att jag har varit lite onödigt nerrörd i jobb och andra uppdrag det senaste året. Inte så att det inte skulle ha funnits tid att skriva, men energin har inte funnits. Tyvärr börjar gubben bli lite till åren och det har åtminstone fört med sig två saker. Energin är inte som förr, åtminstone inte på kvällen och hastigheten på utfört jobb har nog minskat betänkligt över tid.

Numera kallar hästarna till stallsjobb på vardagar 06.30 och på helgerna 07.30 ungefär. Det är ju faktiskt så att sedan hästarna kom till gården midsommaren 2019 så har inte vårt hus varit tomt på folk mera än nån timme åt gången. På kvällarna tas dom in runt 21.00 så det blir inte så mycket tid över för annat. Som tur är finns ju Lovisa och Clara till hands så helt fast är jag inte, men allt har sin tid, Lovisa fick sitt körkort i fjol på våren och det har nog gjort att man ser mindre av henne än förr, men å andra sidan har en hel del sjussande fallit bort också så det är ungefär en plusminusnoll-affär i slutändan.

Mitt senaste inlägg är daterat maj i fjol och det handlade om mina vedermödor med inställningen av den nyinköpte gödseltratten. Det inlägget resulterade i rätt många kontakter av läsare som kom med förslag. Alla hade dock det gemensamt att alla mina trattinställningar var rätt, så inget blev egentligen bättre av det. Det bästa tipset kom från Rangsbyhållet av Johan H som kom på iden att man ju kan halvera inställningarna och sedan köra ett varv till om så behövs. Bättre fel gödsel i tratten än på åkern kan man säga och jo, det skall jag pröva nästa vår.

Det blev ju absolut inte till nånting med höskörden efter min fadäs, det gödslade var så grönt att det nästan var blått och låg platt på backen, det andra var tunna ljusgröna timotejstrån som stod och konverserade högljutt för att höra varandra. Det blev alltså slåtterkrossen istället för slåttermaskin i år. Nåja, hö går att köpa med det var lite väldigt irriterande att 650 kg gödsel for till Gud utan att göra nån nytta.

I övrigt var odlingsåret en framgång. Skörden blev både stor och bra, och maskinerna höll. Inte blev det ohanterbart långa torkar heller, men ett typfel gjorde jag i alla fall. Tre ha vete stod kvar på åken när regnet kom. Sedan efter regnet paniktröskade jag bort det och sen bodde det i torken 19 timmar istället för sex-sju på övrigt vete. En vecka senare hade förhållandena varit riktigt bra. Tänk att man ALDRIG lär sig. Panik på hösten blir alltid dyrt i nån ända.

Lovisa och jag besökte Maskinmässan i Helsingfors i oktober. Det börjar bli lite investeringsdags på torpet, och eftersom ju Lovisa har visat bra med intresse för en fortsättning så åkte vi båda ner för att bekanta oss med post-coronautbudet. Just i detta fall har vi väl lite olika synsätt, jag vill ju gärna ha smått, hanterbart och användarvänligt medan Lovisa nog kunde tänka sig en sex meters såmaskin eller motsvarande. Nåja, drömma får man och det är ju drömmarna som för oss framåt, men lite sans skadar inte. Nu måste jag ju ändå ge Lovisa det erkännandet att det nog bara är drömmar för hennes del också, nog har hon helt klart för sig vilka ekonomiska realiteter vi rör oss i på vischan idag.

Att se på fanns nog så det räckte

Tröska eller traktor eller spruta eller nåt annat?

Egentligen är det tröskan som borde stå först i byteskön på gården. Årsmodell 1992 och 2500 timmar gör inte Claas till nån ungdom precis. Grön är hon men inte ung. Nu är det ju så att det inte mera finns nån ny tröska på marknaden som är i lämplig storlek (och pris) för en producent i vår klass. Jag hade lite börjat titta på den ryska Versatile tröskan som fått en återförsäljare i Finland, men Vladimir bombade ju bort det intresset redan tidigt i fjol.

Begagnad tröska?

Här kunde jag återanvända vitsen om att en sån har jag redan. Eftersom jag snöat in på Claas så blir egentligen enda alternativet Claas 140 och då pratar vi redan 70.000 euro för en tröska som egentligen inte är annorlunda än den jag har, och körd över 1000 timmar. Inte alls attraktivt. Efter lite kalkylering blev det nog lätt att besluta att Claas 48 får vara med nästa år igen. Nog hittar man nån hugad tröskare om den tackar för sig under säsong.

Vi tittade på några tröskor av vansinnesmodell på mässan, suckade och gick vidare.

Traktorerna nästa anhalt. Här är det märkesmässigt lika lätt som med tröskorna. Det enda alternativet stavas Valtra. Jag tittade nog på andra kandidater på mässan men Fendt är för dyr, Ferguson passar inte min smak, New Holland har jag egentligen aldrig tänkt på, Case har jag dålig erfarenhet av, Claas, mja, möjligen men ändå nä. Tyvärr var inte Valtras monter riktigt i min smak, inga priser utsatta (annat än avbetalningsrater) och kundbetjäningen var inte heller på topp. Så Valtra lämnade lite besk smak i munnen efter mässan.

I New Hollands monter fanns en försäljare som till skillnad från Suolahtifolket verkligen ville sälja en traktor. Nån sån skulle jag inte ha, men på något sätt fick han ändå telefonnummern lurad av mig och hotade återkomma. Nåja, han kan ju försöka.

Sen vimsade vi iväg till Zetormontern och blev kär. En liten Zetor med en massa mekanik, enkel hytt och Ad-Bluefri motor. Japp – denna var intressant. Priset runt 60.000 med lastare var också attraktivt så där dröjde jag mig kvar en bra stund och några sekunder snuddade tanken vid ett impulsköp, men det blev nu ändå inget sånt.

En gång Zetor – alltid Zetor. Eller….

Det man dock snabbt kunde konstatera är att nuförtiden står sig jordbruksredskapen riktigt bra i pris och att priserna är på väg uppåt som uppskjutna från Cape Kennedy. I samma veva kan man också snabbt se att för mig som byter traktor ungefär vart tjugonde år är inte begagnat över huvudtaget ett alternativ, dyra och mycket medkörda är dom som finns på markanden. Personligen är jag inte ett dugg intresserad av att spara 15000 euro och få en traktor som gått 10.000 timmar.

Vad annat intressant fanns på mässan? En sak som jag redan tidigare intresserat mig för fanns i en monter. En drönare som hittar ogräs och utför punktbekämpning. Visste inte ens om att dom fanns på riktig, men det gör dom tydligen. Nåja, så nära är nog inte framtiden ännu, men visst låter det attraktivt. Om jag inte är fel informerad nu så är priset inte heller oöverkomligt, men dom lär ännu inte vara godkända att använda i odling så tanken får nog bero.

Så mycket högre än så flyger dom inte ännu

Under tågresan hem från Hufvudstaden snurrade tankarna på och jag kom som vanligt fram till – exakt ingenting. Eller jo – visst skall det vara en Valtra. En G-Valtra.

Drygt en vecka efter hemkomst ringde New Hollandhandlaren……

Stay tuned så skall Ni få höra hur gubbsjuka tar sig uttryck för en månskensbonde.

El i skogen.

Nyårsfirandet är över och det är dags att avsluta dekadensen så idag bar det åter av till skogs efter några dagars paus på grund av firande och regn under årets 2 sista dagar. Regnet hade inte bara “tvättat” skogen utan även solpanelerna som gav 2kWh i solen på nyårsdagen men också blottat höstvetet vilket kan äventyra övervintringen även om några större vattensamlingar inte hade uppstått.

Åter till skogen.

Med några minusgrader och rensad skog var det fint att jobba idag så jag passade på att testa presenten jag köpte åt mellandottern till hennes 40-årsdag för några dagar sedan. En Stihl MSA 220C med AP 300S batteri och AL500 laddare. Valet stod egentligen mellan denna och Makitas LXT DUC353 som har den fördelen att jag skulle kunnat använda samma batterier som jag har i mina övriga batteridrivna redskap. Att jag valde Stihl trots ett 150€ högre pris är att jag räknar denna som mer lämpad i skogen och för att märket har en tjänstvillig representant i den närbelägna staden. Trots att det nog är tänkt att hon mest ska använda sågen på vedbacken hemma så jag tyckte det skulle vara intressant att se vad den duger till i skogen.

Batterisågen MSA 220C och motorsågen MS 261C

Och joo, visst gick den att såga med och tyst var den mellan “gaspådragen”. Kedjan har ändå så pass mycket ljud att man nog inte kan lämna öronskydden hemma. Kanske skulle man klara sig med öronproppar vilka är att föredra då det är varmt och brukar bli svettigt innanför skyddskåporna. En kilo lättare än motorsågen är den vilket nog också märktes. Effekten är dock lägre än för motorsågen och när man sågade lite grövre träd så fick man nog lätta lite på sågen för att den inte skulle tappa varv. Kedjan som är lite smalare och har 6 sågtänder mindre än på motorsågen bet dock bra trots att den bara var fabriksvässt.

Batteriets kapacitet var jag dock lite besviken på, laddningen räckte till 5-6 mindre tallar och ett par granslanor innan sågen lade av. Det blir nog till att skaffa några batterier till om man ska börja använda den i skogen. Laddaren laddar batteriet fullt på knappa 50 minuter så i princip skulle man klara sig med 2-3 batterier om man hade möjlighet till att ladda i skogen. Kanske kunde man via inverter ladda i traktorn om traktorns batteri räcker till. Det borde jag räkna lite på. Eller borde man ställa upp ett par solpaneler i någon ljus glänta eller kanske ha begärt ett eluttag i skogen i samband med att man tecknade på vindkraftsarrendet? Batterierna är ändå ganska dyra så det blir väl nog att fortsätta med bensindrivet, det kändes nog mera kraftfullt (och ljudfullt) när man tog motorsågen efter att batteriet stängde av.

Knapp som gaspådragsspärr.

En annan sak som jag redan i affären ställde mig lite frågande till var gaspådragsspärren som var en knapp placerad på sidan istället för den normala spärren ovanpå handtaget. Visst, det kan vara en vanesak men med handskar på vintertid så kan det bli problematiskt att träffa rätt när man ska dra på gasen.

Nu ska jag väl inte dra så stora slutsatser efter en batteriladdnings användning men kan väl ändå påstå att till att röja och hugga lite flisvedslanor med inte alltför mycket kapande så passar nog sågen bra. Som byggsåg, i vedlidret och i trädgården passar den säkert också bra, den är ju luktfri och för mindre oväsen vilket säkert även passar i urbana miljöer. För att nu inte prata om ifall man har för vana att ta julgranen från grannens skogsskifte. Men i stockskogen föredrar jag nog motorsågen.

I pelarsalen.

Beståndet jag nu gallrar är en plantering jag själv var med och planterade i mitten av 70-talet. Plantskogsröjde gjorde jag 1980, om jag minns rätt, men i övrigt så har det inte gjorts så mycket sen dess. Det kunde nog ha gallrats för 10 år sen men lite dikningsprojekt och stormfällningar har lett till att jag ligger lite efter. Det ser man också av att där det är lite glesare så kommer det nu någon stock medan där stammarna står tätare mest blir massa- och flisved. På de tätare figurerna kommer jag nog att i första hand endast hugga upp körstråken samt plocka bort de mest undertryckta träden och kvistvargar för att efter något år återvända för att gallra ur bland huvudstammarna. Detta för att minska på risken för stormfällning och snöbrott. Sätter med en bild från en lite glesare figur just då arbetet inletts, ska om jag kommer ihåg försöka få till en “efter” bild senare.

I pelarsalen.

Ett nytt bättre år …

Det här året har varit ganska besvärligt på många sätt. Vi började med att beställa solpaneler och hann med nöd och näppe före den stora rusningen. Det hjälpte att Kymmenedalens El hotade att höja elpriserna med 400 % i januari. Då började jag skaffa fjärrstyrning till elektriciteten och bytte avtal till börsel där priset ändrades varje timme.

På sommaren bytte vi tak på uthuset för man kunde inte sätta upp solpanelerna på de 70 år gamla betongteglen som lätt kunde spricka utan att man märkte det. Det tog hela sommaren och väggreparationen blev inte ens färdig förrän det kom snö i november.

Förstås var man glad att vi hade en ordentlig flispanna på 60 kW som också värmer verkstaden. Fliseldningen började vi med 1983 och även om den var arbetsam – speciellt i början – så har vi nu ett ganska enkelt och billigt system. Det visade sej att elpriserna steg till det mångdubbla liksom i tiderna oljepriserna.

Verkstadsarbetet sköts upp så nu först står jag i verkstaden och lappar ihop skogstraktorn. I dag tog jag bort lastaren och i morgon skall jag ta bort bakaxlarna. Det är packningen som nu börjat läcka så att det går åt massor med olja varje vecka. Själva packningen kostar just ingenting men för att byta den måste bakaxeln bort från bakaxelhuset.

Under hösten har man också följt med gödselpriserna som stigit till skyarna i energikrisens spår. Redan i våras sparade jag på gödseln och kan i värsta fall klara mej med de säckar jag har kvar även om det då minsann inte blir några rekordskördar. Jag såg i Maaseudun tulevaisuus att så mycket som en femtedel av bönderna i Finland inte tänker köpa gödsel alls för nästa år …

Men jag följer med de tyska lantbrukstidningarna (tyska är mitt första främmande språk och jag läste långa tyskan i skolan) och där skriver man att priserna på gödsel måste gå ned för gaspriserna har gått ned till nivån för ett år sedan medan bönderna helt enkelt inte köper gödsel nu. Så jag väntar och ser hur det ser ut på våren. Det är klart att man inte kan köpa gödsel för de här priserna då vetepriserna igen är på väg nedåt.

Nu är det bråttom att få igång skogsarbetet (och alltså skogstraktorn) för dagarna börjar bli längre och konditionen är usel. Det vore bra att börja nu med korta dagar så man kan träna upp sej. Också inom skogsarbetet blir det förändringar. Priset på flisved har stigit så det knappast lönar sej att såga massaved alls. Flisveden går mycket snabbare att såga till och nästan allt duger.

Men så har vi problemet med barkborrarna. De har förstört stora fina granar redan tidigare men angreppen verkar öka. Nu gäller det att hinna få bort de stora granarna före barkborrarna. Visst duger torra granar som flisved men priset är bara hälften av stockpriset. Vi sågar torra granar åt oss själva men nu börjar det bli för mycket.

Verkstads- och skogsarbete är det i början på det nya året. Därefter får vi se – det kan komma nya överraskningar. Hoppeligen till det bättre. Elpriserna sjönk till nyåret riktigt ordentligt men man vågar inte riktigt hoppas att de skall fortsätta vara låga hela vintern.

Men Gott Nytt År till er alla !

Här ligger jag och duger…

I år blev det en jul i Närpes för mej. Ett lite mörkare Närpes än vad man kanske är van med, men, snön låg vit på marken när jag svängde in vid Tomatn, och tempmätaren visade -8grader, så ingredienser för julfeelis va de inte brist på! Vägen va lite halvkass ända upp till Björneborg, men efter de va de prima vinterföre. Jag va ju ute och rallade på vägen på fredag som så många andra, men någon större och värre jultrafik märkte jag inte av… En sak som vi konstaterat länge redan,, folk pyntar trädgårdarna mer i Österbotten än i mina hemknutar. Lite tråkigt för en sån som jag som tycker om julpynt, ute som inne, mer och mer. Som Conny sa en gång, “vi hinner nog sitta i mörker ändå”. Så, varje år köper jag någon/några ljusslingor till. I år har jag inte hunnit få upp alla slingor, men, dom som är, är jag mycket nöjd med 🙂

Coronan ställde lite till det för vårt lilla sällskap som skulle samlas, så vi blev inte så många som de va tänkt, men, julen kom ändå. Och tomten. Naturligtvis. För visst finns det snälla barn i Töjby!

Vardag på inkommande, och jag sätter mej i bilen för att sakta ralla hemåt. I huvudet har jag en lista vad jag sku behöva få gjort nu dehär dagarna som jag är ensam hemma, och jag funderar lite vad jag ska börja med imorgon. Hej och hå, jag har ju hela dagen på mej, vädret lovas vara milt och de ligger bara ett tunt snölager på marken. Yess, jobbvecka, here i come! Paus i Björneborg. Sveper en kaffe, sätter på radion. Eftersom där spelas nånting jag bara inte orkar med, byter jag kanal. De är någon som pratar i lugn och redlig ton, och jag tänker att ja, dehär kan jag höra på. Trafiken löper på i sin vinterhastighet på 80km/h. Programmet i radio är vinterprat och fångar mej totalt. Vilken bra berättare. Luvia… Eurajoki… Raumo… Och personen i radion berättar om sin ätstörning. Och jag lyssnar… Och lyssnar… Någonstans i Laitila börjar programmet närma sej slutet. Sen stänger jag av radion och funderar istället. Att köra bil några timmar nu och då är inte alls så tokigt. Man hinner fundera igenom en hel del. Man kan ju liksom inte göra så mycket annat när man kör, än lyssna, prata och fundera. Har jag nåt barn med, är de dom som jag lyssnar och pratar med. Ensam blir det en hel del funderande.

Väl i Pargas inser jag att jag har 50 minuter till nästa färja, så jag kurvar in via en butik för att handla lite. Jag hittar en massa gott och väl tillbaka i bilen ruskar jag om mej lite och tänker att de är nog en himla tur (eller nåt sånt) man haft, att man inte haft att göra med hjärnspöken så som hon som vinterpratade.

Hemma. Lite kallt inne, men. Vedspisen värmer.

Följande dag. Idag. Flunssan har hoppat på mej. Jag masar mej till fåren. Tycker de går ganska bra att grejja, men väl inne för att laga lunch, känner jag att nä, benen är trötta. Pratar jag börjar jag hosta, kraxa, de rosslar och har sej. Men, jag har ju saker jag måste få gjorda ute. Så jag drar på mej utekläder efter lunch, och går efter lite ved. Jag bär in ved i stora ikea-kassar. Dom är perfekta att lägga ved på tvären i, man får mycket ved in på en gång, och de roskar inte kring golvet. När jag släpat in två stora kassar ved, känner jag att nä. Inte tusan går dehär heller. En lätt huvudvärk har lagt sej i pannan, och jag är helt trött och slut i benen. Armarna känns som urholkad gele´. Men jag borde ju … Nää-ä! Jag går in. Jag är oduglig ute idag, så vad ska jag dit och göra!? Jag sätter en redig kastrull med vatten att koka på spisen och tillbringar eftermiddagen med carmolis, te och honung. Jag borde ju… Ringer i mitt huvud lite nu och då, men. Nä. Sjukt folk ska hålla sej hemma. Inne. Ligga still och dricka varmt och krya på sej. Så de ha jag gjort idag. Med dåligt samvete för allt möjligt jag borde ha gjort. Å då slog de mej. Jojusstdejo. Där har vi kanske ett litet hjärnspöke.

Så nu ha jag legat i soffan och tänkt dedär som brukar stå på tavlor och komma emot ögonen på facebook emellanåt.. “Här ligger jag och duger”. Men, mata får, getter, hönor, kattor och hunden har jag ju naturligtvis gjort. Och småfåglarna. Sånt ska alltid skötas, sjuk eller inte. Men annat har fått vara. Förhoppningsvis ger denhär flunssan med sej. Eller, de gör den ju nog, men de ska väl ha sin tid…