Sida 9 – Bondbloggen

Tuta och kör

Det heter “tuta och kör” men däremellan måste någon se till att maskinerna fungerar. Och denna någon är ibland jag. I förrgår kväll fick jag äntligen ut axeln till kraftuttaget koppling som suttit stenhårt fast sedan juni. Kubotan var då oanvändbar eftersom maskinerna drivs via kraftuttaget.

Alla försök att få kopplingen att fungera misslyckades och då det var bråttom med att lägga nytt tak och sätt upp solpaneler så fick Kubota stå i verkstaden och vänta på bättre tider. Tiden gick och brådskan tog bara inte slut. Så länge det gick så fick byggnadsarbetet gå före. Men till sist så blev det vinter och då blev det verkstadsarbete.

Inte bara Kubotan stod i kön utan nästan varenda maskin vi har måste fixas. Lilla Zetorn fick en kortslutning och kylarvätskan rann ut ur stora Zetorn. Belarusen hade länge läckt ut oljan ur transmissionen. På bilarna var spegeln sönder på Volvon och Ducaton gnällde över att en lampa inte fungerade (jag bytte lampa men det var något annat fel).

Förutom små reparationer var det besvärligt så länge Kubotan stod i verkstaden så den måste repareras först. I december började jag skruva sönder den. Problemet var att Kubotan har massor med funktioner inklämda i ett mycket litet utrymme. Den har hydrostatisk drift, fyrhjulsdrift, differentialspärr, hydrauluttag bak och fram (3 st.) med en extra stor oljetank för yttre hydraulmotorer, frontlyft, trepunktslyft i kategori 1 och massor med elektrisk utrustning. Egentligen är det ingen Kubota utan en svensk Belos som är byggd utanpå en Kubota.

Det värsta är den fina hytten med värme och torkarblad, lampor hitåt och ditåt och allt man kan tänka sej. Men samtidigt är det ett elände att skruva på den för hytten är i vägen vad man än försöker göra. Till sist kom jag fram till att bakhjulen måste bort och hytten lyftas upp med en verkstadskran. Jag kunde inte ta bort hytten för den var så inbyggd att det hade varit ett jättearbete att få loss den. Men med två skruvar loss i bakändan kunde den lyftas så mycket att Kubotans bakre del kom bort.

Nåja, det var inte bara att ta loss två skruvar till hytten. Den ena hade rostat fast så grundligt att ingenting mellan rostlösning och slägga fick bort den. Till sist måste jag skära loss fästet på hytten så jag fick bort skruveländet och efter ett par timmars övertalning i skruvstädet så kom skruven äntligen loss. På bilden nedan syns att höger hyttfäste är uppskuret (ovanför höger lyftarm).

Sedan gällde det att dela traktorn på mitten. Det finns ett otal hydraulrör och stänger som måste tas loss först. För varje steg måste jag först söka på Internet för att se om det finns reservdelar ifall något går sönder. Det visar sej att det finns en hel del reservdelar också för så här gamla Kubota (B7100HST är från 1979-80) men de finns mest i USA. Det betyder att reservdelar lätt blir tre gånger dyrare inberäknat importavgifter och frakt. Och så tar det lång tid att få nånting. Ebay kan sköta om anskaffningen och papperskriget men billigt blir det inte.

Efter en hel del skruvande lyckades jag få bort bakdelen (men hur skall jag få tillbaka allt i det trånga utrymmet ?). Fördelen med Kubotan är att den är lätt men det trånga utrymmet är en nackdel. Man började längta till stora traktorer och stora skruvar. Det här är närmast för en urmakare …

Först nu kunde man ta bort locket från transmissionen för skruvarna var under framändans platta. Men det hjälpte inte för kraftuttagskopplingen satt fortfarande stenhårt fast. Efter att ha suttit en dag och sökt efter verkstadshandböcker på nätet så kom jag fram till att kopplingen satt på en axel mellan den hydrostatiska delen och bakre delen. Efter att ha tagit bort locket så visade det sej att transmissionen var i prima skick. Men kopplingen satt fortfarande stenhårt fast på axeln.

Transmissionen till höger och bakaxelns differential till vänster

Här syns boven: axeln med löpargaffel för kraftuttaget i övre kanten

Man ser bra vad det är frågan om men inte rörde sej gaffeln på axeln. Det gick inte att dra ut axeln fastän den stack ut i framändan så enda möjligheten var att skruva bort transmissionsdelen från bakaxeln. Sedan gick det äntligen att slå ut axeln bakifrån. Det var inte någon lätt sak att skilja åt delarna för packningen var hårt limmad. Till sist måste jag skruva fast locket på transmissionen och kila loss delarna från varandra. Att bara dunka med en hammare eller ens en slägga hjälpte inte. Man kan inte heller slå sönder transmissionshuset. Kilar ger stora krafter och förstör inte delarna så lätt.

Axelns hål syns på bilden ovan till vänster (det mindre hålet). En stor hammare fick axeln att komma ut men först måste jag tillverka ett mothåll så att inte gaffeln eller kuggarna skulle gå sönder.

Det gick många dagar och delvis nätter att fundera ut hur man skulle få ut axeln utan att slå sönder allt för mycket. Internet är till stor hjälp för jag har mest erfarenhet av stora traktorer som är enkelt byggda. Och då axeln väl var urslagen så var det lätt att slipa den så att gaffeln rör sej lätt på axeln. På bilden nedan syns den del av axeln som var ojämn och hindrade rörelsen.

Roten till allt elände: Skrovlig yta på axeln

Varför ytan på axeln var skrovlig är svårt att förstå. Det borde inte vara rost för axeln har legat i olja i transmissionshuset. Nå, oberoende av vad det är så måste det bort. Jag satte axeln i pelarborrmaskinen och slipade bort ojämnheterna.

Efter grovslipning så slipade jag in gaffeln på axeln med ventilslippasta. Nu rör sej gaffeln lätt på axeln. I princip är det bara att skruva ihop Kubota igen. Men först måste jag skaffa nya packningar för de gamla gick förstås sönder vid isärtagningen.

Det kan ta tid innan jag får de nya packningarna så jag körde in Belarus i verkstaden för att byta packningarna vid bakaxlarna. Utan nya packningar blir det inget skogsarbete.

Till all tur finns det plats för flera söndriga traktorer i verkstaden. Det behövs.

Och så sänker sej julfriden över Bos-Sestu.

Fridfull Jul till alla !

Vit jul på Bos-Sestu den 24 december 2022

Båtar på land

Ja, snart börjar vi ha våra båtar på land. Körde Uttern till Kirjais-sidan så sku pappa fara på eftermiddagen och ta upp den för vinterförvaring.

Småregn, och alldeles vitt utåt fjärdn… Regnet kommer vågrät och man blir genomsur från topp till tå, i synnerhet med stövlar som tydligen läcker… Med mej på släp tog jag Paro så jag sku ha någonting att köra hem med tillbaka.

Jag konstaterade också att en genomsur trädgårdshandske är bättre än ingen handske alls, när man kör båt, men väl iland ska nog genomsura handskar av så fort de går. Fy mårran va de är kallt på sjön såhär års. Man ska nog ha hytt om man ska va där någon längre stund…

Kvar i sjön har vi nu 3 “båtar”. Liselott – pappas båt som brukar få vara ute åtminstone tills pråmen är uppe, för ifall pråmen strejkar kan man fästa liselott bakom pråmen med spännremmar och skuffa den framför sej. Pråmen, som ska upp vilken dag som helst, antagligen. Lite beroende på väder och vind. Sen är det slutfraktat hit till holmen. Paro som fungerar som vår fiskebåt. Den får ligga ute så länge som bara möjligt. Ifjol tog vi inte upp den alls. Den va lite fastfrusen emellanåt, men de varade inte så länge…

Pråmen… Söt, men inte ny. Livsviktig, men gammal och lite karies-drabbad. Tanken är att den ska få lite hjälp i vinter, så inte sjön äter upp den så helt. Den läcker lite, där är pump som pumpar nästan hela tiden… Men den har fått vara i sjön hela sommaren och otroligt nog hållit ihop. Jag ska väl inte skriva nånting, för då skiter de väl sej… de brukar ju kunna oturas… Men, ännu för någon timme sedan flöt den. Den är ju snudd på livsviktig för oss, vi har ju ingen färja, förbindelsebåt eller nåt sånt som trafikerar, så det som ska fraktas hit, bekostar vi själva. Om de inte går att släpa det med sej över bron förstods… Men, nu ska den upp, jag skickade iväg en knippå slaktfår igår, och de va väl sista inplanerade frakten, så, nu är det landbacken som gäller även för den.

Julen börjar vara här, och det mesta dittan och dattan brukar man vilja ha gjort färdigt till jul. Såntdär, ni vet. Upp med båtar, in med fåren, slakten undan, frostvakten på i källaren osv. Så kan man slappna av och fira jul i någorlunda lugn och ro sen. Annars ska man hela tiden hålla koll på att allt flyter, inte fryser sönder, inte rymmer osv…

Äntligen kom kylan så elförbrukningen sjunker.

Termometern visade -22°C när jag kom hem från skogen i skymningen och det började kännas lite kyligt under plasthjälmen.

Jag började för några dagar sedan gallra lite i en plantering som jag var med och planterade i mitten av 70-talet . Figuren ligger blott några kilometer från gården så jag har mest kört några tankar under lediga stunder tillsvidare. Bra att ta det lite lugnt så här i början tills konditionen repat sig . Det blev lite kroppslig dekadens med plöjning, maskinunderhåll och diverse möten samt kontorsjobb efter att skörden avslutades så formen gick ur gubben. Kroppen är gjord för att brukas och kondition är färskvara så håller man sig stilla ett par veckor så märks det genast. Lite skogsjobb och skidåkning fixar nog saken hoppas jag.

Friskt och myggfritt i skogen då temperaturen rör sig kring -20 grader.

Kallt väder sparar el.

Att jag gläds över kylan beror på att då det är under -10 grader så står kylkompressorerna stilla och jag sparar ordentligt med pengar på lägre elförbrukning. Elkostnaden har ju stigit med över 500% sen i fjol somras så nu har man nog börjat se över förbrukningen på allvar speciellt som solpanelerna inte levererar något för tillfället. Prishöjningarna under året har lett till att elen numera är näststörsta kostnadsposten efter lönerna. Allt annat har också stigit men elen är nog i en klass för sig.

Nu när det är kallt går det endast lite el till belysning, pumpar och elektronik. Den högre förbrukningen mellan 8 och 16 förorsakas främst av tvätt- och sorteringsmaskinerna i packhallen.

För en månad sen innan det blev kallt såg förbrukningen ut så här. Då kyldes grönsakerna i lagret fortfarande ned efter skörden och löken ventilerades mera så förbrukningen låg 4 gånger högre än idag. Visserligen gav solpanelerna då ännu lite på 2kWh.

Kylan gör gott i skogen.

Kylan gör också att marken i skogen fryser till då vi tillsvidare har blott en decimeter snö. Så det ser lovande ut med tanke på skogsarbetet vilket är bra då jag ligger efter med gallringarna.

Visserligen leder kylan till att det går åt någon m³ mera av flisveden men det är ändå en försumbar kostnad då det kommer en hel del “gratis” skräpvirke att ta tillvara i samband med gallringen.

Konstaterade ändå idag att om det fortsätter så här så får jag nog söka fram kommandoluvan och varmare handskar. På tal om handskar så sökte jag ifjol efter skogshandskar av påsmodell med finger för gasreglaget på höger hand men hittade inga i butikerna, tydligen har tillverkningen lagts ner nu då klimatuppvärmningen förväntas leda till varmare vintrar. Det verkar som om händerna blir kallare med åren så jag ångrar att jag inte satsade de 100€ som handtagsvärmen hade betingat då jag köpte ny såg för några år sen.

Det här med höga uppvärmningskostnader som det nu pratas mycket om är väl egentligen ett systemfel då man i så hög grad satsat på eluppvärmning. Bostäder borde väl egentligen värmas med fasta bränslen som ved och flis om de inte är anslutna till fjärrvärmenät. Elen hör hemma i stationära motorer och flytande bränslen passar bäst i olika fordon. Men det är nu bara vad jag tycker.

Vintern kom den 20 november 2022

Vi for till Sverige den 10 november och då var det +14 grader men då vi kom tillbaka den 18 november så var det nästan 20 grader kallare. Man trodde i alla fall att det var tillfälligt men ett par veckor senare kan man konstatera att vintern kom den 20 november. Det kom litet snö men den gick att sopa bort vid väggbygget och jag trodde att den skulle smälta bort innan jul.

Det var litet plusgrader så det började droppa från taket vilket inte alls var trevligt för man stod mitt i takdroppet då man arbetade med väggen så jag måste sätta upp en presenning. Det gick bra att arbeta med väggen – speciellt som det bara var korta stumpar över den breda öppningen till den gamla dyngdalen från 1908 som senare blev vedlider och virkeslager med två skjutdörrar på 3,5 meter. Den gamla MF65 gick ännu in under mellantaket men de nyare traktorerna var för höga så utrymmet blev mest skräpkammare.

Där finns i alla fall cementgolv och passar bra för Kubotan som är låg – särskilt då Logosol-sågverket är flyttat till ett nytt hus. Men de gamla skjutdörrarna som jag var med och satte upp som yngre tonåring för mer än 60 år sedan var bara bastuved. Nya dörrar måste tillverkas.

Solen har ätit på de 60 år gamla dörrarna

De nya dörrarna består av en ram 40×125 mm och filmfanérskivor. hörnen är ihopfogade med spikplattor som jag skruvat fast. Numera använder jag ganska sällan spikar. Det är enklare att ändra om man gjort något dumt om man har skruvat. Skruvarna måste vara av stål med rostskyddsbeläggning C4 – INTE rostfria för de är för mjuka och går knappt att skruva i utan att huvudet förstörs. Och de går ofta inte att få ut tillbaka utan man måste slå sönder virket.

De moderna stålskruvarna är inte heller så bra. De håller nog fast men de bryts av ganska lätt eftersom kärnan är så tunn (för att de skall gå lätt att skruva i utan förborrning). Vi hade 5 mm skruvar i ställningarna men då jag tog ned dem så hade en stor andel brustit. Inte bra.

Sedan var det bara att skruva fast rullarna i dörrens övre kant och sätta upp den på skenan. Jag använde 40 mm skenor och de borde nog räcka till för de här dörrarna. Det gick bra att köra dörrarna från verkstaden till uthuset med frontlastaren. Bara man får ena rullen i skenan så är det enkelt att rulla in dörren.

Den 3 december var båda dörrarna uppsatta och det blev inte varmare utan kallare och mera snö så då avslutades byggsäsongen för i år. Väggen blev inte helt färdig men de värsta öppningarna är tilltäppta så vi får fortsätta nästa sommar.

Väggarbetet slut för i år i väntan på bättre väder nästa sommar

Solpanelerna blev också täckta av snö även om ett litet blidväder fick snön att rasa ned. Panelerna tycks vara betydligt halare än plåten för ingen snö kom ned från plåttaket. Det är alltså slut på solkraftverkets säsong också för i år. Det gör egentligen detsamma om det är snö på panelerna eller inte för det har varit så tjocka moln att solen inte orkat lysa just alls.

Ett litet blidväder fick fram solpanelerna – men molnen var tjocka

Och så hade vi en liten katastrof också mitt i allt. En radiator i stallet (arbetsrummet) började läcka och sprutade vatten långt in i rummet på mina papplådor med papper. Ett stålrör hade rostat sönder och tydligen hade det läckt vatten en längre tid för spånskivorna på golvet vare en möglig smörja under plastmattan – tredje gången som jag måste byta skivor i stallet …

Nu sätter jag inte mera tillbaka spånskivor som är ett av de värsta skräpmaterialen som byggindustrin hittat på. Jag köpte filmfanér som är mycket dyrare men också mycket bättre. Jag ångrar att jag inte i tiderna satte ett trägolv i stallet men jag var ung och dum och förläste mej på byggtidningar. Numera är jag mycket mera kritisk till allt som har med den moderna byggtekniken att göra. I stort sett är allt som kommit efter 1960 mer eller mindre skräp.

Det är inte problem med att det blir att ligga vatten under golvet för det finns en golvbrunn under styroxskivorna som golvskivorna ligger på. Men spånskivor kan man inte torka upp för de sväller och blir bara smulor så de måste bort. Ett trägolv kan man torka upp även om någon bräda kan dra sej sned (går att byta ut).

Det börjar stå klart att vintern har börjat på allvar och knappast kommer att ge upp mer. Mängden snö ökar hela tiden och jag blev tvungen att börja köra med frontlastaren. Litet avbrott blev det eftersom en kran till hyttvärmen började läcka så jag måste bygga om värmesystemet på stora Zetorn – men det hade jag tänkt göra ändå. Det gäller bara att skotta sej ut till vägen först för jag kan inte köra fram till trappan. Mest sopar jag snön så länge det är kallt men blid snö är besvärlig också för frontlastaren.

Nej se, det snöar – det var väl roligt hurra …

Byggsäsongen är slut och nu blir det verkstadsarbete. Till all tur har jag en 100 kW radiator i verkstaden som matas från flispannan för elektriska värmare vill man inte använda då elpriset går upp till 50 cent/kWh. En ganska stor fläkt bakom radiatorn sprider värmen på nolltid till hela verkstaden. Och flisved finns det gott om. Vi har åter en bunt stora torra granar som man kan bränna även om det är harm om så fina stockar.

Till sist en bild från åbron vid Hopenbackan som är vår bydel.

Glad lillajul och Glatt Lucia !

Eftertänksam självständighet

Ingen väckarklocka som väcker. Barnen är lediga från dagis och skola och vi tar en seg och långsam morgon. Fåren ska få sitt, men ingen stress, vi hinner nog… Istället för att skena ut, sitter jag med min kaffemugg och ser på småfåglarna som kommer och pickar i sej havregryn och frön. Vinden rör lite om i löven, men ströömin ligger lugn. Det blir en fin dag idag. De är en speciell dag, och mina tankar vandrar iväg….

Jag tänker lite på de få historier som dom äldre berättat. De är inte så väl av dem, men några korta historier finns det som när min mommo va liten och de satt ihopkrupna intill en bergsvägg någon natt när ryska bombplan fällde bomber över skärgården. De hade varit blankis och när bomberna gick genom isen, skrann isbitana långt och länge på den blanka isen. Mommo hade obehag för just det ljudet hela livet, när isbitar skrinner på blankis. Sen finns det också någon berättelse nerskriven om när Bertil, som bodde i granngården här på Ytterholm, va postiljon och cyklade med post vid fronten, en natt hade ryssen skjutit sönder hans cykellampa när han kom cyklandes, så sen hade det varit att cykla i mörkret. Då va de nära. Men, de gick bra.

Det är antagligen inte bara jag som känner mej extra tacksam och självständig i år. Kriget i Ukraina rasar på, och man önskar att dom också skulle kunna få fira självständighetsdag så som vi, med tystnad utanför dörren, ljus i fönstren, slottsbal på tv till kvällen, osv. Förhoppningsvis blir det så en dag. Eller, det blir så en dag, men innan dess…. Ojoj… måtte de hela få en ända så fort som möjligt. En rättvis ukrainsk ända.

Så, från köket på Ytterholm önskar jag er alla en glad självständighetsdag!

Allt har en ända.

När man numera läser eller lyssnar till nyheterna verkar det som om slutet är nära, de ena domedagsprofetian efter den andra avlöser varandra. Tidigare var det mest miljö, nu klimat, medan biodiversitet verkar vara på kommande. Och allt som oftast utpekas bonden och dess verksamhet som den stora boven.

Så därför kan det kanske vara en lättnad att notera i den preliminära lantbruksstatistiken att ytterligare 1078 gårdar har slutat under året och att det nu återstår endast 44611 lantbruks- och trädgårdsföretag. Med anledning av detta så undrar jag varför det läggs så mycket energi och resurser på att bromsa klimatförändringen. Med den här takten är bönderna, åtminstone i det här landet, slut om si så där 45 år och miljö- och klimathotet ett minne blott.

Jag har i samband med uppgörande av någon affärsplan nån gång präntat ner att vår målsättning här på FinneFarm är att vara skuldfri och markerna i bästa möjliga skick då det är dags att lämna över till nästa generation -“Heimane i skick”- som det så populärt heter. När dagen är kommen har jag inte funderat så mycket på men med tanke på att farfar blev 61 år och far 63 så börjar det kännas som om dagen närmar sig snabbt. Alltför snabbt till och med, för ännu har jag mycket ogjort även om skulderna, åtminstone de monetära, är avklarade.

Så efter några års andhämtning efter branden och dödsfallen i familjen som den som följt oss här på bloggen känner till så försöker jag nu forcera en del projekt. Att bättra på och säkra vattenhushållningen samt röja lite odlingshinder, ytplanera och förbättra arronderingen samt höja bördigheten med rätt växtföljd, gödsling och kalkning är väl närmast det jag försöker mig på. Det jobbade jag också hårt med efter att vi köpte gården för snart 35 år sen och som det då tycktes bara grävde ner pengar. Nu har vi för en tid skördat frukterna av den satsningen. Men inget varar för evigt, det finns alltid förbättringar att göra och en del tillskottsmark ska också sättas i skick. Marginalerna, om de nu överhuvudtaget existerar, är små så det blir allt viktigare att säkerställa god skörd.

Därför känns det nu som om man ytterligare ligger planeten till last för just det jag håller på med är sånt som man nu tycker att jag skall sluta med eller man vill till och med att jag ska återställa allt till hur det var för 70 år sen. Dikena ska fyllas igen och skogen ska lämnas oskött, dränkas och ruttna bort. Allt för att rädda planeten. Mat finns ju i butiken, el i vägguttaget och landet kan väl fortsätta låna pengar till driften för några exportintäkter verkar inte behövas. I stället redovisas vinster om 10 miljarder om vi lämnar sågen hemma och enbart strövar omkring i naturen, alltså ca 1800€ per finländare årligen. En nätt summa. Det verkar ändå som om det enbart är landsbygden som ska delta i det så kallade talkot för ingen har nämnt nåt om att återställa fordonsparken eller tätorterna till situationen för 70 år sen. Jag undrar hur många miljarder den åtgärden skulle inbringa.

Nåväl det om detta, jag är så pass gammalmodig att jag nog fortsätter med att förverkliga målsättningen i affärsplanen. Man vill ju att nästa generation ska få det lättare. Döttrarna deltar alla på sätt eller annat i verksamheten här på gården och äldsta barnbarnet har också övergått till lantbruksstudier vid sidan om gymnasiet. Så intresse att ta över verkar finnas och det stimulerar till att utveckla verksamheten. Det här är ändå inget man tar med sig utan enbart har till låns den tid man verkar.

I fjol och i år har det således täckdikats på ett par nyförvärv samt installerats kontrollerbar dränering och underbevattning på äldre täckdiken samt reparerats en del reglerbrunnar som monterades för ca 20 år sen. Allt för att förbättra vattenhushållningen som dessutom har en positiv inverkan på miljön också men det verkar man inte få kredit för, man tackas sällan för de miljöåtgärder som de facto görs på lantbruken. Fokus är på annat.

Här lite bilder från ett av fjolårets projekt.

18.8.2021. Grundförbättringen av åkern inleds.

Anslutningen till landsvägen känns inte trafiksäker, dessutom brant att ta sig upp på vägen.

18.8.2021. Några timmar senare efter att motorsåg och grävmaskin varit i flitig användning.

19.8.2021. Sikthindren bort och ny infart till åkern på gång.

I stridens hetta gäller det att komma ihåg att vi är många som nyttjar åkrarna, här har elkabeln märkts ut.

23.8.2021. Efter några resor till krosstation……..

……börjar infarten vara användbar och utfyllnad av lagringsplats kan påbörjas samtidigt som tegdikena läggs igen.

Jordfasta stenar som stör jordbearbetningen tas bort.

1.9.2021. Täckdikningen inleds med montering av brunnar och komplettering av gamla system.

9.9.2021. Det tar sig men mycket sten på övre delen av åkern fördröjer arbetet.

16.9.2021. Täckdikningen har avslutats och den stenfria delen plöjts för sådd av höstvete.

Tiden rann ut så en hektar stenåker hanns inte ta i bruk men det kommer nya år.

Diskussionerna kring klimatförändringen har känts tunga så det var trevligt att ta del av forskare, Ph.D.Peter Österberg’s föredrag “Den positiva storyn om lantbruket!” på bondebåten här om veckan. Det gav en lite annan bild av det hela. Så trots att den naturliga avgången bland en åldrande bondekår är stor och att många slutar av andra skäl så finns det hopp om en framtid också för nästa generation. Mat lär fortsättningsvis behövas och den kommer också i framtiden att produceras av bönder i någon form.

Helt klart står vi inför förändringar och får lov att anpassa oss men det har vi också gjort förut. Det som mest irriterar mig är att man nu verkar ha lätt för att ta bort medel som behövs i produktion innan nya “klimatvänliga” lösningar har utvecklats.

Jag blev tidigare tillfrågad av en reporter om hur klimatförändringen påverkat mitt arbete, han hade säkert förväntat sig nåt negativt men jag blev tvungen att göra honom besviken och säga att “egentligen har det till övervägande del varit positivt, vi har fått längre och varmare höstar så det finns mera tid till att skörda och utföra åkerarbeten”.

1.12.2022. Nej nej jag återställer inte skogsdikena utan förbereder lite arronderingsförbättring.

Imorgon ska jag ut och köra sten, det är torrt (endast 33,8mm nederbörd i november) och fint på åkrarna, marken lite frusen så det bär maskinerna bra.