17 juli, 2018 av Nisse

Plocka stenar

Det var inte lätt att få bort stenarna från grunden till ladan men det gick med gripen på skogslastaren.

Endel stenar hade blivit ganska sneda under de 90 åren och måste tas bort.

Nedan försöker jag få grepp om stenen.

Efter ett par misslyckade fösök fick gripen tag om stenen och ena ändan kom upp. Sedan var det bara att lyfta ut den.

Det här var stenar som var lättillgängliga men vid ytterväggen fanns det en sten mellan två golvstockar och den var besvärlig. Förvånansvärt smidig var i alla fall gripen och jag lyckades få ned den mellan stockarna. Gripen trycker också med stor kraft mot stenen så den får tag om den ifall den är det minsta skrovlig. En slang gick sönder och måste bytas men det var inte oväntat. Mest orolig var jag att lyfta för mycket så att lastaren tog i bindningarna på ladan. Det gick i alla fall bra då Henrik stod och såg på från sidan och visade hur långt ifrån bindningen lastaren var.

6 juli, 2018 av Nisse

Slut på torkan

Nu verkar det vara slut på den olidliga torkan. Förstås eftersom det är hötid … Det kom ett regn till midsommaren och nu har vi igen 30 mm i mätaren. Tyvärr kom allt alldeles för sent. Utsädet grodde delvis en månad efter sådden. I går sprutade jag mot flyghavre (det måste man göra minst en vecka efter ogräsbesprutningen). Växtligheten hade blivit riktigt mörkgrön – troligen för att gödselkornen först nu hade lösts upp och var tillgängliga för brodden. Men glest och ojämnt är det.

Jag körde igen med GPS och såg hela tiden på precisionen. Programmet visar hur långt från körlinjen det anser att man är. Jag körde exakt enligt sprutspåren så jag var på den riktiga körlinjen medan programmet inte var det. Det visade sej att GPS:n visade fel upp till 3 meter även om den ibland kom ned till nästan noll meter felvisning. Man kan alltså inte köra enbart efter GPS utan behöver sprutspår. Däremot är GPS:n bra att ha då man undrar vilket sprutspår man skall följa. På ett oregelbundet skifte är det inte alltid så självklart. Speciellt inte i år då spåren efter traktorn syns mycket dåligt på grund av torkan. För att våga köra enbart med GPS så behöver man egen radiofyr och den kostar nån tusenlapp så det får vara tillsvidare.

Vallarna gick det bra med i år. Allt är skördat till foder – också den ”ekologiska” arealen som man på grund av torkan också fick skörda. Det känns bra att vallen är till nytta för det har verkligen stört mej att den bara skall ruttna bort. Vallen led också av torkan men det blev i alla fall några lass med balar eftersom vi hade 12 hektar i vall i år. Det fanns också en del klöver på sina ställen. Nu då det börjat regna så finns det hopp om en viss återväxt till sensommaren.

Det blev bråttom att gräva diken inför regnet så att vattnet inte skulle rinna in under ladan. En bro till måste grävas ned 20 cm för att få bort vattnet. Det visade sej att en rörskarv hade läckt in jord i röret och två rör var helt fulla med lera.

Genom det här röret har det inte runnit mycket vatten per timme …

Alla rören var hela så jag lyfte försiktigt bort dem med gripen och grävde ned diket 20 cm innan vi satte tillbaka de (tömda) rören. Sedan tänker vi sätta ett litet mindre plaströr inne i cementrören för att hindra att läckor i skarvarna fyller röret på nytt. Förstås satte vi takfilt över skarvarna i alla fall.

Vi kör med tunga fordon över bron så jag vill ha kvar cementrören där. De håller mycket bra om de är inbäddade i lera. Det kom en hel del regn förra natten men dikena förde bort allting utan problem. Nu kan vi börja arbeta med att gräva en ränna för den nya cementsockeln utan att den fylls med regnvatten. Prognoserna lovar regn nästan varje dag. I dag skulle det inte komma men en häftig skur fick i alla fall leran att vara blöt och besvärlig. Till all tur kan vi gräva rännorna under tak inne i ladan.

 

 

 

 

22 juli, 2017 av Nisse

Halvtid

Vi är nu ungefär i mitten av växtsäsongen. Vårarbetena och sprutandet är förbi och det är bara att vänta på hösten. Sent är det – jag räknar med att vi är nästan tre veckor efter det vanliga. Men så är direktsådden också senare än vanlig sådd.

Det såg eländigt ut då halmen stack upp ur brodden men nu syns den inte alls. Däremot syns det tydlig skillnad mellan mulljord och lerjord. Leran är betydligt sämre. Vi klarade oss i år utan skyfall som i fjol somras dränkte brodden på stora områden. Det har regnat tillräckligt men ganska stilla och ofta.

Vi har en hop med trädgårdsmylla invid en åker och såmaskinen gick litet in på hopen. Där ser man minsann skillnaden mellan lerjord och prima mylla (som Christer har). På lerjorden är vetet ljusgrönt och kort men på myllan mörkgrönt och långt. Men man får försöka med de leråkrar man ärvt …

Precis som Kalle så förundrar jag mej över hur man kan få skörd utan gödsling. Om en bill sitter fast så att konstgödseln inte matas ut ordentligt så syns det minsann tydligt. Och där man kört dubbelt så är växtligheten betydligt bättre. Problemet är bara att priserna är så usla att det inte är lönt att satsa mera på bättre skördar. Blir det en bra skörd i år så sänks väl priserna ännu mer. Så jag bryr mej inte ett smack om höga hektarskördar – det är viktigast att minska på utgifterna. Fast om man kan få bättre skörd till låg kostnad så är det ju värt att försöka. En betydande ökning av gröngödslingsvallen för att förbättra strukturen har jag redan börjat med men det syns först på längre sikt. I år visar resultatet vid halvtid på en hyfsad skörd. Inte rekordskörd men inte heller katastrof. Hösten avgör sist och slutligen hur slutresultatet blir.

För övrigt så kör jag ut flisved för andra flisningen. Den första omgången är redan torr. Det är ingen brist på vindfällen och torra träd men det är en hel del arbete att sätta i hopar. Man borde göra det på vintern då det är svalare och då marken är frusen. Jag såg att traktorhjulen också skadade en del rötter fastän jag tagit bort kättingarna. Det har inte gått så bra med körandet. Ibland är det för hett i hytten så man håller på att få värmeslag och inte är det bra om det regnar heller för då blir det så halt att köra.

Då det regnar så bygger jag. Flissilon har jag byggt om och satt in en vibrator. Det blev som vanligt mera arbete än man räknat med för då man en gång börjat så måste både det ena och det andra fixas först …

Vibratorn är en gammal cirkulationspump där pumpdelen frusit sönder men motorn är i bra skick. Jag har pumphjulet kvar men borrade ett hål och satte en bult åt ena sidan men en tyngd i ändan. Då motorn tvinnar så börjar den darra eftersom bulten förstör symmetrin på pumphjulet. Man ser tydligt att pumphuset frusit sönder. För att inte flisen skall hamna i vägen för skruven så satte jag en gammal målningsburk över pumphjulet. Det gamla pumphuset som gått sönder är bortkastat.

Ett problem med vibratorn är placeringen. Jag satte den mitt på en skiva som är ganska löst fästad så den kan darra ordentligt. Möjligen flyttar jag den litet och sätter till mera vikt på bulten så osymmetrin blir större. Jag var tvungen att bygga om bottnen så att ingenting hindrar flisen att falla över skivans kant. Minsta hinder i nedre kanten på skivan gör att flisen stannar upp. Det är litet besvärligt att testa systemet nu då det går åt så litet flis men det verkar som om vibratorn tömmer ganska bra. Den taggiga metallskivan i bottnen roterar då skruven går och det är viktigt att den tar undan flisen vid skivkanten.

Jag måste också dränera under flissilon. Allt emellanåt måste man reparera kedjan som driver skruven och då måste man krypa ned under flissilon. Det är inte så trevligt då det är blött eller isigt där under. Nu satte jag in ett täckdikningsrör som hoppeligen för bort vattnet.

Det finns en mängd rör (till växthuset) och elkablar under flissilon eftersom huvudcentralerna för el och vatten  finns vid pannrummet. Elkablarna skyddade jag med gula plastspiraler avsedda för hydraulikslangar. De är starka och den gula färgen gör att de syns bra. Svarta kablar i lerjord är ganska svåra att se. Oftast brukar jag skydda kablar med tryckslangar av plast men då det gäller en kabel som man in kan eller vill ta loss för att träda genom ett rör så är de gula spiralerna utmärkta.

Förutom vedkörandet så är det i juli högsäsong för byggandet. Det gäller att få så mycket gjort som möjligt för det är inte trevligt att bygga i januari … Nu är växthuslidret i turen och jag sågar virke på Logosolen av torra stockar. Det är bra att kunna såga precis det man behöver och just nu skall jag såga spikregler som är 5 cm breda i ena ändan och 15 cm i den andra och det går ju bra med Logosolen. Den har två vevar för inställning av bredden och de är oberoende av varandra.

Lillkissan är nu i värsta busåldern och rusar omkring och klättrar upp med byxbenet då man dricker kaffe. Den är litet misstänksam mot hundvalpen i grannhuset men de kan redan äta från samma skål och sova på samma trappsteg. Men man måste vara mycket försiktig då man går genom en dörr för den kan helt plötsligt ha rusat fram. Liv i luckan är det minsann …

 

 

7 juli, 2017 av Nisse

Gröna åkrar

Det har varit en kylig försommar och grödorna är omkring två veckor försenade. Regn har det kommit ganska lämpligt. Inga skyfall men man kan säja att vädret varit ostadigt med litet regn då och då. Nu saknas det värme. Värmesumman har stor betydelse för grödornas utveckling. Vetet grodde ganska jämnt men tillväxten kunde ha varit bättre.

Jag var länge skeptisk till Broadway eftersom baldersbrån inte såg ut att må illa men efter två veckor började den visa tecken på avstannad tillväxt. Jag hade nästan gett upp hoppet och började fundera på att spruta Tooler på eländet. Men något vete blir det inte på baldersbråfläckarna. Den hade så stora buskar att den kvävde brodden. Vad lära vi härav ? Jo, att man måste spruta glyfosat före sådd – antingen på hösten eller på våren. Och på varenda fläck ! Det är ännu för tidigt att bedöma inverkan på kvickrot och flyghavre. Om en månad ser man hur det gick.

Vintern i år var inte bra för klövern. Man ser inte alls samma våldsamma klöverväxt som i fjol. Litet snö och omväxlande varma och kalla perioder var inte bra för övervintringen. Skyddszonen är skördad men det blev inte så många balar efter den kalla våren. Åkrarna är stadiga så det blev åtminstone inga spår.

I samband med vallskörden så såg jag till min glädje ett par tofsvipeungar snubbla omkring så de hade tydligen klarat av direktsådden i alla fall. Fullvuxna tofsvipor är det inte heller brist på.

Nu sågar jag bräder av de gamla stockarna som tyvärr blivit litet mjuka redan. Men en del hårt virke får man i alla fall ur dem och resten får bli flis. Man behöver också en del sämre virke till underlag och nänns inte ta av de fina bräderna. De här skall bli väggar i trädgårdsskjulet som fick tak i fjol men inte väggar förrän nu. De stora blocken går litet långsamt att såga men om man filar sågens ked ofta så går det.

Ytan på bräderna blir ganska hyfsad (om man filar ofta).

Mitt på dagen är det alldeles för hett att såga då solen ligger på men på kvällen går det bra. Och så får man ibland se en massa fina färger med grön brodd, gul rybs och rödbruna tallar i kvällssolen.

 

 

 

 

29 juni, 2017 av Nisse

Utgrävningar i ladan

Tömningen av ladan (för att laga golvet) fortsätter och har gått över i utgrävningar i skrotlagret. Då man tömmer en plats så måste man ju sätta alla saker nånstans och därför hamnade jag i skrotlagret som är den gamla ladugården från 1930-talet fram till nybygget av ladugården i tegel 1945. Det var inte litet skrot som samlats under årens lopp. Farsan började sätta in skrot där redan på 50-talet då vi hade den gamla blå Fordson Major med pigghjul och utan hydraulik. Där finns ännu delar från den såsom draget och en del piggar.

Men mest är det skrot som jag samlat sedan början på 70-talet. Där finns också ett skivlager med gamla skivor som burits ut vid olika reparationer. En del är från 1930 då vi (min farfar) byggde om huset och satte in en andra våning. En hel del saker togs bort och flyttades ut vid installationen av värmepanna och centralvärme 1955. Jag hittade en anteckning i kassaboken från 20 juni 1955: ”Resa till H:fors (köpt värmepanna)”. Och 17 augusti betalades den med 113065 mark. Man kan jämföra det med mjölklikviden den 17 augusti på 136264 mark för 6421,5 kg mjölk. Det var alltså gamla mark som var 100 gånger mer än marken efter penningreformen 1963.

Där fanns också den gamla slasktratten som troligen sattes in 1930. Det var då en stor förbättring av hushållets vattenhantering eftersom man inte behövde bära ut slaskämbaret mera. Diskvattnet hälldes i slasktratten som hade ett rör rakt ut genom väggen. Jag kommer bra ihåg dess placering på bakväggen i storstugan före dess ombyggnad till pannrum med en mellanvägg mot den mindre stugan. Det är en fin sak av tjockt gjutjärn som är emaljerat – ingen plåtbytta. Den skall absolut sparas och kanske man skulle lappa emaljen som skadats litet i skrotlagret.  Den är övermålad två gånger men jag minns bra den gröna färgen från min barndom.

Man gör en resa bakåt i tiden då man ordnar upp gamla saker så städandet tar litet tid. Och man inser att det inte är så länge sedan rinnade vatten inomhus och diskbord var nya och lyxiga. Rinnade vatten installerades 1945 då vi byggde ladugården för kossorna skulle ha mycket vatten och då drogs ett rör från pumphuset in till boningshuset också. Före det hade vi en vattenså som fylldes på med pump. Men det var luftrör som måste tömmas för att inte frysa på vintern. Min farfar stod ute i gamla ladugården och skötte pumpen och då vattensån var full så slog min farmor med spiskroken på järnröret som ju förmedlade ljudet bra ut till ladugården och min farfar stängde av pumpen.

De gamla avloppsrören av gjutjärn fanns också i skrotlagret. Dem bar jag ut vid ombyggnaden 1980 då de ersattes med plaströr. Det är tjocka och stabila rör som skarvades genom att man hällde smält bly i skarvarna … I vissa skarvar fanns det också beck. Problemet var att becket torkade och så började lukten komma in genom sprickorna. Det måste ha varit ganska besvärligt att hälla smält bly i skarvarna på trånga ställen !

Där fanns också ett heimlaga (hemlagat) diskbord av galvaniserad plåt. Alla skarvarna var ihoplödda och det måste ha varit besvärligt att tillverka hoarna. Men funktionen var ungefär likadan som med moderna diskbord.

I skrotlagret finns också en hel del från gamla maskiner. Men många plåtar är som nya och det är skydd som skruvats bort genast i början eftersom de var i vägen. Speciellt skydden för kraftöverföringsaxlarna plockades bort genast och sattes aldrig tillbaka för de var helt odugliga.

Visst var det kvalitet på maskinerna förr. Vi har kvar ramen till en gammal kastmaskin (föregångare till tröskverk) som vevades för hand. Troligen är den från 1920-talet. Mycket stabil och jag har den som bord med en skiva på.

Städandet fortsätter då jag går igenom saker som burits ut för 40-70 år sedan. Det är inte något trevligt arbete för allt är täckt med säd- och flisdamm från torken som fanns på bodvinden ovanför. Men under dammet är sakerna nästan helt oskadda. En hel del får åka till skrotsamlingen vid Hosmasgården där ungdomsföreningen samlar in skrot och får en liten peng för det. Vissa saker behövs knappast mera då de legat 60 år i skrotlagret. Medan andra åter som var på väg att slängas bort fått antikvärde. Jag sparar numera ordentligt alla hemsmidda gångjärn sedan jag såg vilket pris de har i byggnadsvårdsbutikerna. Och så är de riktigt användbara ännu. Många gånger betydligt bättre och stabilare än tjööpisgangjärn (inköpta gångjärn).

Städandet och utgrävningarna fortsätter …

 

24 januari, 2017 av Nisse

Byggande och virke

I över 60 år har jag byggt så gott som vartenda år. Det var kojor i början men blev allt större hus med tiden. I slutet på 1970-talet byggde vi ett nytt hus åt föräldrarna (som nu pojken byggt om åt sej själv). Sedan blev det ny verkstad på 12×14 m med 4,20 m höjd innanför och en helt ny kalluftstork på  12×14 m i två våningar där mellantaket var körbart med 10 tons maskiner. Dessutom rustade vi upp det gamla huset 1980 och nu senast rustar vi upp den gamla folkskolan som är byggd 1899 men fortfarande kärnfrisk medan andra skolor blivit mögelhus och rivs efter 20-30 år. I Sverige pysslar vi med vårt gamla torp från 1856. Förutom ramarna till verkstaden och torken är allting byggt i trä.

Så man har hunnit göra alla misstag som man kan göra. Jag har byggt med ”moderna” metoder och ”moderna” material då jag som ung och dum trodde på ”byggexperterna” men återvänt till gamla metoder och gamla material. Numera bygger jag med beprövade metoder och beprövade material. Då vårt kök brandskadades för några år sedan så rev jag bort alla moderna material som jag satt dit 1980 och återgick till målat trägolv och pärlspont. Visst fanns där plast i väggar och golv men till all tur hade mössen ätit sönder det mesta så vi undvek mögelhusens öde.

Virke har vi från egen skog och det sågar vi själva med Logosolen. Då vet man vad man har och kan välja ut det bästa. Det virke som man får köpa är bara skräp och kommer inte in i våra hus mer – med undantag för nån prydnadslist möjligen. Vi har kvar en hel del virke från torkbygget. Då vi sågade 5×25 cm plankor så blev det en mängd klenare virke också. Det är tätvuxen kvistfri tall. Problemet är att det är så fint virke att jag inte nänns använda det i många fall så jag måste såga nytt sämre virke också :-).

Det riktigt skär i själen då man ser hur folk som blivit lurade av reklamen kastar bort och bränner upp fantastiskt fina gamla fönster. Förr valde man ut fönster- och dörrvirke redan i skogen. Man barkade de utvalda raka och tätvuxna träden (oftast tall) så att kådan skulle impregnera dem och lät dem stå i upp till sex år efter det. Sedan sågades virket och fick lufttorka (i skugga) i ett par år. Då fick man otroligt fina fönster som håller i all evighet – om de inte målas med den äckliga plastfärg som nu säljs för den stänger in fukten i träet. Missföstå mej rätt: Industriell produktion behövs för nybyggen men att riva ut gamla fönster av ypperlig kvalitet för att sätta in massproducerat skräp är rent kriminellt.

På 1950-talet togs i Sverige den gamla virkesklassificeringen bort på industrins begäran och efter det har allt blivit sämre. Det byggs snabbt och dåligt numera med dåligt virke. Jag har som tumregel att man aldrig borde köpa ett hus som är byggt efter 1950-talet.

Skillanden i virke har jag upplevt tydligt. Plankorna i torken är tunga och starka men i verkstaden  använde jag kvistig tall som växt snabbt invid en mosse. Där tappade jag en planka på 5×15 cm från mellantaket och den brast … Sådant virke vill man inte ha i husen. Hållfastheten är mycket sämre än för det tätvuxna virket. Numera säljer vi det snabbvuxna och sågar det tätvuxna åt oss själva eftersom det inte betalas för kvalitet.

Intressant nog kommer de gamla beprövade metoderna och materialen tillbaka i Sverige och det har börjat komma också i Finland. Men fortfarande byggs det mögelhus som måste rivas inom kort. Jag är medlem i Svenska byggnadsvårdföreningen och köper numera bara material från de speciella byggnadsvårdsbutikerna. Vi har bland annat Byggnadsapoteket i Fiskars och Borgå gamla järnhandel (som tyvärr nu måste flytta från det gamla fina stationshuset).

Vi har också Lovisa gamla trähus som varje år samlar tusentals personer. Tyvärr så finns det för litet kunskap om gamla metoder och vissa fåntrattar river bort mellantaken och lämnar väggstockarna bara för att få ”gammaldags” utseende. Men man hade aldrig stockarna synliga i gamla hus utan limmade tidningar på dem om man inte hade råd med tapeter. Och man lackade aldrig träpanelen. Hus utan mellantak användes bara så länge man hade eldhärden mitt på golvet och röken gick ut genom en lucka i taket. De eländiga inredningstidningarna är rena kulturvandaler.

Under julen fick vi en lektion i faran med modernt byggande då brorsan fick regn inne i köket. Ett rör till diskmaskinen hade kommit loss och vattnet sprutade med fullt tryck inne i mellanväggen i övre våningen. Troligen var det tryckstötarna från diskmaskinens magnetventil som förorsakade eländet. I Ribackstugan lossnade också ett rör under diskbordet som hade en modern ”snabbkoppling” men där rann vattnet ned under styroxen i golvet. Mellantaket är av lättbetong och under fanns bara pannrummet med golvsil.

Vattenskador hör till de värsta i nutida byggnader. Det är bara värre om hela huset brinner upp. Då vi hade köksbranden så var vattenskadorna från släckningen värre än brandskadorna. Så man börjar fundera om man alls skall ha vatten inne i ett hus … I England är ibland vattenutrymmena placerade i en tillbyggnad liksom köket. Åtminstone skall rör aldrig dras inne i väggar och golv ! Inte elkablar heller. Det går bra att placera dem under listerna. Kanske man borde flytta kök och våtutrymmen till ett skilt hus. I Medåker har vi inget vatten i huset (utom kaffevatten) och det går riktigt bra att promenera till  bastun och dasset utomhus också på vintern. Folk är onödigt mjäkiga nuförtiden.

Så jag är direkt på kollisionskurs med allt modernt byggande. Det är dåligt, farligt och dessutom dyrt. Ifråga om de moderna materialen så går filosofin ut på att man säljer obeprövade material med mördande reklam: ”Nytt, underhållsfritt, fantastiskt !” och sedan går det åt fanders då garantin gått ut. Och man ”modifierar” litet och så heter det att ”det gamla var dåligt men NU är det nytt och fint …” . Och man säljer igen tills garantin gått ut. Och så vidare … Jag använder bara beprövade material som använts i minst 60 år.

Spånskivor hör fan till ! Jag har bytt spånskivorna i golvet i stallet (mitt arbetsrum) två gånger redan. De är som svampar och sväller upp direkt av vatten, börjar lukta och blir mögliga. Aldrig mera spånskivor ! Vanligt trä tål en hel del vatten bara det kan torka upp. Så plastmattor är också på NIX-listan. Nog har vi prövat nya material under de senaste 60 åren – och befunnit dem usla. Tyvärr misstänker jag att eländet fortsätter eftersom ”allt kan säljas med en mördande reklam” som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet.