I mitt anletes svett

Det här börjar vara den värsta sommaren som jag kan minnas. Visst var det hett också 2013 (Potatiskällaren nästa) och 2010 (Aah – svalka) men nu har hettan varat ovanligt länge. Allt sedan mitten av maj har det varit stekhett nästan utan uppehåll. Jag börjar lida av långvarig överhettning och man är alldeles slut redan innan eftermiddagshettan kommer. Inte orkar man göra nånting och inte skriva heller för hjärnan känns som potatismos. Nu på morgonen är det litet svalare och med dörrar och fönster på vid gavel hela natten börjar det bli drägligt.

Temperaturerna den här sommaren kan jag tyvärr inte se fastän jag har haft mätsystemet igång hela tiden. Åskan i fredags tog nämligen livet av min mätdator och jag har inte fått systemet att fungera än. Det var mycket som strök med i byn. Nätet fungerade inte på två dagar och jag fick jobba hårt för att alls få igång det på nytt. Två växlar tog åskan och även om det är igång igen så är det ganska provisoriskt och måste repareras grundligare.

Jag stod bakom ladan och grävde då den första smällen kom. Blixten slog ner alldeles nära och katten som jag har som sällskap hoppade högt – liksom jag. Nu kan jag inte enbart beklaga åskan för det kom sedan ett häftigt åskregn som gav oss närmare 30 mm även om det var kortvarigt. I det här vädret är det enda som kan ge regn just åska.

Men det var inte bara elektroniken som gick sönder. Vi hade två elavbrott och eftersom jag höll på att reparera fibernätet så var jag inte hemma. Panna slocknade och då strömmen kom tillbaka så matades obrunnen flis in i pannan tills skruven pressades bakåt och lagret (som jag nyligen bytt) gick sönder. Jag hade fyllt på flissilon och allt skall nu skyfflas ut igen. Skruven sitter nämligen stenhårt och jag måste troligen skruva isär den för att få bort den packade flisen. Vanligen har jag reservlager men det förra gick sönder under vårsådden i maj och jag har inte ännu hunnit skaffa fler. Visst har jag en brytare som skall stänga av matningen om skruven skuffas bakåt men den är urkopplad sedan förra bytet av brännhuvud. Det är sällan tid att göra nånting ordentligt utan nästa katastrof får en att lämna allt på hälft så fort det fungerar behjälpligt. Och så får man lappa ihop allt på nytt och på nytt …

Vi har nu former för cementbalkarna under ladan och i morgon kommer cementbilen. Det tog en massa tid att få bort de gamla stenarna så jag har inte gjort nånting annat den här sommaren utom det allra nödvändigaste inom jordbruket – och så katastrofreparationer på nätet. Allt är uppskjutet tills vi får cementarbetet gjort  för det skall sedan torka i en månad.

Under arbetets gång har de ursprungliga planerna ändrats en hel del. Dels måste jag gräva flera nya broar och diken för att få bort vattnet under grunden och dels minskade balkarnas längd. Mitt under ladan blir det bara en kort cementbalk för där har de gamla stenarna hållit bra och det som hållit i 90 år bör man helst inte röra enligt den gamla goda principen om att inte fixa det som inte behöver fixas.  Rör man om nånting i onödan så ställer man bara till elände. Jag minns bra hur det byggdes om i början på 60-talet. Många hus som stått i hundra år utan problem “förbättrades” med cement, mineralull och plast varpå man for genom golvet följande år …

Stenar på lera fungerar bra men sjunker så småningom i jorden och efter hundra år måste man göra nånting. Nu gjuter jag cementbalkar under stenarna men gör INTE cementgolv som bara dra upp fukt ur jorden (plast under hjälper inte). Stenar kommer utanpå balkarna och sedan sätts det gamla trägolvet tillbaka. Sten och trä är mina material och de vet man att fungerar. Sten suger inte upp fukt liksom cement. Trä skall inte vara i kontakt med jorden och skall vara under tak så det torkar upp emellanåt. Då håller det i hundratals år utom i solen där det måste bytas ut vart hundrade år. Tryckimpregnerat tänker jag alls inte börja använda. Dyrt och svårt att bli av med. Man skall se till att konstruktionen är rätt så håller vanligt trä precis lika bra. Öppna balkonger och altaner skall inte byggas av trä. Punkt. Vill man använda trä så skall man sätta tak över.

“Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” är ren poesi och handlar inte om värme utan mera om arbete. Tyvärr börjar en del av mänskligheten tappa bort arbetets betydelse. De tror att allting kommer av sej självt till butikerna på något magiskt sätt. Uppvaknandet kan bli mycket brutalt. Därför är jag skeptisk till medborgarlön även om den kan ha vissa positiva drag. För varje år gör vi av med jordklotets resusrser allt snabbare och lever över våra tillgångar. Det måste ta slut med förskräckelse. Jag är varken för Slösa eller Spara (även om jag mera lutar åt Spara). Det är mera en fråga om förnuftig användning av de resurser vi har – inte någon ideologi. Ideologier är helt värdelösa om man inte beaktar verkligheten. Tyvärr är det numera viktigare att tycka än att veta. Att strunta i fakta är på modet och det leder raka spåret till fördärvet.

Att sitta och “läppja på en kall drink” är definitivt inte min grej. Snarare då att hälla i sej stora mängder saft eller vatten då man genomsvettig kommer in från grävandet. Inte tänker jag heller byta det svettiga arbetet mot nån semester. Det som kallas semester är TRÅKIGT – rent ut sagt mördande SLÖTT. Men litet omväxling skall vi ha för i augusti åker vi på kanaltur till Dalsland. Om det nu finns så mycket vatten kvar i kanalen att båten hålls ovanför bottnen. Kanaler gillar jag för de var 1800-talets motorvägar och på dem fraktades grymma mängder med material och människor. Tekniken är enkel men genial. Jag såg en engelsk dokumentär om Oxford kanal och en gammal gumma kunde manövrera slussportarna även om de vägde 2 ton … Men redan de gamla romarna var ju mästare på att bygga akvedukter och leda vatten till helt otroliga platser. Som gammal bonde och ingenjör är jag helt fascinerad av den gamla tekniken som i många hänseenden är bättre än den nya kortsiktiga slösa-tekniken.

Nu gäller det att ännu binda ihop en form med ståltråd medan det är skugga utanför väggen. Då solen börjar gassa där så är det rent livsfarligt att arbeta på det stället. Den kalla och regniga nordiska sommaren har vi inte sett mycket av i år men man minns ju ännu fjolåret …

 

 

Plocka stenar

Det var inte lätt att få bort stenarna från grunden till ladan men det gick med gripen på skogslastaren.

Endel stenar hade blivit ganska sneda under de 90 åren och måste tas bort.

Nedan försöker jag få grepp om stenen.

Efter ett par misslyckade fösök fick gripen tag om stenen och ena ändan kom upp. Sedan var det bara att lyfta ut den.

Det här var stenar som var lättillgängliga men vid ytterväggen fanns det en sten mellan två golvstockar och den var besvärlig. Förvånansvärt smidig var i alla fall gripen och jag lyckades få ned den mellan stockarna. Gripen trycker också med stor kraft mot stenen så den får tag om den ifall den är det minsta skrovlig. En slang gick sönder och måste bytas men det var inte oväntat. Mest orolig var jag att lyfta för mycket så att lastaren tog i bindningarna på ladan. Det gick i alla fall bra då Henrik stod och såg på från sidan och visade hur långt ifrån bindningen lastaren var.

Slut på torkan

Nu verkar det vara slut på den olidliga torkan. Förstås eftersom det är hötid … Det kom ett regn till midsommaren och nu har vi igen 30 mm i mätaren. Tyvärr kom allt alldeles för sent. Utsädet grodde delvis en månad efter sådden. I går sprutade jag mot flyghavre (det måste man göra minst en vecka efter ogräsbesprutningen). Växtligheten hade blivit riktigt mörkgrön – troligen för att gödselkornen först nu hade lösts upp och var tillgängliga för brodden. Men glest och ojämnt är det.

Jag körde igen med GPS och såg hela tiden på precisionen. Programmet visar hur långt från körlinjen det anser att man är. Jag körde exakt enligt sprutspåren så jag var på den riktiga körlinjen medan programmet inte var det. Det visade sej att GPS:n visade fel upp till 3 meter även om den ibland kom ned till nästan noll meter felvisning. Man kan alltså inte köra enbart efter GPS utan behöver sprutspår. Däremot är GPS:n bra att ha då man undrar vilket sprutspår man skall följa. På ett oregelbundet skifte är det inte alltid så självklart. Speciellt inte i år då spåren efter traktorn syns mycket dåligt på grund av torkan. För att våga köra enbart med GPS så behöver man egen radiofyr och den kostar nån tusenlapp så det får vara tillsvidare.

Vallarna gick det bra med i år. Allt är skördat till foder – också den “ekologiska” arealen som man på grund av torkan också fick skörda. Det känns bra att vallen är till nytta för det har verkligen stört mej att den bara skall ruttna bort. Vallen led också av torkan men det blev i alla fall några lass med balar eftersom vi hade 12 hektar i vall i år. Det fanns också en del klöver på sina ställen. Nu då det börjat regna så finns det hopp om en viss återväxt till sensommaren.

Det blev bråttom att gräva diken inför regnet så att vattnet inte skulle rinna in under ladan. En bro till måste grävas ned 20 cm för att få bort vattnet. Det visade sej att en rörskarv hade läckt in jord i röret och två rör var helt fulla med lera.

Genom det här röret har det inte runnit mycket vatten per timme …

Alla rören var hela så jag lyfte försiktigt bort dem med gripen och grävde ned diket 20 cm innan vi satte tillbaka de (tömda) rören. Sedan tänker vi sätta ett litet mindre plaströr inne i cementrören för att hindra att läckor i skarvarna fyller röret på nytt. Förstås satte vi takfilt över skarvarna i alla fall.

Vi kör med tunga fordon över bron så jag vill ha kvar cementrören där. De håller mycket bra om de är inbäddade i lera. Det kom en hel del regn förra natten men dikena förde bort allting utan problem. Nu kan vi börja arbeta med att gräva en ränna för den nya cementsockeln utan att den fylls med regnvatten. Prognoserna lovar regn nästan varje dag. I dag skulle det inte komma men en häftig skur fick i alla fall leran att vara blöt och besvärlig. Till all tur kan vi gräva rännorna under tak inne i ladan.

 

 

 

 

Halvtid

Vi är nu ungefär i mitten av växtsäsongen. Vårarbetena och sprutandet är förbi och det är bara att vänta på hösten. Sent är det – jag räknar med att vi är nästan tre veckor efter det vanliga. Men så är direktsådden också senare än vanlig sådd.

Det såg eländigt ut då halmen stack upp ur brodden men nu syns den inte alls. Däremot syns det tydlig skillnad mellan mulljord och lerjord. Leran är betydligt sämre. Vi klarade oss i år utan skyfall som i fjol somras dränkte brodden på stora områden. Det har regnat tillräckligt men ganska stilla och ofta.

Vi har en hop med trädgårdsmylla invid en åker och såmaskinen gick litet in på hopen. Där ser man minsann skillnaden mellan lerjord och prima mylla (som Christer har). På lerjorden är vetet ljusgrönt och kort men på myllan mörkgrönt och långt. Men man får försöka med de leråkrar man ärvt …

Precis som Kalle så förundrar jag mej över hur man kan få skörd utan gödsling. Om en bill sitter fast så att konstgödseln inte matas ut ordentligt så syns det minsann tydligt. Och där man kört dubbelt så är växtligheten betydligt bättre. Problemet är bara att priserna är så usla att det inte är lönt att satsa mera på bättre skördar. Blir det en bra skörd i år så sänks väl priserna ännu mer. Så jag bryr mej inte ett smack om höga hektarskördar – det är viktigast att minska på utgifterna. Fast om man kan få bättre skörd till låg kostnad så är det ju värt att försöka. En betydande ökning av gröngödslingsvallen för att förbättra strukturen har jag redan börjat med men det syns först på längre sikt. I år visar resultatet vid halvtid på en hyfsad skörd. Inte rekordskörd men inte heller katastrof. Hösten avgör sist och slutligen hur slutresultatet blir.

För övrigt så kör jag ut flisved för andra flisningen. Den första omgången är redan torr. Det är ingen brist på vindfällen och torra träd men det är en hel del arbete att sätta i hopar. Man borde göra det på vintern då det är svalare och då marken är frusen. Jag såg att traktorhjulen också skadade en del rötter fastän jag tagit bort kättingarna. Det har inte gått så bra med körandet. Ibland är det för hett i hytten så man håller på att få värmeslag och inte är det bra om det regnar heller för då blir det så halt att köra.

Då det regnar så bygger jag. Flissilon har jag byggt om och satt in en vibrator. Det blev som vanligt mera arbete än man räknat med för då man en gång börjat så måste både det ena och det andra fixas först …

Vibratorn är en gammal cirkulationspump där pumpdelen frusit sönder men motorn är i bra skick. Jag har pumphjulet kvar men borrade ett hål och satte en bult åt ena sidan men en tyngd i ändan. Då motorn tvinnar så börjar den darra eftersom bulten förstör symmetrin på pumphjulet. Man ser tydligt att pumphuset frusit sönder. För att inte flisen skall hamna i vägen för skruven så satte jag en gammal målningsburk över pumphjulet. Det gamla pumphuset som gått sönder är bortkastat.

Ett problem med vibratorn är placeringen. Jag satte den mitt på en skiva som är ganska löst fästad så den kan darra ordentligt. Möjligen flyttar jag den litet och sätter till mera vikt på bulten så osymmetrin blir större. Jag var tvungen att bygga om bottnen så att ingenting hindrar flisen att falla över skivans kant. Minsta hinder i nedre kanten på skivan gör att flisen stannar upp. Det är litet besvärligt att testa systemet nu då det går åt så litet flis men det verkar som om vibratorn tömmer ganska bra. Den taggiga metallskivan i bottnen roterar då skruven går och det är viktigt att den tar undan flisen vid skivkanten.

Jag måste också dränera under flissilon. Allt emellanåt måste man reparera kedjan som driver skruven och då måste man krypa ned under flissilon. Det är inte så trevligt då det är blött eller isigt där under. Nu satte jag in ett täckdikningsrör som hoppeligen för bort vattnet.

Det finns en mängd rör (till växthuset) och elkablar under flissilon eftersom huvudcentralerna för el och vatten  finns vid pannrummet. Elkablarna skyddade jag med gula plastspiraler avsedda för hydraulikslangar. De är starka och den gula färgen gör att de syns bra. Svarta kablar i lerjord är ganska svåra att se. Oftast brukar jag skydda kablar med tryckslangar av plast men då det gäller en kabel som man in kan eller vill ta loss för att träda genom ett rör så är de gula spiralerna utmärkta.

Förutom vedkörandet så är det i juli högsäsong för byggandet. Det gäller att få så mycket gjort som möjligt för det är inte trevligt att bygga i januari … Nu är växthuslidret i turen och jag sågar virke på Logosolen av torra stockar. Det är bra att kunna såga precis det man behöver och just nu skall jag såga spikregler som är 5 cm breda i ena ändan och 15 cm i den andra och det går ju bra med Logosolen. Den har två vevar för inställning av bredden och de är oberoende av varandra.

Lillkissan är nu i värsta busåldern och rusar omkring och klättrar upp med byxbenet då man dricker kaffe. Den är litet misstänksam mot hundvalpen i grannhuset men de kan redan äta från samma skål och sova på samma trappsteg. Men man måste vara mycket försiktig då man går genom en dörr för den kan helt plötsligt ha rusat fram. Liv i luckan är det minsann …

 

 

Gröna åkrar

Det har varit en kylig försommar och grödorna är omkring två veckor försenade. Regn har det kommit ganska lämpligt. Inga skyfall men man kan säja att vädret varit ostadigt med litet regn då och då. Nu saknas det värme. Värmesumman har stor betydelse för grödornas utveckling. Vetet grodde ganska jämnt men tillväxten kunde ha varit bättre.

Jag var länge skeptisk till Broadway eftersom baldersbrån inte såg ut att må illa men efter två veckor började den visa tecken på avstannad tillväxt. Jag hade nästan gett upp hoppet och började fundera på att spruta Tooler på eländet. Men något vete blir det inte på baldersbråfläckarna. Den hade så stora buskar att den kvävde brodden. Vad lära vi härav ? Jo, att man måste spruta glyfosat före sådd – antingen på hösten eller på våren. Och på varenda fläck ! Det är ännu för tidigt att bedöma inverkan på kvickrot och flyghavre. Om en månad ser man hur det gick.

Vintern i år var inte bra för klövern. Man ser inte alls samma våldsamma klöverväxt som i fjol. Litet snö och omväxlande varma och kalla perioder var inte bra för övervintringen. Skyddszonen är skördad men det blev inte så många balar efter den kalla våren. Åkrarna är stadiga så det blev åtminstone inga spår.

I samband med vallskörden så såg jag till min glädje ett par tofsvipeungar snubbla omkring så de hade tydligen klarat av direktsådden i alla fall. Fullvuxna tofsvipor är det inte heller brist på.

Nu sågar jag bräder av de gamla stockarna som tyvärr blivit litet mjuka redan. Men en del hårt virke får man i alla fall ur dem och resten får bli flis. Man behöver också en del sämre virke till underlag och nänns inte ta av de fina bräderna. De här skall bli väggar i trädgårdsskjulet som fick tak i fjol men inte väggar förrän nu. De stora blocken går litet långsamt att såga men om man filar sågens ked ofta så går det.

Ytan på bräderna blir ganska hyfsad (om man filar ofta).

Mitt på dagen är det alldeles för hett att såga då solen ligger på men på kvällen går det bra. Och så får man ibland se en massa fina färger med grön brodd, gul rybs och rödbruna tallar i kvällssolen.

 

 

 

 

Utgrävningar i ladan

Tömningen av ladan (för att laga golvet) fortsätter och har gått över i utgrävningar i skrotlagret. Då man tömmer en plats så måste man ju sätta alla saker nånstans och därför hamnade jag i skrotlagret som är den gamla ladugården från 1930-talet fram till nybygget av ladugården i tegel 1945. Det var inte litet skrot som samlats under årens lopp. Farsan började sätta in skrot där redan på 50-talet då vi hade den gamla blå Fordson Major med pigghjul och utan hydraulik. Där finns ännu delar från den såsom draget och en del piggar.

Men mest är det skrot som jag samlat sedan början på 70-talet. Där finns också ett skivlager med gamla skivor som burits ut vid olika reparationer. En del är från 1930 då vi (min farfar) byggde om huset och satte in en andra våning. En hel del saker togs bort och flyttades ut vid installationen av värmepanna och centralvärme 1955. Jag hittade en anteckning i kassaboken från 20 juni 1955: “Resa till H:fors (köpt värmepanna)”. Och 17 augusti betalades den med 113065 mark. Man kan jämföra det med mjölklikviden den 17 augusti på 136264 mark för 6421,5 kg mjölk. Det var alltså gamla mark som var 100 gånger mer än marken efter penningreformen 1963.

Där fanns också den gamla slasktratten som troligen sattes in 1930. Det var då en stor förbättring av hushållets vattenhantering eftersom man inte behövde bära ut slaskämbaret mera. Diskvattnet hälldes i slasktratten som hade ett rör rakt ut genom väggen. Jag kommer bra ihåg dess placering på bakväggen i storstugan före dess ombyggnad till pannrum med en mellanvägg mot den mindre stugan. Det är en fin sak av tjockt gjutjärn som är emaljerat – ingen plåtbytta. Den skall absolut sparas och kanske man skulle lappa emaljen som skadats litet i skrotlagret.  Den är övermålad två gånger men jag minns bra den gröna färgen från min barndom.

Man gör en resa bakåt i tiden då man ordnar upp gamla saker så städandet tar litet tid. Och man inser att det inte är så länge sedan rinnade vatten inomhus och diskbord var nya och lyxiga. Rinnade vatten installerades 1945 då vi byggde ladugården för kossorna skulle ha mycket vatten och då drogs ett rör från pumphuset in till boningshuset också. Före det hade vi en vattenså som fylldes på med pump. Men det var luftrör som måste tömmas för att inte frysa på vintern. Min farfar stod ute i gamla ladugården och skötte pumpen och då vattensån var full så slog min farmor med spiskroken på järnröret som ju förmedlade ljudet bra ut till ladugården och min farfar stängde av pumpen.

De gamla avloppsrören av gjutjärn fanns också i skrotlagret. Dem bar jag ut vid ombyggnaden 1980 då de ersattes med plaströr. Det är tjocka och stabila rör som skarvades genom att man hällde smält bly i skarvarna … I vissa skarvar fanns det också beck. Problemet var att becket torkade och så började lukten komma in genom sprickorna. Det måste ha varit ganska besvärligt att hälla smält bly i skarvarna på trånga ställen !

Där fanns också ett heimlaga (hemlagat) diskbord av galvaniserad plåt. Alla skarvarna var ihoplödda och det måste ha varit besvärligt att tillverka hoarna. Men funktionen var ungefär likadan som med moderna diskbord.

I skrotlagret finns också en hel del från gamla maskiner. Men många plåtar är som nya och det är skydd som skruvats bort genast i början eftersom de var i vägen. Speciellt skydden för kraftöverföringsaxlarna plockades bort genast och sattes aldrig tillbaka för de var helt odugliga.

Visst var det kvalitet på maskinerna förr. Vi har kvar ramen till en gammal kastmaskin (föregångare till tröskverk) som vevades för hand. Troligen är den från 1920-talet. Mycket stabil och jag har den som bord med en skiva på.

Städandet fortsätter då jag går igenom saker som burits ut för 40-70 år sedan. Det är inte något trevligt arbete för allt är täckt med säd- och flisdamm från torken som fanns på bodvinden ovanför. Men under dammet är sakerna nästan helt oskadda. En hel del får åka till skrotsamlingen vid Hosmasgården där ungdomsföreningen samlar in skrot och får en liten peng för det. Vissa saker behövs knappast mera då de legat 60 år i skrotlagret. Medan andra åter som var på väg att slängas bort fått antikvärde. Jag sparar numera ordentligt alla hemsmidda gångjärn sedan jag såg vilket pris de har i byggnadsvårdsbutikerna. Och så är de riktigt användbara ännu. Många gånger betydligt bättre och stabilare än tjööpisgangjärn (inköpta gångjärn).

Städandet och utgrävningarna fortsätter …