byråkrati – Sida 4 – Bondbloggen

För tidig jul!

Om nu julen kom tidigt i fjol så är det än värre i år. Vet ej om det beror på det varma snöfria vädret, på bökandet i jorden (rörlägger lite diken för tillfället) eller om jag håller på att bli gammal. Jag skulle hursomhelst inte ha tid med jul nu men det är inget jag rår över, den är nu här oberoende om jag vill eller inte. Ej heller rår jag över vädret och där är jag lite kluven vad gäller om jag gillar läget eller inte. För visst är jag glad över att det är varmt så att jag kan förbereda kommande säsong med att jobba på åkern men tillika skulle jag också gärna jobba i skogen och framförallt träna lite skidåkning då jag redan på nyårsdagen åker på vinterns skidäventyr. Härom natten när jag gick till sängs visade termometern +8,2°C, så det är inte så konstigt att jag inte stått på skidorna förrän igår, jag blev helt enkelt tvungen att ta mig till konstsnöspåret i Vörå så pass stor började abstinensen bli. Spåret i Vörå var i bra skick trots att det varit så varmt, lite trångt men det får man räkna med när läget är som det är. I övrigt så har ”träningen” så här långt fått bestå av kroppsarbete på åkern, jag är hopplöst dålig på det här med förberedande barmarksträning. Kanske kunde jag tänka mig rullskidsåkning ifall jag ägde ett par rullskidor.

Lagergranskning.

Att jag inte riktigt hunnit förbereda mig för julen bidrar också förra veckans lagergranskning till. Jag tyckte mig ha alla behövliga dokument i skick men kontrollräknade ändå för säkerhets skull att inskördade och utförsålda varor stämde överens med lageranmälan. Med vårt sortiment och på grund av den sena skördesäsongen är det inte helt lätt att få allt rätt trots att våra lager inte är så stora. Den sena skörden har inneburit att en del sålts direkt utan att ha lagrats och att hålla allt skilt är svårt så det tog mig framåt halvtretiden på natten innan jag vågade gå till sängs. De lokala granskarna besitter dock en hel del bondförnuft och var nöjda med den redovisning jag håller. Så allt OK denna gång men visst är det som Charlotta skrev i sitt senaste inlägg stressande med den här byråkratin och hotet om sanktioner som i mitt tycke inte står i proportion till skadans storlek ifall nu nåt glömts bort eller i skördebrådskan räknats fel.

Sen har jag också försökt få undan lite möten och dylikt som hör årstiden till. Jaa, en del har jag haft liggande ganska länge måste jag erkänna, men har man blivit vald till nåt utan att vara närvarande på mötet eller tillfrågad så brukar det inte få högsta prioritet. Dikesbolaget här hade slutmöte på dikningsprojektet 1999 och valde då nya sysslomän med mig som sammankallare utan medgivande. Så pappren har legat här nån dag 🙂 till all lycka hade jag dem i vindsarkivet i huset när hallen brann så alla dokument fanns i behåll. Likaså motboken (om någon minns vad det är för nåt) med lite kvarlämnade medel från tidigare projekt. Nåå, dikningen utfördes grundligt senast så vattenfårorna har i det stora hela fungerat bra fram till hösten 2012 då stora regnmängder i kombination med skogsdikesrensningar fick vattnet att stiga till bräddarna. Lite slam men mest en rejäl gräsväxt har därtill medfört att vattenströmningen inte löpt som den skall på senaste tid. För att nu inte bli utpekad till bov ifall rikliga regn skulle orsaka översvämningar kände jag mig nödd och tvungen till att sammankalla sysslomän och markägare till möte för att besluta om nödvändiga åtgärder. Mötet med nödvändiga förberedelser tog också det ett par dagar i anspråk och att jag därtill valdes att fungera som huvudsyssloman framdels lär väl medföra att ytterligare någon dag går till spillo. Men det är så det fungerar här på landsbygden vi får sköta dylika frågor vid sidan om det dagliga arbetet, i tätorten sköts det av tjänstemännen.

Som sagt julförberedelserna har lämnat lite på sidan om men nu är den här och jag har sent omsider fått iväg lite hälsningar och dylikt. Tre “normala” arbetsdagar återstår av året och eventuellt hinner man ännu om det behövs och finns möjlighet till göra lite bokslutsinköp men det betyder att man nog får sätta ner någon av helgdagarna till kalkylerande för att hinna i tid.

Med dessa tankar en julaftonskväll vill jag hälsa bondbloggens följare och bloggande kollegor en riktigt god fortsättning på julfirandet. GOD JUL.

Bedömning av körförmågan

Fick för några månader sen ett brev från Trafi där jag anmodades att till polisen inom 2 månader efter min födelsedag lämna in intyg över körförmågan. Och det är väl ok att kolla om man ser och hör tillräckligt för att säkert kunna samverka i trafiken. Så långt allt väl.

Det har ju inte riktigt funnits tid för läkarbesök men deadline började närma sig så för ett par veckor sen ringde jag företagshälsovården dit vi hör och betalar årsavgifterna. Det konstaterades att det gått 6 år sen senaste hälsoundersökning så det vore kanske lika bra att göra en sådan på samma gång. Att slå två flugor i en smäll är grejer jag gillar speciellt som det är lite ont om tid. Hälsoundersökningen med där tillhörande syn- och hörselkontroll stökade jag undan med företagshälsovårdaren, synen hade inte ändrats sen senaste kontroll och hörseln var bättre än då så det var ju goda nyheter. Läkartid fick jag till idag vilket var en dag efter tidsfristen så jag sände en förfrågan om lite respit med inlämnandet av pappren till polisen vilket bifölls. Kanske är det inte så dumt att höra till företagshälsovården trots allt tänkte jag fast jag nu som då ondgjort mig över årsavgifterna. Jag har ju svårt med dessa schablonmässiga utgifter för tjänster som jag inte utnyttjar. Jag vill ju gärna veta vad jag får för pengarna!

Men glädjen togs av mig i morse då företagshälsovårdsläkaren konstaterade att han inte kan ge nåt intyg eftersom jag inte är yrkeschaufför. Det här är kinkiga saker menade han och hänvisade mig till den kommunala hälsovårdscentralen. Får väl försöka med det i morgon nu då men det går antagligen ytterligare några dagar innan jag får tid och tidsfristen har som sagt löpt ut. Tycker nog att det är märkligt att inte läkare som läkare kan stämpla pappren utan man ska springa runt i flera instanser. Inte att undra på att produktiviteten här i landet är låg då en massa tid går åt till dylikt.

Nu är det ju så att jag kör lastbil blott nån gång ungefär vart tionde år men jag vill ju ändå behålla körrätten ifall om. Och det kan ju också bli så att det för att framföra vissa traktortyper fordras C-kort. Sällan har jag behövt visa körkortet dessutom så kanske man kunde “skita” i saken och köra ändå?

Filosofbonden.

När åkern är svart av och dikena välfyllda med vatten och det inte är möjligt att bruka jorden på grund av vätan kan man ju alltid skingra tankarna med lite filosoferande. Det är ju annars något man också oftast gör när man har så kallat “siiand arbeit” (arbete som löper av sig självt utan desto vidare tankearbete) men det är sällan att man sätter dom funderingarna i pränt. Jag skall nu göra ett undantag och skriva ner en sak som jag från och till funderat över och som alltid aktualiseras i samband med att man sliter med stödansökningarna.

Matprissubventioner.

De flesta känner säkert till att lantbruksstöden är till för att sänka matpriserna så att alla ska ha råd att äta sig mätta av näringsriktig mat. Det finns ändå en oftast “högljudd” skara som åtminstone i samband med publicerandet av stödutbetalningarna och nu när bönderna ondgör sig över byråkratin brukar aktivera sig i sociala media. Deras kommentarer och inlägg brukar ofta signeras med “skattebetalare” och andemeningen är att deras skattemedel inte ska gå till “socialbidrag” åt lata bönder som mest är ute och finkör i sina nya stödfinansierade traktorer och blockerar trafiken. I stället borde vi antingen skaffa oss ett riktigt jobb eller sätta produktion i marknadsmässigt skick.

Deras kommentarer har fått mig att undra om det faktiskt skulle finnas en marknad för marknadsmässigt prissatta produkter? Man får ju den bilden att dom hellre betalar för produktens egentliga värde i hårdvaluta än att subventionera produktionen via skattesedeln. För den som säljer mer eller mindre direkt åt konsument är det inte så svårt ordnat men det som går via parti- och butiksledet borde kanske förses med nån form av märkning så att dessa “skattebetalare” skulle hitta de produkter de önskar sig. Så hur är det? “Upp med handen” nu den som önskar sig ett dylikt system!

EU-stöd.

Det finns faktiskt odlare som inte söker odlingsstöd. När vi gick med i EU, eller EG som det hette då, fanns det grönsaksodlare som menade att då de inte fått stöd tidigare så nog skulle dom klara sig utan stöd i fortsättningen också . Det rörde sig oftast om äldre odlare med mindre arealer som avskräcktes av den byråkrati som ansökningarna medförde och den oro som eventuella granskningar skulle innebära. Hur väl dom klarade sig vet jag inte, många har säkert slutat om nu inte av lönsamhetsskäl så är dom antagligen pensionerade vid det här laget.

Jag skrev finns i det här kapitlets inledning av den anledningen att jag idag fick höra om en kollega som nu i år avstod från att söka stöd. Han menade sig ha så små arealer att det inte var mödan värt med all byråkrati och begränsningar som systemet medför. I stället försöker han ta ut ett merpris från produktionen. Jag hoppas att han hör av sig hur ekonomiska utfallet blev när året är slut. För jag ska inte sticka under stol med att jag också funderat i samma banor. Kanske kunde jag uppnå samma resultat med att sätta ner motsvarande tid på marknadsföring som på den byråkrati som stödansökan föranleder?

Det var ändå inte många bönder som röstade för medlemskapet i EG så varför skulle det falla på vår lott att söka tillbaka de medlemsavgifter som landet betalar till unionen? Borde det inte varit ja-röstarna som skulle tagit sig an den uppgiften? Sällan får vi tack för vårt återbördande av medlemsavgifterna. I stället har vi fått höra att det är vårt fel att landet blivit nettobetalare inom unionen, att vi inte söker EU-finansiering i tillräcklig hög grad.

Det är en sak som jag tror att många av de så kallade “skattebetalarna” inte tänker på då de hävdar att vi lika bra kunde lägga ner det i Finland olönsamma jordbruket. Jordbruket stöds nämligen i en eller annan form jorden runt inte enbart i Finland. Så de får nog också i fortsättningen eller åtminstone så länge vi är med i EU bidra till matsubventionerna, skillnaden är bara att skattemedlen går till bönder utanför landets gränser. Oftast är också stöden större där, därför är också deras pris ibland lägre.

Vilket som är nationalekonomiskt bättre tror jag dom flesta kan räkna ut.

Virtuellt jordbruk.

Jag har oroat mig över hur framtidens jordbrukare skall klara sig då barnen inte längre så aktivt deltar i det praktiska arbetet utan mest sitter framför sina datorer. Jag har ansett att det är genom att plocka sten, rensa ogräs och i övrigt likt Nisses barn jämsides med oss vuxna delta i de dagliga sysslorna som man lär sig hur jorden framgångsrikt skall brukas. Så har också mina barn gjort, och oftast av egen fri vilja, låt vara att jag av princip inte delat ut sekiner utan motprestation. Har man behövt pengar så har man fått göra sig förtjänta av dem.

Min son var speciellt intresserad av att följa med i arbetet och jag minns så väl kommentaren han fällde efter att ha börjat i skolan. Han som var van med praktiskt arbete och att genast se resultat av sina handlingar tyckte trots att han sett fram emot skolstarten att han efter några veckor på första klass inte lärt sig något av värde. Eller som han uttryckte sig ” va jäär ja ga tide? Ja kann ju allt såm tö kann så va nytta je e me ti gaa i skoLan täär int e hiendär elå gaar framåt naa?” (vad gör jag där? Jag kan ju allt som du kan så till vilken nytta går jag i skolan där det inte händer eller går framåt?). Förväntningarna var högt ställda och tydligen gick det lite för sakta framåt under inskolningsperioden. Att det senare skulle konstateras dyslexi och en inte alltför lätt skolgång är en annan historia.

Virtuellt jordbruksskifte.

Som sagt så har jag varit orolig över framtidens jordbrukande ……. men det är jag inte längre.

Jag har som många andra jordbrukare de senaste dagarna slitit med ritande av kartor för stödansökan, varit ut och mätt i terrängen och bannats över att de gröna prickarna inte fastnat där jag önskat placera dem. Speciellt att dela skiften med åkerholmar och att få in mina små jordbruksskiften har föranlett problem. Att dela basskiften rätt av från kant till kant var det inga problem med och antagligen är det så kartritningsprogramskonstruktören tänkt sig att dagens jordbruk görs. Och så görs det kanske också, men inte i mitt fall. Med många grödor i många omgångar på odlingsschemat så blir det onekligen att dela upp basskiftet i många små rutor som inte alla gånger ens når skifteskanten. Och inte var instruktionsvideon som dessutom var enspråkigt finsk till någon hjälp i detta fall heller. Det var verkligen synd att kartprogrammet inte kunde demonstreras i samband med blankettskolningen, det hade varit mycket värdefullt att få se hur det egentligen var meningen att det skulle gå till.

Jag anade redan tidigare då jag bekantade mig med de nya reglerna att detta skulle bli ett problem för oss grönsaksodlare med rikt sortiment, därför försökte vi också få lindring i kraven på detaljerna i ritandet. Jag tycker nämligen att jag får det att fungera någorlunda väl med odlingen som den är, inte ska något byråkratiskt påfund styra mina odlingsplaner.

Att vi gavs rätt att slå ihop små skiften (under 5 ar) och meddela dem som övriga grönsaker underlättade en del men ändå uppstod det problem i de fall att grupperna med små grödor inte låg intill varandra i och med att ordningsbokstavsgivningen inte gick att påverka utan gavs av kartprogrammet. Då jag frågade om råd gavs jag rekommendation att bilda ett virtuellt jordbruksskifte dit jag samlade dessa små grödor. Detta virtuella jordbruksskifte kunde jag placera var som helst på basskiftet. ???? Visserligen har jag redan tidigare meddelats att noggrannheten i kartritandet inte är första prioritet blott arealen stämmer men nog måste jag erkänna att jag lämnade med munnen öppen för en stund. Att ge efterkall på noggrannheten vid kartritandet skulle ändå komma att ge problem med att få rätt areal i och med att det var ritandet som bestämde arealen. Konstaterade samtidigt att virtuellt jordbrukande nog inte passar mig – till det har jag nog för mycket jord under naglarna -.

Men samtidigt kände jag även lättnad över hur framtidens jordbrukare skall klara sig. Den generation som nu växer upp och som ägnat sig åt virtuellt jordbrukande via FarmVille och dylika program kommer antagligen att klara sig ypperligt.

Hur det sen blir med livsmedelsförsörjningen är en annan sak ……… men det finns ju mjölkmaskin och mat i butiken. 🙂

Del av min odlingsplan som borde fås inritad i Vipu kartprogrammet....... — Del av min odlingsplan som borde fås inritad i Vipu kartprogrammet…….

..... vilket sen i praktiken kan leda till följande lista med felmeddelanden.......... — ….. vilket sen i praktiken kan leda till följande lista med felmeddelanden……….

..... eller nåt som mer påminner om abstrakt konst än odlingsskiften. — ….. eller nåt som mer påminner om abstrakt konst än odlingsskiften.

Praktiskt jordbrukande.

Efter rådet om bildande av virtuella jordbruksskiften konstaterade jag att det nog mest är tänkt som tidsfördriv det här ritandet. Så efter att ha tittat i väderprognosen beslöt jag sätta mig i traktorn för att förbereda lite plantering, trots allt så är det nog fortfarande med att få plantor i jorden som mat fås till borden. Då rikliga regn som förhindrar jordbrukande för flera dagar framåt utlovas får man nog prioritera praktiskt jordbrukande. Kartritandet får jag väl göra ett nytt försök med då när ändringsanmälan skall göras i medlet av juni.

Det var lite för blött i åkern för plantering efter de senaste regnen men jag hade en del som var oplöjt och som kanske kunde fås att torka snabbare än det som plöjdes i höstas. Sagt och gjort så plöjdes och frästes bäddar för planteringen som sen trots att det var lite våtare än vad jag önskade fortgick till 23-tiden då jag fick lov att avbryta arbetet för att sätta mig vid datorn för att sända in stödansökan. Trots lite slö överföring, antagligen var det många andra som samtidigt belastade systemet, så lyckades jag få in anmälan med 25 minuters marginal. Låt vara att jag inte är nöjd med uppgifterna men dem får jag försöka frisera till fram till den 15.6. då ändringsanmälan skall vara gjord.

Hybridrågen.

Kollade in rågåkern igår. Det som såg så grönt och grannt ut när snön smalt är inte lika grannt längre. De kalla nätterna i slutet av mars hade satt sina spår. I svackan där det varit våtare hade jorden frusit upp så att rötterna slitits upp och den torra vinden har på så vis gjort att växtligheten torkat bort. Helt döda var inte alla plantor och en del hade skjutit nya rötter så om det hålls mulet och fuktigt kanske de slår rot igen innan de torkar bort.

De kalla nätterna gjorde gott åt utkörningen av det sista virket men var ödesdigra för rågen, det vill liksom inte passa alla gånger det här vädret 🙁 Hade snön legat kvar lite längre hade den skyddat rågen från uppfrysning, det är fast vid så litet i bland.

Även om det ser väldigt illa ut på föregående bild så är i alla fall 2/3 delar i gott skick med kraftiga plantor — Även om det ser väldigt illa ut på föregående bild så är i alla fall 2/3 delar av åkern (uppe vid backen och på åslänten) i gott skick med kraftiga plantor.

Markstruktur och groptest.

Av den skadade tredjedelen är nog 0,5ha totalförstört på grund av att vattnet stått för länge efter regnet, det var torrare efter snösmältningen än vad det var nu. En bit nedanför backen är det ett lager jord som är av väldigt tät struktur så vatten vill gärna lämna att stå trots otaliga täckdiken och grusögon. Jag borrade en hel del hål med grundvattenrörsborren i höstas för att komma igenom det täta skiktet men det tycktes inte vara tillräckligt. Vad gäller markstrukturen så känner jag nog till läget utan groptester och byråkrati, det blir en hel del krypande kring åkrarna då man håller på med grönsaksodlingen. Men det skall tydligen dokumenteras ändå 🙁

Produktcertifiering.

Det är inte bara EU och den statliga administrationen som belastar oss odlare med byråkrati. Nu anser handeln att vi ska bättra på livsmedelssäkerheten med att låta certifiera vår produktion. I slutändan betyder det mera pappersarbete och mindre tid till produktivt arbete, vilket i slutändan faktiskt kan leda till att kvaliteten på livsmedlen sjunker i stället för tvärtom. Det är ju faktiskt så att det är genom arbeta med produkterna som kvaliteten åstadkoms och inte med att sitta och fylla i all världens papper.

Vår erkänt höga livsmedelskvalitet har åstadkommits med hjälp av hög moral och etik under eget ansvar och jag som föredrar morot framom piska hade hellre sett att man genom information och rådgivning skulle ha stärkt livsmedelssäkerheten. Via ett ömsesidigt förtroende tror jag att man kunnat nå samma mål som man nu med granskningar och övervakningar försöker nå. Certifieringen medför onekligen en hel del kostnader. Kostnader som för en liten odlare kan ses som oproportionellt stora. Det känns inte heller bra att bli misstrodd och misstänkt för fusk, sånt hör liksom inte till vår kultur. Är det här något som följer med i spåren av en allt internationellare verksamhet inom handeln?

Att bli betrodd och respekterad är något man uppskattar. Jag gjorde en affär på flera tiotusentals euro för en tid sen och efter att vi kommit överens om pris och utrustning frågade jag säljaren om han ville ha mitt namn på några papper? Han svarade att det inte behövs för han vet att ett österbottniskt handslag är mera värt än ett namn på ett papper. Under vägen hem förundrades jag lite över att det fortfarande finns folk som har dylik tillit till främmande personer. Lite senare kom jag att tänka på att det faktiskt skulle kännas svårare att inte uppfylla förtroendet som visades än att försöka kringgå ett under misstänksamhet undertecknat dokument. Är det det här som menas med samvete? ……. fast i rätten är det nog inte handslaget utan namnet på dokumentet som räknas.

Certifierad produkt.

Mitt förtroende för olika kvalitetssystem fick sig en ordentlig törn i samband med hästköttsskandalen för nåt år sen, det visade sig nämligen att dessa certifierade företag trots sina kvalitetsstandarder inte visste varifrån råvarorna i deras produkter härstammade eller till och med ersatts av andra råvaror än de i innehållsförteckningen deklarerade. Man har ju desutom fått höra om förfalskade dokument och köpta intyg.

Nå, nu ska jag väl inte helt förkasta nyttan med standarder och kvalitetssystem och dokumenterade sådana. De kan försvara sin plats i större företag där det finns ett flertal chefer, många avdelningar och svårigheter att få en övergripande bild av verksamheten. Men i ett litet företag där “chefen”, trots att det även kan finnas anställda med i bilden, oftast deltar i alla arbetsmoment från det att fröpåsen öppnas tills det att den färdiga produkten dras på lastbilen för leverans. I dylika fall så har nog den ansvariga bra koll på livsmedelssäkerheten utan att verksamheten dokumenteras, auditeras och certifieras. I praktiken kan jag med relativt god precision peka ut var en produkt odlats och via skiftesvisa bokföringen visa hur den skötts om så skulle krävas. Sunda bondförnuftet räcker nog sen till för att ordna med tillräcklig hygien för att produkten skall vara säker att konsumeras.

IP grundcertifiering frukt&grönt.

För att ta del av vad som det nu påbjudna certifieringssystemet innebär i praktiken deltog jag idag i ett i Seinäjoki för oss svenskspråkiga odlare ordnat infotillfälle. Själv säljer jag inget direkt till dem som nu kräver att vi certifierar vår produktion men indirekt via mellanhänder och förädlade produkter kan våra grönsaker hamna där.

Det påbjöds för något år sen att vi skulle certifieras enligt det internationella Global G.A.P. systemet istället för den kvalitetsgårdscertifiering vi hittills använt oss av, men det visade sig att det skulle nog inte många odlare i Finland ha råd med. Som kompromiss har man nu inom Puutarhaliitto-Trädgårdsförbundet tillsammans med svenska Sigill Kvalitetssystem AB utarbetat ett ackrediterat certifieringssystem som är anpassat till nordiska förhållanden. Så av två onda ting är det nu tänkt att vi skall välja det mindre onda och vara glada över att kostnaderna blir något lägre, även om det inte kan garanteras att det duger efter någon tid. Det har ju liksom tenderat att komma nya direktiv så fort man börjat få grepp om det föregående.

Men det är väl bara att foga sig om man skall säkra efterfrågan för det man producerar. Någon kompensation för höjda omkostnader genom höjda producentpriser lär det inte bli. Ett är säkert och det är att det blir allt svårare för en liten odlare att uppfylla kraven.

Man kan ändå inte låta bli att undra hur det skulle gå om alla odlare i Finland skulle låta bli att ytterligare certifiera produktionen, lämnas våra produkter utanför marknaden då? Väljer den finländska konsumenten hellre en certifierad importprodukt än en ocertifierad dito inhemsk?

Så här är det tänkt att det ska gå till. — Så här är det tänkt att det ska gå till att få produktion certifierad.