I går för 30 år sen satte jag min dåtills dyraste namnteckning på ett dokument som tillsammans med frugan gav oss förvaltningsrätten till gården här i Långmossen. Då var det i slutändan banken som ägde fastigheten, 18 år senare hade vi i alla fall avamorterat så att vi kunde kalla oss bönder på riktigt. Jordbrukare kan man vara utan att äga marken man brukar men bonde blir man, enligt mina normer, först när man äger jorden. Vet ändå inte hur pass allmänt vedertagen min tolkning är? 🙂
De tio första åren.
Hur som….. så kände åtminstone jag mig mogen att starta eget efter många år i “statens tjänst” som arbetslärare på Korsholms skolor. Mitt löfte till tidigare rektorn Albert Sigfrids om att stanna på trädgårdsskolan i 10 år höll dessutom på att uppfyllas. Farsan var i gott skick och inte redo för generationsskifte så det sågs just inga andra möjligheter än att skaffa eget på öppna marknaden. Efter några års försök till markaffärer lyckades vi så till sist hitta gården här i Långmossen och komma överens om ett köp.
Markpriserna var höga då i slutet av -80-talet och vårt startstöd beskars då det i jämförelse med förra ägarens inkomster ansågs vara för högt inköpspris. Tyckte det var orättvist att jämföra min förväntade produktion med förra ägarens speciellt som hans inkomstuppgifter härstammade från missväxtåren -86 -87, men såna var reglerna då.
“Lamaåren” i början av -90 talet var tuffa men lyckligtvis hade vi största delen av lånen bundna till stabilare räntor. En miss av skattebyrån från övergången till datoriserad skattedeklaration 1988 gav oss en rejäl restskatt 1992 eftersom man glömt notera min löneinkomst från skolan. Året efter föddes vår yngsta dotter och så pass knapert var det så att om det endast fanns torra “kulor” i blöjan så kunde den användas ytterligare en gång. Vi byggde ju upp första delen av produktionshallen under -91 till -93 så det fanns minsann hål att fylla men tack vare bygghjälp av farsan och morbror Nils och återanvändning av byggnadsmaterial fick vi tak över huvudet. De svåra tiderna fick mig också att inse att på ett litet hemman kan man svårligen klara sig som råvaruproducent så jag skolade mig till livsmedelsföretagare under ett par vintrar.
1994 var ändå ett gott år och det mesta redde upp sig ekonomiskt och vi kunde till och med investera i lite maskiner som underlättade arbetet. Tyvärr insjuknade min far, som hade varit till stor hjälp under uppbyggnadsskedet, i svår cancer och fick slutligen ge sig för sjukdomen i december 1996. Samtidigt som jag borde ha ägnat min tid åt min sjuke far så upptogs stor del av mina tankar åt bekymren kring EG-anslutningen. Det var som om allt ställdes på ända men man var ung och framåt och man hade svårt att föreställa sig att min starke far kunde dö blott 63 år gammal. Han hade ändå inget intresse för byråkrati så sjukdomen samt EG-anslutningen innebar att hemgården och senare dödsboet blev tillskottsmark i form av arrende.
EG-anslutningen var jag negativ till då jag resonerade så att om Finland nödvändigtvis behövde unioniseras så skulle det ske tillsammans med de nordiska länderna och inte med de sydeuropeiska vars mentalitet är helt annorlunda. Nåjaa, det gick som det gick efter lite skrämseltaktik om att ryssen tar oss om vi inte går med i EG.
Det var bara att bita i det sura äpplet och själv tänkte jag som så att finns det blanketter så nog har jag kryssen. Ett par projekt som anläggande av sedimenteringsbassäng och kalkningsstöd för sura sulfatjordar blev resultatet av några kryss men i övrigt så kändes det väldigt dumt att sätta tid på byråkrati istället för produktiv verksamhet. Produktpriserna föll som väntat men tyvärr så infriades inte löftena om billigare insatsvaror och dessutom beskylldes bönderna för att inte söka stöd i den omfattningen man beräknat vilket ledde till att Finland blev nettobetalare i unionen. Man insåg nog att den “gamla goda tiden” eller i mitt minne åren på -70 och -80-talet var förbi men ändå ville man inte tro på Hemiläs profetior om en halverad jordbrukarkår.
De va i korthet dom 10 första åren som egen företagare och här hade jag tänkt sätta in en video från odlingarna den första sommaren men när jag skulle ladda upp från videobackupen så hände inget. Kunde bara konstatera att det verkar som om hårdskivan för säkerhetskopieringen gett upp…….grrr…. så det får bli en annan gång. Jag borde ha den sparad på hårdskivan från datorn som gav upp i vintras och så finns förstås Hi-8 originalbanden i behåll men dom är det inte så lätt att komma åt när det saknas bandspelare som klarar av formatet.
Teknik är bra när det fungerar, nu måste jag ändå avsluta dagen då det finns en hel del på morgondagens agenda, ska försöka sammanfatta de återstående åren i ett senare inlägg om det visar sig finnas intresse bland läsarna.
Go natt!