Kan tänka mig att en och annan före detta elev på trädgårdsskolan “hajar” till då jag nämner purjon. Kanske någon fortfarande minns att jag menade att med “blod, svett och tårar” skall purjon ur jorden. Purjon trimmades med kniv och ibland slant det till så blodet rann, svettigt var det på åkern vid upptagningen och tårarna rann av lökdoften när man stod med näsan i purjolådan vid putsningen. Och visst var det kämpigt ibland, som nybliven och ung arbetslärare (jag var bara 18 år när jag anställdes) ville man ju vara lite ambitiös och tog sig kanske lite vatten över huvudet ibland. På skolan hade vi en relativt stor purjoodling, som mest lite på 2 ha vilket motsvarade ca en procent av landets areal på den tiden. (Nu efter EG-anslutningen har landets purjoareal sjunkit till ca en tredjedel av vad den var innan. Så och våra egna purjoodlingar de omfattar numera endast ett par tiotusen plantor.)
Eleverna var duktiga och med betoning på “learning by doing” jobbade vi tålmodigt på i ur och skur. Innan mellanstadiereformen hade trädgårdsskolans personal nästan uteslutande hand om alla ämnen så vi kunde ganska fritt byta timmar med varandra så att det som passade bäst för dagen blev gjort, ungefär som i ett eget företag. Senare när det togs med mera allmänbildande ämnen med inhyrda lärare blev det svårare att byta ihop timmarna. Minns att speciellt de elever som kom direkt från grundskolan hade stor arbetsiver och ville visa sig duktiga inför de som genomgått gymnasiet. Det här var då i början på -80 -talet och många av eleverna kom från gårdar med jordbruk och växthusanläggningar, de var vana att jobba hemma och hade, vill jag påstå, ett bättre tålamod än dagens ungdomar som kanske mera formats av de snabba rycken i datorspelen. Vi hade många praktiktimmar och vi jobbade från morgon till kväll, lite annat än nuförtiden då stor del av skoldagen består av håltimmar.
Ibland har jag funderat om jag var för sträng och krävande för de unga eleverna för visst märkte jag att de ibland blängde snett när jag kommenderade ut dem på jobb och så här efteråt har jag när jag träffat forna elever fått höra att “noo hadd vi så leidon oåv de på skolan, dö va så streeng å stark så vi va så redd fö de”. Själv var jag ju nästan jämngammal med eleverna så jag bjöd nog till också för att visa hur jobbet blir gjort och en och annan elev försökte också utmana läraren med att skörda fler purjon för dagen 🙂 Vill på inget vis ta åt mig av äran men många forna elever är numera verkligt framgångsrika företagare och en och annan har faktiskt tackat mig för att jag lärde dem att hårt och målmedvetet arbete lönar sig.
Halkade väl in på ett sidospår, det var ju purjosäsongens avslutande detta inlägg skulle handla om. Säsongens purjo håller nämligen liksom kinakålen, som jag skrev om igår, på att ta slut. Lite finns det kvar att putsa i lagret men inom en eller ett par veckor är den slut och lika så bra det för hållbarheten har inte varit den bästa och det har tarvats en hel del jobb med att putsa och packa i vinter. Antagligen är den våta hösten en delorsak till svag hållbarhet, en del skördades ganska sent och det hann bli ett par kalla nätter innan vi avslutade skörden och jag misstänker att vattnet mellan bladen orsakade mekaniska skador då det frös vilket sen ledde till att mögel och annat elände fick chans att angripa purjon. Att den lättare blir smutsig då den skördas när det är kletigt och vått underlättar ju inte heller iordningsställandet för försäljning.
