naturen – Sida 4 – Bondbloggen

Djeitingpyllå

Tanken var att sätta torken i skick att ta emot den nya skörden men jag ångrade mej. Orsaken var en svärm djeitingar (getingar) som byggt en stor djeitingpyllå (getingbo) under gångplankan. De är egentligen nyttodjur men i det här fallet fungerade inte samexistensen eftersom jag måste få torken tömd och städad. Så jag lånade gummans bidräkt och beväpnade mej med insektspray. Efter ett par sprutningar in genom boets öppning så blev det ganska lugnt och tyst och jag kunde sätta boet i en plastkass och bränna det i pannan.

Vi har inte haft så väldigt mycket problem med getingar. Förr var det mest bekymmer då vi hanterade veden för hand för där fanns alltid getingbon men nu bryr sej flistuggen inte alls om litet getingar – kusken sitter inne i en luftkonditionerad hytt.

Så nu blir det torkning av flis i stället. Men den börjar också vara torr. Det märks bra då temperaturfallet mellan inkommande och utgående luft blir mindre – torkluften tar inte mera upp så mycket fukt. Det går inte att torka och flytta säd tillika eftersom det behövs minst 22 kW för bägge jobben. Men vi har bara 63 A huvudsäkringar som klarar av max. 33 kW. Det blir för dyrt med större.

Torkningen är inte mera billig. Två fläktar på tillsammans 22 kW kostar ca. 4 euro i timmen om man räknar med ungefär 20 cent per kWh. Det är i alla fall betydligt billigare än att bränna olja för 1 euro litern (en varmluftstork drar ca. 20 liter i timmen beroende på storleken).

I våras torkade jag ned vetet onödigt mycket till mellan 11,2 och 12,9 %. Men då luften är torr och solen lyser på det stora plåttaket så kör man lätt för mycket med fläktarna. Man borde torka till precis 14 % men det är riskabelt att ha så liten marginal så det måste i praktiken torkas till omkring 13,7 %. Annars blir det dyrt om köparen börjar köra vetet genom en tork på nytt. Eller så kommer lasset tillbaka …

Nu har priserna gått ned då alla väntar på den nya skörden men ingen vet ännu hur det går. Om vädret slår om och det börjar regna så kan situationen ändras snabbt.

Mygg som slavdrivare

Att gräva diken är undervärderat på gymmena. Det är prima träning och bra för fläsket. Och väl organiserat skulle det inte vara dyrt ens. Om man placerar folk att gräva diken i folks trädgårdar (där ingen vill ha stora maskiner) så kunde det kosta bara 10 euro i timmen. Som förstås grävaren betalar …

Den här veckans projekt är att gräva ett dike till växthuset för rör och kablar. Efter två dagar börjar man känna en stor beundran för alla “spadadiikari” som faktiskt torrlade stora områden på 1800-talet. Allting gjordes för hand. Och det var stora åar och diken som rensades. Ännu då jag var liten så fanns det spadadiikari även om grävmaskinerna började komma. Först med stora vinschtrummor och tjocka vajrar som lyfte skopan. Dagens hydrauliska maskiner kom först senare.

Det korta dike som jag gräver är ingenting jämfört med gångna tiders projekt men det blir att byta skjorta flera gånger per dag. Och det går inte att vila på spadskaftet alls på grund av en sak: Mygg ! Det går inte heller att vara lättklädd utan skogsblusen med hög halslinning behövs liksom handskar och stövlar. Så länge man svingar spaden med fart så hinner myggen inte sätta sej i lugn och ro så den är en utmärkt slavdrivare. För mej är det alls inte trevligt då myggen flyger in bakom glasögonen. Då slår man inte efter den utan måste ta bort glasögonen först.

Förutom mygg finns det också rötter och stenar som gör livet surt för en spadadiikari. Rötterna kan vara otroligt sega och krångliga och det blir ofta turer till verkstaden och smärgeln för att vässa spaden. Då är det nödvändigt med stövlar som har ståltåhätta – annars får man lätt sätta nån tå i en plastpåse med is och åka iväg till sjukhuset och hoppas att de kan limma fast den igen. Små stenar är inget problem så länge de inte är stadigt inbäddade i lera men då blir de besvärliga. Jag gräver där den gamla körvägen till vagnslidret gick så visst finns där ett lager med sten.

Då man gräver ett djupt dike (tre skyffeldjup) för täckdikningsrör så måste man ta trianglar turvis från bägge kanterna så bitarna inte fastnar på vägen upp. Och “tramp föri” ordentligt. I ett dike fungerar stora ögonmåttet inte alls och man vet inte om man är på väg uppåt eller nedåt så det behövs ett ämbar med vatten och en täckdikeshyvel (till höger med det långa skaftet) för att hålla djupet.

Kallt väder (men över fryspunkten) och gärna ett stilla duggregn är vad man önskar sej i det här arbetet. Men vi har upp till +26 grader på eftermiddagarna och då diket kommer utanför skuggan på huset så är det slut med grävandet. Diket är i alla fall nödvändigt för växthuset. Där kommer tre rör och tre kablar (inklusive optisk fiberkabel för styrningen). Ett av rören kommer att användas för vatten från egen brunn så man inte behöver vattna med dyrt kommunalt vatten. Ett rör kommer också med det kommunala vattnet för vi har lång erfarenhet av krångel med vattnet från den egna brunnen som är i skogsbrynet en halv kilometer från pumpen. Ute på slätten finns nämligen bara rostvatten.

I dag blir det litet regn och det är åtminstone mulet så det gäller att ta vara på det fina vädret (för spadadiikari) och gräva så länge solen lyser med sin frånvaro.

Tuff tofsvipa

Nu har jag hasi (=hare) med vårsådden. Jämfört med 2011 är det sent (år 2012 talar vi inte alls om …) men hyfsat i alla fall. Det mesta var klart redan för ett par dagar sedan men i dag sådde jag Zebran på en liten plätt. Det var eländigt för gödseln som låg i maskinen medan det regnade hade blivit klibbig och i vissa fall ren smet. Så det var svårt att få ut den ur maskinen.

Vi har massor av tofsvipor men aldrig har jag sett en så tuff vipa som i dag. Jag såg den redan då jag harvade för den flög inte upp ur boet. Vanligen ser man inte deras bon för de är så väl kamouflerade. Och då jag kom med såmaskinen rakt emot den och svängde undan på bara en meters håll så låg den kvar i boet hela tiden ! Jag körde flera gånger riktigt nära men den flög inte upp en enda gång.

Tofsviporna är trevliga fåglar och det ger en speciell stämning då man på vårkvällarna hör deras gälla rop. Vi försöker akta deras bon och på allt sätt skydda dem. De tycks gilla stora släta täckdikade åkrar så de ökar hela tiden. Vi har närmare tio par på våra åkrar redan.

I månens trolska sken

Det har varit flera nätter med riktigt stark fullmåne. Och ändå är det riktigt varmt – nära noll grader. Här sitter man inne och svettas med deklarationen men måste gå ut då och då för att plocka papper från laserskrivaren som finns i stallet (numera arbetsrum).

Nu behövs ingen ficklampa ens mitt i natten.

Fint vinterväder

Ibland kan man inte klaga (hur man än skulle vilja). Nu är vädret i det närmaste perfekt för skogsarbete. Ingen snö på länge och -15 grader (bara -8 på dagen). Vintervägarna är hårda och bra och jag har börjat köra ut stockar. I dag kunde man riktigt njuta av vädret och skogsarbetet. Inga södernresor kan vara bättre än det här.

Det blev litet avbrott då svängmekanismen på lastaren slutade fungera. Det var i princip kvickt ordnat men då traktor och lastare var varma inne i verkstaden så fixade jag en hel del annat som blivit uppskjutet alldeles för länge. Bakrutan var viktig för det har varit usel sikt vid lastning och det kan vara direkt farligt. Polykarbonatskivan visade sej vara utmärkt. Den är klar som glas men ändå böjlig vilket var bra för hydraularmarna skulle ha spräckt glas genast då jag startade traktorn. Nu ser jag fötterna på lastaren och dessutom lamporna till elventilerna. På bilden syns polykarbonatskivan inte alls – och det är så det skall vara (nåja, då den blir smutsig så syns den nog).

En sak som retat mej länge var knapparna till elventilerna (de gula små och runda). De är svåra att använda med handskar eftersom det händer allt möjligt då man i misstag snuddar vid dem. Värst var knapparna till stödbenen bakom spakarna så jag lödde loss ledningarna och byggde en skild låda (med stora gröna och röda knappar). Materialet var billigt på Biltema. Tryckknapparna är tyvärr av dålig kvalitet så det kan hända att jag måste byta dem – men de får vara tills de går sönder. En fördel med de nya knapparna att man nu kan sänka och lyfta bägge stödbenen med en hand.

Och så var det nödvändigt att montera lampor framåt. I skogen är de vanliga strålkastarna för lågt så jag köpte lysdiodlampor (LED) och monterade i takkanten ovanför vindrutan. Priset var tufft – tio gånger högre än gammaldags arbetslampor – men hållbarheten borde vara tio gånger längre också. Numera börjar arbetslampor med lysdioder vara helt användbara – jag är riktigt nöjd med de här. Och ändå är de bara 15 och 10 W vilket betyder avsevärd inbesparing på strömsidan.

Men för att få lamporna inkopplade måste jag bygga en ny central i hytten. Den behövdes också till den nya fläkten och för uttag till lastarens elventiler samt till radiostyrningen av vinschen. Det är ingen vacker konstruktion – men stark och torde fylla sin funktion. Där finns två dragströmbrytare för lysdiodlamporna och fläkten, tre säkringar och två uttag.

Och så satte jag ett gummi runt svängpelaren för att hindra vatten att rinna in i oljebadet för svängkuggarna. Jag fick svar från Farma att det numera finns en plåt som skall hindra vatten att rinna in – men jag tror mera på gummi (tack till Matts för idén). Gummiremsan är fastspänd med en stor (200 mm) slangklämmare.

Nåja, “int ein daa uutan förlustär” (inte en dag utan förluster) som förra bisin sa. I dag började en hydraulslang läcka vid gripen så det blev litet avbrott i stockkörandet. I stället tog jag stora Zetorn och körde spår. Det hade nämligen snöat litet och redan ett par cm lös nysnö isolerar en hel del. Så man måste packa till den. Och så började jag fälla granar igen.

På kvällen blev det fliskörning. Det går åt ungefär en liten skopa per dag – kanske en halv kubik. Sådant kan man sköta på kvällen fastän det är mörkt. I kväll var det i alla fall ett strålande månsken – nästan bättre än de mulna dagarna i december. Man blev riktigt lyrisk och tänkte som Jeremias i Tröstlösa: “En borde inte sova då natta faller på …” (skrivet av Levi Rickson 1915 på närkesmål). Tur att man inte bor i en stad.

Valborg

I morse lämnade jag in stödansökan och måste verkligen skryta med det utmärkta elektroniska systemet. Jag bara kopierade uppgifterna från i fjol och bytte ut gröngödslingsvallen mot vårvete och på 20 minuter var det klart … Men det är förstås enklast med växtodlingsgård.

Så vi hann såga en massa blankor med Logosolsågverket och körde ihop ris från avverkningen runt åkrarna. Det var en fin kväll då vi kom från bastun:

Sedan var det dags att bränna rishögen som vi samlat på den plöjda åkern. Så småningom blir det ju vårsådd och då skall hopen vara borta. Det är alltid lite besvärligt med vårbrännandet. Man vill helst ha brasan på plöjd åker så att det inte tar eld i det torra fjolårsgräset men det kan bli svårt med brännandet om det är en regnig vår.

Nu var det nästan perfekt. Riset var torrt men inte alltför torrt så det brann lugnt. Vinden hade mojnat så det drog riktigt svagt inåt åkern. Vissa år går det åt en hel del skräpbrännolja men nu började hopen brinna direkt. Bensin får man aldrig någonsin använda ! Om den förgasas så kan den explodera rakt i synen medan brännoljan brinner lugnt.

Nu är det inte bara att titta på när det brinner utan man måste hela tiden lyfta upp kvistar från marken och slänga dem utanpå brasan. På marken finns det nämligen ännu snö under hopen och värmen går uppåt – inte nedåt. Låter man det brinna för sej själv så blir nog hälften kvar. Så det är ett ganska svettigt jobb att bränna.

Men klockan två på morgonnatten var det mesta uppbrunnet. Glad första maj till alla !